Jag gillar att läsa lite mer rysliga spänningsromaner för bokslukaråldern/mellanåldern, för det brukar vara ganska lagom i rysnivå för mig som är lättskrämd. Den här boken är allt från trevlig, och slutet ska vi inte ens prata om. Men jag gillar det också, att inte allt ska vara så mysigt, ens på slutet, bara för att boken är för äldre barn.
Det här är en riktigt spännande historia med ett bra driv. Det händer något hela tiden, och det är svårt att veta vem man ska lita på och inte. Jag gillar att Moa, Elias och Tess är i fokus, och att det är de som löser problemen och ser till att det hela tiden går framåt. Annars är persongalleriet alldeles lagom stort. Det är inte för många att hålla koll på och de skiljer sig också en hel del från varandra.
Det är en fristående serie det här, och det gör inget att inte ha läst de andra två böckerna för att hänga med i Flaskpostens hemlighet. Men det jag har läst i den här boken gör mig helt klart nyfiken på Ann Olerot som författare och på de andra delarna i serien.
Flaskpostens hemlighet passar bra för barn i mellanåldern, och speciellt för den som inte är så lättskrämd, eller som tycker att det är mysigt att bli lite skrämd.
Språket är bra och passar genren och åldern på ett bra sätt.