"Elof såg sig om, såg det mörka stora huset, de svarta fönstren, det liksom grät. Han såg sin far i sängen och sin mor på golvet, då hon dog, han såg hela sitt liv hittills som i en enda bild. Han såg sin gård och sitt heiman försvinna."
När Elof är tio år gammal dör hans far. Då blir lillebror Ivar och han ensamma, på släktingarnas nåder. Rädslan blir en följeslagare genom livet som endast stundvis kan tuktas av glädjen i att berätta, av alkohol eller kvinnor.
Elof har klart för sig att han är en ynkrygg men rädslan får aldrig avslöjas, inte vid fronten och inte inför hustrun Olga, som han därför aldrig kommer riktigt nära. Liksom en man aldrig får förlora hemgården i den steniga i byn i Österbotten. Heimanet är det enda som släkten någonsin har ägt.
En koncentrerad släktkrönika som frågar sig vad priset är för att inte få vara sig själv, för att hänga kvar vid någon annans drömmar.
Ann-Luise Bertell skriver epik med ett väldigt driv, kristalliserat i scener och starka sinnliga förnimmelser och känslor. Kroppen är alltid närvarande, vare sig det handlar om hårt fysiskt arbete, allt blodet som rinner ur en människa eller det första samlaget i bastun. Hennes första roman Vänd om min längtan erhöll Svenska YLEs pris och fick lysande recensioner och många läsare. Den var inspirerad av hennes mormors livsöde, medan vissa drag i Heiman härstammar från hennes farfar. Vilka hemligheter känner vi inte till om våra släktingar, vilka bevekelsegrunder tigs ihjäl?
Kunde inte lägga ifrån mig den här boken! De korta kapitlen passade mig väl och gjorde det lätt att läsa även om jag ibland bara hade en kort stund till förfogande. En historia som den här kom nära och fick mig konstant att reflektera och undra kring mina egna mor- och farföräldrar, om deras vardag som yngre och om deras upplevelser av kriget. En läsupplevelse när den är som bäst blir en dialog mellan bokens och läsarens egen historia och just det lyckades Bertell med för mig.
Så fin! Hade nästan allt det av fördjupning och sammanhang som jag saknade när jag läste Bertells Vänd om min längtan. Åh, de här människorna och den här bygden de lever i!
Varmasti paljolti kirjoitustyylin ansiota, että kirja veti hyvin. Toisaalta olisin kaivannut vielä enemmän miljöön kuvausta. Nyt sitä oli todella vähän.
Loppua kohden huomasin henkilöhahmojen syventyneen ja heistä oli hieman haikeakin luopua. Tässä oli hyvin riipaisevasti kuvattu sodan tekemiä haavoja ihmisen psyykeeseen.
Tunnelma ei kovin iloinen tässä kirjassa ollut, sillä elämä ei ollut maatilallisilla helppoa ja välillä tuntui vastoinkäymisen seuraavan toistaan.
Pidin kirjoitustyylistä, se oli mukavan helppolukuista ja silti siellä oli kauniita kuvauksia mukana. Ainoana miinuksena välillä turhankin lyhyet kappaleet.
Tapahtumia kirjassa ei loppujen lopuksi hirveästi ollut, koska tässä lähinnä seurattiin henkilöiden arkipäiväistä elämää. Luulen että henkilöiden olisi pitänyt riipaista jotenkin vielä syvemmältä, jotta ihan arkipäiväisistä tapahtumista lukemisesta olisi tullut vielä kiinnostavampaa.
Mörk verklighetstrogen berättelse om en släkts tragiska liv på landsbygden. Tyckte boken var ganska lättläst och stundvis fängslande, men upplever att berättelsen aldrig riktigt lyfte utan att det under en stor del kändes som upprabblingar av händelser ur någons liv, utan desto mer djup eller intrig. Fint ändå hur generationsöverskridande trauma kommer fram tydligt i boken och svårigheter att ta sig ur mönster/förväntningar som familjen eller heimani ställer åt en. Allt som allt blir det en trea!
En roman om livets stilla gång Heiman inleds just på heimanet som historien kretsar kring. Bröderna Elof och Ivar har blivit föräldralösa. Allt försvinner utom Elofs rätt till sitt heiman och sin fars bibel. Två ting som kommer prägla hans liv. Senare kommer krigsåren, ångesten och resten av livet som vi får följa med genom Elof ögon. Trots det historiska perspektivet så är romanen enkel att komma in i. De korta kapitlen och Elofs tydliga närvaro i berättandet lotsar läsaren stadigt genom romanen. Genom hela boken finns det stadiga punkter för läsaren att ta sig vidare på. Tidsperspektivet är bekant för de av oss som fått höra de äldres berättelser från krigsåren. Det bekanta med det vävs snyggt ihop med de mer psykologiska iakttagelserna som Bertell gör med Elof i spetsen. Vad gjorde krigsåren med männen, hur påverkade det de närmaste dem och generationen efter det? Hur hittar man sin plats i världen? Platsen är Österbotten. Det kan först upplevas som en hård plats men det finns också en värme, en strävan efter något gott i den hårda jorden. Någon knutpatriotisk roman är det inte men landskapet färgar karaktärerna, livsöden och livsfilosofin. Samtidigt är det inte svårt att förstå utan egen tidigare erfarenhet. Språket är allmänt och inbjudande. Det dialektala hålls till ett minimum på gott och ont.
Kollektivistisk eller individualistisk Romanen har beskrivits som en generationsroman med fyra generationer inom romanens två pärmar. Men Elof är huvudpersonen, allt kretsar kring honom. Elofs far Ruben är där för att visa ursprunget. Krigen som kom före. De två generationerna efter Elof är där för att berätta om fortsättningen. Dessa tre generationer ger en kontext till Elof, hur han blev och vad han gjorde sedan. Samtidigt så är de andra karaktärerna skickligt beskrivna och förblir inte endast biroller. Man ser dem genom Elof men samtidigt förstår man att de har sina egna liv, sina egna kamper. Hustrun Olga är här central. Genom henne får man en glimt av det slitsamma jobbet som kvinnan fick stå för och Elofs kamp med sina sämsta sidor. Avlägsna karaktärer visar på vilka klyftor livet kan föra med sig. Karaktärer kommer och går, precis som personer i det verkliga livet. Dock kan de lämna spår som följer med längre än vad de gjorde själva.
Läsbarheten Boken fokuserar på livets gång för Elof. Det rymmer flera traumatiska och viktiga livshändelser samtidigt som de korta kapitlen och snabba tidshopp framåt ger boken en episodisk känsla. Språket är enkel och strukturen är tydlig. Det är kort sagt en njutning att läsa i all sin lätthet. Lättheten ger också en intressant kontrast till tyngden av att gestalta ett helt liv. Ett liv bland många andra. Liv som man så lätt kan förbise men som kan innehålla så mycket. ” Men medan jag sjöng tänkte jag på att det fanns saker med min farfar och hans liv som jag inte hade den minsta lilla aning om.” Tyngden finns där i texten men jag kunde ändå sakna en liten extra krydda. Delar av romanen kändes slätstrukna även om jag kunde ana mera där under ytan. Trots det är det ändå imponerade hur mycket som Bertell fått med på 380 sidor som flög förbi i ett behagligt läsbart tempo.
Tilltalande och lättläst bok med korta kapitel i österbottnisk (efterkrigs)miljö. Naturen och egna gården får vara en bit av berättelsen, egentligen börjar allt och slutar allt där. En skildring av männen, kvinnorna och dåtida byasamhällets struktur med kännspaka historier om hur det var förr med glädje och sorg, men framträdande är generationsöverskridande vånda och hur en tog sig eller inte tog sig an sin egna rädslor och ångest, samt hur de närmaste påverkas. Hemmanet är viktigt och ska förbliva i släktens ägo med alla medel möjliga.
Det här är en bok som gör sig bäst sträckläst. De korta kapitlen är tacksamma för läsaren som förederar snuttvis läsning och de påminner mycket om ”Vänd om min längtan”. Jag saknar ändå de längre, böljande dramaturgiska vågorna som jag tror att hade gynnat såväl läs- som berättelseflytet. Det österbottnisk landskapet porträtteras i sin råa skönhet och jag kommer att uppskatta umgänget med Elof, Olga och alla andra. Fin!
Vilken läsupplevelse. Det var fart på från första början. Korta kapitel som för berättelsen framåt i en rasande fart. Trots att det är en väldigt mörk bok så vill jag bara läsa mer. Jag vill veta hur det går, på samma gång som jag tänker på hur usligt det var förr i tiden. Slutet är så fint på något sätt, och jag känner en tomhet när jag stänger boken, en tomhet som är svår att ta på. Men det blir inte full pott för boken, det var för lite glädje i den. En fin skildring av ett (eller egentligen flera) liv i Österbotten som landar på en stark 4:a.
Jag tyckte om boken. Intressant hur den kunde ha ett understråk av positiv stämning trots att det var så mycket som var tragiskt i berättelsen. Boken hade märkligt korta kapitel, vilket jag emellanåt tyckte var störande för att det stympade texten, men samtidigt gav det på något sätt fart åt läsandet och gjorde det möjligt för författaren att göra hopp framåt i tiden.
Bertells prosa är klassisk och lagom utsirad. Varje scen är ett kort avsnitt med en ofta mycket vacker och pregnant sista mening; bokens rytm är nästan poetisk. Persongalleriet rymmer alla sorter, även de som skulle gömmas undan. Livet som skildras är både brokigt och mörkt. Rekommenderas.
Tartuin tähän koska joku oli vihjannut, että Bertellin romaanissa olisi jotakin Lars Sundin pohjalaiskirjojen magiikkaa. Tämä lähtökohta pilasi lukukokemukseni aika perusteellisesti. Bertell ei ole Sund. Molemmat kyllä kirjoittavat sukukronikkaa, mutta siinä missä Sundin ajatus liitää hervottomasti, Bertell on jäykkä kronikoitsija.
Kirjan alku oli mukiinmenevä ja ensimmäinen pettymys tuli vasta päähenkilö Elofin sotakuvauksesta. Kovin ohutta ja mitäänsanomatonta, parempi olisi ollut jättää vain takaumiin. Sitten alkoi vaivata tämä nykyään yleistynyt tapa kirjoittaa lyhyitä lukukatkelmia. Ei niihin lyhyihin ekstrakteihin elämästä mahdu eloisaa kuvausta. Seuraavaksi alkoi vaivata Bertellin huono maanviljelyksen ja karjatalouden tuntemus. Maanviljely on hänelle romanttista puuhastelua. Navetta rakennetaan kahden juopon voimin ikäänkuin nuorisoseuran näyttämön lavastus. Juoppo Viktor ryyppää yhdessä kohtaa viikon ja vaimo on samaan aikaan sairaalassa. Ei mitään huolta siitä miten lehmät hoidettiin tämän viikon aikana. Ei herranjestas. Sitten Viktor ostaa viisikymmenluvun alusssa (Fordson) Dextan. Ei voinut ostaa koska malli tuli Suomeen vasta 1958.
Kirjassa on kaksi koukkua joiden laukeamista lukija laitetaan odottamaan. Mutta sekä rintamakaveri Johnin mahdollinen paluu että naapuri Viktorin lainan takauksen lankeaminen jäävät suutareiksi. Niistä olisi voinut saada draamaa, mutta sen Bertell jättää käyttämättä. Ainoastaan Elofin vahva vaimo Olga on henkilö, johon voi jotenkin kiintyä ja odottaa kuinka hänen käy. Muut henkilöhahmot jäävät minulle täysin yhdentekeviksi, ihan sama miten kullekin käy. Päähenkilö Elof on tyyppi johon en saa otetta, ehkä tuollainenkin on voinut elää?
Lopussa Bertell kuvaa yli kymmenen sivua Elofin kuoleman lähestymistä ja tässä teksti kulkee vähän pidemmästi ja toimii paremmin. Sitä en kyllä ymmärrä miten Elof ei 1980-luvulla saanut mitään apua lääkäriltä eikä tutkimuksia vaivoihinsa! Bertell on ohjaaja ja se näkyy lyhyiden lukujen näyttämömaisessa rakenteessa. Mennään kohtauksesta kohtaukseen, ei eletä uskottavaa elämää. Varmaan olisin antanut kolme tähteä, jos ei Sundin varjo olisi ollut lukemiseni yllä. Nyt kaksi.
Vihdoinkin tämä on luettu! Melkein kaksi viikkoa siinä meni, mutta sain luettua tämän loppuun.
Tarina on hieno ja henkilöhahmot hyvin rakennettuja, en kiellä sitä. Loppujen lopuksihan kirja ei ole edes kovin paksu, lukemassani painoksessa on vain hieman alle 400 sivua. Vuodet vierivät ja tapahtumia on paljon, ehkä jopa liikaakin. Kirjan kirjoitustyyli on kyllä koukuttava, koska luvut ovat lyhyitä. Mutta näihin 399 sivuun on mahdutettu niin monta vuotta ja vuosikymmentä, että välillä valitettavasti tuntui, kuin tapahtumia olisi vähän pikakelattu eteenpäin. Se teki kirjasta hieman raskaan lukea, toisaalta taas en välttämättä olisi jaksanut lukea kirjaa, jos se olisi ollut paksumpi. Huomasin kyllä kiintyväni henkilöhahmoihini sekä toivovani, että heille käy hyvin. Mutta silti kirjassa oli vähän liikaa jotain, en oikein edes tiedä, että mitä - ehkä niitä vuosikymmeniä?
Meinasin useampaankin otteeseen liikuttua ja etenkin kirjan loppu oli koskettava. Elof eli tapahtumatäyteisen elämän, joka ei todellakaan ollut mitään ruusuilla tanssimista sotineen ja sen aiheuttamine traumoineen. Ja eipä Elof itsekään ole mikään täydellinen henkilöhahmo, mikä tekee hänestä inhimillisen ja kiinnostavan.
Kirja on sukupolviromaani, jossa kuvataan neljän sukupolven vaiheita. On Ruben, Elofin ja hänen pikkuveljensä Ivarin isä, joka kuolee aivan kirjan alussa ja veljekset jäävät orvoiksi. On Elof, Rubenin vanhempi poika. On Sten, Elofin esikoispoika, joka saa lapsia Solveig-nimisen naisen kanssa. Stenin lasten elämää kuvataan myös kirjan loppupuolella.
En tiedä, kai minä tästä kuitenkin pidin, kun se herättää selvästi ajatuksia. Vähän täytyy ehkä kuitenkin vielä sulatella tätä lukukokemusta.
Ann-Luise Bertellin sukutarina Oma maa oli viime vuonna Finlandia-ehdokkaana. Keskiössä on kymmenvuotiaana 30-luvulla orvoksi jäänyt Elof, jonka perheen elämää seurataan 80-luvulle asti. Romaani on fiktiota, joskin Bertell ammentaa elementtejä isänpuoleisesta suvustaan.
Elof oli sotaveteraani, mutta sankari hän ei ollut eikä pystynyt täyttämään Mannerheimin sisällissodan aikana palkitseman isänsä Rubenin urheita saappaita. Persoonaltaan kaksijakoinen mies oli toisaalta iloinen, suulas ja rehvasteleva, toisaalta arka, sulkeutunut ja tekosiaan häpeilevä; hän tunsi Raamatun ja monet maailman ihmeet. Sota teki sen, että ihmiset tarttuivat elämään kiinni ja solmivat suhteita ja avioliittoja nopealla tahdilla. Vaimokseen Elof löysi vakaan ja käytännöllisen Olgan, joka seisoi jalat tukevasti maassa ja vei perhettä puutteessa eteenpäin.
Elofin ja hänen perheensä tarina on suomalaisen perheen tarina, monessa tuttu ja tavallinen. Meihin ja elämäämme sota on jättänyt lähtemättömät jälkensä, ensin sisällisota ja sitten talvi- ja jatkosota. Maaseudulla, Pohjanmaalla niin kuin muuallakin, elämä oli köyhää ja työteliästä. Sodankäyneiden miesten sodanjälkeiset elämänhaasteet tuntuivat riipaisevilta: miten päästä tavalliseen arkeen kiinni, miten unohtaa sota ja sen kauheudet? Vaikeuksista huolimatta Elofin elämäntarinassa on keveyttä, valoisuutta ja kauneutta. Vuosikymmenten kuluessa Elof raitistuu ja hänestä tulee rehti kunnon mies, jolle etenkin lapsenlapset ovat rakkaita. Romaanissa piirtyvät myös suomalaisen yhteiskunnan kehitys ja kipupisteet, maahanmuutto Ruotsiin, Kekkonen ja kylmän sodan aika.
2,5 - 3 stjärnor. Vi följer Elof och hans liv, samt hans familjs liv. Elof och hans bror blir föräldralösa tidigt och växer upp hos släktingar, medan heimanet står tomt. Vi följer Elof under hans uppväxt och ser hans trauman från barndomen prägla honom och hans liv. Vi ser Elof få sina första jobb, kriga under Fortsättningskriget för att sedan åtvända till sitt heiman, rusta upp det, skaffa familj och leva ut sitt liv.
Boken är snabb och lättläst med väldigt korta kapitel, vilket gör boken till en bladvändare. Storyn går också snabbt framåt, ofta rör vi oss månader och år framåt från ett kapitel till det nästa. Boken ger även en kort inblick i inbördeskriget från Rubens fars perspektivt och en lite större inblick i Fortsättningskriget från Elofs perspektiv, vilket var intressant.
Boken kändes dock väldigt bekant och generisk, krigstiden och efterkrigstiden och det trauma det lämnar efter sig, speciellt på läandsbyggden. Det känns som att boken kom med väldigt lite nytt, utan påminde om sådant man läst och hört många gånger förr. Huvudpersonen Elof var helt underhållande ibland, men han hade också sitt trauma, sina dåliga beslut och sina sätt att handla och se på livet, vilket tvingade mig att aktivt försöka sympatisera med honom Mot slutet kändes boken också väldigt kvick, barnen och barnbarnen dyker upp men får inte allt för mycket tid, åren flyger iväg då jag gärna skulle ha läst mer om dessa personer, vilket gav boken ett ganska stressigt slut, som om författaren bara velat avsluta boken. Slutligen var jag inte heller så övertygad om symboliken med haren, det blevl lite konstigt, kanske som den konstiga och förvridna haren på bokens pärm
Suomen historia, tapahtumien vaikutukset yksilöön, traumojen periytyminen... Kuinka mitään ei ole voitu puhua tai käsitellä, vaan se on unohdettu ja painettu pois, jatkettu elämää, kuka paremmin ja kuka huonommin siitä selviytyen. Jos ei muuten, niin viinan avulla. Onhan näistä kirjoitettu, mutta edelleen ne toimii ainakin minulle.
Vaikka kirja kertoi Elofin elämästä, silti eniten minua kosketti Elofin vaimon Olgan kohtalo. Miesten kärsimyksiä yhtään vähättelemättä, Suomen naisten kohtalo on ollut kova: on oltu vahvoja, on pärjätty ja hoidettu maatilat ja lapset, silloin kun miehet ovat olleet sodassa ja silloin kun miehet on juoneet sotaa pois. Ja kun on saatu siitä tarpeeksi ja lähdetty, häpeä on ollut naisen.
Bertell kertoo suuria asioita vähäeleisesti. Yksi arkipäiväinen lause voi sisältää viittaukseen koko elämään. Näitä lauseita piti miettiä, ne oli hienoja ja hyvin oivaltavia! Mutta se, että asioihin ei menty sen syvemmin, ja se, että luvut olivat usein parin sivun mittaisia, sai tarinan kuitenkin minusta tuntumaan vähän töksähtelevältä. Tämä siis ihan henkilökohtainen mielipidekysymys, mutta välillä kaipasin pitkäjänteisempää tarinaa, johon upota.
Erinomainen kirja ja lukukokemus! Vaikka kirjan tarinassa oli kovia kohtaloita, kuolemaa ja puutetta se tarjosi silti ilonaiheita ja lämpöä, mikä piti otteessaan. Itkuhanat aukesivat heti kirjan alussa Westerbackin poikien jäädessä orvoiksi niin pieninä, sekä lopussa Elofin kuoltua. Lämpöä tarjosi puolestaan lämpimät henkilöhahmot kuten Elofin ja Ivarin Rika-mummu ja hänen huolenpitonsa (kaikesta uskontokiihkostaan huolimatta) sekä etenkin Elofin Olga-vaimo, jolle oma perhe oli kaikki kaikessa.
Kirjan luettuani mieleen jäi pyörimään kysymyksiä kuten; miksei asioista ole voitu/voida puhua sen sijaan että ne kerääntyvät möykyksi johonkin kehomme sopukkaan, mihin Lisa-Gretan rahakätkö oli piilotettu (se varmasti oli olemassa!), miten hitossa miesten viinankäyttöön ei uskallettu/tohdittu sotien jälkeen puuttua ja miksi naapurit ummistivat silmänsä toistensa hädältä, entä miten Ivarin tarina meni?
Täydet viisi tähteä kokonaisuudelle - kaunis ja koskettava tarina kannesta kanteen.
This entire review has been hidden because of spoilers.
See on Elofi lugu. Lugu poisist, kes kasvas vanemateta ning elas süütundega. Autor ei hellita lugejat, esimestest ridadest hakkab rõõmutu tõsielu pihta. Kannatusi jagub küllaga - isa surm ja Elofi enda raske haigus, sõda... See raamat pole ei kergelt meelelahutuslik ega hea tuju loomiseks mõeldud. Samas tundus kuidagi nii oma ja tuttav, eestlastelegi ju on iseloomulik, et asjadest (kui) räägitakse (siis) lühidalt ja konkreetselt, pikalt heietamata ning ilustamata. Olin enda peale nii pahane, et selle une-eelseks lugemiseks võtsin, sest esiteks pole see häid unenägusid tekitav raamat, teiseks ei suutnud seda kuidagi käest panna, aga oli mul ju vaja järgmise päeva varahommikul tööle jõuda. Lausa hämmastav kui nauditav on teiste kannatustest lugeda. Kas enda elu tundub selle võrra ilusam? Küllap vist. Mulle väga meeldis ja loodan, et Eesti Raamat sellelt autorilt veel midagi tõlgib.
Omalle maalle olisin voinut antaa viisikin tähteä, mutta epäilen, että tämä ei jätä sellaista muistikuvaa, jonka itse viiden tähden kirjaan liitän - tässä ei ollut paljon uutta. Lukunautintoa se silti oli, joka sivulla. Elämä sodan jälkeen pientilalla ei ollut helppoa. Päähenkilö Elofilla oli omat kipunsa sodasta, jossa hän ei pystynyt tekemään mitä piti. Elofin kaveri Viktor menee sodassa vielä pahemmin rikki ja pakenee pulloon. Elof saa vaimoksi Olgan, joka pitää hänet koossa. Olgan kanssa otetaan kototila haltuun ja jatketaan sukupolvien ketjua. Elofin hahmossa on paljon ulottuvuuksia: arkuutta, häpeää, ylpeyttä ja hellyyttä.
Kolmen polven tarinasta löytyi paljon tuttua, sillä Elofin lapsenlapset ovat suunnilleen minun sukupolveani.
Vi får följa hela Elofs liv i Österbotten från början av 1900-talet med allt det innebär. Han hamnar bl.a. ut i krig och kommer hem med ett trauma som tyvärr följer honom hela livet, och det var intressant att läsa om. Trots att handlingen inte alltid är så sprittande tycker jag ändå om de små ljusglimtar som ändå finns i berättelsen. Har ju läst en hel del finlandssvenskt den här hösten och det här hör ändå till det bättre. De andra i bokklubben gillade inte så mycket, men jag tycker ändå att den har något!
Hoia mind nagu silmatera - ja teisi tsitaate, ma varem polnud kuulnud piiblist tsiteeritavat. Tundlik ja soomelikult karge ja räme samaaegselt. Tugevad naised, Olga, kes võidaks Elofit käesurumises, Lisbeth, kes läheb ülikooli, ja Lisa-Marie, kellest saab.. kirjanik? Ning nende kõrval muserdatud mehed, sõjast, muredest, vastutusest, mida tegelikult nende kõrval kannavad ehk hoopis naised. Hea ja torkiv.
En uppväxtberättelse om Elof som växer upp som föräldralös tillsammans med sin yngre bror. En historia om släkt, identitet, tillhörighet, men också om krigets trauman och om livslögner. Bertell väver en berättelse av historier som kan finnas i många österbottniska släkter, där tilltron till och kärleken till den egna jorden, ”Heiman”, alltid har funnits. Sträckläsning.
En trevlig släktsaga som berättar historian om flera generationer. Kriget spelar en stor roll, och dess följder kan ses fortfarande efter flera decennier. Brännvinet smakar, ingen talar om någonting, alla lider ensamma i världen. Men lidandet sker inte utan glädje, den hörs mellan raden, såsom naturälskan.
Blev positivt överraskad av boken. Hade inte trott jag skulle tycka om den, men då jag väl kom igång med boken kunde inte släppa taget. Att boken utspelar sig i bekanta trakter är en stor orsak till att jag fastnade för den, det var lätt att följa med när man vet var Hyyppin finns. Att författaren läste boken själv bidrog också till att boken var så bra.
Mustig, ömsint familjekrönika från Österbotten. Jag tyckte det var särskilt fint att få vistas så nära karaktärerna som kändes levande och äkta i all sin enkelhet, men tyvärr tyckte jag att huvudprotagonisten Elof tappades bort litet i mitten av romanen. I det stora hela en trevlig roman med svärta.
Skandinaavia maaelu tumesünge minevikukoorma all ägav perekonnalugu, algab Elofi poisipõlvest ja lõpeb nagu lõpeb. Sõda jääb kedagi mõjutama lõpuni, päris lõpuni.
Kõigile Wassmo ja Ragde sõpradele kindlasti sobilik kraam, võib-olla kröömike lahjem - tegelastegalerii ju väiksem, ent siiski. Helgeid noote napib, pane vaim valmis.
Samas mõnusad lühikesed peatükid, konkreetne lugu. Pikalt heietada ju alati lihtsam, kui anda oma sõnum edasi lühidalt ja täpselt.
Kolmas Bertell. Pidän Bertellin lauseesta ja aika niukasta kuvailusta, joka kuitenkin piirtää ympäristön ja maiseman tarkasti. Tämä kirja kuitenkin oli ehkä liiankin niukka, koska aikahypyt olivat isoja ja henkilöhahmot jäivät vähän ohuiksi. Toki Elofin elämänkaari oli todentuntuinen ja maailman muuttuminen sodan jälkeen kuvattiin uskottavasti.
Jag vill bli gripen från första sidan vilket jag inte blir i denna bok. Personporträtten är å andra sidan starka och talande och bjuder in läsaren att lära känna personerna mer och mer. Slutet var otroligt känslosamt och gripande.
Minun makuni mukainen kirja, kertakaikkiaan. Runollista, kaunista kieltä. Sodan kokemukset miesten psyykeen välittyvät vahvasti. Jotkut asiat jäivät hieman "roikkumaan", esimerkiksi rajakiista tai Viktorin tarina, mutta väkevä teksti kaikkinensa.