What do you think?
Rate this book
Det stora århundradet #5
Blå stjerne
Andre verdenskrig er under utvikling og griper dypt inn i familien Lauritzens liv. Mens eldstebror Lauritz verken vil se eller forstå hva som skjer, er perspektivet for hans to døtre, Rosa og Johanne, helt motsatt. Rosa jobber i den legale militære etterretningen, mens Johanne rekrutteres av den britiske spion- og sabotasjeorganisasjonen SOE. Britenes kodenavn for Johanne Lauritzen er Blå stjerne. Hun havner i kamp med både SS-styrker og grensevakter når den største og viktigste operasjonen nærmer seg: Å redde Norges jøder på flukt fra nazistene.
I sin femte bok i Det store århundret slår Guillou til med sitt spesialområde: Spionromanen.
I sin femte bok i Det store århundret slår Guillou til med sitt spesialområde: Spionromanen.
485 pages, Paperback
First published August 26, 2015
47 people are currently reading
554 people want to read
About the author
Jan Guillou
98 books693 followersJan Oscar Sverre Lucien Henri Guillou (born 17 January 1944) is a Swedish author and journalist. Among his books are a series of spy fiction novels about a spy named Carl Hamilton, and a trilogy of historical fiction novels about a Knight Templar, Arn Magnusson. He is the owner of one of the largest publishing companies in Sweden, Piratförlaget, together with Liza Marklund and his common-law wife, publisher Ann-Marie Skarp.
Guillou's fame in Sweden was established during his time as an investigative journalist. In 1973, he and co-reporter Peter Bratt exposed a secret intelligence organization in Sweden, Informationsbyrån (IB). He is still active within journalism as a column writer for the Swedish evening tabloid Aftonbladet.
In October 2009, it was revealed that Guillou had been recruited by the KGB in 1967. The exposure of his activities came after the tabloid Expressen requested the release of documents from the Swedish Security Service (Säpo) and published information from the Säpo files along with information gained through interviews with former KGB Colonel Oleg Gordievsky about Guillou's case. The records showed that Guillou's involvement with the KGB continued for five years, until 1972.
From Wikipedia
Guillou's fame in Sweden was established during his time as an investigative journalist. In 1973, he and co-reporter Peter Bratt exposed a secret intelligence organization in Sweden, Informationsbyrån (IB). He is still active within journalism as a column writer for the Swedish evening tabloid Aftonbladet.
In October 2009, it was revealed that Guillou had been recruited by the KGB in 1967. The exposure of his activities came after the tabloid Expressen requested the release of documents from the Swedish Security Service (Säpo) and published information from the Säpo files along with information gained through interviews with former KGB Colonel Oleg Gordievsky about Guillou's case. The records showed that Guillou's involvement with the KGB continued for five years, until 1972.
From Wikipedia
Ratings & Reviews
Friends & Following
Create a free account to discover what your friends think of this book!
Community Reviews
Displaying 1 - 30 of 144 reviews
November 17, 2015
Det här är nog den bok i serien jag gillat bäst efter "Brobyggarna". Den handlar främst om Johanne som jobbat för norska Hjemmefronten och sedan blev rekryterad till den brittiska spion- och sabotageorganisationen, SOE. Boken lyfter på hatten åt alla rakryggade kvinnor som hade prominenta roller under andra världskriget och som fort glömdes bort efter at kriget var vunnet. Absolut fascinerande ur ett historiskt perspektiv och med ett rikt persongalleri delvis baserat på verkliga människor. Nu inleds den långa väntan på nästa bok i detta epos!
July 5, 2021
I think this was my favourite book in the series "Det stora århundradet", perhaps with exception for Brobyggarna (although I actually think that I enjoyed this one more). It is very obvious that Guillou in this book has benefitted from his experience of writing the Hamilton series. Guillou finds his true element in this book, when he combines the classic spy novel with historical fiction. That he also manages to write a feministic novel which puts the spotlight on certain parts of history which have previously not gotten much focus, makes Guillou's work even more impressing. As is always the case with this series, I learned a lot from reading this book. I will be reading the next instalment shortly.
June 5, 2018
Výborný díl série. Skoro dobrý jako první :) Válka vyprávěná pohledem jedné z dcer, která se aktivně zapojila do odboje.
September 5, 2015
Inte bäst i serien "Det stora århundradet" men fortfarande bra. Jag gillar att Guillou berättar om de kvinnliga hjältarna i Sveriges och Norge under 2:a världskriget. Dessa kvinnor fick efter kriget aldrig något officiellt erkännande för sina insatser och uppoffringar. Få är vi nog som känner till vad de åstadkom över huvudtaget. Tack vare Guillou har de synliggjorts för mig och många många andra svenskar. Nu kan vi ge dem den platsen i historien de förtjänar.
October 8, 2019
Dit vijfde deel in de serie is aan Johanne Lauritzen gewijd en behandelt voor een groot deel de rol van vrouwen in het verzet. De geschiedeniskant van het boek is interessant maar ik ben nog steeds niet echt onder de indruk van de schrijfstijl. Ik weet natuurlijk niet hoeveel er in vertaling verloren is gegaan maar ik vind het af en toe vrij houterig geschreven en de personages gaan voor mij niet echt leven.
De dubbele houding van Zweden in de Tweede Wereldoorlog was voor mij niet helemaal nieuw maar ik had geen weet van wat er allemaal speelde, waardoor ik wel het gevoel heb dat ik weer wat wijzer ben geworden.
Blauwe Ster is een zeer leesbare roman waarbij de personages vooral worden gebruikt om de geschiedenis te verduidelijken waardoor ze vrij tweedimensionaal blijven en de toon naar mijn mening hier en daar wat geforceerd is, hetgeen eigenlijk ook het geval was in de vorige boeken. Toch vind ik de kwaliteit goed genoeg om in de serie "De Grote Eeuw" door te lezen.
De dubbele houding van Zweden in de Tweede Wereldoorlog was voor mij niet helemaal nieuw maar ik had geen weet van wat er allemaal speelde, waardoor ik wel het gevoel heb dat ik weer wat wijzer ben geworden.
Blauwe Ster is een zeer leesbare roman waarbij de personages vooral worden gebruikt om de geschiedenis te verduidelijken waardoor ze vrij tweedimensionaal blijven en de toon naar mijn mening hier en daar wat geforceerd is, hetgeen eigenlijk ook het geval was in de vorige boeken. Toch vind ik de kwaliteit goed genoeg om in de serie "De Grote Eeuw" door te lezen.
October 26, 2024
Del fem i serien. Precis som del fyra avhandlas Andra Världskriget, men nu från ett helt annat perspektiv!
Johanne är aktiv i Norska Hjemmefronten och blir även inskolad som hemlig agent i Storbritannien där hon lär sig allt om att spela på mäns fåfänga med förälskelse och sex.
Hon har mer information om hur kriget utvecklas och tyskarnas grymheter än de flesta samtida svenskarna.
Johanne är aktiv i Norska Hjemmefronten och blir även inskolad som hemlig agent i Storbritannien där hon lär sig allt om att spela på mäns fåfänga med förälskelse och sex.
Hon har mer information om hur kriget utvecklas och tyskarnas grymheter än de flesta samtida svenskarna.
June 14, 2016
Først av alt er dette en eksepsjonelt underholdende roman; jeg likte denne bedre enn den forrige i serien. Guillou skriver godt, har enorme historiske kunnskaper og bruker et flott og krydret språk.
Problemet mitt med denne romanen, som i tidligere i serien og i Ondskapen, er at karakterene i serien er så perfekte at det er urealistisk og slitsomt.
Familien til alle tre brødrene er eksepsjonelt vakre og tiltrekkende, snakker minst tre språk flytende, er intelligente og har høy utdannelse, penger er aldri et problem, alle er relativt liberale og framsynte, korrekte, anstendige, modige, med eksemplarisk moral, stil og smak, alle er relativt oppdatert og interesserte i politikk, samfunn, kultur, kunst, litteratur også videre - alt i alt innehar de alle sammen ekstraordinære egenskaper som tilsynelatende mangler hos alle andre karakterer i romanen(e).
Det er ganske fjernt at alle i familien Lauritzen skal være så uten mangler og svakheter, og i tillegg være på riktig side (bortsett fra en bror) og gjette riktig på omtrente alle historiske fakta. I anmeldelsen av Mellan Rött och Svart skrev jeg "det at boka skal ha så klare og riktige antagelser av det kommende historieforløpet virker virkelighetsfjernt og lite sannsynlig." Det samme vil passe denne romanen.
For eksempel kan jeg trekke fram følgende, hvor Christa i begynnelsen av boka forteller Joahnne om Oscars firmaer i Berlin på 30-tallet:
Både det at Lauritzenfirmaet var de eneste i hele Berlin som ikke begynte dagen med en hitlersalutt, og at Oscar hadde forbudt dette i sitt firma (og dessuten som den eneste som hadde nedlagt forbud mot det) virker ganske fjernt og urimelig.
Dette, og det at alle hovedkarakterene er så fenomenalt overlegne, er veldig synd når boka er såpass glimrende skrevet. Jeg føler dette er en feil Guillou ikke ser ut til å klare å skrive seg ut av. Det er tydelig at han er veldig glad i karakterene sine og ikke vil se dem gjøre noen feil eller ta et galt valg.
Hadde ikke Guillou vært såpass dyktig med pennen som han er ville jeg lagt fra meg serien for lengst.
Jeg leser foresten den norske oversettelsen med Bodil Engen og er ikke sikker på om dette er oversetterens egen skyld, at korrekturen er nærmest fraværende, eller at det norske forlaget ville ha denne boken ut så fort som mulig, men jeg fant stadig trykkfeil i boka. Aller mest dreide det seg om en og annen bokstav på avveie, eksempelvis at det stod ha i stedet for har, fyre i stedet for fyrte, eller de i stedet for det.
Det at Peter Rennant først blir presentert som Peter Tenning, og deretter opptrer med Rennant gjennom resten av boka virker merkelig. Det inngår ved introduksjonen av karakteren at han presenterer seg med sitt virkelige navn, det at han plutselig går fra Tenning til Rennant antar jeg er en trykkfeil.
Alt i alt en veldig godt skrevet roman som viser til store historiske og litterære kunnskaper hos forfatteren, men som samtidig ikke klarer å legge fra seg denne forestillingen om Lauritzenfamilien som begavede overmennesker som aldri kan gjøre en feilaktig antagelse eller ha en problematisk mening, noe som vile gitt historien mer dybde og dessuten hjulpet karakterene til ikke å virke så ensformige.
Problemet mitt med denne romanen, som i tidligere i serien og i Ondskapen, er at karakterene i serien er så perfekte at det er urealistisk og slitsomt.
Familien til alle tre brødrene er eksepsjonelt vakre og tiltrekkende, snakker minst tre språk flytende, er intelligente og har høy utdannelse, penger er aldri et problem, alle er relativt liberale og framsynte, korrekte, anstendige, modige, med eksemplarisk moral, stil og smak, alle er relativt oppdatert og interesserte i politikk, samfunn, kultur, kunst, litteratur også videre - alt i alt innehar de alle sammen ekstraordinære egenskaper som tilsynelatende mangler hos alle andre karakterer i romanen(e).
Det er ganske fjernt at alle i familien Lauritzen skal være så uten mangler og svakheter, og i tillegg være på riktig side (bortsett fra en bror) og gjette riktig på omtrente alle historiske fakta. I anmeldelsen av Mellan Rött och Svart skrev jeg "det at boka skal ha så klare og riktige antagelser av det kommende historieforløpet virker virkelighetsfjernt og lite sannsynlig." Det samme vil passe denne romanen.
For eksempel kan jeg trekke fram følgende, hvor Christa i begynnelsen av boka forteller Joahnne om Oscars firmaer i Berlin på 30-tallet:
To av våre ansatte hadde angitt oss til Gestapo fordi Lauritzen-firmaet, i motsetning til alle andre bedrifter i Berlin, ikke innledet dagens arbeid med et felles Heil Hitler! Oscar hadde nedlagt forbud mot det.
Både det at Lauritzenfirmaet var de eneste i hele Berlin som ikke begynte dagen med en hitlersalutt, og at Oscar hadde forbudt dette i sitt firma (og dessuten som den eneste som hadde nedlagt forbud mot det) virker ganske fjernt og urimelig.
Dette, og det at alle hovedkarakterene er så fenomenalt overlegne, er veldig synd når boka er såpass glimrende skrevet. Jeg føler dette er en feil Guillou ikke ser ut til å klare å skrive seg ut av. Det er tydelig at han er veldig glad i karakterene sine og ikke vil se dem gjøre noen feil eller ta et galt valg.
Hadde ikke Guillou vært såpass dyktig med pennen som han er ville jeg lagt fra meg serien for lengst.
Jeg leser foresten den norske oversettelsen med Bodil Engen og er ikke sikker på om dette er oversetterens egen skyld, at korrekturen er nærmest fraværende, eller at det norske forlaget ville ha denne boken ut så fort som mulig, men jeg fant stadig trykkfeil i boka. Aller mest dreide det seg om en og annen bokstav på avveie, eksempelvis at det stod ha i stedet for har, fyre i stedet for fyrte, eller de i stedet for det.
Det at Peter Rennant først blir presentert som Peter Tenning, og deretter opptrer med Rennant gjennom resten av boka virker merkelig. Det inngår ved introduksjonen av karakteren at han presenterer seg med sitt virkelige navn, det at han plutselig går fra Tenning til Rennant antar jeg er en trykkfeil.
Alt i alt en veldig godt skrevet roman som viser til store historiske og litterære kunnskaper hos forfatteren, men som samtidig ikke klarer å legge fra seg denne forestillingen om Lauritzenfamilien som begavede overmennesker som aldri kan gjøre en feilaktig antagelse eller ha en problematisk mening, noe som vile gitt historien mer dybde og dessuten hjulpet karakterene til ikke å virke så ensformige.
December 7, 2015
Jeg synes Guillou har nået lavpunkt med dette bind i serien. Bogen skal forestille at være fortalt ud fra en kvindes oplevelser i modstandsbevægelsen, men det er helt utroværdigt og man er på intet tidspunkt i tvivl om, at bogen er skrevet af en mand. Jeg har aldrig oplevet Guillou så 'sludrevorn' før. Der er alt for mange ord. For første gang er jeg nu i tvivl om, om jeg gider læse med, når næste bind kommer.
July 11, 2018
En av de beste bøkene i denne serien så langt
August 21, 2022
Den femte boken i "Det stora århundradet" utspelas också under andra världskriget. Denna gång är det dock ingen av bröderna Lauritzen som är huvudperson, utan Lauritz äldsta dotter Johanne. Hon är spion/underrättelseofficer och jobbar både åt Norge, Storbritannien och Sverige. Hon är givetvis en superspion på alla tänkbara plan.
Som alla vet fick Guillou sitt genombrott med spionromanerna om Carl Hamilton, och här återvänder han till den genren. Denna bok har dock en oväntad knorr: det är en spionroman helt i avsaknad av spänning. Inte bara för att boken som sagt utspelas parallellt med föregångaren. vilket gör att man redan från början vet att huvudpersonen överlever, samt en hel del annat som redan avklarades i förra boken. Nej, Guillou verkar dessutom vara väldigt intresserad av "honey traps", det vill säga en metod där unga kvinnor förför äldre män för att komma åt känslig information. Boken ger därför ett ganska gubbsjukt intryck.
Detta intryck förstärks när Guillou, för att riktigt hamra hem hur onda SS-officierare är, infogar en scen där en grupp SS-män på besök i Sverige utsätter några kvinnliga spioner för sadistiska övergrepp. Denna scen har varken någon bäring på bokens handling, eller får någon upplösning. Scenen känns spekulativ och obehaglig (i den meningen att man frågar sig varför Guillou kände sig manad att skriva den).
En usel bok. Nu lovar jag att inte läsa fler böcker i den här serien på ett bra tag!
Som alla vet fick Guillou sitt genombrott med spionromanerna om Carl Hamilton, och här återvänder han till den genren. Denna bok har dock en oväntad knorr: det är en spionroman helt i avsaknad av spänning. Inte bara för att boken som sagt utspelas parallellt med föregångaren. vilket gör att man redan från början vet att huvudpersonen överlever, samt en hel del annat som redan avklarades i förra boken. Nej, Guillou verkar dessutom vara väldigt intresserad av "honey traps", det vill säga en metod där unga kvinnor förför äldre män för att komma åt känslig information. Boken ger därför ett ganska gubbsjukt intryck.
Detta intryck förstärks när Guillou, för att riktigt hamra hem hur onda SS-officierare är, infogar en scen där en grupp SS-män på besök i Sverige utsätter några kvinnliga spioner för sadistiska övergrepp. Denna scen har varken någon bäring på bokens handling, eller får någon upplösning. Scenen känns spekulativ och obehaglig (i den meningen att man frågar sig varför Guillou kände sig manad att skriva den).
En usel bok. Nu lovar jag att inte läsa fler böcker i den här serien på ett bra tag!
November 24, 2018
‘Blue Star’ is the 5th book of The Great Century series and the second book to depict the second world war (unfortunately not available in English). This time, it follows the younger generation in Sweden. Blue Star is the code name of the oldest daughter Johanne, who is working for the British SOE, while her younger sister Rosa is working for the Swedish State department, and her older brother is an SS in the Nazi army. While the capital of neutral Sweden has become a nest of spies, Johanne carries on her missions in Norway, England and Sweden.
In this book, the main protagonists are all women, which is a first for Jan Guillou. One of the best of the series.
In this book, the main protagonists are all women, which is a first for Jan Guillou. One of the best of the series.
July 1, 2025
Bra återgivning av hur livet såg ut under 40 talet.
November 26, 2025
Idel mer irriterad
April 16, 2020
Så langt den nest beste boken i denne serien (etter Brobyggerne) i mine øyne. Anbefales.
October 22, 2023
Åh vad jag älskar den här bokserien den är helt magisk!
November 21, 2017
Voor mij was Blauwe Ster het minst mijn ding van alle boeken in de reeks (tot nu toe). Waar ik deel 1 en 2 verslónden heb, en deel 3 en 4 heel graag gelezen, kwam ik hier moeilijker door. Dit boek is duisterder, beklemmender van sfeer, doorspekt met oorlogstechnische en -strategische passages. Het familieverhaal verdwijnt grotendeels naar de achtergrond, en daarin worden veel gebeurtenissen dan nog eens hernomen vanuit andermans standpunt, waardoor je eigenlijk al weet wat er gaat gebeuren. Nu hou ik sowieso meer van de jaren 20 dan van de jaren 40; meer van familie- dan van spionageroman; het verbaast me dus niet dat ik deze ietsje minder vond. Ik twijfel momenteel of ik verderga met het zesde boek.
May 5, 2020
Det här är den bästa i Guillous imponerande romanserie som jag skriver utförligt om här: https://tonyjohansson.nu/2020/03/10/r...
March 23, 2016
Deel 5 in de De grote eeuw-serie van Guillou. Een ‘guilty pleasure’. Veel diepgang zit er niet in. Guillou is een echte verhalenverteller. Maar het niveau van deel 1 wordt niet meer gehaald in de andere delen. Ook niet in dit deel.
In deel 5 draait Guiilou de tijd terug van 1945 naar 1940 en volgen we voornamelijk Johanne, de dochter van een van de Lauritzen broers. Het gaat voornamelijk over de verzetsbeweging in Noorwegen en Zweden. Aardig maar niet meer dan dat. Het geeft wel inzicht in de situatie van het bezette Noorwegen en het ‘neutrale’ Zweden. Kortom, je leert weer eens wat.
Op basis van dit deel echter denk ik dat ‘De grote eeuw’ voor mij eindigt in 1945… Maar zoals ik eens las, is een definitie van verslaving: iets niet willen maar toch doen. We zullen zien!
In deel 5 draait Guiilou de tijd terug van 1945 naar 1940 en volgen we voornamelijk Johanne, de dochter van een van de Lauritzen broers. Het gaat voornamelijk over de verzetsbeweging in Noorwegen en Zweden. Aardig maar niet meer dan dat. Het geeft wel inzicht in de situatie van het bezette Noorwegen en het ‘neutrale’ Zweden. Kortom, je leert weer eens wat.
Op basis van dit deel echter denk ik dat ‘De grote eeuw’ voor mij eindigt in 1945… Maar zoals ik eens las, is een definitie van verslaving: iets niet willen maar toch doen. We zullen zien!
March 17, 2017
Deel 5 uit de reeks "De grote eeuw". Eigenlijk is dit boek een spin off van deel 4. Het schippert tussen historische en spionageroman.
Wie de vorige delen al las wordt geconfronteerd met zeer veel herhaling. Zoals ik al in "reviews" van vorige boeken zei, is Jan Guillou heel uitleggerig. Of hij denkt dat niemand de vorige boeken gelezen heeft, of hij verdenkt ons van een ernstige vorm van Amnesie of Alzheimer.
Matig boeiend. En waarom is de flamboyante en revolutionaire Tante Christa verworden tot een hypochondrisch wrak ? En waar is de kleurrijke oom Sverre toch gebleven ? Ook oom Oscar is van held (in boek 1) verworden tot oude zeur. Wat jammer !
Wie de vorige delen al las wordt geconfronteerd met zeer veel herhaling. Zoals ik al in "reviews" van vorige boeken zei, is Jan Guillou heel uitleggerig. Of hij denkt dat niemand de vorige boeken gelezen heeft, of hij verdenkt ons van een ernstige vorm van Amnesie of Alzheimer.
Matig boeiend. En waarom is de flamboyante en revolutionaire Tante Christa verworden tot een hypochondrisch wrak ? En waar is de kleurrijke oom Sverre toch gebleven ? Ook oom Oscar is van held (in boek 1) verworden tot oude zeur. Wat jammer !
September 17, 2015
Oj! Vilken intressant bok! Fortsättningen om familjen Lauritzen under åren 1941-45. Den här gången är historien koncentrerad till äldsta dottern Johanne som är med i motstånsrörelsen. Även syster är indragen i motståndsrörelsen men på en annan division. En spionroman ur kvinnligt perspektiv där jag som läsare får lära mig massor om kvinnornas roll i kriget. Så pass intressant att jag var tvungen att googla...
October 30, 2016
The 5th book in the series of the great century (the 1900's). So interesting - a kind of spy novel from a feministic point of view. In Sweden during WWII there were many brave women fighting the Nazis, even though many top polititans as well as the Royal Family, was very pro Germany. The novel gives a true picture of Sweden (& Europe) during the late 1930's and 1940's.
July 11, 2019
Tento díl série Velké století mě utvrdil v tom, že dočítám pouze z povinnosti - chci ědět, jak to s rodinou dopadne. Způsob vyprávění je čím dál těžkopádnější, čtenář nemá ani moc možností přilnout k hrdinům. Dialogy jsou nepřirozené a příběh nevěrohodný. A stále ta podprahová (nebo záměrná:)) podpora komunistických myšlenek. Ta mi tak leze na nervy...
July 18, 2016
Hørte Jan Guillou fortælle om baggrunden for Blå Stjerne og det formål han havde med at skrive bogen. Det formål lever den til fulde op til. Den handler fortrins om Johanne og delvist om Rosa. De øvrige familiemedlemmer er kun sporadisk medtaget i historien.
October 22, 2016
Muligvis ikke den "bedst skrevne" i serien men fuld af finurlige historier (og måske fordomme) og så for en gangs skyld krigen set fra en hel anden vinkel, hvilket er kærkomment til en forandring, hvilket gør at bogen alligevel vinder hos mig i stil med de andre i serien.
July 2, 2020
Zawsze twierdzę, że nie jestem typem fana ani wielbiciela – nie potrafię bezkrytycznie podchodzić do żadnych utworów tylko dlatego, że wcześniej spodobały mi się inne dzieła tego samego autora ani tym bardziej dlatego, że inni uznali go za geniusza. Mam jednak swoich ulubionych pisarzy, którzy dotąd mnie nie zawiedli, a jednym z nich jest Jan Guillou. Wielce się więc ucieszyłem, gdy dowiedziałem się, iż w Polsce wydano kolejną, piąta już powieść z cyklu Złoty Wiek, monumentalnej sagi o XX-to wiecznej norweskiej rodzinie, która z biedoty wybiła się na wyżyny. Tych, którzy nie czytali poprzednich tomów tej fascynującej serii wydawniczej, zdecydowanie odsyłam do recenzji Braci z Vestland, którzy cykl otwierają i oczywiście do lektury samej książki. Tym, którzy już połknęli cztery odsłony tej pięknej i mądrej opowieści nie będę zdradzał fabuły Niebieskiej i nadmienię tylko, iż tym razem głównymi personami staną się kobiety, a my będziemy śledzić, co porabiały w czasie wojny, od 1941 do 45 roku.
Jak zwykle Guillou wciąga czytelnika w fascynującą, ale tym razem i sensacyjną, historię. Ruch oporu w Norwegii, dylematy neutralnych Szwedów, działania niemieckich i brytyjskich, no i oczywiście szwedzkich, służ wywiadowczych na terenie Skandynawii, jednym słowem tematy raczej nam nieznane i w dodatku ukazane z perspektywy całkowicie nam obcej, bo szwedzko-norweskiej. Bardzo interesujące jest też śmiałe sięgnięcie do tematu chyba całkowicie nieobecnego nie tylko w polskiej literaturze, ale i naszej społecznej świadomości historycznej – do problemu stosunków damsko-męskich w partyzantce i wywiadzie. Jako bardzo wartościowe oceniam przybliżenie dziejów oddziału Syren Teddy’ego czyli Klubu Sekretarek i związanych z tym dylematów, jak choćby problemu relatywizacji moralnej (i prawnej) aborcji.
W książce znajdziemy wiele ciekawostek, jak na przykład porównanie dwóch koncepcji spojrzenia na represje wobec ludności cywilnej – brytyjsko-polską i drugą, którą nazwałbym czechosłowacką, choć takie sformułowanie w powieści nie występuje. Jedna mówi, że represje wśród ludności po udanym zamachu na okupanta są tym lepsze, im rozleglejsze i okrutniejsze, gdyż konsolidują naród przeciw najeźdźcy, a druga, że świadome prowokowanie dodatkowych strat wśród ludności, jeśli można ich uniknąć, jest niedopuszczalne.
Jak zwykle Guillou perfekcyjnie wyłapuje specyfikę narodową różnych nacji, co widać choćby w celnym oddaniu siły języka niemieckiego w kontaktach z Niemcami, co jest wręcz przeciwieństwem choćby naszego stosunku do rodzimego języka.
W Niebieskiej Gwieździe znajdziemy też wiele innych perełek, jak choćby dygresje na tematy literackie ze sformułowaniem, które momentalnie podbiło me serce - ego modernistycznego literackiego onanisty.
Do powieści dołączone jest posłowie autora rzucające światło na jego podejście do materiałów źródłowych i przyznam, że popieram tę metodę w całej rozciągłości.
Wszystko byłoby pięknie, gdyby nie dwie sprawy. Pierwsza - mój ulubiony pisarz tym razem nie ustrzegł się powielania fałszywych stereotypów o SS. Druga - praca wydawnicza.
Książki Guillou miały już w Polsce kilku wydawców i tłumaczy. Pierwsza była seria o Hammiltonie, szwedzkim bardzo realitycznym Jamesie Bondzie, wydana przez Czytelnika i almapress w tłumaczeniu Haliny Thylwe. To był perfekcyjny przykład ukazujący, że można wydać książki nie tylko bez błędów, ale ze stylem, który pozwoli rozsmakować się w autorze. Podobnie było z powieścią Zło w tłumaczeniu Anny Marciniakówny wydanym przez W.A.B. Niestety, prześwietny cykl Krzyżowcy nie miał już tyle szczęścia. O ile tłumacze Marian Leon Kalinowski i Janusz Korek pod względem stylistycznym stanęli na wysokości zadania, można nawet powiedzieć, że sięgnęli doskonałości, to spora liczba drobnych błędów nie pozwala ocenić pracy wydawnictwa Videograf II pozytywnie. A co ze Złotym wiekiem? Najpierw tłumaczyli wspólnie Anna Krochmal i Robert Kędzierski, potem dwa razy Kędzierski, a potem znów Krochmal i Kędzierski. Styl, zwłaszcza w pierwszej części, miejscami nie był tak klarowny, jak w innych powieściach Guillou, a i wydawnictwo Sonia Draga nie zadbało o to, by wyeliminować wszystkie błędy oraz błędziki. Mimo tego cykl był tak wciągający, tak oryginalny, że poleciłem go w moim Dyskusyjnym Klubie Książki, gdzie wzbudził zachwyt i uznanie. A teraz nagle, przy Niebieskiej Gwieździe, mamy nowego tłumacza - Macieja Muszalskiego. I sam nie wiem, czy to autor, którego rysem charakterystycznym była dbałość o szczegóły i czytelność przekazu, nagle się pogorszył, czy tłumacz nie sprostał. Chwilami, zwłaszcza na początku, jakaś taka nieokreślona mętność całkiem zakłócała mi lekturę. Zdarzyły się też ewidentne potknięcia. Wydawnictwo nawet się postarało i wpadki są naprawdę sporadyczne, ale dziwią mnie te manewry z tłumaczami. Marzę, by znów poczytać Guillou takiego, jak za pośrednictwem Haliny Thylwe. Nie zmienia to jednak faktu, że pomimo pewnych mankamentów, Niebieska Gwiazda jest książką z wielu względów jak najbardziej godną polecenia; trafia na moją osobistą półkę, na której naprawdę nie ma zbyt wielu książek, gdyż zatrzymuję tylko te, które mogą mnie skusić na ponowną lekturę
źródło:
https://klub-aa.blogspot.com/2017/05/...
Jak zwykle Guillou wciąga czytelnika w fascynującą, ale tym razem i sensacyjną, historię. Ruch oporu w Norwegii, dylematy neutralnych Szwedów, działania niemieckich i brytyjskich, no i oczywiście szwedzkich, służ wywiadowczych na terenie Skandynawii, jednym słowem tematy raczej nam nieznane i w dodatku ukazane z perspektywy całkowicie nam obcej, bo szwedzko-norweskiej. Bardzo interesujące jest też śmiałe sięgnięcie do tematu chyba całkowicie nieobecnego nie tylko w polskiej literaturze, ale i naszej społecznej świadomości historycznej – do problemu stosunków damsko-męskich w partyzantce i wywiadzie. Jako bardzo wartościowe oceniam przybliżenie dziejów oddziału Syren Teddy’ego czyli Klubu Sekretarek i związanych z tym dylematów, jak choćby problemu relatywizacji moralnej (i prawnej) aborcji.
W książce znajdziemy wiele ciekawostek, jak na przykład porównanie dwóch koncepcji spojrzenia na represje wobec ludności cywilnej – brytyjsko-polską i drugą, którą nazwałbym czechosłowacką, choć takie sformułowanie w powieści nie występuje. Jedna mówi, że represje wśród ludności po udanym zamachu na okupanta są tym lepsze, im rozleglejsze i okrutniejsze, gdyż konsolidują naród przeciw najeźdźcy, a druga, że świadome prowokowanie dodatkowych strat wśród ludności, jeśli można ich uniknąć, jest niedopuszczalne.
Jak zwykle Guillou perfekcyjnie wyłapuje specyfikę narodową różnych nacji, co widać choćby w celnym oddaniu siły języka niemieckiego w kontaktach z Niemcami, co jest wręcz przeciwieństwem choćby naszego stosunku do rodzimego języka.
W Niebieskiej Gwieździe znajdziemy też wiele innych perełek, jak choćby dygresje na tematy literackie ze sformułowaniem, które momentalnie podbiło me serce - ego modernistycznego literackiego onanisty.
Do powieści dołączone jest posłowie autora rzucające światło na jego podejście do materiałów źródłowych i przyznam, że popieram tę metodę w całej rozciągłości.
Wszystko byłoby pięknie, gdyby nie dwie sprawy. Pierwsza - mój ulubiony pisarz tym razem nie ustrzegł się powielania fałszywych stereotypów o SS. Druga - praca wydawnicza.
Książki Guillou miały już w Polsce kilku wydawców i tłumaczy. Pierwsza była seria o Hammiltonie, szwedzkim bardzo realitycznym Jamesie Bondzie, wydana przez Czytelnika i almapress w tłumaczeniu Haliny Thylwe. To był perfekcyjny przykład ukazujący, że można wydać książki nie tylko bez błędów, ale ze stylem, który pozwoli rozsmakować się w autorze. Podobnie było z powieścią Zło w tłumaczeniu Anny Marciniakówny wydanym przez W.A.B. Niestety, prześwietny cykl Krzyżowcy nie miał już tyle szczęścia. O ile tłumacze Marian Leon Kalinowski i Janusz Korek pod względem stylistycznym stanęli na wysokości zadania, można nawet powiedzieć, że sięgnęli doskonałości, to spora liczba drobnych błędów nie pozwala ocenić pracy wydawnictwa Videograf II pozytywnie. A co ze Złotym wiekiem? Najpierw tłumaczyli wspólnie Anna Krochmal i Robert Kędzierski, potem dwa razy Kędzierski, a potem znów Krochmal i Kędzierski. Styl, zwłaszcza w pierwszej części, miejscami nie był tak klarowny, jak w innych powieściach Guillou, a i wydawnictwo Sonia Draga nie zadbało o to, by wyeliminować wszystkie błędy oraz błędziki. Mimo tego cykl był tak wciągający, tak oryginalny, że poleciłem go w moim Dyskusyjnym Klubie Książki, gdzie wzbudził zachwyt i uznanie. A teraz nagle, przy Niebieskiej Gwieździe, mamy nowego tłumacza - Macieja Muszalskiego. I sam nie wiem, czy to autor, którego rysem charakterystycznym była dbałość o szczegóły i czytelność przekazu, nagle się pogorszył, czy tłumacz nie sprostał. Chwilami, zwłaszcza na początku, jakaś taka nieokreślona mętność całkiem zakłócała mi lekturę. Zdarzyły się też ewidentne potknięcia. Wydawnictwo nawet się postarało i wpadki są naprawdę sporadyczne, ale dziwią mnie te manewry z tłumaczami. Marzę, by znów poczytać Guillou takiego, jak za pośrednictwem Haliny Thylwe. Nie zmienia to jednak faktu, że pomimo pewnych mankamentów, Niebieska Gwiazda jest książką z wielu względów jak najbardziej godną polecenia; trafia na moją osobistą półkę, na której naprawdę nie ma zbyt wielu książek, gdyż zatrzymuję tylko te, które mogą mnie skusić na ponowną lekturę
źródło:
https://klub-aa.blogspot.com/2017/05/...
September 7, 2022
Boken utspelar sig parallellt med den förra boken i serien, Att inte vilja se, och är skriven ur Lauritz dotter Johannes perspektiv. I likhet med den boken är Blå stjärnan rätt medioker. Något förvånande med tanke på vilken tid böckerna utspelar sig i och vilka ämnen som avhandlas. Jag tror att de här böckerna hade tjänat på att tajtas ihop till en bok på 400-500 sidor i stil med Brobyggarna som också växlade mellan två huvudkaraktärer.
Nu är det ett antal händelser som finns med i både Att inte vilja se och Blå stjärnan. Tanken är att man ska få se samma händelse ut olika personers perspektiv. Ungefär som Rashomon av Akira Kurosawa. Problemet är att perspektiven inte skiljer sig åt särskilt mycket åt. Det känns inte som om vi får läsa om samma händelse ur två olika personers perspektiv. Vilket gör att det blir mest som upprepningar.
Flyktingsmugglingen från Norge under andra världskriget känns igen från Hamiltonboken Den hedervärde mördaren, och frågan är om inte den historien hade passat bättre i den här boken.
En karaktär i boken beskriver den tyske författaren Hans Fallada:
Ersätt småborgerligt med högborgerligt så börjar det närma sig mina känslor för den här bokserien efter att ha läst den direkt efter Hamiltonserien, vilket såhär i efterhand kanske var ett misstag. Det är lite tjatigt att Guillous huvudkaraktärer alltid är medaljbehängda, stenrika A-barn bäst på allt, nu även att doktorera och spionera. Det blir rätt platt. Inget tuggmotstånd.
Bokens styrkor är som vanlig i den här serien Guillous mästerliga förmåga att väva ihop verkliga historiska händelser med fiktion, även om det kan bli lite väl mycket Forrest Gump över att familjen Lauritzen alltid ska bli bundis med historiska kändisar. Man behöver inte vara särskilt konspiratoriskt lagd för att inse att Guillou egentligen beskriver sig själv när en karaktär beskriver den franske författaren Émile Zolas egenskaper:
Som Guillou skriver själv i Hamlon: Skiss till en möjlig fortsättning:
Det är precis detta som är Guillous styrkor som författare. Hans böcker fungerar som historielektioner, men säger minst lika mycket om vår samtid.
Nu är det ett antal händelser som finns med i både Att inte vilja se och Blå stjärnan. Tanken är att man ska få se samma händelse ut olika personers perspektiv. Ungefär som Rashomon av Akira Kurosawa. Problemet är att perspektiven inte skiljer sig åt särskilt mycket åt. Det känns inte som om vi får läsa om samma händelse ur två olika personers perspektiv. Vilket gör att det blir mest som upprepningar.
Flyktingsmugglingen från Norge under andra världskriget känns igen från Hamiltonboken Den hedervärde mördaren, och frågan är om inte den historien hade passat bättre i den här boken.
En karaktär i boken beskriver den tyske författaren Hans Fallada:
Dessa ständigt lidande småborgare, detta de små människornas eviga elände som de aldrig kan ta sig ur. Jag kräver inte enbart proletär kamplitteratur, det skulle också bli tråkigt i längden. Men småborgerligt lidande utan ände, och framförallt utan hopp, blir lika, nej ännu tristare.
Ersätt småborgerligt med högborgerligt så börjar det närma sig mina känslor för den här bokserien efter att ha läst den direkt efter Hamiltonserien, vilket såhär i efterhand kanske var ett misstag. Det är lite tjatigt att Guillous huvudkaraktärer alltid är medaljbehängda, stenrika A-barn bäst på allt, nu även att doktorera och spionera. Det blir rätt platt. Inget tuggmotstånd.
Bokens styrkor är som vanlig i den här serien Guillous mästerliga förmåga att väva ihop verkliga historiska händelser med fiktion, även om det kan bli lite väl mycket Forrest Gump över att familjen Lauritzen alltid ska bli bundis med historiska kändisar. Man behöver inte vara särskilt konspiratoriskt lagd för att inse att Guillou egentligen beskriver sig själv när en karaktär beskriver den franske författaren Émile Zolas egenskaper:
Han höll Émile Zola som den största av alla författare, eftersom Zola använde litteraturen som en politisk hävstång och upplösta gränsen mellan journalistik, litterär konst och agitation.
Som Guillou skriver själv i Hamlon: Skiss till en möjlig fortsättning:
Jag skriver för svenska läsare, jag har ett syfte med vad jag skriver, jag agiterar.
Det är precis detta som är Guillous styrkor som författare. Hans böcker fungerar som historielektioner, men säger minst lika mycket om vår samtid.
October 6, 2018
Dezelfde historische tijdssetting als in Kop in het zand, maar het vertelperspectief is deze keer Johanne, dochter van Lauritz. Het is deze keer een echt spionageverhaal geworden want Johanne is actief in het verzet. Haar zus Rosa werkt dan weer voor de inlichtingendienst. Ze spreken elkaar dikwijls en wisselen informatie uit, maar alleen wanneer het niet echt geheimen zijn.
De oorlog is dus lang niet zo snel gedaan als iedereen had verwacht. Johanne heeft een opleiding in Engeland gehad en moet onder andere mannen in de val lokken en daarvoor moet ze ver gaan, zichzelf prostitueren zelfs. Johanne heeft een feministisch trekje en vindt het niet eerlijk dat vrouwen zo gediscrimineerd worden in allerlei organisaties waarvan ze deel uit maakt. Bij spionnen gaat men er ook nog te gemakkelijk vanuit dat het om een man gaat.
Johanne voert gevaarlijke acties uit, op het einde ook Joden over de grens smokkelen omdat ze ervan overtuigd is dat de Duitsers alle Joden willen oppakken en naar het Oosten willen vervoeren. Daar komen angstwekkende verhalen vandaan, over het afmaken van Joden.
Dit boek valt een beetje uit de toon met de rest van de reeks, maar ik heb er wel heel erg van genoten. Het leest bijna als een thriller, een spionagethriller. Omdat het boek dezelfde tijsspanne omvat als het vierde deel, maak je soms dezelfde dingen mee vanuit een ander oogpunt en dat maakt beide boeken interessant.
Het blijft een interessante reeks en er komen bij mijn weten nog twee delen aan, dus voorlopig kan ik nog even verder.
De oorlog is dus lang niet zo snel gedaan als iedereen had verwacht. Johanne heeft een opleiding in Engeland gehad en moet onder andere mannen in de val lokken en daarvoor moet ze ver gaan, zichzelf prostitueren zelfs. Johanne heeft een feministisch trekje en vindt het niet eerlijk dat vrouwen zo gediscrimineerd worden in allerlei organisaties waarvan ze deel uit maakt. Bij spionnen gaat men er ook nog te gemakkelijk vanuit dat het om een man gaat.
Johanne voert gevaarlijke acties uit, op het einde ook Joden over de grens smokkelen omdat ze ervan overtuigd is dat de Duitsers alle Joden willen oppakken en naar het Oosten willen vervoeren. Daar komen angstwekkende verhalen vandaan, over het afmaken van Joden.
Dit boek valt een beetje uit de toon met de rest van de reeks, maar ik heb er wel heel erg van genoten. Het leest bijna als een thriller, een spionagethriller. Omdat het boek dezelfde tijsspanne omvat als het vierde deel, maak je soms dezelfde dingen mee vanuit een ander oogpunt en dat maakt beide boeken interessant.
Het blijft een interessante reeks en er komen bij mijn weten nog twee delen aan, dus voorlopig kan ik nog even verder.
March 22, 2022
Ehkä yksi syy, miksi pidän niin paljon Guillousta, on se, miten hänen kirjoissaan on niin paljon vahvoja, itsenäisiä naisia. Tässä "Suuri vuosisata" -sarjan viidennessä osassa eletään edelleen toisen maailmansodan jälkipuoliskoa, aikaa, jolloin muulle maailmalle, myös puoliksi saksalaisille Lauritzeneille, alkaa valjeta Hitlerin Saksan karmea todellisuus. Tällä kertaa näkökulma on Lauritzin vanhimman tyttären Johannen, joka toimii Tukholmassa brittien agenttiyksikkö SOE:n vakoojana, mutta myös Ruotsin puolustusvoimien salaisessa operaatiossa.
Kirjan esittelytekstistä syntyy mielikuva, että tarina keskittyy Norjan juutalaisten pelastamisoperaatioon, mutta itse asiassa tämä osuus tulee mukaan vasta aivan kirjan lopussa. Ensisijaisesti kirja nostaa keskiöön - myös kirjailijan jälkisanojen mukaan - Ruotsissa puolustusvoimien laskuun toimineet naiset, jotka uhrasivat itsensä sodan nimissä erilaisissa "honey trap" - tehtävissä. Nämä naiset kutsuivat itseään "Sihteerikerhoksi". Guillou on käyttänyt lähteenään todellisten henkilöiden tarinoita - ihmisten, joiden vaietut urotyöt ovat saaneet julkista tunnustusta vasta kymmeniä vuosia sodan päättymisen jälkeen.
ps. alan pikkuhiljaa tottua, jopa kiintyä Jone Takamäen omaperäiseen, aavistuksen kohtalokkaan kuuloiseen lukutyyliin. En ehkä osaisi kuunnella Lauritzenien tarinaa enää kenenkään muun lukemana ;)...
Kirjan esittelytekstistä syntyy mielikuva, että tarina keskittyy Norjan juutalaisten pelastamisoperaatioon, mutta itse asiassa tämä osuus tulee mukaan vasta aivan kirjan lopussa. Ensisijaisesti kirja nostaa keskiöön - myös kirjailijan jälkisanojen mukaan - Ruotsissa puolustusvoimien laskuun toimineet naiset, jotka uhrasivat itsensä sodan nimissä erilaisissa "honey trap" - tehtävissä. Nämä naiset kutsuivat itseään "Sihteerikerhoksi". Guillou on käyttänyt lähteenään todellisten henkilöiden tarinoita - ihmisten, joiden vaietut urotyöt ovat saaneet julkista tunnustusta vasta kymmeniä vuosia sodan päättymisen jälkeen.
ps. alan pikkuhiljaa tottua, jopa kiintyä Jone Takamäen omaperäiseen, aavistuksen kohtalokkaan kuuloiseen lukutyyliin. En ehkä osaisi kuunnella Lauritzenien tarinaa enää kenenkään muun lukemana ;)...
Displaying 1 - 30 of 144 reviews