What do you think?
Rate this book
Låna mig din röst #1-3
Vintergata; Den inre rymden; En sky av vittnen
I denna volym samlar vi tre diktsamlingar som alla innehåller den rolldiktning som Kjell Espmark gjort till sin främsta lyriska gren. Volymen inleds med Vintergata (2007) och Den inre rymden (2014). Den nyskrivna diktsamlingen En sky av vittnen, utgör den sista tredjedelen i denna samlingsvolym under rubriken Låna mig din röst.
330 pages, Hardcover
First published January 29, 2020
2 people are currently reading
17 people want to read
About the author
Kjell Espmark
75 books5 followersKjell Erik Espmark (19 February 1930 – 18 September 2022) was a Swedish writer, literary historian, member of the Swedish Academy and Professor of the History of Literature at Stockholm University.
Ratings & Reviews
Friends & Following
Create a free account to discover what your friends think of this book!
Community Reviews
Displaying 1 - 2 of 2 reviews
Read
July 27, 2022Espmarks dikter är skrivna nästan vardagsspråkligt och varje strof lånar sin röst åt en betydelsefull karaktär ur historien. Ibland kan jag lista ut vem, och ibland inte. Det finns en värdighet i det här som jag uppskattar. Det är värdigt att formulera sig väl och engagerat om andra människors upplevelser.
Read
January 17, 2021Kjell Espmark - En sky av vittnen: med Vintergata och Den inre rymden, Norstedts 2020.
Den jämtländske litteraturprofessorn Espmark är en produktiv och mångsidig författare. Sedan debuten 1956 med diktsamlingen Mordet på Benjamin har han givit ut romaner, essäer, litteraturkritik, författarmonografier, pjäser och lyrik. Han är akademiledamot sedan 1981 och har bland annat varit ordförande i nobelkommittén i 17 år. Han blir 91 år i februari och är fortfarande synnerligen aktiv.
Det var med två litteraturhistoriska verk om lyrisk modernism, Att översätta själen (1975) och Själen i bild (1977), som han fann vägen till mitt hjärta. Hans lyrik upptäckte jag först på senare år. Men så är också hans senare lyrik sällsynt bra. Själv anser han att han skrivit sina starkaste böcker efter att ha fyllt 70.
En sky av vittnen fullbordar en trio lyriska verk som går under namnet ”Låna mig din röst”. De bygger vidare på en över tvåtusenårig tradition av gravskrifter och epigram. Espmark lyfter som förebild själv fram Den grekiska antologin, sammanställd på 900-talet. Det är alltså de döda som för talan här.
Aldrig är man så levande som i dödens närhet, sägs det, och det blir vi verkligen varse i Espmarks dikt. Han tar oss med till slagfält i Poltava, låter oss möta halshuggna kosacker och offer spetsade på pålar av den fasansfulle Vlad III Dracul. Vargflocken kan hänga ”vid köksdörrn” och vi kan flyta med Paul Celan i Seines svarta vatten. Ibland blir avskeden mindre prosaiska: ”Efter ett par dagars kolera / knöts jag in med en tyngd i en jutesäck / och tippades ner i glömskan”.
Det är ingen ljus bild av människans historia som serveras. Ett liv är i det stora hela inte mycket att räkna med, mest ett ”kliande mörker mot ögonen” och människan är bara ”ett diskutabelt försök”, ett ”sentida påfund” som aldrig nått självinsikt. Själva felet i skapelsen? Att ”det fanns ingen plats för människan.” Det betyder nu inte att här saknas skönhet eller romantik. Tvärtom. Ta bara dessa rader, ur Den inre rymden:
Ditt ansikte är som en darrande spegling
i en skål med vatten.
Jag vill bära det genom åren
utan att spilla.
Trilogins första två böcker — Vintergata (2007) och Den inre rymden (2014) — ingår alltså i den här volymen, som därför landar på en bit över trehundra sidor. Aris Fioretos skriver om Vintergata — i urvalsvolymen ”Det enda nödvändiga” (Norstedts 2010) — att ”eoner av tid förtätas till knappnålshuvuden”. Detsamma kan sägas om hela trilogin. Här är historier och livsöden, från grottfolk till nutidsmänniskor, komprimerade till små lyriska smällkarameller. Gripande ögonblicksbilder ur världshistorien – ”Historien ilar längs ryggraden”.
Mellanboken Den inre rymden har mer tydliga självbiografiska drag. Här, mellan våren i Prag och terrorn på Himmelska fridens torg, kommer vi berättarjaget (författaren?) nära. Här är möten och minnen av barndom, äventyr, sorg och kärlek, och ”en maktlös decembermorgon / med ett cancerbesked per telefon”.
Vi möter författare som Arthur Rimbaud, Osip Mandelstam och Walter Benjamin, målaren Ivan Aguéli, Lesbos diktardrottning Sapfo och den kinesiske politikern Liang Qichao. Och alla dessa bara i den senaste samlingen. I de föregående böckerna skymtar, bland många andra, Amaltheabombaren Anton Nilson, Jesus, Orfeus, Werner Aspenström och en kåt Linné. Vi besöker koncentrationsläger, Tjernobyl (?), Taj Mahal och Pompeji.
Någon uppmärksam noterar kanhända frågetecknet ovan? Däri ryms min kanske enda invändning. Med undantag för ett fåtal förklarande noter lämnas man nämligen ofta bara med antydningar om platser, tider och personer. Så risken att det hela mynnar ut i rena gissningslekar och minnesexerciser är överhängande. Föga poetiskt faktiskt. Man (jag?) kan helt enkelt inte låta bli att stanna upp och klura, låta googlefingret gå varmt och hjärncellerna snurra på högvarv. Rytm och styrfart tar stryk. Å andra sidan lär man sig då också en del på vägen. Plötsligt kan jag exempelvis sitta försjunken i dokument om den finska borgen Kajaneborgs historia.
Det poetiska hantverket går knappast att ha några invändningar mot. Dikterna är lika mästerligt hopsnickrade som en 1700-talsbyrå av Georg Haupt. Språket bitvis vackert så det svider i ögonen. Vissa dikter är som små minithrillers, andra zenlikt filosofiska eller ekfraser målade med varsamma penseldrag. Sällan har väl historielektioner varit mer njutbara. Delades denna trilogi ut på skolorna skulle studieresultaten höjas på nolltid.
Den jämtländske litteraturprofessorn Espmark är en produktiv och mångsidig författare. Sedan debuten 1956 med diktsamlingen Mordet på Benjamin har han givit ut romaner, essäer, litteraturkritik, författarmonografier, pjäser och lyrik. Han är akademiledamot sedan 1981 och har bland annat varit ordförande i nobelkommittén i 17 år. Han blir 91 år i februari och är fortfarande synnerligen aktiv.
Det var med två litteraturhistoriska verk om lyrisk modernism, Att översätta själen (1975) och Själen i bild (1977), som han fann vägen till mitt hjärta. Hans lyrik upptäckte jag först på senare år. Men så är också hans senare lyrik sällsynt bra. Själv anser han att han skrivit sina starkaste böcker efter att ha fyllt 70.
En sky av vittnen fullbordar en trio lyriska verk som går under namnet ”Låna mig din röst”. De bygger vidare på en över tvåtusenårig tradition av gravskrifter och epigram. Espmark lyfter som förebild själv fram Den grekiska antologin, sammanställd på 900-talet. Det är alltså de döda som för talan här.
Aldrig är man så levande som i dödens närhet, sägs det, och det blir vi verkligen varse i Espmarks dikt. Han tar oss med till slagfält i Poltava, låter oss möta halshuggna kosacker och offer spetsade på pålar av den fasansfulle Vlad III Dracul. Vargflocken kan hänga ”vid köksdörrn” och vi kan flyta med Paul Celan i Seines svarta vatten. Ibland blir avskeden mindre prosaiska: ”Efter ett par dagars kolera / knöts jag in med en tyngd i en jutesäck / och tippades ner i glömskan”.
Det är ingen ljus bild av människans historia som serveras. Ett liv är i det stora hela inte mycket att räkna med, mest ett ”kliande mörker mot ögonen” och människan är bara ”ett diskutabelt försök”, ett ”sentida påfund” som aldrig nått självinsikt. Själva felet i skapelsen? Att ”det fanns ingen plats för människan.” Det betyder nu inte att här saknas skönhet eller romantik. Tvärtom. Ta bara dessa rader, ur Den inre rymden:
Ditt ansikte är som en darrande spegling
i en skål med vatten.
Jag vill bära det genom åren
utan att spilla.
Trilogins första två böcker — Vintergata (2007) och Den inre rymden (2014) — ingår alltså i den här volymen, som därför landar på en bit över trehundra sidor. Aris Fioretos skriver om Vintergata — i urvalsvolymen ”Det enda nödvändiga” (Norstedts 2010) — att ”eoner av tid förtätas till knappnålshuvuden”. Detsamma kan sägas om hela trilogin. Här är historier och livsöden, från grottfolk till nutidsmänniskor, komprimerade till små lyriska smällkarameller. Gripande ögonblicksbilder ur världshistorien – ”Historien ilar längs ryggraden”.
Mellanboken Den inre rymden har mer tydliga självbiografiska drag. Här, mellan våren i Prag och terrorn på Himmelska fridens torg, kommer vi berättarjaget (författaren?) nära. Här är möten och minnen av barndom, äventyr, sorg och kärlek, och ”en maktlös decembermorgon / med ett cancerbesked per telefon”.
Vi möter författare som Arthur Rimbaud, Osip Mandelstam och Walter Benjamin, målaren Ivan Aguéli, Lesbos diktardrottning Sapfo och den kinesiske politikern Liang Qichao. Och alla dessa bara i den senaste samlingen. I de föregående böckerna skymtar, bland många andra, Amaltheabombaren Anton Nilson, Jesus, Orfeus, Werner Aspenström och en kåt Linné. Vi besöker koncentrationsläger, Tjernobyl (?), Taj Mahal och Pompeji.
Någon uppmärksam noterar kanhända frågetecknet ovan? Däri ryms min kanske enda invändning. Med undantag för ett fåtal förklarande noter lämnas man nämligen ofta bara med antydningar om platser, tider och personer. Så risken att det hela mynnar ut i rena gissningslekar och minnesexerciser är överhängande. Föga poetiskt faktiskt. Man (jag?) kan helt enkelt inte låta bli att stanna upp och klura, låta googlefingret gå varmt och hjärncellerna snurra på högvarv. Rytm och styrfart tar stryk. Å andra sidan lär man sig då också en del på vägen. Plötsligt kan jag exempelvis sitta försjunken i dokument om den finska borgen Kajaneborgs historia.
Det poetiska hantverket går knappast att ha några invändningar mot. Dikterna är lika mästerligt hopsnickrade som en 1700-talsbyrå av Georg Haupt. Språket bitvis vackert så det svider i ögonen. Vissa dikter är som små minithrillers, andra zenlikt filosofiska eller ekfraser målade med varsamma penseldrag. Sällan har väl historielektioner varit mer njutbara. Delades denna trilogi ut på skolorna skulle studieresultaten höjas på nolltid.
Displaying 1 - 2 of 2 reviews