Jag tänkte, alla dessa år, så länge jag kan minnas, har världen varit det svåraste, blir jag till i världen så finns jag ändå inte, vilket bekräftades en gång för alla på sluten avdelning, jag liknar det ibland vid kloster, den andra sidan från vilken illusionen blir påtaglig och vetskapen om att jag ändå aldrig var där, det spelar alltså ingen roll, alltså kan jag lika gärna berätta, alltså kan jag vara ett redskap
I sin sorg över kontaktlösheten i världen tar hon fyrans buss genom staden. I den finns älskare som slår på rätt sätt, psykoanalys, hotelljobb, kyrka. Där finns en växande tro och en längtan efter att ge sig själv fullkomligt.
Wera von Essen har skrivit en suggestiv roman om smärta och andlig kamp, om perversionens förhållande till det heliga och om relationer i en tid där kärleken tycks lysa med sin frånvaro.
Ändrar betyget från 4 till 5 eftersom jag nu när jag tänker på årets läsning, inser att den här är en av de bästa jag läst i år. Den stannade kvar, oå grund av dess djup!
Jag kan inte riktigt säga varför jag gillar den här så mycket. Det är något med tempot och rytmen, att varje kapitel är en lång mening fylld med kommatecken. Berättarjaget tar 4ans buss till sina älskare, till jobbet, till psykoanalytikern, till shamanen. Hon söker efter något, vill ge sig hän, släppa taget, känna renhet och upplever att hon hittar den både i gud och BDSM. Samtidigt är jaget otroligt ångestriden och berättar om ett självmordsförsök, vilket är otroligt smärtsam läsning. Jag tycker att kopplingen mellan självskadebetende, religion och våldsamt sex är väldigt intressant. Enligt jaget handlar det om den totala underkastelsen och lugnet i den, att fullständigt överlämna sig. Läste Von Essens debut, En debutants dagbok, men var lite kluven. Den var briljant här och var men lite för babblig och osammanhängande. Den här är 130 sidor långt vilket passar formen perfekt. Tyckte väldigt mycket om den och hoppas på mer från författaren.
En djupt deprimerad människa går igenom stockholmstillvaron, förtvivlande sökandes efter mening och avstånd till sin egen desperation. Påminde ganska mycket om Ett år av vila och avkoppling, men utan humorn, och var tveklöst en sämre version av det hela. Tyvärr helt ointressant, men språkligt ganska hyfsad.
Intressant! Vill läsa mer av författaren. Men det här var lite väl suggestivt för mig just nu. Kanske läser om den en dag när jag är bättre bevandrad i religion.
Velade mellan 3:a och 4:a men landade till sist i det högre betyget. Jag gillar formen, de långa långa meningarna som fyller sidorna likt en utandning. Det är mörkt och stundtals tungt men också vackert. Jag gillar skildringarna av synd och nåd, passion och lidande. Till skillnad från En debutants dagbok som jag ibland tyckte kunde bli för pladdrig, så kommer von Essens språkkänsla verkligen till sin rätt här.
Gillade den, jag behövde läsa väldigt långsamt för den var väldigt smart och kompakt. Inget ord var överflödigt samtidigt som det kändes som att inget ord heller var särskilt viktigt. Svårt att förklara... men är samtidigt ganska trött på ”kvinna i valfri storstad hatar sig själv och har hårt sex och svävande relationer för att dämpa ångesten”-grejen som känns väldigt poppis nu. 3 stjärnor
Sex, våld och psykisk ohälsa skrivet med ett alldeles för pretentiöst språk. Man har läst det förut och hunnit tröttna på den här typen av böcker. DNF.
"Vi pratade om Bodil Malmstens roman, att den faktiskt var bra, vi erkände att vi dock inte hade läst ut den, jag erkände att jag hade kallat Eugene för förtjusande när jag besökte min faster, att jag på fullt allvar sagt att jag träffat en 'förtjusande ung man'."
En kort bok som gick fort att läsa. Kommer behöva smälta den ett tag, eller bläddra tillbaka i och läsa om utvalda delar som vid en andra läsning kanske ter sig annorlunda än vid den första, snabba läsningen som nästan blir lika stressfylld som huvudkaraktärens tankar.
Språket, helt utan punkter, griper tag i mig, detta ständiga flödande av tankar och händelsebeskrivningar, nästan helt i avsaknad av punkter. Mina tankar förs till Tone Schunnessons fantastiska Tripprapporter, både språkligt och i berättarjaget.
Jag tycker nog om drivet i hur det är skrivet, korta kapitel som är ihopdragna meningar med kommatecken, men är väl överlag less på den här typen av leda, vilket innebär att jag inte riktigt känner något egentligt djup, jaget stannar på ytan för mig. Är inte heller något fan av bdsm, de som ägnar sig åt det får väl göra det men jag kan inte relatera, i min värld är det inte sunt, och då det är ett element i texten fylls jag av obehag, samtidigt som jag inte sympatiserar med jaget, vilket bara är olustigt.
Katolicism och BDSM: det är inget nytt, det är en klassiker, sex och självskadebeteende: det är inget nytt, det är en klassiker. Tanken, försöket, fantasin att man genom att ge upp sin makt, sitt själv, sin frihet, att man genom att underkasta sig kan nå frid, frälsning; inte heller det en speciellt fräsch ide - å andra sidan, även om det inte alltid håller, en någorlunda samtida och därmed iaf småintressant version av dessa klassisker.
Uppskattar spänningen mellan det påtagligt jordiska och det desto mer andliga i resonemangen om nåd och underkastelse. Blasée-kulturstockholmstjej-upptäcker-katolicismen är väl redan lite gjort, men jag tyckte om den här gestaltningen. von Essen känns betydligt tryggare i sin egen språkdräkt här än i debutboken.
Boken växte. Första halvan var jag tveksam. Vet inte vad jag hade hoppats på? Mindre våld och mer nära samtal? Men texten driver på, är intressant och jag vill fortsätta läsa. Stundom anonymt och distanserat, stundom skarpt och medryckande. En stark trea!