1990-tal. Betlehem Isaak är tre år och bor med sin mamma, pappa, mormor och två syskon i Eritreas huvudstad Asmara. Hennes pappa Dawit är journalist och arbetar på Setit, landets största oberoende tidning. Ett krig pågår mellan Etiopien och Eritrea. När situationen blir alltmer spänd bestämmer de sig för att lämna Eritrea.
De bosätter sig i Biskopsgården i Göteborg. Dawit får jobb som städare och mamma är mest hemma och är ledsen. I skolan retas de andra barnen och frågar om Betlehem bott i en koja i Afrika. Pappa vill åka tillbaka till Eritrea, Betlehems mamma säger nej. Han reser i alla fall. Snart följer hela familjen efter i hopp om en ny framtid i hemlandet. Men det dröjer inte länge förrän Dawit blir arresterad av polis och försvinner. Familjen får åka tillbaka till Sverige igen, utan pappa. Här börjar ett nytt kapitel i skuggan av Dawit, som än idag sitter fängslad i Eritrea.
Mitt liv utan dig är en rak och personlig berättelse om en ung familj som splittras, en historia om vad krig och diktatur kan göra med en framtida generation. Men framför allt är det Betlehems egen historia, återgiven från minnen och upplevelser från hennes uppväxt. Om rasism och alienation och en allvarlig vuxenvärld sedd genom ett barns ögon.
tyckte särskilt mycket om partierna som är skrivna ur betlehems barn-perspektiv, utifrån henne själv som fem-sju-nio-åring. ett allvarligt barn med "tankepanna", ett drag hon delar med sin pappa, journalisten dawit isaak. uppskattade hennes blick på världen; på sin familj, sin tvillingsbror, sin skola och sitt hem. kände mig något mindre investerad i de senare tonårs-partierna, och funderar på om det handlar om tempot? för innehållsmässigt är också det nära - särskilt när betlehem tveksamt besöker skolkuratorn för att prata om att hon känner sig utanför i skolan.
när jag läste boken tänkte jag på hur bra historien skulle göra sig i sommar i p1 (ett format som jag älskar) och bara några dagar efter att jag läste ut boken visade det sig att ja! författaren ska sommarprata! jag kommer sitta bänkad.
The story is about Isaak's family moving to Sweden from Eritrea and how her dad became a political prisoner in his home country. She also touches upon the racism she faced growing up in Sweden (which as a Swede I think is so important to listen to). A quick but important read.
Tyckte att denna var super. Sorglig men välskriven. Blev arg men kände också för Betlehem. Är glad att jag lyssnade på denna som ljudbok i och med att Betlehem läser den. Och de 150 sidorna som boken är tog dubbelt så lång tid att ta sig igenom än om jag hade läst den. Vilket bara var bra. Tycker fler ska läsa denna.
Genom Betlehem får vi i boken följa med i hennes tankar hur det är att lämna sitt hemland när föräldrarna inser att det inte går att stanna i Eritrea. Det är inte lätt att slitas upp från sin invanda miljö och flytta till nytt land med allt vad det innebär. Betlehems pappa är dessutom en offentlig person. Man glömmer lätt att offentliga personer har en familj som inte har det lätt. Betlehem belyser på ett tydligt sätt hur jobbigt det är för ett barn med kändisskapet genom sin pappa. Att hon sedan kommer från Afrika gör det inte lättare då det finns många med fördomar. Boken har gett mig kunskap om konflikten Eritrea- Etiopien. Även hur Dawit Isaak hamnade i fängelse.
Och en fundering: varför fick inte Dawit jobb som journalist när han bodde i Sverige. Han fick jobba som städare. Men när tidningarna anade upplageökning då blev han intressant för dem! Mycket läsvärd bok!
En rakt och enkelt berättad livshistoria. Tyckte bäst om allra sista delen, riktad till pappan. Där är språket bättre och känns inte lika styltigt som tidigare i boken.
Sträcklyssnade på Betlehem Isaaks bok Mitt liv utan dig och sitter nu här vid köksbordet alldeles stilla, djupt berörd av hela den här korta boken, men särskilt av den sista paragrafen. Den behöver jag komma ihåg: ”Men vet du? Den svåraste tanken att bära är den som jag knappt vågar tänka, men som alltid är närvarande. Den om att du inte längre finns kvar. Att du egentligen bara lever i mitt minne, och att jag har blivit galen. Att det egentligen är jag som måste bli fri. Försök ta emot detta brev med stillhet och ödmjukhet.” Och jag vill komma ihåg det här slutet dels för att hennes ord och hur hon uttalar dem antyder så mycket smärta och sorg, men kanske ryms däri också hopp. Orden uttrycker dessutom så mycket som jag inte känner att jag har rätt att försöka förklara eller förstå innebörden av. Och det är något som har följt mig genom hela boken. Vad har jag för rätt att tycka och känna om henne, om hennes och hennes familjs liv? Vad är mitt syfte, vad är det jag hoppas uppnå genom att känna för henne, genom att beröras av hennes och hennes familjs situation? Här sitter jag och känner mig liksom bra eller god för att jag tänker på mig själv som antirasist. Att det skulle räcka att bara ha den känslan. Och samtidigt är jag plågsamt medveten om patetiska plattityder jag med all säkerhet spridit omkring mig och som landat hos A eller D (vänner från Eritrea). Patetiska plattityder uttalade utifrån min trygga position av privilegium och dessutom (skamligt nog) fyllda av denna illusoriska känsla av godhet och öppenhet. Och jag tänker på något jag läste om rasism ganska nyligen, att precis som med Covid bör vi utgå från att vi har det, att vi alla har rasism, som den infektion det är. En infektion utan några synbara symptom hos de allra flesta insjuknade. De insjuknade som sedan i sin naivitet inte bara orsakar enorm skada utan också blir superspridare och därmed blåögt (så passande) bidrar till att rasismens plats i samhället vidmakthålls. Och jag förstår att jag har så mycket att lära. Att jag fortfarande fattar så lite. Jag vill och behöver förstå vad rasism faktiskt är. Och förstå att jag, i min naiva vänliga goda illusion av antirasist också är det. Fortfarande. Och det för mig till den andra anledningen till att jag vill lägga Betlehem Isaaks avslutande paragraf på minnet. Och särskilt då den sista meningen: försök ta emot detta brev med stillhet och ödmjukhet. För även om brevet är skrivet till hennes pappa så träffar orden rakt i min kärna. Det är det jag, det är det vi (vita priviligierade) behöver göra. Inte gå till försvar, utan helt enkelt ta emot hennes ord för vad de är. Hennes ord. För det har varit flera tillfällen under lyssnandets gång när hon uttryckte sin ilska, sitt förakt mot de vita i hennes omgivning och hur deras sympati har sårat mer än ett rakt ”du provocerar mig”. Vita människor som menar väl men som inte alls når fram, tvärtom. Och jag tänkte då: men vad ska jag göra, hur ska jag bära mig åt? Och jag har fortfarande inget svar, förutom att åtminstone försöka ta emot det Betlehem Isaak säger med stillhet och ödmjukhet.
This entire review has been hidden because of spoilers.
Härom året, när jag besökte bokmässan inför att jag själv fått mitt första förlagskontrakt, såg jag bilderna på honom överallt, Dawit Isaak. Glöm inte Dawit Isaak, politisk fånge i Eritrea sedan 2001. Glöm inte, snälla glöm honom inte. Det var naturligtvis inte första gången jag hörde talas om honom, han har funnits i det svenska kollektiva minnet sedan många år tillbaka, men ändå var det bra att bli påmind.
Nu blir jag påmind igen. Denna gången i form av en vacker liten bok om honom, men mest om den familj han ofrivilligt lämnat bakom sig. Betlehem Isaak, Dawits nu vuxna dotter, beskriver hur det var. Först barndomen hemma, i Eritrea, sedan att komma till ett land där inga konflikter fanns, där man skulle känna sig trygg och säker men fick bo i en ful lägenhet som gjorde mamma olycklig. Hur hon både blev svensk och inte tilläts bli det, där hon både ville hålla sig kvar vid den gelato hon var van vid och samtidigt vara en del av det land vars urvattnade sörja i Bigpack-förpackning kallades glass. Hur hon fick besvara frågorna om huruvida hon bodde i koja i stora landet Afrika.
Vi får följa familjen när de ska integreras, när vardagen sliter på relationen mellan föräldrarna och när pappan reser fram och tillbaka. Dawit accepteras i Sverige men han får ingen meningsfull tillvaro i vårt samhälle, ingen roll där han kan känna sig värdefull. Det är därför han åker hem, familjen kommer efter, men så plötsligt arresteras han.
Det är en jättefin skildring, på knappa 140 sidor, fulla av besvikelse, sorg och vemod. Lite nostalgi och samhällskritik och en hälsosam dos feminism ryms också däri.
Boken handlar om hur författarens liv har formats av att hennes pappa Dawit Isaak fängslades i Eritrea när hon var åtta år. Det är ett intressant perspektiv, hur brott mot mänskliga rättigheter som frihetsberövande av journalister inte bara drabbar den fängslade individen men också familjen runtomkring.
Men egentligen kanske boken framförallt handlar om livet utan fadern, precis som titeln säger. Betlehem Isaak gör kronologiska nedslag i sin uppväxt och lyfter det förtryck hon har mött som ung svart kvinna i Sverige. Hon visar även på ironin i att Dawit Isaak som hyllas av journalistiska kretsar idag inte ens kunde få ett jobb som journalist i Sverige, utan tvingades att jobba som städare.
Trots de viktiga ämnena känner jag inte att boken går in på djupet. Kanske är det Isaaks något distanserade sätt att skriva. Allra bäst tycker jag om det sista kapitlet där Isaak skriver ett brev till sin pappa om att hon förlåter honom för sin frånvaro och att han satte sin passion och idéer framför att vara med sin familj. Jag hade gärna sett att mer av boken hade utforskat detta tema för det är här det bränner till.
Väldigt bra tydligt historiskt översikt i början av boken. Mycket ärligt beskrivning av Betlehem Isaaks föräldrars relation dvs ej perfekt. Även i hennes beskrivningar av bemötande i skolan i Sverige och förutfattade meningar av vuxna inklusivt föräldrar och lärare/Studie- och yrkesvägledare. Själv känner jag igen det då jag har barn som är 5-10 yngre är Betlehem. Viktigt bok att läsa/höra så att Sverige är medveten om risk för självbelåtenhet.
Gripande berättelse om Betlehems liv med bra inlevelse och beskrivningar. På 145 sidor hinner mycket komma med och en hänger lätt med. Jag tycker även om hur boken är skriven. Boken är proffesionellt skriven trotts att jag upplever att texten ändras lite beroende på ålder ”jaget” är i historien. Men det gör historien mer levande.
I fredags hade vi en presentation från journalister utan gränser där jag fick höra om Dawit Isaak. Sen på vägen ut såg jag den här boken som handlar om hans dotters liv och hur det är att växa upp med en politisk fånge som pappa. Jag gillade verkligen den här boken, den var gripande och sorlig men gav mig ändå på något sätt lite tröst.
stark!! uppväxtskildring utan hem utan pappa. mycket intressant läsning. betlehem skriver fint! också intressant att det man lärt sig om dawit innan är att han är en svensk-eritreansk journalist. men i sverige fick han aldrig jobba som journalist utan tvingades till städjobb. det ville iallfall inte min skola nämna.
Betlehem var nog verkligen ett mycket tänkande barn. Är så imponerad av vad och att hon kommer ihåg, och sedan lyckas beskriva det ur ett barns perspektiv utan tillgjordhet. Tydligt visar hon hur slumpartat allt ter sig när man är liten, och hur vuxna tar för givet och ser förbi.
Märkvärdigt svag trea i långa stycken om man ska va orättvis. Bäst blir det såklart när man tillåts komma innanför (den symboliska, note bene) skjortan en smula. Och så bilden av fadersgestalten förstås, med cigg i mungipan halsande filmjölk direkt ur tetran. Samtidigt? Kanonkille! Frige!
Tog mig bara igenom 1/4. Språket fallerar tyvärr. Inte direkt dåligt, men inte särskilt bra heller. Jag lägger min tid på annat. Intressant dock om uppväxt i Eritrea.
Läser om Mitt liv utan dig inför författarsamtal på Mittlitt i Sollefteå 28 oktober 2022. Markerar viktiga avsnitt. Det är svårt, hela boken är viktig. Jag tycker så mycket om den öppna, raka tonen i hennes berättande, att det ligger så nära barnets upplevelse, så ärligt och troget. Det är ingen berättelse som krusar. Betlehem Isaak vågar berätta om hur hon upplevt sin barndom, före och efter pappa Dawits fängslande, och om rasismen hon mött i Sverige.
Första reflektionen: Det finns alltid något ödmjukt i att få läsa en självbiografisk berättelse, och så känner jag verkligen inför denna. Betlehem berättar utifrån sitt perspektiv, sin barndom tillsammans med en far som sedermera blir fängslad och känd för hela världen som politisk fånge, men ändå inte blir befriad. Berättelsen handlar inte om det, utan om människan bakom - om pappan Dawit och om barnet Betlehem. Det är väldigt nära i barnperspektivet, och jag blir som förälskad i det barnet, och arg och ledsen och - det är lätt att dras in, känna med. Det handlar också om hur Sverige sviker, och bilden på oss svenskar, liksom avklädda genom den utsattes ärliga upplevelse, får mig att skämmas över vårt land och vår exkluderande kultur. Och besviken, varför vet vi inte bättre, varför gör vi inte bättre? Som land, helhetsmässigt men också från människa till människa. Kort, men konscis.