Sista rompan

Vargskinnet #2

by Kerstin Ekman

Kriget gestaltar om livet för människorna i Svartvattnet. I den här berättelsen, som är den andra delen av trilogin Vargskinnet, är Hillevi Halvarssons dotter Myrten vuxen. När hon ger sig iväg till Stockholm tar hon med sig en hemlighet som inte ens Kristin, hennes älskade fostersyster, vet om.
Kristin som lidit en svår förlust genom kriget är fortfarande den som förmår tränga genom glömskan och förbinda det gamla med det nya. Fjällets dofter och ljud talar ännu till henne, och hon vet att det finns platser i skogen där man alltid hör barngråt. Förr fanns ett namn för den gråten, och den var allas skuld och egendom.
Också Elis, konstnären, finns kvar i berättelsen; han lever nu i Sverige med sin hemlighet - om vem han är och var han kommer ifrån. Stockholm, Oslo, den norska fjällvärlden, Värmland och Venedig är några av romanens spelplatser. Men Svartvattnet finns alltid kvar för dem som flydde. De är som duvor, säger Hillevi. De kommer tillbaka.

Genres: Fiction, Swedish Literature, Novels, Scandinavian Literature

412 pages, Hardcover

First published January 1, 2002

About the author

Kerstin Lillemor Ekman is a Swedish novelist.
She began her career with a string of successful detective novels (among others De tre små mästarna ("The Three Little Masters") and Dödsklockan ("The Death Clock")) but later went on to persue psychological and social themes. Among her later works are Mörker och blåbärsris ("Darkness and Blueberries"), set in northern Sweden, and Händelser vid vatten (translated as Blackwater), in which she returned to the form of the detective novel.

Ekman was elected a member of the Swedish Academy in 1978, but left the Academy in 1989, together with Lars Gyllensten and Werner Aspenström, due to the debate following death threats posed to Salman Rushdie. According to the rules of the Academy, however, she will remain a passive member for the entirety of her life.

Reviews

[Karenina (Nina Ruthström) · Rating 4 out of 5]

Helt underbart att vara tillbaka vid Svartvattnet igen. Nu har jag lite på fötterna när jag träder in i historien så berättaren talar till mig med en gång. Men även i den här delen är det ganska många karaktärer att hålla reda på och tidslinjen är inte kronologisk, så det gäller att vara alert. Min läsupplevelse har en del luckor att fylla, oklart om det är jag som inte lyssnar tillräckligt idogt eller om det är romanens uppbyggnad. I vilket fall är det helt okej, men samtidigt det som hindrar från att jag ger högsta betyg.

Precis som i del ett är det tre olika spår vi följer; Hillevis döttrar Kristin/Risten och Myrten (Myrt´n) samt Elis/Elias. Som tidigare berättar Kristin från modern tid. De två andra spåren utspelar sig mellan 1940-1970, och andra världskriget är ett faktum. Kristin och Elias bor då i Norge och blir direkt påverkade av kriget. Myrten bor i Stockholm och är jämfört med mamma Hillevi en ny generation varför hennes liv på många sätt givetvis är mer modernt. Men ändå är det kämpigt för kvinnorna just för att de är kvinnor. Jag är glad för att temat graviditet följer oss även i den här delen. Ekman ryggar inte för att skriva om ”obekväma” kroppsvätskor, vilket jag uppskattar.

Den här gången får vi möta (min älskade) Hillevi från ett utifrånperspektiv och då är hon inte alls lika lätt att tycka om. Just som det brukar vara.

Det obarmhärtiga livet har sin gilla gång, de parallella historierna vävs samman på ett elegant vis och sorgliga saker sker. Jag har svårt att bestämma mig för om jag ska etikettera den som feelbad eller ej. Romanen är nämligen bitvis också väldigt rolig. Jag skrattar ganska mycket när Helena Brodin läser/sjunger, fulla gubbars dialektala utsagor exempelvis.

Centrala teman som fortsätter från första delen och som jag älskar: tidens gång, konsten, kvinnolivet, samekulturen, relationerna. Den här romanen tar också itu med det att flytta från sitt hem, sin uppväxtplats.

Jag lärde mig att aldrig mer använda uttrycket ”omänskligt” om de grymheter som just människor gör. Otroligt dumt talesätt ju.

Och sen måste jag åter skriva en rad om de förstummande sexskildringarna. Tror eventuellt att de är de bästa i sitt slag. Ekmans språk på det hela taget är vackert och poetiskt oavsett om hon skriver om glasbruk eller smuts, Aristoteles formlära eller naturen. Hennes gestaltning beundransvärd.

”Människor som inte orkar med sina konstnärers bilder är en sorts frivilligt efterblivna.”

[Katja worlds_between_the_sheets · Rating 5 out of 5]

Ensimmäisessä osassa hain vielä vähän tuntumaa Ekmanin kirjoitustyyliin, joka vaatii keskittymistä, mutta nyt olen ihan myyty. Luonnon ja elämän karuus ja jotenkin koko elämän lävistävät teemat puhuttivat.

[Hannu Pelttari · Rating 3 out of 5]

Tämä trilogian kakkososa oli pienoinen pettymys. Tarina laahasi kovin hitaasti monin paikoin ja luontokuvausta oli taas yli tarpeen. Hatunnosto toki sille miten hyvin Ekman luontoa tuntee ja osaa sitä kuvata. Harmittaa kyllä, että nyt yli tuhannen sivun jälkeenkään minulle ei ole syntynyt koko tarinan keskuspaikasta Svartvattnetista minkäänlaista visuaalista kuvaa. Ekman ei kuvaa taloja eikä asutusta juuri lainkaan.

Tarinan toinen keskushenkilö Elias Ek jäi jo ensimmäisessä osassa minulle kummajaiseksi ja vielä enemmän hän sellaisena pysyi. Tietenkin Ekman kuvaa hänen kautta sitä mitä, muualla kuin Svartvattnetin maisemissa, tapahtui samaan aikaan Euroopassa ja maailmassa. Tarvittiinko siihen "taiteilija-avioliitto" ramman kanssa ja tämän hengiltä päästö?

Hillevi elää ja vaikuttaa taustalla vielä, mutta pääosassa on tytär Myrten, jonka vaiheet kyllä ovat kovin kummallisia nekin. Mahtaako Myrten jäädä kiinni Ranska sepitteistään, vai unohtuuko episodi? Tuskin koska siihen kytkeytyi avioton lapsi. En myöskään pidä tyylistä, missä jakson alkaessa pitää pitkään arvuutella, että kuka tässä nyt on äänessä. Mutta kirjassa on toki hyviä jaksoja ja loppupuoli kauttaaltaan soljuu juohevasti, lukuunottamatta Eliaksen ystävän pitkitettyä kuolinkamppailua. Tuskaa Ekman tuntuu rakastavan kuvata pitkään.

Parempaa päätösosasta odottaen.

[Nanna Kann-Rasmussen · Rating 5 out of 5]

Jeg kan virkelig godt lide at læse romanerne i trilogien Ulveskindet. Sproget er poetisk og drømmende. Man kan læse om personer og miljøer andetsteds, jeg vil tilføje at det er en roman som har temaer om erindring og skam. Personerne længes efter tider og steder som ikke længere findes, og det, plus sorgen over at have svigtet er beskrevet så det dirrer. Stor anbefaling

[Mimmi · Rating 5 out of 5]

Denna var på något sätt ännu bättre än ettan, som jag oxå tyckte var fantastisk. Här kom man karaktärerna ännu närmare. Jag gillar inte när Ekman svävar iväg i vissa betraktelser, blir ganska långsamt då, ibland lite väl abstrakt för min smak. Men det håller mig ändå intresserad, jag vill förstå.

[Edi · Rating 3 out of 5]

Den var inte dålig, men den var lite överallt.

[Sirkkis · Rating 4 out of 5]

Väkevää tekstiä. Ja upea maisemakuvaus!

[Tove · Rating 3 out of 5]

Blir less så fort jag läser om Elis/Elias. Men det får man lov att bli och så får det lov att vara

[Pauliina · Rating 3 out of 5]

Jäi etäisemmäksi kuin kirjasarjan ensimmäinen osa. Itse olen kiinnostunut enemmän sotaa edeltävästä ajasta (mistä ensimmäinen osa kertoi), tässä ollaan jo lähemäpä tätä päivää eli omalla kohdalla se kyllä hieman verotti mielenkiintoa. Pidän kuitenkin Kerstin Ekmanin tavasta kirjoittaa ja kertoa tarinaa.

[Taina Virsula · Rating 4 out of 5]

Kirjan päätyttyä aloin selata sitä alusta uudelleen. Pidin kirjasta todella paljon, mutten usko, että ymmärsin läheskään kaikkea. Iso tarina vaatii uudelleen lukemisen.

[Eli · Rating 4 out of 5]

Fantastiska Kerstin Ekman. Andra delen i Vargskinnet, recension på bloggen: http://elilaserochskriver.se/sista-ro...