This novel focusing on the Piontek family, a colorful people who live in Upper Silesia where World War II began, details a way of life that was buried by the war and its political aftermath
Horst Bieneck is best known for his “Gleiwitz cycle” of four novels about his native Silesia (Poland) “The First Polka” (1975), “September Light” (1977), “Time Without Bells” (1979) and “Earth and Fire” (1982). As a young man he was imprisoned in a Siberian labor camp until 1955, and his first novel “The Cell” (1968) describes his experiences there as a political prisoner. Later he worked in the media in West Germany while writing novels. He was the winner of the Nellie Sachs Prize, the Bremen Literature Prize and the William Raabe Prize.
Något svagare än den första delen. Bienek tuffar på med sin fina och samtidigt mycket effektiva prosa och ger i denna del en kanske mer övergripande bild av tillvaron som förföljer invånarna i Gleiwitz. Personerna avlöser varandra, och emfasen ligger snarare än individerna, på att bygga upp det obehag som genom kriget ligger på vänt ett par kilometer bort.
Andreas, som tog stor plats i den första delen, och vars avsnitt var några av de bästa i hur de skildrade ungdomskärlekens drivkraft men också ängslan, har till exempel nästan helt och hållet fallit ur ur berättelsen. Istället ges ett mycket bredare persongalleri: Arthur Silbergleits (som var en verklig person) perspektiv blir ett medel för att skildra den judiska upplevelsen av krigets och Förintelsens upptakt; Ullas bröder får mer plats, men blir egentligen bara förlängningar av det som skildrades genom Andreas. Och Irma har blivit en verklig person — och är för mig något av romanens mest intressanta skildring, då hon i den första delen getts en passiv roll, som ”dottern som gifter sig”, men får här plats som en viktig blick på familjen Pionteks tillvaro, med en nästan gotisk klang, som dessutom blir ännu mer genomträngande av att läsaren kastas in i hennes medvetande (tänker på dig, Faulkner!) i form av monologer i förstapersonsperpektiv.
Vad Horst Bienek gör verkligt bra även i denna del är i hur djupt ingående dessa personer skildras och målas upp. Som läsare börjar man förstå dem; man vill vara där och man vill veta vad som ska hända härnäst. Detta förstärks också av romanens ”hoppighet” och perspektivskiften, där Bienek använder ett nästan Faulknerskt (igen, Faulkner!) undanhållande av information, och låter händelser vägas av både aktörer och betraktare. Det psykologiska djupet blir på så sätt starkare, även om vissa personer är mer intressanta att följa (såsom Irma) än andra (Bruno Ossadnik).