Nu kommer den efterlängtade boken om systrarna Josefin och Marie Nilsson. Från barndomens Gotland till artistlivet i Stockholm, från den berusande glädjen i att stå på scen, till tystnaden efteråt när strålkastarna slocknat och publiken gått hem.
Personligt, med värme och humor, berättar Marie Nilsson Lind om sin syster Josefin, artisten och skådespelaren. I boken som Marie lovade Josefin att skriva alldeles innan hon gick bort, blott 46 år gammal, skriver hon om systerskap och konstnärskap, glädje, sorg och kärleken till livet och scenen. Men också om hur man klarar av att gå vidare efter att ha förlorat sin själsfrände.
Josefin Nilssons liv skildrades våren 2019 i den mycket uppmärksammade SVT-dokumentären Josefin Nilsson Älska mig för den jag är . Marie Nilsson Linds sommarprogram var ett av de mest uppskattade under sommaren 2019.
Min första känsla efter att ha läst Josas bok är lite, lite besviken. Den är fortfarande bra och jag hade kanske hade för höga förväntningar. Den heter Josas bok, men det är helt klart Josefine och Maries bok. Barndom beskrivs från Maries ögon och med pianot. Jag ville ha mer Josefine. Jag hade hoppats få veta mer än i dokumentären, men snarare mindre. Det talas om hennes skador, de liknar en hockyspelares, men inte hur hon fått dem. Vad hände egentligen? Det känns som att delar av berättelsen saknas, och det är kanske inte så konstigt. Liten spoiler... I dokumentären läser Josefine själv upp en text om när hon tror att "mannen" kommer slänga ut henne genom ett fönster, den finns inte med. Hannes Holms talade om en sönderslagen dörr, (yxa som jag minns det). Det finns inte med i boken. Så min första känsla är att det saknas delar i berättelsen. Den känns ofullständig. Men ett riktigt svin "skådespelaren" det framgår tydligt. Kanske att dokumentären blev fälld gör att de inte kan tala om allt.
Marie stod väldigt nära sin syster Josefin Nilsson som gick bort 2016. Med ”Josas bok” som hon skrev 2020 visar Marie även att hon var en skicklig skribent och berättare. Jag har länge velat läsa boken, men värjt mig för att jag trott att den skulle vara så sorglig, men när beskedet kom i veckan så kände jag att nu var det dags att läsa om systrarnas historia. Jag började läsa, men sedan upptäckte jag att det är Marie Nilsson Lind själv som läser in ljudboken, så då lyssnade jag mestadels på boken.
”Josas bok” är en sorgesam, stark och viktig berättelse om två kvinnoliv, Josefins och Maries. Vi får följa dem från barndomens Gotland till hur de hittade musiken och karriären tog fart. Uppväxten var inte harmonisk, men de fyra systrarna stod varandra nära. I boken berättas om artistlivet i Stockholm, från den glittrande tillvaron och glädjen de båda kände när de stod på scen och mötte publiken. Vi får veta att repetitionerna med Ainbusk kunde vara väldigt struliga, men när ridån gick upp var det proffs som stod på scen. Efteråt när musiken tystnat, strålkastarna slocknat och publiken gått hem kom mörkret, grubblerierna och tvivlen.
Anledningen till att Marie skrev boken var ett löfte till systern Josefin, Josa att berätta hennes historia. Josefin var bara 46 år när hon dog och Marie skriver ”Det är ett uppdrag. Ett heligt uppdrag, det är det enda jag egentligen måste verkställa.”
Josefin hade skrivit texter som baserades på minnen och dagboksanteckningar från förhållandet med en känd Dramatenskådespelare. Ett destruktivt förhållande som präglades av förtryck och misshandel, något skådespelaren också dömdes för. Han avtjänade sitt straff, men Josefin fick lida för den tiden resten av sitt liv… Josefin hade skrivit för att hon ville berätta för alla som undrat varför hon inte lämnade förhållandet. Och Marie hade lovat att berätta hennes historia.
Det är starkt att följa de båda systrarnas livsresa. Boken visar hur nära de stod varandra och är präglad av den enorma kärlek de båda systrarna kände för varandra och hur de alltid fanns där för den andre. Det är en bok fylld av kärlek, systerskap, kreativitet, skapande, stor glädje, djup sorg, smärta och en längtan. Den är väldigt sorglig och stark, särskilt när man nu vet att ingen av dem är i livet, men den är väldigt fin och varmt berättad.
Ett av alla starka citat: ”Jag älskar livet, men inte vad det gjort med mig.” av Josefin Nilsson.
Underbar och sorglig bok och svår lägga ifrån sig och som Göteborgare i 30 år beklämd över "skådespelarens" roll i Josefine Nilssons öde.
En gång har jag varit på Gotland och kommer gärna tillbaka. Det känns som jag känner Gotland bättre nu.
Som gillandes fotboll blir också beklämd över landslaggspelarna ifråga från fotbollslandslaget när Lagerbäck var förbundskapten. "Ingen kommer ändå inte tro henne!" Om varit #MeToo samtidigt skulle vederbörande blivit kölhalad!
Volvo Lastvagnar 1997 - skäms!
Jag kan mycket väl - jag är göteborgare - förstå om systrarna Ainbusk har svårt för Göteborg.
Som många redan skrivit handlar boken en hel del om Josefin, Josa, men minst lika mycket om inte mer om storasyster Marie som är den som pliktskyldigt och plågsamt sammanfattar de anteckningar som lillasystern lämnar efter sig.
Förutom det ger böckerna en inblick i hur det är att vara kvinna och tvivla på sin förmåga, sitt utseende, sig själv och att leva men psykisk ohälsa. Det hjälper inte att man fastnar i en destruktiv relation som lämnar en oförmögen att kunna lita fullt ut på någon igen. Det tar inte slut för att relationen gör det utan skadorna finns kvar i åratal efteråt. Josefin drabbades av både fysiska och psykiska men efter sin relation med (honom man lätt kan googla fram namnet på) och det kan ha lett till hennes död. Många väljer att se det som atr han dödade henne med fördröjd effekt.
Boken är stämningsfullt skriven och syster Marie berättar mycket om Ainbusk, hopp och förtvivlan både professionellt och privat samt om tomheten efter sin syster som alltid funnits där.
Sätter lågt betyg för att jag upplevde den rörig i tidshopp och vems historia som just nu berättades. Hade inte förstått det innan, men detta var en bok om två kvinnor och deras misär. Både Josefin och Mari, författaren (vars historia jag upplevde var mest i fokus), har haft liv med psykiska problem, och här kändes det som att allt målades ut. Mellan sig har de genomgått massor. Från scenskräck och tablettberoende till destruktiva förhållanden och inlägg på psyk för att risken var överhängande för självmord. Dessa systrar tycks aldrig haft det bra, inte som det skrevs här, de styckena var så kort beskrivna innan det blev misär igen. En bok i form av "jag behöver skriva av mig, få ut känslorna och sätta ord på dem", medvetet utlämnande. Viktig på många vis, om synen på kvinnor, självförakt, problem med psykvården, m.m.
Jo, lite besviken är jag kanske. Den är bra skriven, men jag hade velat haft mer Josefins röst. På något sätt är det kanske Maries bok om Josefin.
I övrigt var den bra. Jag är en av dem som flydde ön, och nickar med i beskrivningen av havet och den ihåliga infrastrukturen. Poetiskt. Jag tycker Josefins berättelse är viktig. För alla. Och jag tycker Marie skriver bra, nästan som det gör ont ibland. Vi som vet, vet hur det känns. Men viktig. Det vill jag säga en gång till.
Stark berättad om syskonkärlek, psykisk ohälsa och kärlek till musiken. Lite missvisande titel då det handlar lika mycket om Marie. Sen blir jag så arg när man får höra hur ”skådespelaren” betett sig och sedan går fri. Läsvärd
En av de märkligaste upplevelser jag haft i relation till en bok. Ena halvan av boken levde författarinnan, andra halvan var hon död. Marie Nilsson liv var en dans på den taggigaste delen av rosorna. Boken är mörk och tung att läsa. Ändå finns där ljusstrimor och en jävlar anamma som inte går att missa. Jag tror knappt hon var medveten om den själv. Svårt att beskriva men lätt hade varken hon eller hennes systrar/syskon (varken biologiska eller de i Ainbusk) samtidigt som de bästa dagarna och kärleken får ta plats.
De ville mycket, kunde mycket, råkade ut för mycket, lämnade en musikskatt. Att Marie skrev boken och gav sig själv utrymme att beskriva sitt liv i boken om Josa ska hon ha en eloge för.
Josefin Nilsson. Ett människoöde som fascinerar och är gripande. I den här boken berättar hon själv. Men mest är det storasyster Marie Nilsson Lind som berättar. Hon hatet underbart bildspråk och beskriver sin syster med stor kärlek och värme. Det är hur deras livsöden vävs ihop och nästan blir symbiotiska. Så fort storasyster har något eget på gång, en egen framgång, då får lillasyster problem som storasyster måste lösa. Det är inget bittert porträtt. Känslan som är kvar efter läsningen är ändå att storasyster ägnat mer tid åt att leva andras liv än att leva sitt eget. En antydan till det finns i det som Marie berättar att hon varit på gång att skriva sin egen biografi. Men istället skriver hon Josefins. Så sorgligt med tanke på vilken begåvning Marie är. Jag sätter lite lägre betyg på grund av de många upprepningarna. Kanske skulle redaktören gjort ännu en insats innan man släppte iväg den till tryck.
Det är både Josas och Maries bok. Mycket kretsar kring uppväxten och Ainbusk Singers karriär. Beskrivningarna kantas av svåra och angelägna ämnen; anorexi, missbruk, män som misshandlar och bryter ned samt psykisk sjukdom. Men framförallt är boken en kärleksfull skildring av systerskap och det sorgfyllda tomrum som Josa lämnar efter sig hos sin storasyster Marie. Jag lyssnade på boken och uppskattade att författaren själv läst in boken. Marie Nilsson Lind både skriver och läser bra och det är härligt att höra hennes gotländska.
”Den som har för röda skor måste vara väldigt försiktig”. Den här boken är från en sargad storasysters hjärta till minnet av en (gång stark, livsglad och karismatisk) älskad lillasyster. Vem är jag om jag inte grips av dessa livsöden?
”Jag älskar livet, men inte vad det gjort med mig.”
Fin, hemsk och viktig. Skulle dock säga att boken handlar lika mycket om båda systrarna, det tror man inte riktigt utefter omslaget. Men jag tyckte om det!
Lite onödiga kommentarer ibland om kropp, inställning till mat och psykisk ohälsa kan jag tycka. Men läsvärd!!
Titeln "Josas bok" är litet missledande eftersom boken handlar mera systern och skribenten Marie Nilsson Lind själv. Hon beskriver ärligt Josas självdestruktivt beteende. Skådespelaren verkar vara en kuslig personlighet men kanske Josas liv hade varit tragiskt även utan honom. 3,5 stjärnor.
En bok som jag lyssnat mycket på under sommaren, framförallt under min vandring längs Kungsleden vid Loka dalen och någon etapp på Bergslagsleden. Tyvärr känns den mer som syrrans bok än Josefins. Dock helt ok att lyssna på.
Trots att det kanske inte handlade så mycket om Josefin som jag hade väntat mig så är boken otroligt bra, välskriven, intressant och mycket mycket viktig!
Hur kan någon må så dåligt? Hur kan ett liv bli så tragiskt? Denna bok är så otroligt viktigt, psykisk ohälsa är ett viktigt ämne. Läs den men var beredd på tårar, ilska och även glädje.
Väldigt tung biografi med mycket elände, men ändå en viktig berättelse. Tyckte om den fina syskonrelationen, hur de stöttade varandra i de svåraste stunderna, även om berättarperspektivet blev lite rörigt ibland. Hoppas den blir ett viktigt bidrag till en förändring.
En bok jag velat läsa ett tag och som motsvarade mina förväntningar med beskrivningar av starka känslor, omständigheter och vägval som styr en människa på liv och död.