Isabelle Rosens ovanliga ögonfärg har gett henne en känslighet utöver det normala. En gåva, men också en börda, som gjort att hon valt att leva ensam. Ett liv hon fram till nu har trivts med. Men samtidigt är det något som skaver. Vänner och bekanta gör sitt bästa för att ge henne råd och tips. De tycker synd om henne, ingen ska ju behöva leva ensam.
Så en dag läggs en ny patient in på den sjukhemsavdelning där Isabelle arbetar och hon dras till kvinnan på ett ovanligt sätt. Minnen dyker upp och hon börjar pussla i det undermedvetna. Kan de vara släkt? Finns det fler som bär på den unika förmåga som präglat hennes liv?
Isabelles längtan efter ett sammanhang växer och hon börjar minnas fragment från sin barndom. Vad var det hennes mamma så förtvivlat försökte dölja? Varför har Isabelle aldrig haft någon kontakt med sin släkt? I takt med att svaren börjar framträda måste Isabelle fatta sina egna beslut om hur hon vill leva.
Hennes gröna ögon bjöd på en vacker, unik, fängslande och hemlighetsfylld läsning. Jag fastnade redan på första sidan, och efter det kunde jag bara inte sluta läsa förrän den var utläst. Handlingen är otroligt välgjord och har en genomtänkt och fin uppbyggnad. Handlingen är i sig inte så händelserik, men på något underbart sätt blev den otroligt fängslande ändå. Allt på grund av den hemlighetsfulla och djupa berättelsen om Isabelle och hennes gröna ögon.
Något som verkligen står ut och som gör denna boken unik är dess inslag av en övernaturlig, djup och hemlig känsla. Att dessa gröna ögonen skulle komma med hemska, men också vackra förmågor är i sig väldigt spännande. Jag märkte att jag nästan satt och bet på naglarna, utan att boken egentligen var spännande – just för hela grejen med dessa ögonen blir otroligt intressant.
Detta är en bok som jag kommer minnas. Speciellt eftersom Isabelles ensamhet och oro blev väldigt tydlig i berättandet, och eftersom Anne Liljeroth har gjort ett fantastiskt jobb med relationerna, personligheterna och hemligheterna som kommer fram. Att känna sig så ensam som Isabelle känner sig i boken är en ångestfylld känsla och jag kan verkligen hylla Anne Liljeroth för att hon skriver om detta ämnet. Jag kan starkt rekommendera er att läsa Hennes gröna ögon, och var beredda på att läsa klart den snabbt!
"Hennes gröna ögon" är en sådan där historia som smyger fram, tyst och utan stora moment, och som samtidigt kryper in i hjärnan och förtrollar läsaren som vill veta hur det hela hänger ihop. Det händer inte särskilt mycket, men det finns desto mer fina skildringar av känslor, relationer och situationer. Mycket läsvärt, just som Liljeroths tidigare bok "jag kan inte sluta gråta". Liljeroth har en förmåga att skildra känslor på ett väldigt trovärdigt sätt.
Det tog bara några sidor för att förstå att denna inte var en bok för mig....alldeles för pladdrig och ointressant. Trots att huvudkaraktären är sjuksköterska precis som jag....
Inte en bok som på något vis är omvälvande, men den sätter ljuset på en del intressanta frågor. Vilken rätt har vi till sanningen om vår bakgrund och familj? Mår vi alltid bäst av sanningen? Varför längtar vi ofta till det vi inte har, och gör rätten till fria val dig till en fri eller ensam människa? För att inte tala om hur komplicerad relationen till ens föräldrar kan vara. Inga djupgående karaktärbeskrivningar, och speciellt mammans karaktär känns mindre trovärdig ...men en fin berättelse om högkänslighet, ensamhet, familj och tvåsamhet.
Jag är en högkänslig person och jag kände igen mig mycket i huvudkaraktärens tankar och känslor. Tyckte dock boken var lite seg, och hade kunnat vara lite kortare. Gillade den ändå, men kommer troligtvis inte läsa igen.
Denna bok var alldeles för pladdrig för min smak. Låååångsam handling och stundtals mycket tråkig. Skulle ha slutat efter halva boken, att jag aldrig lär mig…
Isabelle har alltid fått höra att det är hennes gröna ögon som gjort henne onormalt känslig. En skönhet hon ärvt av sin förtegna mor och som gjort att hon valt ett stillsamt liv. Men ensamheten tynger henne allt mer. När Isabelle en dag möter Margareta snubblar hon över en familjehemlighet, och hon börjar söka efter större sammanhang.
En fin berättelse om att vara annorlunda, om ensamhet och längtan efter gemenskap.
Anne Liljeroth har skildrat huvudpersonens ensamhet, så den känns ända in i benen. Berättelsen är totalt fängslande. Jag vill veta mer om familjehemligheten, men Anne Liljeroth drar ut på det hela och skapar en spänning som nästan är olidlig. Vilken berättelse!