"Måste försöka skri." Så avslutar Märta Tikkanen ett brev till en av sina väninnor.
I mitten av 1970-talet inledde Märta Tikkanen sin vänskap med Åsa Moberg. Senare träffade hon Birgitta Stenberg, B. Vänskapen med dessa båda författarkolleger blev mycket viktig och uttrycktes främst genom brev om stort och smått, om glädjeämnen och de svartaste sorgerna.
Under årens lopp har det i Märta Tikkanens liv funnits en ständig spänning mellan det egna behovet att uttrycka sig i sitt författarskap och familjens behov av hustru, älskarinna, mamma, mormor, farmor.
En del av detta har blivit till stor litteratur. I breven till Åsa och Birgitta träder en annan berättelse fram. Breven formar sig till en engagerande biografi över en av våra stora och betydelsefulla författare.
Märta Tikkanen (b. April 3, 1935) is a Swedish-speaking Finnish writer. Born in Helsinki she worked as a reporter for Hufvudstadsbladet from 1956 to 1961. She graduated from the University of Helsinki, Master of Arts in 1958 and received a Master of Philosophy in 1961. Tikkanen was married to the writer Henrik Tikkanen. A film based on her book Manrape (Män kan inte våldtas, "Men Can't Be Raped"), directed by Jörn Donner, was released in 1978.
Jag är ju ett enormt stort fan av Märta Tikkanen så självklart uppskattar jag denna dagboksliknande brevbiografi. Relaterar och njuter av att få ta del av när Tikkanens behov av att ”måste säja” blir tillfredställt. Jag tänker att det finns en stor lärdom där att berätta hur det känns till en vän istället för att skriva det som upprör oöverlagt i sociala medier eller skrika det i affekt. Jag beundrar MT så innerligt för att hela tiden sträva efter att se saker för vad de är, kunna acceptera, själv ta stort ansvar men också lägga skulden där den hör hemma. Tror det är dags för omläsning av Århundradets kärlekssaga med flera.
Ett ovanligt sätt att skapa en biografi: brett och utan färdiga tolkningar. Extra intressant för den som läst Tikkanens tidigare verk eftersom tillkomstprocesserna nämns i breven. Sammantaget ger breven en bild av ett utmanande familjeliv och en kamp för att hitta tid att skriva – men också av hur vänskapen med Moberg och Stenberg varit ett stöd.
Äitienpäivä oli mitä osuvin ajankohta lukea loppuun Märta Tikkasen kirjekokoelma. Tikkasen kirjeistä hänen ystävilleen Åsa Mobergille ja Birgitta Stenbergille rakentuu vahva kuvaus kirjailijasta perhearjen ja kirjoittamisen pakon ristipaineissa. 70-luvulta vuoteen 2007 ulottuvat tekstit muodostavat runsaan ja antoisan päiväkirjateoksen. Märta Tikkanen kuuluu sielukirjailijoihini, mutta kirjeissä hänestä tulee esiin myös silottelemattomia puolia, esim. muiden kirjailijoiden moittimista ja saamansa tunnustuksen alituisen riittämättömyyden vatvomista. Lukiessa tulee mieleen, että tavallaan menetämme nykypäivänä ehkä paljonkin, koska voimme lähettää toisillemme muutamalla painalluksella parin sanan viestejä; huolella punnitut ja jäsennellyt kuulumisten ja mietteiden jakamiset, tallentuuko sellaisia enää luettavaksi? Alan toivoa kirjeystävää!
”Haluaisin viettää mökillä kokonaisen vuoden, vain istua möllöttää ja kirjoittaa vihakirjoja ja tulla paremmaksi ihmiseksi.”
”Juuri nyt talo on tyhjä. Se on todella harvinaista – – Poden valtavaa yksinolon tarvetta vaikka tiedostan toki, kuinka kuolettavan raskasta yksinäisyys on toisille. Mitään ei ole tässä maailmassa koskaan sopivasti vaan aina liikaa, liian vähän tai ei yhtään…”
”Hyvä että voin kirjoittaa tästä sinulle niin ettei minun tarvitse parkua ääneen.”
”Ja kun on puhissut kiukusta jonkin aikaa, ajatukset palaavat jälleen ainoaan mahdolliseen vaihtoehtoon eli siihen, että omat voimansa kannattaa tietenkin käyttää kirjoittamiseen. Ei mihinkään muuhun.”
”Ja miten ja miksi sellaisia miehiä ylipäätään syntyy – –, joille koko maailma toimii todisteena välinpitämättömyydestä ja jotka eivät koskaan saa janoamaansa rakkautta koska he pyytävät sitä huokumalla kaltoinkohdeltua kylmyyttä.”
Märta Tikkanen verkligen blottar sig i denna bok, i sina ärliga brev till två av sina närmaste väninnor; visar sin sårbarhet, skriver om ständiga problem med sina två barn med specialbehov, om att inte bli förstådd i sitt hemland som författare, om åldrandet och alla krämporna. För mig var det intressant och lite överraskande att se hur sårbar och samtidigt arg hon kan vara. Bilden av henne blev mer komplett. Mycket intressant och givande - och stundom mycket rolig - läsning.
Svårt att ge ett betyg på en brevbiografi. Men detta är ett otroligt viktigt historiskt dokument. Det är ärligt, rått och självutlämnande. Få biografier kan visa en så klar bild av ett liv, blandat med intressanta kommentarer om omvärlden. En långsam läsning men klart värt det!
"Ilmeisesti tekstissä oli jonkinlaista imua kaikesta huolimatta." "Haluaisin viettää mökillä kokonaisen vuoden, vain istua möllöttää ja kirjoittaa vihakirjoja ja tulla paremmaksi ihmiseksi." (Kirjassa myös mahtavaa angstailua siitä, miksi kirjallisuuspalkinnot menevät väärille tyypeille.)
The one and only MT i all ära men jag hade svårt att orka mig igenom den här. Egentligen har den alla komponenter för en bok helt i min smak: det privata och personliga (om skrivande, relationer, personliga reflektioner) blandat med det politiskt-samhällelliga (feminism, politiska rörelser, viktiga samhälleliga händelser), men den här föll platt för mig.
Mitt ointresse för verket kan förklaras av två orsaker. För det första tycker jag ju inte om biografier som genre överlag, tyvärr utgör genren ”brevbiografi” inget undantag. För det andra gör det kontextbundna innehållet min förståelse (och således också läsning) haltande, jag hänger helt enkelt inte med alla gånger och helt frankt är jag lite för ointresserad för att ta reda på.
Enormt plus för oerhört tjusigt omslag och många läckra formuleringar.
Ärligt och rått om att försöka hitta tid för skrivandet – och om behovet av att få skriva av sig. Tikkanen ventilerar så gott som allt i livet med brevvännerna. En medryckande bok som framkallar många känslor hos mig.
Intressant att läsa brev och få en annan inblick på författarens liv och skrivande. Det blir opolerat och känns nära. Vilken rivig dam Märta Tikkanen är.
Kirja on elämäkerrallinen Märtan ystävilleen kirjoittamiinsa kirjeisiin perustuva teos. Kyse on kai tarpeesta purkaa, avata ja sanoittaa elämää. Kirjeissä ruoditaan parisuhdetta, lapsia, lapsenlapsia, kirjallisuutta, kulttuuripiirejä ja ylipäätänsä sitä millaista on olla naiskirjailija. Kirjeiden lukeminen on samaan aikaan mielenkiintoista, mutta toisaalta ne tuntuvat hyvin intiimeiltä. Yhdellä sanalla, elämänmakuinen. ”Tarve sanoa ajoi minut kirjoittamaan kirjeitä. ”Sanominen” on ollut aina tärkeää sukumme naisille. Se, että saa puhua asioista jonkun kanssa. Sanoittaa ja raportoida kuulumisistaan.”
Kirjailijaelämä ei ole ruusuilla tanssimista, eikä varsinkaan naiskirjailijan. Rahahuolet, puolison alkoholismi, lasten hyvinvoinnista huolehtiminen, sovinistiset kriitikot jne.... näistä saa hyvän (lue: masentavan) kuvan Tikkasen ruotsalaisille ystävilleen kirjoittamista kirjeistä.
Intressant - speciellt som jag precis läst Åsa Mobergs bok ”Om livet” vari MT förekom ofta i egenskap av nära vän, förtrogen till Åsa. Mest intressanta är de personliga delarna, litteraturscenen på 70-80-talet känner jag bara delvis till. Stark kvinna!
Olin yllättynyt ja arvostukseni laski, kun selvisi, että Eeva-Liisa Manner oli vain joku runoilija, joka kuoli 90 -luvun puolivälissä. Mutta MT selvästi seurasikin vain ruotsinkielistä kirjallisuutta Suomessa ja Ruotsissa.
Alkaa kuulostaa liioittelulta, kun olen lyhyen ajan sisällä antanut viisi tähteä niin monelle kirjalle, mutta tämän kirjeellisen elämäkerran lukeminen oli aidosti nautinnollista. Outi Mennan suomennos oli erinomainen, ja tekstin rytmiin oli helppo hengittää. Kirjeistä saa Tikkasesta lähestyttävän käsityksen, ja vaikka kirjeet ovat henkilökohtaisia, niiden lukeminen ei tunnu tippaakaan tirkistelyltä. En tunne Tikkasen tuotantoa, mutta opiskeluajoilta muistan parikin ihmistä, joihin hänen kirjansa ovat tehneet vaikutuksen. Ei muuta kuin want to read -listalle kaikki, mitä hän on kirjoittanut.
En ollut aiemmin lukenut kumpaakaan Tikkasta. Olen vuosikaudet säilönyt hyllyssäni kahta Märtan ja viittä Henrikin kirjaa. Tämän pläjäyksen jälkeen tekisi mieli kiikuttaa ne divariin, mutta ehkä annan ensin pölyn laskeutua.