Rosanna föddes 1603 i en mörk skog med självaste Djävulen närvarande. Det här är berättelsen om Rosannas liv och hennes kärlek, som måste hållas gömd från världen. En kärlek som är mellan två kvinnor, vilket inte ses med blida ögon av sin samtid.
Berättelsen om Rosanna är början på en 500 år lång kamp för kärlek och lycka. Kommer kärleken segra eller är den dömd på förhand?
Djävulssägnerna är fem queera skräcknoveller som sträcker sig från år 1603 till år 2186. Du får följa Rosanna, Arvid, Gabriella, Hannes, Erik och många fler under olika epoker och ta del av deras öden. Berättelserna går även att läsa enskilt men vi rekommenderar att du läser dem i ordning.
Jag har haft ögonen på den här novellen ett tag eftersom den finns på mitt bibliotek och liksom... skräck och hbtq? Perfekt kombination enligt mig. Men jag blir mest besviken. Först över det faktum att den ska utspela sig på 1600-talet men otroligt lite verkar har gjorts för att det faktiskt ska vara en 1600-talsmiljö. Det första jag märkte var att en av karaktärerna heter Vanessa. Det är en novell med så pass få karaktärer att jag har svårt att förstå hur författaren inte kollat upp lite om namnet innan. Det är inte bara det att Vanessa är ett namn som på senare år har blivit någorlunda mer vanligt även i Sverige men liksom... namnet fanns bokstavligen inte förrän 1700-talet. Sure, vi har levt i tusentals år, det är inte helt orimligt att namnet på något sätt används innan det också (Ronia går att hitta i mellanöstern sedan långt innan Astrid Lindgren hittade på Ronja Rövardotter). Men på en kvinna som lever i 1600-talets Sverige? Med tanke på hur viktig miljö och känsla är för en novell så var det inte en bra början, men det var visserligen inte resten heller.
Det finns en hel del potential i novellen, det är kanske det jag stör mig mest på. Men plötsligt faller två människor för varandra... under en häxbränning... bara genom att titta på varandra. Man vet inte heller så mycket om dessa karaktärer. Ändå är det meningen att det är deras kamp för sin kärlek som ska motivera läsaren att följa deras berättelse. Eftersom jag hade lånat alla fem noveller och dessutom hatar att inte fullfölja en bokserie så gjorde jag ju det. Men ändå...
Jag har läst de två första böckerna i den här serien. Men eftersom bara den första ligger uppe får jag helt enkelt bara döma första boken. Jag tycker, tyvärr inte att Rosanna håller måttet. Språket är dåligt, Törneberg hade mått bra av att använda lite synonymer samt att tänka på meningsbyggnad så inte samma ord behöver upprepas, ett problem som fortsätter även i nästa bok.
Dessutom är det här en historia som hade behövt vara längre. Saker händer, snabbt och det leder till att man inte förstår varför eller känner för karaktärerna. Folk blir kära utan att ha någon tid att utveckla känslorna flera saker känns helt enkelt orealistiska och historien stressas fram vilket för att jag inte köper den. Boken känns dessutom inte förankrad i den historiska epok där den ska utspelas eftersom den har flera punkter som inte är historiskt korrekta och namn som inte känns realistiska för tiden.
Men det finns en bra idé här, det finns något som är spännande och Arvid är en bättre bok även om jag nog inte skulle höja den till skyarna. En trea snarare än en tvåa som den här.