Detta är en konstruktion, från början till slut. Mitt liv rasar samman och ett liv som rasar samman har ingen struktur, ingen ordning eller konstruktion, särskilt ingen bärande sådan. Det säger sig självt. Så jag konstruerar, dels mitt liv, dels själva konstruktionen.
För sexton år sedan, när Alice lämnade mig, gjorde jag någonting som förändrade mitt fullständigt. Egentligen har fallet pågått sedan dess, det har bara skjutits fram några år med hjälp av konstgjord andning. Jag skulle kunna berätta vad det var jag gjorde på en gång, jag avskyr att hålla och hållas på halster, men trots att jag är smärtsamt medveten om att jag skriker rakt ut i intet, låtsas jag - som så många före mig - att någon lyssnar, att jag har någon med mig på vägen.
Det finns två anledningar till att jag gör det här:
1. Att överleva
2. (jag hatar att erkänna det) Att göra avtryck
En vuxen människas bekännelser är David Wibergs första roman för vuxna. Han har tidigare givit ut två kritikerrosade ungdomsromaner.
David Wiberg är författare, arkitekt och skådespelare, samt verksam inom scen- och bildkonst. Efter två hyllade monologer om tonårstjejen Linnea utkom 2013 hans debutbok Dagboksanteckningar från ett källarhål, den följdes 2016 upp med Vi ses i mörkret.
Jag vill verkligen ge den här boken en trea för att språket, blicken, är så träffande! Men handlingen är mer en tvåa, den blev lite tråkig ibland faktiskt.
Bokrecension från Vildis bokvrå: en vuxen människas bekännelser handlar om ett liv efter ett uppbrott. Huvudkaraktären vill gärna att vi ska tro att det handlar om vad som sker, när det är själva verket handlar om hans egen utveckling, eller kanske hans fullständiga förfall. . David Wiberg målar fram ett porträtt av en ung, och senare inte så ung man som inte riktigt är som man ska. Han beter sig minst sagt underligt, suger av dörrhandtag och är socialt besvärlig. Man läser med en växande känsla av obehag och efter ett tag tar empatin slut. Jag tycker att jag känner den där killen, den som får chans efter chans för att man tycker synd om honom men som ändå tycks sumpa allt. Till slut vänds empatin snarare mot de i hans närhet, hans syster, systerdotter, föräldrar och bäste vännens familj. . Men resan är skickligt skriven, vi bjuds på naturliga dialoger, som små vykort från den verklighet huvudkaraktären möter. Ibland skrattar jag, ibland är jag till och med på huvudkaraktären sida, tills han, ännu en gång, går ett steg för långt. Mycket kan man säga om berättarjaget, men han är åtminstone otroligt påhittig. . Tack för finfin läsning! . Titel: En vuxen människas bekännelser Författare: David Wiberg Förlag: Piratförlaget Sidor:341 Betyg: 🦚🦚🦚🦚/5
Huvudpersonen i den här boken sörjer ett förhållande som gått i graven för några år sedan. Vi får göra nedslag i hans historia och nutid, och fram träder en individ som mer och mer krackelerar och drar med sig sina kompisar, familj och före detta flickvän i fallet.
Min känsla är att David Wiberg här vill skildra en person som gått över gränsen och tappar fotfästet. Till en början kan man känna viss empati – att avsluta ett förhållande eller skiljas kan skapa djupa sår. Men till sist undrar man om berättaren använder detta som ursäkt för alla tänkbara förkastliga ageranden?
En speciell bok och jag läser gärna Nils Thynell... förlåt, David Wiberg igen!
Det här var en väldigt annorlunda och speciell berättelse. Och tyvärr kanske inte riktigt i min smak. Jag tyckte att själva berättelsen var lite rörig och lite konstig. Men boken var välskriven och lättläst, så jag kände ändå att jag ville fortsätta att läsa den, trots att den inte riktigt fångade mig. Helt okej var den, och den får en trea i betyg från mig, för läsvärd var den. Men tyvärr inte mer än så. Men tur nog så har vi ju alla så olika smak, så boken passar säkert för andra.
Lite rörig att hänga med i ibland eftersom det sker tidshopp utan någon större förklaring och förekommer något som senare verkar vara någon form av inbandade telefonsamtal, men i övrigt är språket väldigt bra och Wiberg sätter ord på känslor och vardagliga små beteenden som man känner igen sig i men aldrig reflekterar över.