Det är svårt att recensera en bok som inte fångar, inte biter sig fast, men ändå kräver att bli läst. Den känns lika karg och kall som klimatet den beskriver. Den säger allt i tystnaden mellan orden. I alla nya svenska ord som Elena inte förstår. Där svenskarna inte säger vad de egentligen menar, men säger allt i tystnaden.
Det här är inte min typ av bok, därav bara en trea. Den är för långsam, för lite händer, för mycket elände. Men jag kan se att den är bra. Där inne i mitten. Den fångade mig inte men det är inte bokens fel. Det är mitt fel.
Jahopp. Tyckte mest att boken var tjatig, samma saker som tuggades om i de återkommande skiftande kapitlen, framförallt Tommys och Annalenas perspektiv, där deras velande och ältande aldrig tog dem någonstans. Litegrann också som att det snuddades vid flera berättelser men för lite, för tunt, så att läsningen blev splittrad. Upplevde också en del rena motsägelser, som gjorde mig arg på narrativet. Och något schablonartade karaktärer.
Alla bär på hemligheter, antingen stora eller små. Doris Dahlin har ett vackert språk och skriver enkelt men djupt. Jag gillar att varje kapitel har en egen "huvudperson" och att man får se samma händelse från olika synvinklar. Dock fick jag inget riktigt flyt i läsningen men det beror nog mest på att jag har lite svårt med böcker med korta meningar som konstaterar mer än vad de berättar.