Judith Kiros debut är en hybrid av poesi och essä som tar sin utgångspunkt i Shakespeares pjäs Othello. Othello hetsas till att döda sin vita hustru och blir därmed det publiken redan vet att han är: ett monster, den svarte mannen. Läsningar av pjäsen varvas med rytmisk dikt och längre prosapassager - alla delar förhåller sig till detta O, en både öppen och stängd form. "O" är en bok som söker sig till reflektionsytorna och spegelbilderna, som skriver in sig i klassiska texter och utvidgas till att kretsa kring svarthet och kön i Sverige i dag.
Å herregud vilken perfekt bok. Mixen av poesi och essä är fantastisk. Ingenting saknas. (skriver mer snart måste bara köpa den ha den i handen när jag skriver)
"Om du hade tvättat bort kloret ordentligt. Om du hade krupit ihop vid din mors fötter och låtit henne kamma tovorna ur ditt hår. Om du hade haft en annan inställning till hemmet. Om dina ögon inte hade en tendens att skela. Om det bara hade handlat om ögonen. Om du hade varit bättre på balans- gång och sämre på tvekan. Om du vilade när du sov. Om du inte var en spricka genom vilken de skymtar ett annat lager av tid. Om någon, någon gång, inte hade färdats utmed en väg. Om berget inte hade utgjort en del av din ryggrad. Om du kunde skriva utan att svika alla du älskar. Om du kunde leva utan att svika alla du älskar. Om du kunde leva. Om du kunde dansa över isen med skalpeller på fötterna"
Tycker om essäformen som hybrid, som läcker ut och blir poesi, som talar till varandra. Undersökningen av Othello, som glider in i undersökningen av jaget som ickevit svensk, språket, rollerna, förhållandet mellan bilden och det upplevda.
I think she really has something with the writing here, but parts of it were hard to feel in the American context vs the Swedish, I suspect. Loved parts and hated parts—made me want to write, which I suspect makes it a success.
Gillar den skiftande stilen mellan poesin och den mer essä-liknande formen, dock känner jag tyvärr att den kortare poesin hamnar lite mellan stolarna. Det är de länge texterna som fångar mig. Väldigt intressanta stilgrepp och perspektiv på Othello
Perfekt motivation till att läsa Othello och otroligt bra bok det här med egentligen. Nästan en fyra bara det att den är så fruktansvärt smart och avgränsad på ett sätt som inte talar till mig helt.
"O ställer sig framför spegeln av polerad brons. han är en svart kvinna. matematiken är enkel: om det koloniserade subjektet är en man delas det i två, men en svart kvinna kan, likt O, splittras i åtminstone tre delar. hon är en man, hon är en kvinna, hon är ett neutrum. hon är hjälten som sätter dit sig själv. hon kan se i vitt och svart och rött. O masserar in sheasmör i hårbotten och ser ut mot kvällen, mot kanalerna, hon flätar sitt eget hår, hon ger ifrån sig ett lågt pipande läte. hennes möten med greven från venedig blir alltmer förutsägbara. [...] om kvällarna sätter hon sig på sängkanten och drömmer om främmande kvinnor och en evig kyla. det var längesedan hon slog huvudet så hårt mot väggen att hennes foundation lämnade ett märke där; hon lämnar avtryck överallt. ljus, som havsljus, stiger över knäna."
jag tycker alltid det är svårt att recensera poesi, för mig handlar poesi så mycket om hur det känns i kroppen när jag läser. mer än hur jag tycker det är uppbyggt eller hur orden är sammansatta. jag läste judith kirosO precis efter shakespearesOthello som den är baserad på, vilket jag tror förstärkte upplevelsen av O.
samtidigt upplevde jag att boken var ojämn – personligen kände jag mycket när jag läste de delarna i boken som var lite längre, poesiklingande men prosaliknande (som den som jag citerade överst här), men de väldigt korthuggna dikterna som framförallt de första delarna av boken bestod av lämnade mig oberörd.
sammanfattningsvis tyckte jag att det var fint hur det skiftade mellan essäliknande och nästan faktabaserade texter, som WA Darlingtons recension av en teateruppsättning av Othello, och de sidor som bestod av poesi.
Kiros tackles the play of Shakespeare's Othello somewhat clandestinely in order to illustrate the very nuances of intersectionality from the guise of a man in order to extrapolate/simulate a male palate that is sweet to readers' attention. The usage of a known tale and turning it on its head in order to make a point of how complications run much more rampant in feminine figures and much more than meets the eye. Shakespeare's seemingly tragic tale is opened up and feasted upon, given both fault and joy. The character of O is a black woman who significantly has more troubles but finds solace in her womanhood and the nature in which her body inhibits the development, the roll and tumult of waves, of water, and of nature.