What do you think?
Rate this book
Dom som stod kvar
Vintern 2017 lär Thord Eriksson känna en sjuttonårig afghansk kille som fått avslag på sin asylansökan. Två år tidigare hade Aria i likhet med många andra kommit ensam till Sverige. Då var gränserna öppna, men kort därefter klubbades beslutet om en ny asylpolitik igenom i Riksdagen och hans möjligheter att stanna förändrades i ett slag. När Thord tog del av det juridiska materialet var han först övertygad om att ett misstag begåtts. Snart insåg han att Aria var långt ifrån ensam och att många antingen tvingats lämna landet eller valt en osäker och farlig tillvaro som papperslösa. Så väcktes hans engagemang för de ensamkommande unga.
Dom som stod kvar är en bok om dessa unga människor. Men det är också en bok om de vanliga svenskar gode män, familjehemsföräldrar, lärare, socialarbetare, kuratorer, fotbollstränare som tar det ansvar som samhället och politiken avbördat sig. Medan migrationspolitiken hårdnat kämpar dessa svenskar med att ordna tak över huvudet och ingjuta hopp hos en grupp unga vars tillvaro framstår som alltmer desperat.
Det som sker i Sverige idag är en skamfläck liknande baltutlämningen och att flyende tyska judar stoppades vid gränsen i slutet av 30-talet. Detta är en bok om dem som vägrar låta den berättelsen om Sverige vinna.
Dom som stod kvar är en bok om dessa unga människor. Men det är också en bok om de vanliga svenskar gode män, familjehemsföräldrar, lärare, socialarbetare, kuratorer, fotbollstränare som tar det ansvar som samhället och politiken avbördat sig. Medan migrationspolitiken hårdnat kämpar dessa svenskar med att ordna tak över huvudet och ingjuta hopp hos en grupp unga vars tillvaro framstår som alltmer desperat.
Det som sker i Sverige idag är en skamfläck liknande baltutlämningen och att flyende tyska judar stoppades vid gränsen i slutet av 30-talet. Detta är en bok om dem som vägrar låta den berättelsen om Sverige vinna.
280 pages, Hardcover
Published September 1, 2019
Ratings & Reviews
Friends & Following
Create a free account to discover what your friends think of this book!
Community Reviews
Displaying 1 - 4 of 4 reviews
July 29, 2020
Viktig bok inte bara om bristerna och rättsosäkerheten i hanteringen av ensamkommande barn men också om det svenska politiska och myndighetssamhällets ovilja och oförmåga att använda och samordna civilsamhällets erbjudande och önskemål om att bidra vid påfrestningar och kriser, något som också varit tydligt vid de större skogsbränder vi har haft och under den pågående covid 19-pandemin.
Litterärt är boken en aning slätstruken, kanske pga dess reportageartade form samtidigt som den ska vara en sammanhängande bok, och trots de stora känslorna blir känsloläget i framställningen lite monotont. Men innehållet är långtifrån slätstruket och jag läser den inte främst för några litterära kvaliteter utan för dess vittnesbörd om hur mycket som bör ifrågasättas av Sveriges hantering av ensamkommande barn och vilka konsekvenser det fått både för enskilda barn men också för vår syn på Sverige som rättssamhälle.
Litterärt är boken en aning slätstruken, kanske pga dess reportageartade form samtidigt som den ska vara en sammanhängande bok, och trots de stora känslorna blir känsloläget i framställningen lite monotont. Men innehållet är långtifrån slätstruket och jag läser den inte främst för några litterära kvaliteter utan för dess vittnesbörd om hur mycket som bör ifrågasättas av Sveriges hantering av ensamkommande barn och vilka konsekvenser det fått både för enskilda barn men också för vår syn på Sverige som rättssamhälle.
August 31, 2021
Nationaldagslästips!
”Dom som stod kvar” är en reportagebok skriven av journalisten och författaren Thord Eriksson om de ensamkommande från Afghanistan som kom 2015. Många av ungdomarna fick uppskriven ålder, fick avslag och överklagade om vartannat med hänvisning till religion eller homosexualitet, gick under jorden, hamnade i förvar, utvisades till Afghanistan eller sökte asyl i Frankrike.
Boken är också om socialarbetare, lärare, gode män, familjehemsföräldrar som tog på sig ansvar att hjälpa när samhälle och politik drog sig ur. Många vanliga svenskar kämpade med att ordna mat, tak över huvudet och förmedla hopp till unga desperata människor.
Boken är skriven rakt och informativt, men samtidigt djuplodande och med förankring i verkligheten. Läsningen är drabbande. Både för de mänskliga tragedierna, men kanske än mer för att läsaren, åtminstone jag, fick en känsla för hur lite som behövs för att samhället ska avhumaniseras. Några steg till och vi är i Tyskland på 1930-talet.
Jag satte hundöron på nästan varje sida, i efterhand känns det som det varit enklare att sätta hundöron på de sidor där jag inte gjorde en anteckning. Boken är nämligen en av mina viktigaste källor när jag gör research för ett kommande romanprojekt (om en högerextrem man och en afghansk ensamkommande som delar intresse för fåglar).
”Dom som stod kvar” är en reportagebok skriven av journalisten och författaren Thord Eriksson om de ensamkommande från Afghanistan som kom 2015. Många av ungdomarna fick uppskriven ålder, fick avslag och överklagade om vartannat med hänvisning till religion eller homosexualitet, gick under jorden, hamnade i förvar, utvisades till Afghanistan eller sökte asyl i Frankrike.
Boken är också om socialarbetare, lärare, gode män, familjehemsföräldrar som tog på sig ansvar att hjälpa när samhälle och politik drog sig ur. Många vanliga svenskar kämpade med att ordna mat, tak över huvudet och förmedla hopp till unga desperata människor.
Boken är skriven rakt och informativt, men samtidigt djuplodande och med förankring i verkligheten. Läsningen är drabbande. Både för de mänskliga tragedierna, men kanske än mer för att läsaren, åtminstone jag, fick en känsla för hur lite som behövs för att samhället ska avhumaniseras. Några steg till och vi är i Tyskland på 1930-talet.
Jag satte hundöron på nästan varje sida, i efterhand känns det som det varit enklare att sätta hundöron på de sidor där jag inte gjorde en anteckning. Boken är nämligen en av mina viktigaste källor när jag gör research för ett kommande romanprojekt (om en högerextrem man och en afghansk ensamkommande som delar intresse för fåglar).
January 4, 2021
En väldigt viktig bok om ett stycke nutidshistoria vi är många som skäms över. Med tiden kommer domen vara hård mot de politiker och myndighetspersoner som lät de ensamkommande bli ett slagträ i migrationsdebatten. Som asylrättsjuristen Daniel Carnestedt uttrycker det i bokens slutrader: "jag vet inte hur det har gått till, men den här gruppen har fått alla problem som går att få. Det känns som om en kosmisk kraft har bestämt att de ska ha det riktigt jobbigt."
November 7, 2019
Boken är skriven ur ett ”aktivist”-perspektiv, och hyllas – efter vad jag kan se – i de kretsar som förbehållslöst stöttar unga asylsökande från Afghanistan. Om författaren även hade som mål att nå ut till nya kretsar så tror jag att han hade vunnit på att även ta upp – och besvara – en del av de självklara frågor man får när läser boken. Det känns lite för mycket som en appell som ”alla borde förstå” utan direkta argument.
En del raljeranden gör att jag drar öronen till mig och undrar om det finns någon ambition att presentera en objektiv bild. Om författaren inte presenterar hela sanningen ibland, kan jag lita på att han gör det om saker jag inte känner till? Exempelvis står det om en nämndeman att han/hon är medlem i styrelsen för Alternativ för Sverige. Det är möjligt att han/hon är det, men såvitt jag vet har Alternativ för Sverige inga kommunfullmäktigeledamöter, varför han/hon inte kan vara utsedd till nämndeman baserat på detta.
Vid ett annat tillfälle refereras ett Uppdrag granskning-program som tog upp ett fall med en asylsökande som begått självmord. Där kritiserar författaren att programmet intervjuade Fatameh Khavari (ledare för ”Ung i Sverige”) och ifrågasatte en kommentar hon fällt om att ”de som blir utvisade till Afghanistan kommer att dö”. ”Självklart”, menar författaren, menade hon ”en själslig död”. Jag håller inte med om att detta är självklart, och detta drar ner intrycket för mig.
Jag saknar också en kritisk diskussion om i vilken mån unga asylsökande ljuger/förbättrar sina historier för att få större chans att stanna. Det är självklart för de flesta att en person som är i/upplever sig vara i en förfärlig situation gör sitt bästa för att skapa sig en bättre situation. Är det då inte ganska naturligt att man frestas att ”bättra på” sin historia för att få större möjlighet att stanna i Sverige? Detta berörs inte. I någon bisats nämns det förfärliga mord som en asylsökande utförde på en anställd på ett asylboende och Stefan Löfven citeras för att ha sagt att ”sådant påverkar den allmänna opinionen” kring asylsökande. Det känns som att författaren raljerar över det, och jag får ingen uppfattning av att möjligheten att någon faktiskt ljuger för att skapa sig bättre chanser är något som diskuteras i deras kretsar.
Därutöver, är det rimligt att en asylsökande som har konverterat till kristendom eller blivit ateist (alldeles oaktat om han eller hon verkligen är en genuin konvertit eller inte) genast börjar skriva om detta på alla sina sociala medier? Är det något som en person känner är extremt viktigt att genast dela med sig av till vänner/bekanta/fiender/alla i Afghanistan – eller är det ett sätt att göra det känt att man har konverterat så att man har ytterligare ett skäl att få stanna i Sverige? Ett av de fall som boken tar upp handlar om en konvertit som presenterar dödshot efter dödshot från Afghanistan i migrationsdomstolen. Jag märker att jag tänker: ”hur vet alla dessa hotande människor att han konverterat? Varför sprider man denna information innan man vet om man får bifall eller inte på sin asylansökan?” För mig hade det gett boken mer vikt om den även hade tagit upp liknande ifrågasättanden.
(Kuriosa: I Danmark meddelas alla asylsökare ganska omgående att en konvertering från islam inte kommer att bidra till att ge dem starkare skäl att få stanna i Danmark. Det är alltså, i Danmark, inte en väg som är möjlig att använda sig av som ytterligare argument för att få uppehållstillstånd.)
Något jag också undrar över, men nog inte riktigt har förstått, är varför det sällan talas om varför afghanska medborgare som ev. blir utvisade till Afghanistan, trots att de aldrig har bott där, inte kan återvända (för egen maskin) till Iran, där de har vuxit upp. Vägrar Iran låta dem korsa gränsen? Är det svårt/omöjligt att ta sig dit? Kanske en blandning? Sådana fakta hade varit intressanta att läsa om när det skrivs om det orimliga i att personer blir utvisade till länder som de i princip aldrig har varit i.
Boken redovisar ett stort antal fall med människor som har eller har haft det oerhört svårt. Man grips av den frustration, ilska och uppgivenhet som de som försöker hjälpa denna grupp människor känner. Jag använder själv mycket av min fritid på ett ”välgörande ändamål” och jag känner också enorm frustration när andra människor inte ”förstår” hur viktigt det är. Boken får mig att tänka på hur polariserat vårt land har blivit. Många är arga över att dessa asylsökande inte får stanna, lika många är lika arga över att så många av dem får stanna. Hur skall vi kunna enas om något?
Boken är snabbläst utan korrekturfel, vilket är skönt. Den rekommenderas framför allt till de som inte känner till denna sida av myntet, om man kan överse med att man – självklart – får en väldigt subjektiv bild. Svaga tre stjärnor.
En del raljeranden gör att jag drar öronen till mig och undrar om det finns någon ambition att presentera en objektiv bild. Om författaren inte presenterar hela sanningen ibland, kan jag lita på att han gör det om saker jag inte känner till? Exempelvis står det om en nämndeman att han/hon är medlem i styrelsen för Alternativ för Sverige. Det är möjligt att han/hon är det, men såvitt jag vet har Alternativ för Sverige inga kommunfullmäktigeledamöter, varför han/hon inte kan vara utsedd till nämndeman baserat på detta.
Vid ett annat tillfälle refereras ett Uppdrag granskning-program som tog upp ett fall med en asylsökande som begått självmord. Där kritiserar författaren att programmet intervjuade Fatameh Khavari (ledare för ”Ung i Sverige”) och ifrågasatte en kommentar hon fällt om att ”de som blir utvisade till Afghanistan kommer att dö”. ”Självklart”, menar författaren, menade hon ”en själslig död”. Jag håller inte med om att detta är självklart, och detta drar ner intrycket för mig.
Jag saknar också en kritisk diskussion om i vilken mån unga asylsökande ljuger/förbättrar sina historier för att få större chans att stanna. Det är självklart för de flesta att en person som är i/upplever sig vara i en förfärlig situation gör sitt bästa för att skapa sig en bättre situation. Är det då inte ganska naturligt att man frestas att ”bättra på” sin historia för att få större möjlighet att stanna i Sverige? Detta berörs inte. I någon bisats nämns det förfärliga mord som en asylsökande utförde på en anställd på ett asylboende och Stefan Löfven citeras för att ha sagt att ”sådant påverkar den allmänna opinionen” kring asylsökande. Det känns som att författaren raljerar över det, och jag får ingen uppfattning av att möjligheten att någon faktiskt ljuger för att skapa sig bättre chanser är något som diskuteras i deras kretsar.
Därutöver, är det rimligt att en asylsökande som har konverterat till kristendom eller blivit ateist (alldeles oaktat om han eller hon verkligen är en genuin konvertit eller inte) genast börjar skriva om detta på alla sina sociala medier? Är det något som en person känner är extremt viktigt att genast dela med sig av till vänner/bekanta/fiender/alla i Afghanistan – eller är det ett sätt att göra det känt att man har konverterat så att man har ytterligare ett skäl att få stanna i Sverige? Ett av de fall som boken tar upp handlar om en konvertit som presenterar dödshot efter dödshot från Afghanistan i migrationsdomstolen. Jag märker att jag tänker: ”hur vet alla dessa hotande människor att han konverterat? Varför sprider man denna information innan man vet om man får bifall eller inte på sin asylansökan?” För mig hade det gett boken mer vikt om den även hade tagit upp liknande ifrågasättanden.
(Kuriosa: I Danmark meddelas alla asylsökare ganska omgående att en konvertering från islam inte kommer att bidra till att ge dem starkare skäl att få stanna i Danmark. Det är alltså, i Danmark, inte en väg som är möjlig att använda sig av som ytterligare argument för att få uppehållstillstånd.)
Något jag också undrar över, men nog inte riktigt har förstått, är varför det sällan talas om varför afghanska medborgare som ev. blir utvisade till Afghanistan, trots att de aldrig har bott där, inte kan återvända (för egen maskin) till Iran, där de har vuxit upp. Vägrar Iran låta dem korsa gränsen? Är det svårt/omöjligt att ta sig dit? Kanske en blandning? Sådana fakta hade varit intressanta att läsa om när det skrivs om det orimliga i att personer blir utvisade till länder som de i princip aldrig har varit i.
Boken redovisar ett stort antal fall med människor som har eller har haft det oerhört svårt. Man grips av den frustration, ilska och uppgivenhet som de som försöker hjälpa denna grupp människor känner. Jag använder själv mycket av min fritid på ett ”välgörande ändamål” och jag känner också enorm frustration när andra människor inte ”förstår” hur viktigt det är. Boken får mig att tänka på hur polariserat vårt land har blivit. Många är arga över att dessa asylsökande inte får stanna, lika många är lika arga över att så många av dem får stanna. Hur skall vi kunna enas om något?
Boken är snabbläst utan korrekturfel, vilket är skönt. Den rekommenderas framför allt till de som inte känner till denna sida av myntet, om man kan överse med att man – självklart – får en väldigt subjektiv bild. Svaga tre stjärnor.
Displaying 1 - 4 of 4 reviews