What do you think?
Rate this book
Den blinde konungens spira
Adventstid 1922. Vid ett inbrott hos en obskyr antikvariatshandlare i Stockholm stjäls Tycho Brahes sista dagbok. Den märkliga grupp privatdetektiver, bedragare och före detta agenter som utgör den så kallade Avdelning Vanadis får i uppdrag att återfinna stöldgodset, men spåren förbryllar och leder rakt in i ett virrvarr av misshandlade jultomtar, jazzklubbar, mordiska leksakstillverkare och undergångssekter. I ett Stockholm där neonskyltar blinkar över kyrkor och kungastatyer sveps gruppen med i förvecklingar som leder långt tillbaka i historien och samtidigt skär rakt in i det framväxande moderna Sveriges hjärta.
445 pages, Hardcover
Published August 23, 2019
2 people are currently reading
22 people want to read
Ratings & Reviews
Friends & Following
Create a free account to discover what your friends think of this book!
Community Reviews
Displaying 1 - 3 of 3 reviews
November 1, 2019
Det är 1922. Jazzen, det elektriska ljuset och automobilerna har kommit till Stockholm. Stele, kungen av Stockholms undre värld och den sista representanten för det riktigt gamla Knivsöder, ligger för döden. Hans konkurrent, Kejsaren, är en modernare typ av gangster som vid sidan av att tampas med det nya Brattsystemet också bedriver framgångsrika fastighetsaffärer.
Alla gillar dock inte moderniteten. Någon klär ut sig till julbock och misshandlar jultomtar på gatorna. En radiofabrikör blir attackerad. Och någon verkar vara beredd att ta till militanta metoder mot dansbaneeländet. När så Tycho Brahes hemliga dagbok stjäls från en antikhandlare dras Avdelning Vanadis, den halvprivata underrättelseorganisation som skyddar Sverige från märkliga hot, in i handlingen.
Några av de överlevande karaktärerna från Järnskallen, första delen i Berättelsen om Vanadis hamnar, återkommer.
Lydia Widén, den sista arvtagaren till Linggymnastikens esoteriska stridstillämpning, har under de gångna fem åren öppnat detektivbyrå. Om nätterna drar hon fortfarande på sig trikåerna och terroriserar stadens busar som den Gröne Jägarn.
Den svensktalande estniske aristokraten Heinrich Murman som kom till Sverige som agent för Ochranan är sedan Tsarväldets fall strandsatt. Den tidigare sadistiske alkoholisten har gått och blivit godtemplare.
Dessutom återkommer den samiske kastvapenexpterten Uddeman och direktör Agnefit som maskerar sig med en svensk-norsk unionsflagga. Till skaran sällar sig Leila, en övernaturligt stark kurdisk kvinna, och bandyfantomen Hydling (idén om bandy som en sorts kampkonst dök upp redan i Håkansons förra roman Ödmården).
Vi stöter också på karaktärer som Jazzgossen, Den elektriska flickan, Roulette, Pastor Fritz osv. Allianser sluts och bryts, folk byter sida och förråder varandra. En komplicerad historia nystas upp med förgreningar till folkvandringstidens legender via konspirationsteorier om Erik XIV:s vansinne och Sturemorden till hemliga ledtrådar i Bruno Liljeforstavlor. Det är luftskepp, mekaniska proteser och folk som hoppar mellan linbanegondoler. Allt leder fram till en våldsam uppgörelse i de norduppländska skogar som Håkansonläsare är bekanta med sen Ödmården.
I recensioner och i baksidestexten jämförs boken med serietidningar. Jag skulle snarare säga att inspirationen ligger hos seriernas föregångare, 1920-talets egen pulplitteratur, sedd genom nästan 100 år av populärkultur. Men Håkansons hjältar och skurkar är inga Doc Savage eller Fu Manchuska Übermensch. De gråter, kräks, har ont och ångest. Precis som i Järnskallen är våldet närmast naturalistiskt. Människor dör eller går sönder.
När jag läst recensioner och kommentarer till Järnskallen och Den blinde konungens spira har jag flera gånger irriterat mig på hur lite det går att veta om genrelitteraturen och samtidigt skriva om böcker. Lika irriterande är de recensenter som uppenbart tycker om böckerna och därför måste sticka in att detta egentligen naturligtvis är Litteratur. Att genreinslagen är postmoderna och distanserade.
Visst är Nils Håkanson en författare som intresserar sig för språk, historia och historiebruk. Visst handlar Berättelsen om Vanadis hamnar om ett Sverige och Stockholm i förändring. Visst går det att dra paralleller till Volker Kutschers böcker om Weimarrepublikens Berlin. Visst är 1920-talet aktuellt idag, när även vi lever i en tid som bäst beskrivs med Gramscis ord; "Krisen består just i det att det gamla är döende och det nya ännu inte kan födas; i detta interregnum framträder en stor variation av morbida symptom."
Men trikåerna, luftskeppen och de exploderande bandybollarna är inte bara ironisk yta. De ockulta konspirationerna, groteska skurkarna och det ständiga rafflet är vad som gör Den blinde konungens spira så genialisk. För att Nils Håkanson uppenbarligen gillar det han skriver om.
Alla gillar dock inte moderniteten. Någon klär ut sig till julbock och misshandlar jultomtar på gatorna. En radiofabrikör blir attackerad. Och någon verkar vara beredd att ta till militanta metoder mot dansbaneeländet. När så Tycho Brahes hemliga dagbok stjäls från en antikhandlare dras Avdelning Vanadis, den halvprivata underrättelseorganisation som skyddar Sverige från märkliga hot, in i handlingen.
Några av de överlevande karaktärerna från Järnskallen, första delen i Berättelsen om Vanadis hamnar, återkommer.
Lydia Widén, den sista arvtagaren till Linggymnastikens esoteriska stridstillämpning, har under de gångna fem åren öppnat detektivbyrå. Om nätterna drar hon fortfarande på sig trikåerna och terroriserar stadens busar som den Gröne Jägarn.
Den svensktalande estniske aristokraten Heinrich Murman som kom till Sverige som agent för Ochranan är sedan Tsarväldets fall strandsatt. Den tidigare sadistiske alkoholisten har gått och blivit godtemplare.
Dessutom återkommer den samiske kastvapenexpterten Uddeman och direktör Agnefit som maskerar sig med en svensk-norsk unionsflagga. Till skaran sällar sig Leila, en övernaturligt stark kurdisk kvinna, och bandyfantomen Hydling (idén om bandy som en sorts kampkonst dök upp redan i Håkansons förra roman Ödmården).
Vi stöter också på karaktärer som Jazzgossen, Den elektriska flickan, Roulette, Pastor Fritz osv. Allianser sluts och bryts, folk byter sida och förråder varandra. En komplicerad historia nystas upp med förgreningar till folkvandringstidens legender via konspirationsteorier om Erik XIV:s vansinne och Sturemorden till hemliga ledtrådar i Bruno Liljeforstavlor. Det är luftskepp, mekaniska proteser och folk som hoppar mellan linbanegondoler. Allt leder fram till en våldsam uppgörelse i de norduppländska skogar som Håkansonläsare är bekanta med sen Ödmården.
I recensioner och i baksidestexten jämförs boken med serietidningar. Jag skulle snarare säga att inspirationen ligger hos seriernas föregångare, 1920-talets egen pulplitteratur, sedd genom nästan 100 år av populärkultur. Men Håkansons hjältar och skurkar är inga Doc Savage eller Fu Manchuska Übermensch. De gråter, kräks, har ont och ångest. Precis som i Järnskallen är våldet närmast naturalistiskt. Människor dör eller går sönder.
När jag läst recensioner och kommentarer till Järnskallen och Den blinde konungens spira har jag flera gånger irriterat mig på hur lite det går att veta om genrelitteraturen och samtidigt skriva om böcker. Lika irriterande är de recensenter som uppenbart tycker om böckerna och därför måste sticka in att detta egentligen naturligtvis är Litteratur. Att genreinslagen är postmoderna och distanserade.
Visst är Nils Håkanson en författare som intresserar sig för språk, historia och historiebruk. Visst handlar Berättelsen om Vanadis hamnar om ett Sverige och Stockholm i förändring. Visst går det att dra paralleller till Volker Kutschers böcker om Weimarrepublikens Berlin. Visst är 1920-talet aktuellt idag, när även vi lever i en tid som bäst beskrivs med Gramscis ord; "Krisen består just i det att det gamla är döende och det nya ännu inte kan födas; i detta interregnum framträder en stor variation av morbida symptom."
Men trikåerna, luftskeppen och de exploderande bandybollarna är inte bara ironisk yta. De ockulta konspirationerna, groteska skurkarna och det ständiga rafflet är vad som gör Den blinde konungens spira så genialisk. För att Nils Håkanson uppenbarligen gillar det han skriver om.
February 17, 2021
Jag hade gett den fyra stjärnor om det inte rört ihop sig så mot slutet. Tonen är rolig och karaktärerna trovärdiga i all sin orimlighet. Jag hade kul när jag läste men det föll på målsnöret. Det kan ju vara så att den får en uppföljare som bringar reda i oordningen och knyter ihop de lämnat lösa trådarna och då är mycket förlåtet!
July 21, 2022
Författaren blandar hejdlöst Dick Harrisonska historiebetraktelser med rykande brutalcirkus! En läsfest med många skratt och överraskningar.
Displaying 1 - 3 of 3 reviews