What do you think?
Rate this book
Svartstilla
En skimrande roman som träffar rakt i hjärtat. Obarmhärtiga frågor om en gammal människas rätt till sitt eget liv, till sin sorg, sina minnen, sin kropp och sin framtid ställs i ett poetiskt och mångfacetterat porträtt av ett äktenskap och ett liv som långsamt sjunker ner i svartstilla. Ett svartstilla som den gamla kvinnan alltid burit med sig, som bara hennes make, fadern till hennes barn, har kunnat skingra. Skarpt och skoningslöst blottas en djupt berörande berättelse om den stora kärleken och en bottenlös sorg. När ens "du" är allt och inget finns kvar när "du" är borta.
- GenresScandinavian Literature
142 pages, Hardcover
First published January 1, 2018
6 people are currently reading
266 people want to read
Ratings & Reviews
Friends & Following
Create a free account to discover what your friends think of this book!
Community Reviews
Displaying 1 - 30 of 48 reviews
January 5, 2020
Kanske var jag lite för taggad på den här efter allt gott jag hört. Man vaggas verkligen in i sättet den är skriven på, en lugn berättelse med poetiskt språk, men den känns ofta FÖR lugn och med för mycket upprepningar, även om jag förstår intentionen med det. Bra bok men inte så bra som jag hade hoppats på :(
August 21, 2020
Så gripande att det gör ont, rörs till tårar.
November 6, 2019
Om att minnas ett liv tillsammans, att vara den som blir ensam kvar och om att ha ett mörker i sig som endast den andre som nu inte längre finns kunde jaga bort.
September 19, 2020
Oerhört sorglig kort-roman om att vara den som överlever sin partner. Tänkvärd när det kommer till hur vi vill behandla våra gamla. Jag gillar prosan men tycker att det ibland blir lite väl mycket upprepningar. Sen tycker jag kanske att det är lite synd att bokens ”du” (den som dog) har hamnat på piedestal. Det är en odynamisk och lite orealistisk karaktär. Det kanske är meningen, för att det är så det blir (eller blir det verkligen så?) när människor dör, att man bara minns det goda.
Read
December 16, 2019Om att bära ett inre mörker. Om när den ende som kunde möta det mörkret inte längre finns. Om det som kallas kärlek. Och saknad.
did-not-finish
January 7, 2024Jag ger upp efter 8 sidor (= 6 %).
Boken stil är något som jag har väldigt svårt för. Jag gillar inte att läsa den typen av texten och därför tänker jag inte läsa ut denna bok trots sina få sidor.
Boken stil är något som jag har väldigt svårt för. Jag gillar inte att läsa den typen av texten och därför tänker jag inte läsa ut denna bok trots sina få sidor.
February 28, 2021
En utrolig fin og rørende bok som kan vekke følelser vi alle kjenner på
August 4, 2022
Gripende bok. Man blir rørt til tårer.
March 19, 2020
Tur att den var kort. För den var ganska tråkig. Och upprepande. Däremot så hade den sina fina stunder.
November 13, 2018
DU ER I FORTIDA (s. 121)
Susanne Skogstads (f. 1992) debut, Svartstilla, ligner på mange av romanene som har blitt gitt ut, gjerne av unge forfattere, de siste åra. Det er en roman på under 200 sider, med kapittelindeling hvor nye setniger ofte starter på ny linje. Allikevel er det noe nytt jeg oppdager i Svartstilla. Vi blir med inn i den innerset stilla til ei gammel dame som har mista mannen sin:
"EG VEIT IKKJE NÅR eg oppdaga at han var komen inn i livet mitt.
Eg veit heller ikkje når eg oppdaga at han var ute av det. Det einaste
eg veit heilt sikkert, er at eg ikkje lenger er." (s. 5).
Av en eller annen grunn klarte jeg ikke å lese boka over lengre perioder, jeg har starta, lagt den fra meg igjen, og funnet den fram - til slutt kom jeg meg gjennom. Skogstad skildrer fint og tydelig hvordan kvinna forholder seg til savnet og til de tre barna sine. Kankje kjenner jeg meg igjen i den vonde følelsen hun beskriver fra sin innerste stille. Dette gjorde at jeg ble nødt til å legge den fra meg, og samtidig måtte plukke den opp igjen.
Svartstilla bringer fram nostalgiske følelser, idet kvinna kommer på en historie, bragt tilbake av en rusten fiskebolleboks. Barna til kvinna rydder nemlig i alt rotet som har hopa seg opp i huset til mora. For kvinna er dette slett ikke rot, men ekse på ekse med minner - bl.a. fiskebolleboksen som represeterer en ev de første gangene kvinna møter ham hun nettopå har mista.
--
Jeg har akkurat avlutta en reise inn i ei gammel dames sinn; en fin, nostalgisk, trist og vakker fortelling. Boka har også fått meg til å felle en tåre, eller fler; til og med på bussen. Den er absolutt verdt å lese. Det var i utgangspunktet den rosa fargen som fanget oppmersomheten min da boka sto i "nyheter" på en av hyllene på biblioteket, men den skulle vise seg å være mye mer enn en farge jeg liker.
Susanne Skogstads (f. 1992) debut, Svartstilla, ligner på mange av romanene som har blitt gitt ut, gjerne av unge forfattere, de siste åra. Det er en roman på under 200 sider, med kapittelindeling hvor nye setniger ofte starter på ny linje. Allikevel er det noe nytt jeg oppdager i Svartstilla. Vi blir med inn i den innerset stilla til ei gammel dame som har mista mannen sin:
"EG VEIT IKKJE NÅR eg oppdaga at han var komen inn i livet mitt.
Eg veit heller ikkje når eg oppdaga at han var ute av det. Det einaste
eg veit heilt sikkert, er at eg ikkje lenger er." (s. 5).
Av en eller annen grunn klarte jeg ikke å lese boka over lengre perioder, jeg har starta, lagt den fra meg igjen, og funnet den fram - til slutt kom jeg meg gjennom. Skogstad skildrer fint og tydelig hvordan kvinna forholder seg til savnet og til de tre barna sine. Kankje kjenner jeg meg igjen i den vonde følelsen hun beskriver fra sin innerste stille. Dette gjorde at jeg ble nødt til å legge den fra meg, og samtidig måtte plukke den opp igjen.
Svartstilla bringer fram nostalgiske følelser, idet kvinna kommer på en historie, bragt tilbake av en rusten fiskebolleboks. Barna til kvinna rydder nemlig i alt rotet som har hopa seg opp i huset til mora. For kvinna er dette slett ikke rot, men ekse på ekse med minner - bl.a. fiskebolleboksen som represeterer en ev de første gangene kvinna møter ham hun nettopå har mista.
--
Jeg har akkurat avlutta en reise inn i ei gammel dames sinn; en fin, nostalgisk, trist og vakker fortelling. Boka har også fått meg til å felle en tåre, eller fler; til og med på bussen. Den er absolutt verdt å lese. Det var i utgangspunktet den rosa fargen som fanget oppmersomheten min da boka sto i "nyheter" på en av hyllene på biblioteket, men den skulle vise seg å være mye mer enn en farge jeg liker.
December 14, 2019
En relationsroman om att åldras och bli ensam kvar. Om en kropp som inte lyder och unga friska som i ens ställe tar livsavgörande beslut.
🤎
Berättarjaget sover med sin avlidne mans jacka och blir vansinnig på sonen som vill rensa huset från minnen. Ibland bränner det till lite extra, när ilskan byts mot moderlig kärlek. Som när hon och sonen möts i ett minnesbild och ler mot varandra i samförstånd. Och sen: tomheten när samförståndet bryts.
🤎
Berättelsen är lättläst, skriven i du-form och rent dramaturgiskt skickligt uppbyggd. Korta dramatiska meningar.
En lyriskt berättad historia om livet, döden, minnen och mörker. Riktad till dig, du som dog.
🤎
Berättarjaget sover med sin avlidne mans jacka och blir vansinnig på sonen som vill rensa huset från minnen. Ibland bränner det till lite extra, när ilskan byts mot moderlig kärlek. Som när hon och sonen möts i ett minnesbild och ler mot varandra i samförstånd. Och sen: tomheten när samförståndet bryts.
🤎
Berättelsen är lättläst, skriven i du-form och rent dramaturgiskt skickligt uppbyggd. Korta dramatiska meningar.
En lyriskt berättad historia om livet, döden, minnen och mörker. Riktad till dig, du som dog.
December 28, 2019
Läs min recension på bloggen: https://www.fiktiviteter.se/2019/12/2...
March 28, 2021
Grät som ett barn stundvis. Hade förberett mig på det men kunde inte föreställa mig hur lång den skulle kännas trots sina knappa 140ish sidor. Jag var lättad när den tog slut. Nu ska jag kolla på gulliga hundklipp som återhämtning.
January 24, 2020
Grät sönder, vi får ingen paus från sorgen.
March 13, 2022
Ti tusen stjerner
November 5, 2023
Bezútěšné čtení. Nebylo to úplně ideální čtení do mé aktuální rodinné situace, ale co už...
September 4, 2019
Jeg beklager, Susanne Skogstad, dette var både kjedelig og frustrerende lesning.
Og jeg var i grunn forberedt på å like denne lille boka.
Den er, enkelt forklart, en kort, stille beretning om dyp sorg. Dette er et utgangspunkt jeg kan like. Det å fange opp våre innerste, mørkeste rom er noe litteraturen kan gjøre så flott, men her blir det dessverre bare gnålende og slitsomt.
Først og fremst blir det rett og slett litt for mye av alt. For mye klaging, for mye gjentakelse og for mange forsøk på billedlig språk som til syvende og sist bare virker påtatt.
I tillegg er hovedpersonen, den gamle damen som har mistet sin mann, vanskelig å like. Hennes sorg får lov til å bli altoppslukende på en måte som går direkte utover de andre i hennes liv, og hennes barn, som tross alt har mistet en far, får ingen plass. Eller, de får plass når de snakker om, eller minner henne om, hennes mann, men ellers blir de skjøvet til side.
Den gamle damen lider også av et ekstremt mindreverdighetskompleks og kan ikke få uttalt nok hvor lite verdig hun synes hun er alles kjærlighet, og da spesielt mannens. Hun snakker som om alt det som gjorde henne verdt noe lå i ham, og som om det var han og bare han som gjorde henne til den hun var.
Ut fra beskrivelser om deres liv sammen, blir det tydelig at kvinnen har slitt med alvorlig angst og depresjon livet gjennom. Det er også tydelig at dette aldri har blitt tatt hånd om, og at hun lider for det nå. Som leser synes jeg synd på henne, men hennes totale uvilje til å prøve å gjøre noe som helst for å bedre situasjonen sin, gjør meg frustrert og tapper meg for den sympatien jeg ellers ville fortsatt å føle.
Boken blir derfor, etter min mening, problematisk på to hold.
For det ene omtaler den en kvinne som tydelig lar mannen i livet sitt bety alt og sin egen personlighet bety ingenting. Det er dessverre fremdeles alt for vanlig i samfunnet i dag, selv i den vestlige verden, at det legges forventninger til at kvinnen skal innlemmes i mannens identitet. Derfor blir det frustrerende at den gamle damens avhengighet av mannen beskrives uten at det egentlig problematiseres.
For det andre beskriver boken et menneske med tydelige psykiske problemer, problemer som det ikke blir gjort noe med. Jeg synes det er veldig synd at dårlig mental helse, som ofte bærer med seg et spesielt stigma for eldre som har lært at de må kunne klare seg selv, blir tatt opp på denne måten, igjen, uten at mangelen på handling blir tilstrekkelig problematisert.
Og nå skjønner jeg jo selvfølgelig at "Svartstilla" ikke er en tekstbok. Ei heller er den en roman som har fore å løse verdens problemer. Den er, på mange måter, en øyeblikksskildring med mål å dykke inn i sinnet til et menneske som har opplevd, og opplever, stor sorg.
Likevel tenker jeg at boka godt kunne klart å stille spørsmål ved enkelte sider av den gamles sorg og avhengighet og på den måten gitt leseren et mer nyansert bilde av det som tross alt er et viktig tema.
Sist, men ikke minst, språket til Skogstad har rett og slett en del mangler. Hun former setninger på en krøkkete måte som gjør at jeg, til tross for at jeg er en dreven leser, ofte måtte gjennom et avsnitt mange ganger før jeg fikk med meg det som stod der. Språket er også repetitivt, og billedspråket virker påtatt og stivt.
Nei jeg sliter helt ærlig med å forstå at "Svarstilla" har mottatt såpass varm kritikk. Etter min mening, var dette rett og slett for dårlig skrevet.
Og jeg var i grunn forberedt på å like denne lille boka.
Den er, enkelt forklart, en kort, stille beretning om dyp sorg. Dette er et utgangspunkt jeg kan like. Det å fange opp våre innerste, mørkeste rom er noe litteraturen kan gjøre så flott, men her blir det dessverre bare gnålende og slitsomt.
Først og fremst blir det rett og slett litt for mye av alt. For mye klaging, for mye gjentakelse og for mange forsøk på billedlig språk som til syvende og sist bare virker påtatt.
I tillegg er hovedpersonen, den gamle damen som har mistet sin mann, vanskelig å like. Hennes sorg får lov til å bli altoppslukende på en måte som går direkte utover de andre i hennes liv, og hennes barn, som tross alt har mistet en far, får ingen plass. Eller, de får plass når de snakker om, eller minner henne om, hennes mann, men ellers blir de skjøvet til side.
Den gamle damen lider også av et ekstremt mindreverdighetskompleks og kan ikke få uttalt nok hvor lite verdig hun synes hun er alles kjærlighet, og da spesielt mannens. Hun snakker som om alt det som gjorde henne verdt noe lå i ham, og som om det var han og bare han som gjorde henne til den hun var.
Ut fra beskrivelser om deres liv sammen, blir det tydelig at kvinnen har slitt med alvorlig angst og depresjon livet gjennom. Det er også tydelig at dette aldri har blitt tatt hånd om, og at hun lider for det nå. Som leser synes jeg synd på henne, men hennes totale uvilje til å prøve å gjøre noe som helst for å bedre situasjonen sin, gjør meg frustrert og tapper meg for den sympatien jeg ellers ville fortsatt å føle.
Boken blir derfor, etter min mening, problematisk på to hold.
For det ene omtaler den en kvinne som tydelig lar mannen i livet sitt bety alt og sin egen personlighet bety ingenting. Det er dessverre fremdeles alt for vanlig i samfunnet i dag, selv i den vestlige verden, at det legges forventninger til at kvinnen skal innlemmes i mannens identitet. Derfor blir det frustrerende at den gamle damens avhengighet av mannen beskrives uten at det egentlig problematiseres.
For det andre beskriver boken et menneske med tydelige psykiske problemer, problemer som det ikke blir gjort noe med. Jeg synes det er veldig synd at dårlig mental helse, som ofte bærer med seg et spesielt stigma for eldre som har lært at de må kunne klare seg selv, blir tatt opp på denne måten, igjen, uten at mangelen på handling blir tilstrekkelig problematisert.
Og nå skjønner jeg jo selvfølgelig at "Svartstilla" ikke er en tekstbok. Ei heller er den en roman som har fore å løse verdens problemer. Den er, på mange måter, en øyeblikksskildring med mål å dykke inn i sinnet til et menneske som har opplevd, og opplever, stor sorg.
Likevel tenker jeg at boka godt kunne klart å stille spørsmål ved enkelte sider av den gamles sorg og avhengighet og på den måten gitt leseren et mer nyansert bilde av det som tross alt er et viktig tema.
Sist, men ikke minst, språket til Skogstad har rett og slett en del mangler. Hun former setninger på en krøkkete måte som gjør at jeg, til tross for at jeg er en dreven leser, ofte måtte gjennom et avsnitt mange ganger før jeg fikk med meg det som stod der. Språket er også repetitivt, og billedspråket virker påtatt og stivt.
Nei jeg sliter helt ærlig med å forstå at "Svarstilla" har mottatt såpass varm kritikk. Etter min mening, var dette rett og slett for dårlig skrevet.
December 15, 2022
Det här är en outhärdligt svår bok att läsa stundom. Berättarjaget är så uppslukad av sin sorg, så irrationell, så självupptagen, så ensam utan vilja eller förmåga att vilja nå ut att vara delaktig. Och det gör det svårt att vara med, att läsa vidare, att känna empati. Men det är också det som gör boken stor. När jag läser så tänker jag på min mormor, som förlorade sitt livs stora kärlek och mening för tidigt. Jag tänker på min farfar som förlorade sin människa och snart därefter dog själv. Hur svårt det är att sätta sig in i ett liv av att vara och vad som händer när det inte existerar längre. Vem är man då? Vill man ens vara? Kan den som står utanför förstå och acceptera om det innebär att förlora ännu en? Är personen redan förlorad? Det känns omöjligt att veta, men Svartstilla öppnar upp för den förståelsen.
November 14, 2019
En helt underbar bok om en gammal kvinnas sorg. Så fint poetiskt skrivet, med en djup förståelse över människans mekanismer vid sorg och livskriser. Jag tycker också det är helt fantastiskt att kvinnan som skrivit boken är född 92 och jag tror det är hennes debut. Jag blir helt lyrisk över denna lilla fina bok.
Kan vi tillåta sorg? Hur länge får man sörja? Kan livet vara slut när ens livskamrat försvinner, eller måste man bli lycklig igen?
Kan vi tillåta sorg? Hur länge får man sörja? Kan livet vara slut när ens livskamrat försvinner, eller måste man bli lycklig igen?
January 1, 2022
En makalös debut. En liten bok med stort innehåll. Om förtärande allt omfattande sorg.
June 15, 2022
Den tristeste boken jeg har lest :)
May 27, 2020
Jeg er litt splittet på hva jeg synes om denne boka. Det er mye bra med den. Det er vakkert språk og fine skildringer, men som en helhet er det ikke så bra.
Det skal handle om ei bunnløs sorg, som det gjør, men det er så mye mer enn det. Dette er ikke bare sorg, det er depresjon, mindreverdighetskompleks, osv., osv. Det handler om ei kvinne som har lagt hele sitt liv i en manns hender og når han er borte, ja, så forsvinner hun også.
En helt ok leseopplevelse. Fine skildringer og tanker noen steder. Vil gjerne lese mer av forfatteren.
Det skal handle om ei bunnløs sorg, som det gjør, men det er så mye mer enn det. Dette er ikke bare sorg, det er depresjon, mindreverdighetskompleks, osv., osv. Det handler om ei kvinne som har lagt hele sitt liv i en manns hender og når han er borte, ja, så forsvinner hun også.
En helt ok leseopplevelse. Fine skildringer og tanker noen steder. Vil gjerne lese mer av forfatteren.
April 7, 2021
Jag började läsa boken med både bävan och förväntan. Min sambo (sedan drygt 30 år sedan) dog för (nästan) två år sedan. Och det är väldigt, väldigt mycket jag känner igen i hennes tankar. Jag misstänker dock att hon är betydligt äldre (och skröpligare) än jag, för det var inte BARA så här för mig ens från början. Jag hade hundar som måste ut (och kom och slickade mig när jag grät), vänner som kom och fixade i trädgården, tog med mig på hundpromenader, bjöd mig på middag osv. Dessutom kuratorskontakt. Kanske är jag starkare än hon, har väl också mitt svartstilla men nog inte lika djupt. Så trots att boken är sann och väldigt fint skriven blev den faktiskt lite tråkig mot slutet.
Och så kan vi trösta oss att i dagens Sverige hamnar man inte på något "hem" innan man inte klarar sig hemma ens med många hemtjänstbesök per dag. Och kanske skulle det hjälpt henne.
Men visst, jag har fortfarande samma tankar och känslor som kvinnan i boken, bara andra tankar och känslor också. mellan varven.
Och så kan vi trösta oss att i dagens Sverige hamnar man inte på något "hem" innan man inte klarar sig hemma ens med många hemtjänstbesök per dag. Och kanske skulle det hjälpt henne.
Men visst, jag har fortfarande samma tankar och känslor som kvinnan i boken, bara andra tankar och känslor också. mellan varven.
July 4, 2024
Romanen Svartstilla är norska Susanne Skogstads debut. Den handlar om en kvinna i sorg efter förlusten av sin livskamrat. Berättelsen är poetisk och kvinnan iakttar omvärlden utifrån det svartstilla som hon vill befinna sig i. De vuxna barnen inkräktar när de tycker att sorgearbetet borde vara avklarat:
"Så blir jag sittande här.
Tänker att ingen ska får komma hit och rota i dig. I oss.
I svartstilla.
Där aldrig mer något ska röra sig". (Skogstad, s. 27)
Kvinnan känner mannen i huset, ser honom i sin son Jon och minns deras liv tillsammans. Skogstad väjer inte för att beskriva ilskan, ensamheten och tomheten. Det är en sorgebearbetning som man kan känna igen sig i, när den är på gränsen till vad andra klarar av. Det är vackert och fult och mänskligt. En modig debut!
Romanen är bara 142 sidor lång och kanske är det vad man orkar med i svartstilla-känslan?
"Och jag tror inte att det är sant, att du inte längre är här.
Att du inte längre finns.
Det är omöjligt att tänka på.
Och det är allt jag kan tänka på, och det är allt jag ser, och det är allt jag är." (Skogstad, s. 85)
"Så blir jag sittande här.
Tänker att ingen ska får komma hit och rota i dig. I oss.
I svartstilla.
Där aldrig mer något ska röra sig". (Skogstad, s. 27)
Kvinnan känner mannen i huset, ser honom i sin son Jon och minns deras liv tillsammans. Skogstad väjer inte för att beskriva ilskan, ensamheten och tomheten. Det är en sorgebearbetning som man kan känna igen sig i, när den är på gränsen till vad andra klarar av. Det är vackert och fult och mänskligt. En modig debut!
Romanen är bara 142 sidor lång och kanske är det vad man orkar med i svartstilla-känslan?
"Och jag tror inte att det är sant, att du inte längre är här.
Att du inte längre finns.
Det är omöjligt att tänka på.
Och det är allt jag kan tänka på, och det är allt jag ser, och det är allt jag är." (Skogstad, s. 85)
This entire review has been hidden because of spoilers.
October 25, 2022
Český překlad knihy Tišina byl pro mne úkazem. Na to, že je autorka velmi mladá (ročník 1992), pracuje s pocity osamění jedné vdovy velmi přirozeně. Téma je sice smutné, hrdinka odchodem muže trpí, ale vše je psáno čtivě a já mám chuť vědět, co bude dál, ačkoliv tu separační úzkost prožívám s ní. Překlad je velmi zdařilý. Líbí se mi útržky vzpomínek (třeba "konzerva v garáži). "Dívka v modrých květovaných letních šatech a s holýma nohama skotačí na čerstvě posekané louce." A pak se dobíráme ke vzpomínce na její seznámení s manželem. Hrdinka velmi často utíká do minulosti, ta se jí ale překrývá se současností, kdy do děje vstupují další členové rodiny, zejména syn Jon. Jde o hluboký text o odcházení. Budu se těšit na další knihu této autorky.
March 2, 2023
Velmi mile překvapen. Úsporné, chvílemi úmorné, opakující se, ale využívající opakování k posunu. Za mne z jistého úhledu vzpomínání a niternosti autentické. Ale hádám to nebude pro každého.
Moc rád bych si to přečetl v originále, protože mi něco říká, že líbivosti napomohl i překlad.
A prosím:
nečtěte to jako příběh, čtěte to jako vzpomínkovou lyriku.
nehledejte v tom neschopnost člověka s poruchou osobnosti, ani patriarchát, hledejte obraty prožitku a úpornosti smutku ze ztráty blízkého.
Moc rád bych si to přečetl v originále, protože mi něco říká, že líbivosti napomohl i překlad.
A prosím:
nečtěte to jako příběh, čtěte to jako vzpomínkovou lyriku.
nehledejte v tom neschopnost člověka s poruchou osobnosti, ani patriarchát, hledejte obraty prožitku a úpornosti smutku ze ztráty blízkého.
May 2, 2023
Vyprávění stárnoucí ženy o žalu po ztrátě manžela, vzpomínky a výčitky. Vlastně šlo o proud myšlenek, krátké věty, celé se to hodně opakovalo, vypravěčka mě dost štvala, ale zároveň jsem ji vlastně rozuměla. Takže bude hodně záležet v jakém rozpoložení vezmete knihu do ruky. Buď vás to bude neskutečně rozčilovat, protože to je hrozně sebelítostivý, nebo vás to pohltí, protože máte strach, že tahle prázdnota vás jednou taky zasáhne.
A já jsem teď asi spíš ten druhej případ no :)
A já jsem teď asi spíš ten druhej případ no :)
February 11, 2020
Susanne Skogsstad skriver så målande och hjärtskärande äkta att jag tog för givet att den var självupplevd. Författaren sätter ord på åldrandet och på de komplexa konflikter som ofta uppstår i och med den på ett sätt jag aldrig sett tidigare. Hon benar upp och skänker läsaren insikter och förståelse beskrivet med sitt vackra poetiska språk. En pärla.
February 22, 2019
Yet another book where a young woman imagines being old, so very zeitgeist. There are some lovely bits about being left behind when a life partner dies, but they drown thanks to the law of diminishing returns. Written in nynorsk it felt heavily like style over matter.
August 3, 2021
Jag blev väldigt berörd av läsningen då det på sätt och vis påminde om min morfars känslor när min mormor gick bort. Väldigt synd att språket var en aning hackigt (pga översättningen?) men det störde mig inte så mycket, antagligen för att det var annat som upptog mina tankar.
Displaying 1 - 30 of 48 reviews