Folket på Finnmarken får reda sig själva precis som förr i världen. Fast numera finns det ju bilar och snöskotrar, fläckvis mobiltäckning, gevär med kikarsikten, det finns boxvin och knark och sällan förgås någon längre i ödemarken.
Brevbäraren Siv Dahlin kör längs de ödsliga vägarna. Hon har precis tagit över postrundan på Finnskogen och börjat lära känna människorna som lever härute i periferin. Hon lyssnar på musik, noterar naturen och årstidernas växlingar medan hon delar ut post. Ibland låter hon sig bjudas på kaffe.
På vinterns kallaste dag påträffar Siv en rimfrosttäckt kropp på rundan. Hon förstår att mannen är en av de nyanlända som nyss kommit till orten. Efterhand avtäcks spänningar av oväntat slag. Allt är inte heller så enkelt. Ofrivilligt blir hon indragen som vittne, som fyllechaufför, som mottagare av bikt vare sig hon vill det eller inte.
Trosells nya samtidsroman är en storslagen berättelse från glesbygden.
Samma vecka som Bukowski, denna berättelse om en annan brevbärare. Ljudboken är tålamodskrävande, ingen efterfrågar väl en irriterande imitationsföreställning med svenniga musikinslag. Annars gillar jag glesbygdslitt och den här påminner om Händelser vid vatten.
I Gränsmark får vi följa Siv på hennes postrunda i Finnmarken. Jag upplever Siv som ganska platt och opersonlig och önskar att vi hade fått lära känna henne djupare.
Stämningen som byggs upp genomsyras av både gemenskap och isolering. I ett annars lugnt tempo överraskar Trosell då och då med dramatiska händelser, men jag saknar något som driver berättelsen framåt och det blir i det stora hela lite enformigt.
Språket är dock vackert. Det lyckas vara poetiskt samtidigt som vardagligt. Och miljöbeskrivningarna kommer så naturligt lätt att jag verkligen ser mig själv i Finnmarken medan jag läser.
Den är även intelligent skriven och med många minnesvärda stycken lyfts stora och små svåra frågor, utan att direkt ta ställning vilket lämnar utrymme för egen reflektion. Det är den stora behållningen enligt mig och det lyfter boken till ett godkänt betyg.
För några år sedan läste jag en novellsamling av Aino Trosell, som gjorde mig nyfiken på hennes fortsatta författarskap. När jag fick mejl från Hoi förlag om Gränsmark blev jag så pass nyfiken att jag bad om ett recensionsexemplar. Jag hade glömt att jag tycker att Trosells språk är lite knepigt; hur jag både uppskattar det och har svårt för det. Här är det lite fragmentariskt, på gränsen till stream of consciousness. Bitvis känns det som om det hade kunnat korrekturläsas mer, då det saknas kommatering och annat som gör att texten svårläst.
Riktigt skön skildring av livet långt från staden med personporträtt som lever kvar länge. Kylan, envisheten, längtan, tvivlet, grubbleriet. Det mänskliga i livets alla faser lyfts fram och blottas och det blir tydligt och sant att alla har sitt. En berättelse som gärna fått vara längre, och för mig utan dramatiskt slut.