Slottsmiljöer vid Mälaren är scenen för Carin Hjulströms nya deckarserie om skådespelerskan Siri Ehrensvärd och hennes halvkriminelle brorson. Författaren till de älskade böckerna om Frida Fors skriver nu mysdeckare i Agatha Christies anda.
Siri har alltid haft dåligt samvete för den föräldralöse Anton. Hon har prioriterat teatern och kärleken till Dramatens gifte chef. När älskaren bryter relationen flyr Siri till Stockholm. Hon landar hos Anton som just vunnit en plantskola i Säbyholm på poker.
Samtidigt hittas en jakttillsyningsman död på en åker, i en sky av örnfjädrar. Lokalpolisen Olle Magnusson börjar nysta i mordfallet. Snart inser han att den nyinflyttade skådespelerskan har näsa för ledtrådar och dessutom är ett trevligt sällskap.
Carin Hjulström är förutom författare även journalist, manusförfattare och programledare. Hon har bland annat lett Melodifestivalen, Carin med C, TV-huset och Carin 21:30, och skriver regelbundet i ett flertal tidningar. Hösten 2009 bokdebuterade hon med Finns inte på kartan. En rad omtyckta romaner har därefter avlöst varandra och vunnit en stor och trogen läsarskara. Carin Hjulström har blivit känd för sina varma, humoristiska och mycket mänskliga berättelser med teman som sträcker sig från brutala politiska mord till trevande nätdejting och feelgood.
Det här är riktigt bra! Spännande och framförallt fullt av charmiga karaktärer och intriger. Och boken slutar med en rejäl cliffhanger. Jag hoppas Carin skriver fort för jag vill läsa mer. Snart!
Perfekt sommar-läsning trots att den utspelar sig under vårvintern. Lättläst, bekvämt uppbyggd. Författaren uttalar att hon har inspirerats av ”Morden i Midsomer”-serien vilket är lätt att se.
Efter 60 sidor (= 14,25 %) ger jag tyvärr upp den här boken.
Jag är ingen deckarfantast, men jag brukar gilla mysdeckare som denna bok ska vara. Tyvärr fångar den mig inte alls och jag stör mig väldigt mycket på att Anton som ska vara 25 år mer beskrivs och till sättet verkar ha stannat på 10 års strecket. Han verkar osedvanligt korkad och ovetande om det mesta.
Det är en del sådant här som irriterar mig. Det känns som att landsbygdsfolket mer eller mindre ses som dumma av storstadsfolket. De måste påpekas självklarheter på något sätt.
Jag tror nog att man kan gilla boken om man kan se förbi detta. Men det blev ett för stort störningsmoment för mig.
Sorry Hjulström, jag gillar dina andra böcker, men den här var inget vidare. Mordgåtan var väl lite smårolig men huvudkaraktärerna fåniga och ger inte mersmak.
Lättsam feelgood-deckare som utspelar sig i Sverige, Säbyholm. Fick lite känslan av Morden i Midsomer fast kanske något mindre brutalt. Man får följa Siri Ehrensvärd, en föredetta skådespelerska, som beger sig till sin brorson för att rusta upp en plantskola som han tagit över. I det lilla området sker då ett mord som hon börjar att nysta i. Kanske inte så jättespännande på så vis, då tyckte jag det var det mer mysigt/intressant med sådant som skedde däremellan utredningen.
En bra mysdeckare med härlig miljö och roliga och konstiga människor, tyvärr hade jag fel om vem mördaren var men jag kanske kan få revansch nästa gång?! Ser i alla fall fram emot att läsa de andra böckerna i serien så småningom!
Nej men alltså åhhh vad mysig! Mysiga och karaktärer som gör en intresserad, lagom spännande handling! Flera röda trådar som är bra på egen hand men vävs samman med mordgåtan!
Författaren har skrivit i ett litet slutord att ”vi ses i nästa bok” och ja, det gör vi definitivt!
Boken Bara ett litet mord är Carin Hjulströms nionde bok. Jag har läst alla hennes tidigare böcker. Dom fem böckerna om Frida Fors, dom två fristående böckerna, och kortromanen som hon skrev tillsammans med sin pappa, Lennart Hjulström.
Men om dom tidigare böckerna har varit i kategorierna roman, feelgood, och romance, så är den här boken i genren mysdeckare.
Bara ett litet mord är första boken i en planerad serie som heter Säbyholms gröna fingrar. Och jag ser fram emot att läsa dom kommande böckerna framöver. För jag tyckte att den här boken var trevlig, mysig, underhållande, lättläst, och välskriven. Följer gärna Siri och Anton i fler böcker.
Småmysig, småtrevlig deckare i herrgårdsmiljö. Jag faller för karaktärerna, men hade önskat lite mer av storyn. Helt okej dock och jag kommer att ta del av fortsättningen.
Även om detta är lite förutsägbart och typiskt svensk feelgood så kan jag inte låta bli att tycka om den. Jag gillar karaktärerna och jag gillar att de inte är så präktiga från början. Det känns trots det klichéaktiga äkta på något sätt.
Mit første møde med genren “myskrimi”. Og ja - det var da hyggeligt, men altså- stor litteratur er det ikke. Kunne jeg finde på at læse toeren? Ja, det er ikke umuligt.
I got this book as a gift and I would probably not have bought it myself, but that would have been my loss because this was quite a nice Cozy Crime read. The Cosy part is a bit better executed than the Crime part, and the characters need some more work, but I still happily whooshed through it and I will definitely pick up the next installment.
Nappasin tämän teoksen matkaani kirjastosta, koska siinä oli niin suloinen ja kansi ja koska takakansiteksti lupaili teoksen olevan murhadekkari "Agatha Christien hengessä". Valitettavasti kansi hämäsi, enkä voi allekirjoittaa Christie-vertaustakaan.
Romaanin lähtöasetelma on samankaltainen kuin kaikissa 2000-luvun alun poliisisarjoissa: lyötetään yhteen kaksi näennäisesti toisilleen sopimatonta yksilöä, jotka ajan saatossa hitsautuvat toisiinsa kiinni ja muodostavat voittamattoman työparin. Tällä erää parivaljakon roolissa on hienostoelämää viettänyt Siri ja hänen hulttioveljenpoikansa. Erinäisten sattumusten takia he päätyvät maaseudulle kunnostamaan vanhaa taimitarhaa. Siinä samalla sitten ratkotaan pikkuinen murha.
Ihan sympaattisista päähenkilöistä huolimatta romaani ei pysy kasassa. Juoni on köykäinen, dialogi on tönkköä ja henkilöt luvalla sanoen kliseisiä. Teoksen huumoria rakennetaan laiskasi hahmojen yhteiskuntaluokista käsin. Parikymppinen veljenpoika ilmoittaa ronskisti ”menevänsä paskalle”, mistä keski-ikäinen näyttelijätär tietysti järkyttyy – hohhoijaa.
Yksi tähti tunnelmalle, joka oli sopivan leppoisa. Toinen tähti taimitarhalle. Kuka nyt ei kukista tykkäisi!
Jag tror att problemet mest var att den var för seg för min smak. Men som jag har förstått så har den rätt tempo för den genren den vill tillhöra, typ. Vissa detaljer i skrivandet störde mig också: som att Siri ett tag undrade om hur man startar ett företag och om hon har det som krävs för att driva ett, och sen nämns aldrig startandet igen. Hon lärde sig bli en affärskvinna visst, men såna detaljer som att de faktiskt behöver starta ett företag störde mig att det aldrig nämndes igen. En människa nämnde att hen ville ha en pappersfaktura, och Siri svarade tveksamt att det borde gå att fixa och att de säkert hade en skrivare där någonstans. Skrivar-problemet nämndes aldrig igen, hade de en skrivare? Detta är småsaker jag vet, men om de inte spelar någon roll eller kommer nämnas igen, varför nämns de från första början och framställs som lite av ett problem?
Trots detta vill jag kanske läsa fortsättningen, så något lockande har den ju...
Ruotsalaiset ovat käsittääkseni hallinneet dekkarimarkkinoita Nordic noirin saralla jo vuosia aina Henning Mankellista alkaen. Nyt heiltä näyttää irtoavan erinomaisia Cosy crime-sarjojakin. Luin tämän suomeksi, mutta en löydä täältä Goodreadsista sen suomenkielistä versiota, tällainen kirja menisi varmaan mukavasti ruotsiksikin. 35-vuotisen salasuhteen päätyttyä Dramatenin tähtinäyttelijä Siri jää työttömäksi ja muuttaa asumaan veljenpoikansa luokse ränsistyneelle taimitarhalle. Veljenpoika on huolenpidon puutteessa hankkinut itselleen ammatin nuorisorikollisena. Lähistöllä on myös linna, jossa tapahtuu hämäriä asioita, joita ryhtyy tutkimaan Robert Redfordin näköinen poliisi. Ainekset ovat siis hyvin kasassa ja teksti on ammattimaista ja vetävää. Tykkään siitä, että suomentaja esitellään lyhyesti etuliepeessä, ja Nina Mäki-Kihniö on myös tehnyt pätevän ja nykyaikaisen käännöksen.
Ser att det tog mig en och halv månad att läsa ut den här boken och det säger väl en hel del om boken för min del. Huvudpersonerna är den oerhört kompetenta (f.d.) skådespelerskan Siri och hennes lätt efterblivne brorson Anton, men både de och övriga personer i boken är tämligen ”platta” stereotyper. Boken innehåller också en hel del irriterande småfel. Exempelvis sägs Anton ganska oväntat köra en i och för sig rostig Range Rover, men av beskrivningen är det uppenbarligen en Landrover. Tja, Hjulström sägs vara inspirerad av Midsummer Murders, och där förekommer onekligen många Landrovers, men riktigt så är det faktiskt på den svenska landsbygden. Boken slutar lite abrupt, antagligen för att läsaren raskt ska gripa sig an nästa bok i serien.
Den var helt okej. Den var ganska spännande men jag hade lite svårt att förstå om den som blev gripen för mordet verkligen var skyldig eller om personen hade blivit ombedd att utföra det.
Jag blandade ihop två karaktärer, Lars och Nisse, för jag tyckte att de var lika men det är antagligen mitt eget fel och inte författarens.
En sak som retade mig var ett faktafel som visserligen inte har någon betydelse för själva historien men det stod att Johan III donerade slottet på 1400-talet, men han var inte ens född då! Han föddes på 1530-talet nån gång. Det tyckte jag var lite konstigt. Men som sagt, inget som påverkar själva storyn.
Åh vad jag älskar mysdeckare. ”Cozy crime”, är verkligen bland det bästa jag vet. Både i bokform och på TV. Jag håller verkligen med författaren om att Säbyholm känns inspirerad om Morden i Midsomer. Litet samhälle, unika och lite knäppa invånare, och såklart mord. Men det är inget brutalt mord, utan liksom sådär (känns helt fel att skriva mysigt) lagom 😂 Skrattade högt flertalet tillfällen, speciellt åt Antons scener. Snälla, rara lille vän, så otroligt naiv 😂 Mycket bra start på en serie, med känslan av att vi som läsare får pussla ihop mysteriet och lösa fallet tillsammans med karaktärerna, och jag vill definitivt läsa mer!