What do you think?
Rate this book
Är Trump postmodern?
Är Trump postmodern? är en essä om vår tids oro över populism, politiska lögner och den objektiva kunskapens försvinnande i en ström av åsikter och motstridig information.
Nora Hämäläinen, född 1978, är forskare i etik vid Centre for Ethics as Study in Human Value, University of Pardubice, Tjeckien och docent i filosofi vid Helsingfors universitet.
Nora Hämäläinen, född 1978, är forskare i etik vid Centre for Ethics as Study in Human Value, University of Pardubice, Tjeckien och docent i filosofi vid Helsingfors universitet.
163 pages, Paperback
Published January 1, 2019
4 people are currently reading
51 people want to read
Ratings & Reviews
Friends & Following
Create a free account to discover what your friends think of this book!
Community Reviews
Displaying 1 - 7 of 7 reviews
Read
March 10, 2020Postmodernismen har fått ta orättvist mycket stryk, från såväl höger som vänster. Ofta kommer kritiken ifrån folk som inte verkar ha en aning om vilka Lyotard eller Fredric Jameson är, eller i annat fall har gjort allt för att misstolka dem, medvetet eller omedvetet. Överhuvudtaget tycks kritiken mot postmodernismen/postmoderniteten vara grundad på missförstånd och illvilja. Som Frida Beckman säger i en utmärkt essä i P1:s OBS, ”Postmodernismens kritiker måste skärpa sig”, används begreppet ”sällan på ett genomtänkt vis utan snarare som ett löst definierat tillhygge i diverse debatter”. Postmodernisterna (och ”den franska skolan”) anklagas för värdenihilism, ”anything goes”, att det inte finns några sanningar och pekas rentav ut som skyldiga till att herr Trump sitter på världens kanske viktigaste ledarstol. Man häpnar. Och undrar hur det har kunnat gå så här fel.
Hämäläinens ambition är i detta arbete att reda ut missförstånden. Redan i förordet gör hon klart att den ”moderna relativismen uppstod långt före de tänkare som pekas ut som postmoderna” och att ”förnuftets försvarare stöter bort det postmoderna eftersom de inte förstår det”. Jag skulle gärna sätta citationstecken runt ”förnuftets”, då detta är en självpåtagen dygd som vid närmare analys visar sig vara mer eller mindre ett luftslott (”... antiintellektualism förklädd till förnuft”). ”Sunt förnuft” är ett vanligt valspråk hos kommentarsfältspopulister som har gått i ”livets hårda skola” och som anser att allt är väldigt enkelt: svart eller vitt, rätt eller fel. Så ser förstås inte verkligheten ut, och det är just denna komplexa, mångfacetterade verklighet som postmodernisterna försöker lyfta upp i ljuset och analysera. Genom att, till exempel, inte bara ställa frågor om innehåll utan också kontext. All kunskap har nämligen en förhistoria, en berättelse.
Hämäläinen, som är forskare i etik vid universitetet i Pardubice i Tjeckien och docent i filosofi vid Helsingfors universitet, gör en idéhistorisk snabbdykning i begreppets historia, liksom det närbesläktade ”poststrukturalism”, och lite djupare presentationer av Jacques Derrida, Michel Foucault och Jean-Francois Lyotard. Ett kapitel behandlar feminism och postkolonialism, med särskilt fokus på Judith Butler (som hon gillar) och Martha Nussbaum (som hon är mer kritisk till). Jag kan tycka att hon ägnar lite väl mycket utrymme åt inomakademiska debatter, som inte berör oss på ”utsidan” allt för mycket. Ett helt kapitel, exempelvis, ägnat åt det så kallade Sokal-sprattet (googla om ni är intresserade) är, om än intressant, lite väl att ta i. Bättre då när hon (på mindre yta!) rotar i vänsterns kritik av postmodernismen, där Göran Greider (”spontant avskydde jag de postmoderna”) och den amerikanske nypragmatisten Richard Rorty synas i sömmarna. Hämäläinen menar återigen att det handlar om missförstånd och illvilliga läsningar, och pekar på ”avsaknaden av en effektiv vänsteranalys” och ”tafatt krishantering”. Ett stycke är värt att citera i sin helhet:
”På vilket sätt är det filosofernas fel att vänstern inte klarade av att analysera det som hände i 80-talets ekonomiska politik på ett fruktbart sätt? Är det också filosofernas fel att socialdemokratin flöt in mot mitten och den politik som idag mest påminner om 80-talets socialdemokrati allt oftare benämns som ’yttervänster’ av politiker och i media”.
Vad Hämäläinen vill visa här — bland annat i polemik med intellektuella kritiker som Lena Andersson, Torbjörn Tännsjö och Åsa Wikforss — är att postmodernismen ingalunda vilar på relativism, eller står för något sannings- eller kunskapsförakt. Däremot söker den sig bortom enkla motsatspar och dikotomier, liksom förenklade bilder av vetenskapligt prövad kunskap. Vetenskapen är en ”mänsklig aktivitet som påverkas av andra mänskliga aktiviteter”. Det är inte kunskapsrelativism att peka på strukturella problem, att ”förstå och handskas med avhängighet, relativitet, kontext, historicitet”, att vara öppen för självkritik eller ha sinne för nyanser. Det borde väl snarare vara en seriös forskares förbannade plikt? ”Om steg ett är”, skriver Hämäläinen, ”att man lär sig fakta, så måste steg två vara att lära sig varför vissa ’fakta’ är tillförlitligare än andra”. Detta är ett kritiskt förhållningssätt, sund skepticism – inte relativism. ”Att fråga sig ’Vems kunskap’, ’Om vem?’ och ’För vilka ändamål?’ är att visa förtroende för människans förmåga att tänka, resonera, ta reda på”.
Vad gäller tramset om att samtidens smutsiga kluster av högerpopulister, rasister, sexister, homofober, islamofober etc skulle ha någon slags koppling till postmodernism så gör Hämäläinen processen kort. Bilden är ”missvisande om inte rentav falsk”. Författarens hemland har sina Sannfinländare, vi har SD och andra avarter. Det talas om postsanning, postdemokrati och förakt för fakta. Samtliga begrepp som faller utanför vårt ämne. Däremot är inte de högerpopulistiska skribenterna, politikerna och partierna främmande för expertförakt och att handskas med fakta och sanning lite som de vill, som det passar deras intressen. Fake news är bara fake news om den går emot högerpopulisternas värderingar, i annat fall är det vanlig journalistik. Det är där vi hittar kultur- och värderelativistiska tankegångar, ”politiskt skitsnack och klumpiga bortförklaringar”. Hämäläinen igen: ”(...) det finns inget specifikt ’postmodernt’ med kulturchauvinism, rasism, faktaförnekande, kunskapsförakt, eller ens med relativism i fråga om fakta eller värden”.
Jag vill inte spoila någonting — så är det ju knappast någon kriminalroman vi talar om här heller — men svaret på bokens titel är såklart: nej. Jag rekommenderar med nöje alla som är intresserade av ämnet att läsa denna bok, lyssna på OBS-essän ovan och, inte minst, gå till grunden och läsa Lyotards ”Det postmoderna tillståndet” (1979), som fortfarande finns till försäljning, då den kom på svenska så sent som 2016 (Arche Press). Där kommer ni inte möta någon skrämmande nihilism, utan bara en sällsynt skarp analys av samtiden och en framåtblick som är skrämmande pricksäker;
”Man kan följaktligen förvänta sig en påtaglig förskjutning av kunskapen bort från ’den kunnige’ (...) tänkbart att de [nationalstaterna] i framtiden kommer att slåss om herraväldet över informationen”.
1979, kära vänner, 1979. Det är hisnande.
Hämäläinens ambition är i detta arbete att reda ut missförstånden. Redan i förordet gör hon klart att den ”moderna relativismen uppstod långt före de tänkare som pekas ut som postmoderna” och att ”förnuftets försvarare stöter bort det postmoderna eftersom de inte förstår det”. Jag skulle gärna sätta citationstecken runt ”förnuftets”, då detta är en självpåtagen dygd som vid närmare analys visar sig vara mer eller mindre ett luftslott (”... antiintellektualism förklädd till förnuft”). ”Sunt förnuft” är ett vanligt valspråk hos kommentarsfältspopulister som har gått i ”livets hårda skola” och som anser att allt är väldigt enkelt: svart eller vitt, rätt eller fel. Så ser förstås inte verkligheten ut, och det är just denna komplexa, mångfacetterade verklighet som postmodernisterna försöker lyfta upp i ljuset och analysera. Genom att, till exempel, inte bara ställa frågor om innehåll utan också kontext. All kunskap har nämligen en förhistoria, en berättelse.
Hämäläinen, som är forskare i etik vid universitetet i Pardubice i Tjeckien och docent i filosofi vid Helsingfors universitet, gör en idéhistorisk snabbdykning i begreppets historia, liksom det närbesläktade ”poststrukturalism”, och lite djupare presentationer av Jacques Derrida, Michel Foucault och Jean-Francois Lyotard. Ett kapitel behandlar feminism och postkolonialism, med särskilt fokus på Judith Butler (som hon gillar) och Martha Nussbaum (som hon är mer kritisk till). Jag kan tycka att hon ägnar lite väl mycket utrymme åt inomakademiska debatter, som inte berör oss på ”utsidan” allt för mycket. Ett helt kapitel, exempelvis, ägnat åt det så kallade Sokal-sprattet (googla om ni är intresserade) är, om än intressant, lite väl att ta i. Bättre då när hon (på mindre yta!) rotar i vänsterns kritik av postmodernismen, där Göran Greider (”spontant avskydde jag de postmoderna”) och den amerikanske nypragmatisten Richard Rorty synas i sömmarna. Hämäläinen menar återigen att det handlar om missförstånd och illvilliga läsningar, och pekar på ”avsaknaden av en effektiv vänsteranalys” och ”tafatt krishantering”. Ett stycke är värt att citera i sin helhet:
”På vilket sätt är det filosofernas fel att vänstern inte klarade av att analysera det som hände i 80-talets ekonomiska politik på ett fruktbart sätt? Är det också filosofernas fel att socialdemokratin flöt in mot mitten och den politik som idag mest påminner om 80-talets socialdemokrati allt oftare benämns som ’yttervänster’ av politiker och i media”.
Vad Hämäläinen vill visa här — bland annat i polemik med intellektuella kritiker som Lena Andersson, Torbjörn Tännsjö och Åsa Wikforss — är att postmodernismen ingalunda vilar på relativism, eller står för något sannings- eller kunskapsförakt. Däremot söker den sig bortom enkla motsatspar och dikotomier, liksom förenklade bilder av vetenskapligt prövad kunskap. Vetenskapen är en ”mänsklig aktivitet som påverkas av andra mänskliga aktiviteter”. Det är inte kunskapsrelativism att peka på strukturella problem, att ”förstå och handskas med avhängighet, relativitet, kontext, historicitet”, att vara öppen för självkritik eller ha sinne för nyanser. Det borde väl snarare vara en seriös forskares förbannade plikt? ”Om steg ett är”, skriver Hämäläinen, ”att man lär sig fakta, så måste steg två vara att lära sig varför vissa ’fakta’ är tillförlitligare än andra”. Detta är ett kritiskt förhållningssätt, sund skepticism – inte relativism. ”Att fråga sig ’Vems kunskap’, ’Om vem?’ och ’För vilka ändamål?’ är att visa förtroende för människans förmåga att tänka, resonera, ta reda på”.
Vad gäller tramset om att samtidens smutsiga kluster av högerpopulister, rasister, sexister, homofober, islamofober etc skulle ha någon slags koppling till postmodernism så gör Hämäläinen processen kort. Bilden är ”missvisande om inte rentav falsk”. Författarens hemland har sina Sannfinländare, vi har SD och andra avarter. Det talas om postsanning, postdemokrati och förakt för fakta. Samtliga begrepp som faller utanför vårt ämne. Däremot är inte de högerpopulistiska skribenterna, politikerna och partierna främmande för expertförakt och att handskas med fakta och sanning lite som de vill, som det passar deras intressen. Fake news är bara fake news om den går emot högerpopulisternas värderingar, i annat fall är det vanlig journalistik. Det är där vi hittar kultur- och värderelativistiska tankegångar, ”politiskt skitsnack och klumpiga bortförklaringar”. Hämäläinen igen: ”(...) det finns inget specifikt ’postmodernt’ med kulturchauvinism, rasism, faktaförnekande, kunskapsförakt, eller ens med relativism i fråga om fakta eller värden”.
Jag vill inte spoila någonting — så är det ju knappast någon kriminalroman vi talar om här heller — men svaret på bokens titel är såklart: nej. Jag rekommenderar med nöje alla som är intresserade av ämnet att läsa denna bok, lyssna på OBS-essän ovan och, inte minst, gå till grunden och läsa Lyotards ”Det postmoderna tillståndet” (1979), som fortfarande finns till försäljning, då den kom på svenska så sent som 2016 (Arche Press). Där kommer ni inte möta någon skrämmande nihilism, utan bara en sällsynt skarp analys av samtiden och en framåtblick som är skrämmande pricksäker;
”Man kan följaktligen förvänta sig en påtaglig förskjutning av kunskapen bort från ’den kunnige’ (...) tänkbart att de [nationalstaterna] i framtiden kommer att slåss om herraväldet över informationen”.
1979, kära vänner, 1979. Det är hisnande.
September 5, 2020
Briljant! Tack världen för att denna bok existerar.
December 27, 2021
Intressant framställande av de postmoderna tänkarna och deras (eventuella) inverkan på vår samtid, samt en givande analys av en samtalsdebatt där det postmoderna tänkandet, enligt författaren i regel missuppfattat, får representera alla de kunskapsförnekande och verklighetsfrånvända egenskaperna hos motståndaren. Jag är inte insatt i dessa tänkare sedan tidigare men uppfattar analysen av dem som nyanserad trots att Hämäläinen enligt egen utsago inte är någon expert på dem.
Några slutsatser som dras verkar dock lite tveksamma. Utifrån presentationen av Butler får man intrycket av någon som "kapar" den postmoderna tanken om ett kunskapssökande medvetet om det subjekt som söker kunskap för att elevera ett ideologiskt arbete, medan författaren verkar mena att Butlers filosofi bara är ett annat exempel på en sådan epistemologi. Nyliberalismen får sig också en känga och kapitalismen anklagas för att vara den riktiga boven i varför faktaförnekande existerar, utan någon vidare övertygande argumentation för att stödja denna ståndpunkt (vilket inte är så konstigt då bokens poäng inte är att peka ut en sådan aktör utan att visa på att postmodernisterna inte ligger bakom fake news).
Allt som allt är boken läsvärd för den som undrar över slängandet av ordet "postmodern" i nutida samhällsdebatt.
Några slutsatser som dras verkar dock lite tveksamma. Utifrån presentationen av Butler får man intrycket av någon som "kapar" den postmoderna tanken om ett kunskapssökande medvetet om det subjekt som söker kunskap för att elevera ett ideologiskt arbete, medan författaren verkar mena att Butlers filosofi bara är ett annat exempel på en sådan epistemologi. Nyliberalismen får sig också en känga och kapitalismen anklagas för att vara den riktiga boven i varför faktaförnekande existerar, utan någon vidare övertygande argumentation för att stödja denna ståndpunkt (vilket inte är så konstigt då bokens poäng inte är att peka ut en sådan aktör utan att visa på att postmodernisterna inte ligger bakom fake news).
Allt som allt är boken läsvärd för den som undrar över slängandet av ordet "postmodern" i nutida samhällsdebatt.
March 25, 2023
Bra genomgång av vad postmodernism är och inte är, skrivet med utgångspunkt i aktuella fenomen. I was today years old när jag verkligen kunde greppa begreppet. Det liksom kristalliserades framför ögonen på mig.
Spoiler alert: Trump är inte postmodern.
Spoiler alert: Trump är inte postmodern.
October 12, 2023
Den här boken ÄR otrolig! Läs den nu, inte sen!
September 17, 2019
Utan tvekan bland det mest utmanande och krävande jag någonsin har läst, men oerhört belönande de gånger jag verkligen kände att jag förstod och hängde med i resonemanget. På många sätt en tankeväckande och insiktsfull essä! Och viktig!
July 2, 2022
En viktig, lärorik och klarsynt samtidsanalys!
Displaying 1 - 7 of 7 reviews