What do you think?
Rate this book
Min pappa Ann-Christine
1 pages, MP3 CD
First published January 1, 2014
11 people are currently reading
115 people want to read
Ratings & Reviews
Friends & Following
Create a free account to discover what your friends think of this book!
Community Reviews
Displaying 1 - 30 of 52 reviews
May 24, 2021
Verkligen ett perfekt val som bokcirkelbok eftersom det finns MYCKET att diskutera här. Jag börjar med att säga att jag avsäger mig den färdigskrivna kommentar som författaren satt in på kritiska recensioner. Jag har redan läst den, jag behöver inte läsa den igen.
Det är svårt att läsa Min pappa Ann-Christine utan att bli arg i omgångar. Samtidigt försöker jag ha förståelse för att det var ett tag sen den här boken publicerades och att kunskapen om transpersoner var ännu sämre än nu. Och att det ändå är bra att den här boken finns, eftersom den visar att vägen till acceptans inte är en dans på rosor för den som är anhörig.
Jag förstår ändå känslorna bakom vissa uttalanden även om jag blir upprörd av dom. T.ex. att hon saknar sin gamla pappa och att pappa håller på att försvinna. Andra saker tycker jag är rent av elaka. "Pappa är svag och beter sig som ett barn, att pappan kommer ut är något som FAMILJEN måste GENOMLIDA och därför vill de inte uppmuntra Ann-Christine, att hon måste klä sig som Åke på dotterns bröllop".
Jag vet inte, det är svårt. För samtidigt måste man ju berömma författaren för att hon säger som det är, och inte framställer sig och familjen som bättre än vad det faktiskt var.
Men jag blir så enormt triggad av att författaren använder pronomen han även efter att Ann-Christine sagt att hon vill vara Ann-Christine på heltid så att säga. Jag förstår att man kan råka säga fel irl men det här handlar ju om skriven text. Även i författarintervjun i slutet av ljudboken är det han han han. Jag förstår inte den grejen? Författaren har till och med berättat om ett tillfälle när dom sjöng ja må HAN leva och hur obekväm Ann-Christine blev då.
Jag tror att författaren har bra intentioner och jag är övertygad om att vissa saker skulle ha blivit omformulerade eller strukna om boken skrivits idag. På det sättet är det en bok av sin tid, vilket man egentligen inte kan beskylla författaren för.
Ja som ni märker, en bok som verkligen kommer föda diskussion tror jag.
Det är svårt att läsa Min pappa Ann-Christine utan att bli arg i omgångar. Samtidigt försöker jag ha förståelse för att det var ett tag sen den här boken publicerades och att kunskapen om transpersoner var ännu sämre än nu. Och att det ändå är bra att den här boken finns, eftersom den visar att vägen till acceptans inte är en dans på rosor för den som är anhörig.
Jag förstår ändå känslorna bakom vissa uttalanden även om jag blir upprörd av dom. T.ex. att hon saknar sin gamla pappa och att pappa håller på att försvinna. Andra saker tycker jag är rent av elaka. "Pappa är svag och beter sig som ett barn, att pappan kommer ut är något som FAMILJEN måste GENOMLIDA och därför vill de inte uppmuntra Ann-Christine, att hon måste klä sig som Åke på dotterns bröllop".
Jag vet inte, det är svårt. För samtidigt måste man ju berömma författaren för att hon säger som det är, och inte framställer sig och familjen som bättre än vad det faktiskt var.
Men jag blir så enormt triggad av att författaren använder pronomen han även efter att Ann-Christine sagt att hon vill vara Ann-Christine på heltid så att säga. Jag förstår att man kan råka säga fel irl men det här handlar ju om skriven text. Även i författarintervjun i slutet av ljudboken är det han han han. Jag förstår inte den grejen? Författaren har till och med berättat om ett tillfälle när dom sjöng ja må HAN leva och hur obekväm Ann-Christine blev då.
Jag tror att författaren har bra intentioner och jag är övertygad om att vissa saker skulle ha blivit omformulerade eller strukna om boken skrivits idag. På det sättet är det en bok av sin tid, vilket man egentligen inte kan beskylla författaren för.
Ja som ni märker, en bok som verkligen kommer föda diskussion tror jag.
July 7, 2016
Problematisk cisnormativ ton genom boken där författaren ogenerat brer ut sig i ett självömkande och sörjande efter en förälder som författaren upplever ha gått förlorad. Föräldern hon sörjer bygger på tröttsamma könsbinära stereotyper. Genomgående är boken också rörigt skriven och känslan att författaren berättar ngt som inte är dennes sak att berätta infinner sig ofta.Det är inte bara en gång jag har lust att örfila författaren, få denne att maka på sig och ge plats åt den vars historia är intressant, om hon själv verkligen vill/har behov att offentligt dela den, dvs Ann-Christine.
May 3, 2020
This is the most transphobic, shit book I've ever read. Firstly, it's just a plain shit book. It's badly written, the plot is scattered in a bad and confusing way, and it literally has no point. Like, none. The author and "main character" doesn't even change or evolve in any way.
She is a selfish prick who acts like a dick towards her father. She’s going through a tough transition while she’s around sixty years old, and she complains that she doesn't give her enough attention? She's like twenty-five years old at the time, grow the fuck up.
The worst part was probably she saying that her REAL father is DEAD, just because she no longer call herself a man. This woman disgusts me and I don't undersand how anyone could want to even be near her, or publish her book. I am disgusted
She is a selfish prick who acts like a dick towards her father. She’s going through a tough transition while she’s around sixty years old, and she complains that she doesn't give her enough attention? She's like twenty-five years old at the time, grow the fuck up.
The worst part was probably she saying that her REAL father is DEAD, just because she no longer call herself a man. This woman disgusts me and I don't undersand how anyone could want to even be near her, or publish her book. I am disgusted
November 5, 2021
Om det fanns nån minus-poäng, skulle den här boken få minus 1000 stjärnor…
Det finns inga ord för att beskriva hur arg, besviken, förolämpad och ledsen Ester Roxberg gör mig.
Jag brukar inte ta det personligt med författare. Jag vill att berättelsen ska vara fokus på mina recensioner. Men eftersom hon tar allt så himla personligt, så varsågod, den här recensionen handlar om dig, Ester Roxberg.
Först och främst, titeln är en jäkla ”clickbait”. ”Min pappa Ann-Christine”, ah, fast du berättar inte om din pappa. Den här boken handlar om dig själv, HELA TIDEN om dig själv. Du försöker få folk att tycka synd om dig genom att berätta små, obetydliga anekdoter (bland annat i slumpmässig ordning, så att man inte heller fattar din poäng) om ditt väldigt lyxiga och bekymmersfria barndom. Du handplockar alla små berättelser som borde få oss tycka illa om din pappa, men det enda jag ser är vilken fin människa din pappa är i jämförelse med dig.
Du vill få oss att sörja med dig efter en pappa som du tror har förlorat, men som egentligen finns kvar, och som DU inte vill se. Du förnekar, förolämpar och skuldbelägger din pappa för vem hon egentligen är, och vill få oss känna att det är DU som mår sämst av alla.
Du framför din berättelse som unik, fast jag ser inget unik i den. Du, som alla andra barn som växer upp, har fått se dina föräldrar som riktiga människor för första gången. Visst det skaver, det gör det för oss alla. Men man kan välja att vara vuxen, och bemöta sina föräldrar som de vuxna människor de är. Den här vägen har du inte valt. Du menar att din pappa var som ett barn. Nej, det är du som har förblivit barn, som inte kan släppa det förflutna. Och för detta tycker jag synd om dig.
Jag hade en gnistra hopp för dig, Ester Roxberg. Jag hoppades att du eventuellt skulle erkänna dina fel, skämmas över hur du behandlade din pappa, använda din bok för att reflektera över dina egna utsagor, och kanske be om förlåtelse. Efter alla goda premisser och begrepp, hoppades jag att du eventuellt skulle kalla Ann-Christine med rätt pronomen. Jag sörjer efter det här hoppet som blev helt felplacerat.
Det som gör mig helt förbannat är att du började skriva boken samtidigt som du fortfarande inte accepterade din pappas nya identitet. Du har utnyttjat din pappas transition för att prata om dig själv, för att få oss tycka synd om dig, samtidigt som du inte brydde dig ett dugg om hur din pappa egentligen mådde. Transpersoner är inte till för att underhålla oss, är inte till för att bli skurkar i våra romaner, är inte världens syndabockar. Här kommer ett tips om ny titel till den här boken ”Mitt lagom bra och vanligt liv som Ester Roxberg, självisk och transfob”.
Ann-Christine, jag hoppas verkligen att du mår bra, att du hittat den frid och kärlek du förtjänar. Jag hoppas att en dag kunna få höra din riktiga historia, att få läsa om vad DU tycker, om hur DU känner. Du är älskad.
Det finns inga ord för att beskriva hur arg, besviken, förolämpad och ledsen Ester Roxberg gör mig.
Jag brukar inte ta det personligt med författare. Jag vill att berättelsen ska vara fokus på mina recensioner. Men eftersom hon tar allt så himla personligt, så varsågod, den här recensionen handlar om dig, Ester Roxberg.
Först och främst, titeln är en jäkla ”clickbait”. ”Min pappa Ann-Christine”, ah, fast du berättar inte om din pappa. Den här boken handlar om dig själv, HELA TIDEN om dig själv. Du försöker få folk att tycka synd om dig genom att berätta små, obetydliga anekdoter (bland annat i slumpmässig ordning, så att man inte heller fattar din poäng) om ditt väldigt lyxiga och bekymmersfria barndom. Du handplockar alla små berättelser som borde få oss tycka illa om din pappa, men det enda jag ser är vilken fin människa din pappa är i jämförelse med dig.
Du vill få oss att sörja med dig efter en pappa som du tror har förlorat, men som egentligen finns kvar, och som DU inte vill se. Du förnekar, förolämpar och skuldbelägger din pappa för vem hon egentligen är, och vill få oss känna att det är DU som mår sämst av alla.
Du framför din berättelse som unik, fast jag ser inget unik i den. Du, som alla andra barn som växer upp, har fått se dina föräldrar som riktiga människor för första gången. Visst det skaver, det gör det för oss alla. Men man kan välja att vara vuxen, och bemöta sina föräldrar som de vuxna människor de är. Den här vägen har du inte valt. Du menar att din pappa var som ett barn. Nej, det är du som har förblivit barn, som inte kan släppa det förflutna. Och för detta tycker jag synd om dig.
Jag hade en gnistra hopp för dig, Ester Roxberg. Jag hoppades att du eventuellt skulle erkänna dina fel, skämmas över hur du behandlade din pappa, använda din bok för att reflektera över dina egna utsagor, och kanske be om förlåtelse. Efter alla goda premisser och begrepp, hoppades jag att du eventuellt skulle kalla Ann-Christine med rätt pronomen. Jag sörjer efter det här hoppet som blev helt felplacerat.
Det som gör mig helt förbannat är att du började skriva boken samtidigt som du fortfarande inte accepterade din pappas nya identitet. Du har utnyttjat din pappas transition för att prata om dig själv, för att få oss tycka synd om dig, samtidigt som du inte brydde dig ett dugg om hur din pappa egentligen mådde. Transpersoner är inte till för att underhålla oss, är inte till för att bli skurkar i våra romaner, är inte världens syndabockar. Här kommer ett tips om ny titel till den här boken ”Mitt lagom bra och vanligt liv som Ester Roxberg, självisk och transfob”.
Ann-Christine, jag hoppas verkligen att du mår bra, att du hittat den frid och kärlek du förtjänar. Jag hoppas att en dag kunna få höra din riktiga historia, att få läsa om vad DU tycker, om hur DU känner. Du är älskad.
March 28, 2019
Näe. Den här boken skavde helt fel. Författaren är självisk och transfobisk. Trodde det skulle vara för att visa hennes egen process (obs, själviskt) och att det skulle bli bättre mot slutet. Men även då fortsätter hon använda ”hon” och ”han” om vartannat för att benämna sin förälder. Har hon inte frågat vad Ann-Christine vill kallas, och därav veligheten?
Framåt slutet står det ”Vi är inte den vanligaste familjen men vi tycker mycket om varandra.” och att Ann-Christine ”vågar kanske inte tro på att vi accepterar honom fullt ut”. Nej, kanske för att ni inte gör det. Tycker dom mycket om varandra? För jag märker inte det någonstans. Hela boken genomsyras av oacceptans och att familjen inte vågar (eller vill??) prata med varandra. Kylig atmosfär och en självisk dotter som verkar sakna empati.
Framåt slutet står det ”Vi är inte den vanligaste familjen men vi tycker mycket om varandra.” och att Ann-Christine ”vågar kanske inte tro på att vi accepterar honom fullt ut”. Nej, kanske för att ni inte gör det. Tycker dom mycket om varandra? För jag märker inte det någonstans. Hela boken genomsyras av oacceptans och att familjen inte vågar (eller vill??) prata med varandra. Kylig atmosfär och en självisk dotter som verkar sakna empati.
September 5, 2020
Den började intressant, men efter att Åke berättat så tog boken en märklig vändning kan man säga.
Jag förstår att det var svårt för familjen att acceptera Ann-Christine. Men så som de behandlar henne känns inte bra på något sätt och det var en av orsakerna till att jag egentligen ville ge upp boken och inte läsa klart den. Enda orsaken till att jag faktiskt tog mig igenom den var för att den ska diskuteras i en bokcirkel.
Jag förstår att det var svårt för familjen att acceptera Ann-Christine. Men så som de behandlar henne känns inte bra på något sätt och det var en av orsakerna till att jag egentligen ville ge upp boken och inte läsa klart den. Enda orsaken till att jag faktiskt tog mig igenom den var för att den ska diskuteras i en bokcirkel.
October 27, 2020
Fint språk som berör på ett djupare plan. En stark närvarande kärlek mellan förälder och dotter- visar på ett budskap att oavsett svårigheter så övervinner kärleken. Det finns en råhet och verklighetsförankring i boken som grep tag och rörde runt i känslorna. Sorg, utanförskap, glädje, förlåtelse och tacksamhet, allt finns där. Älskade Ann-Christine<3
September 27, 2017
Oerhört provocerande att författaren påstår att Ann-Christine är den som är självupptagen och egocentrisk, när hon själv skriver en hel bok som handlar om hur synd det är om henne för att hennes pappa kommer ut som trans.
Transpersoner är INTE en börda.
Transpersoner är INTE en börda.
March 2, 2021
Inte träffat på någon mer självcentrerad person än denna huvudkaraktären. Väntar på en självransakan eller insikt men kommer aldrig. Undrar hela tiden efter Ann-Christines perspektiv. Något som skulle varit avsevärt mer intressant att följa.
February 12, 2018
Transfobiskt, självömkande gnäll. Inget annat.
June 14, 2022
Blir förbannad och förtvivlad. På den egocentriska världsbilden, på det grymma bemötandet Ann-Christine möter av de som ska älska henne, på den enorma offerkoftan. Ann-Christine förtjänar så mycket bättre än de rent ut sagt taskiga skildringar som finns här. Ofattbart för mig att man som barn inte skäms för hur man hanterade det här, och att man till och med skriver bok om det är ännu mer ofattbart.
Får ändå två stjärnor för hur den fick mitt hjärta att brista för Ann-Christine (även om intentionen verkar vara att det är oerhört synd om dottern).
Får ändå två stjärnor för hur den fick mitt hjärta att brista för Ann-Christine (även om intentionen verkar vara att det är oerhört synd om dottern).
Read
March 28, 2021Känns inte rätt att betygsätta någons personliga upplevelse, tankar, dennes upplevelse om att sanningen har bytt skepnad. Därför låter jag bli.
June 5, 2022
Den här boken gjorde mig arg, ledsen och upprörd. Den handlar om en person som vuxit upp med en far som tycks ha gjort allt för sin dotter. När pappan slutligen bestämmer sig för att vara sig själv så bemöts han av dottern som om han varit mördare eller pedofil.
Jag hade förstått om bitterheten berodde på alla de mördade kattungarna, men det är något som bara tas upp utan någon särskild relevans.
Boken är hoppig och man vet inte var eller när kapitlen utspelas.
Transfobi, okunskap om genus (och hur det implementeras redan från förskolan i dagsläget) och offerkofta skulle kunna sammanfatta denna bok.
Ljudboken är jobbig att lyssna på då det låter som att den småländska uppläsaren försöker prata stockholmska men som till 80 procent inte uttalar bokstaven R. Detta kompenseras under vissa delar av boken genom artikulering.
Jag hade förstått om bitterheten berodde på alla de mördade kattungarna, men det är något som bara tas upp utan någon särskild relevans.
Boken är hoppig och man vet inte var eller när kapitlen utspelas.
Transfobi, okunskap om genus (och hur det implementeras redan från förskolan i dagsläget) och offerkofta skulle kunna sammanfatta denna bok.
Ljudboken är jobbig att lyssna på då det låter som att den småländska uppläsaren försöker prata stockholmska men som till 80 procent inte uttalar bokstaven R. Detta kompenseras under vissa delar av boken genom artikulering.
This entire review has been hidden because of spoilers.
April 3, 2020
Den här boken är ett direkt slag mot en redan hårt ansatt minoritet.
Den låter inte transpersoner äga sin berättelse. Den tar den ifrån oss med våld, känslomanipulering, falsk omtanke och villkorar transpersoners existens som jämlika medborgare. Den är ett typexempel på vad många av transpersoner får höra av sina familjer, vänner och vården innan de väljer att döda sig själva.
Det är ungefär som att skuldbelägga och ifrågasätta någon som har en tumör. Att ha dysfori är inget val, det är ett symptom på en kropp som inte är rätt. Författarens tankar i sig visar hur jävla värdelöst det är att vara transperson. Ingen väljer det. Sluta lipa, ditt Ester, ditt jävla kräk.
Pissbok. Pissförfattare.
Den låter inte transpersoner äga sin berättelse. Den tar den ifrån oss med våld, känslomanipulering, falsk omtanke och villkorar transpersoners existens som jämlika medborgare. Den är ett typexempel på vad många av transpersoner får höra av sina familjer, vänner och vården innan de väljer att döda sig själva.
Det är ungefär som att skuldbelägga och ifrågasätta någon som har en tumör. Att ha dysfori är inget val, det är ett symptom på en kropp som inte är rätt. Författarens tankar i sig visar hur jävla värdelöst det är att vara transperson. Ingen väljer det. Sluta lipa, ditt Ester, ditt jävla kräk.
Pissbok. Pissförfattare.
July 5, 2021
Jag tycker det är hemskt orättvist att kalla författaren transfobisk. Man får väl anta att de som gör det inte skulle ha några som helst problem överhuvudtaget med att deras föräldrar bytte könsidentitet. Måste vara skönt att vara så fantastiskt öppensinnad.
Jag tycker snarast det är modigt att öppet våga beskriva även ”fula” känslor. Att våga medge att det inte alls känns okej. Att man inte från en dag till en annan vänjer sig vid att ens typiskt manliga pappa plötsligt blivit kvinna.
Jag tycker snarast det är modigt att öppet våga beskriva även ”fula” känslor. Att våga medge att det inte alls känns okej. Att man inte från en dag till en annan vänjer sig vid att ens typiskt manliga pappa plötsligt blivit kvinna.
July 25, 2014
En utlämnande och mkt tänkvärd bok. Tack till författaren och Anne Christine för berättelsen!
August 26, 2025
Det finns många negativa recensioner av ”Min pappa Ann-Christine” och som gör gällande att det är transfobiskt dravel. Jag förstår exakt var de kommer ifrån, och vad det är som gör att man inte kan se förbi formuleringar som att författaren saknar sin ”riktiga pappa” och det hon skriver om normalitet och hur man ”ska”, eller förväntas vara. Det man glömmer då är att det här är författarens berättelse om sin egen personliga berättelse om hur hon reagerade när hennes pappa kom ut som transperson. Hon säger ingenstans att det här är en bok om hur hon ser på transpersoner, tvärtom är det en personlig, utlämnande berättelse om resan som anhörig, från förvirring, rädsla och sorg, till en ny vardag, en berättelse som genomsyras av författarens kärlek till sin pappa.
Boken behöver också läsas utifrån kontexten att för bara 13 år sen, 2012, när boken skrevs, var det fortfarande väldigt ont om böcker i den här genren, biografier av och om transpersoner, även idag är det ont om berättelser från ett anhörigperspektiv.
Det författaren också gör bra är att hon aldrig försöker ta över Ann-Christines berättelse, eller någon annans, utan hon är tydlig med att det är hennes egen berättelse. Det är inte pappans eller syskonens eller mammans historia hon berättar, utan sin egen.
Anledningen till att det blir fyra stjärnor istället för fem är att den är lite hoppig och det kan vara svårt att följa med i vissa delar.
Boken behöver också läsas utifrån kontexten att för bara 13 år sen, 2012, när boken skrevs, var det fortfarande väldigt ont om böcker i den här genren, biografier av och om transpersoner, även idag är det ont om berättelser från ett anhörigperspektiv.
Det författaren också gör bra är att hon aldrig försöker ta över Ann-Christines berättelse, eller någon annans, utan hon är tydlig med att det är hennes egen berättelse. Det är inte pappans eller syskonens eller mammans historia hon berättar, utan sin egen.
Anledningen till att det blir fyra stjärnor istället för fem är att den är lite hoppig och det kan vara svårt att följa med i vissa delar.
July 9, 2020
Den här boken hade jag tänkt läsa då den kom ut, men det blev inte av. Nu då den håller på att filmatiseras tog jag tag i den. Jag tycker att den är intressant på många sätt, men på något sätt skulle jag vilja ha flera perspektiv. Esters perspektiv på pappans förändring känns tidvis snävt. Det som ändå grep tag i mig var pappans osäkerhet och identitetssökande, också efter att han börjat leva som Ann-Christine. Han brottas som oss alla med frågan om vem jag är och var jag hör hemma, och det ger boken en mänsklig och existentiell ton som jag gillar.
April 21, 2023
En bok som kanske inte riktigt var vad jag väntade mig.
Det handlar inte så mycket om Ann-Christine och hennes innre konflikt och hur hon blev kvinna, utan den handlar mer om dottern och hennes reaktion på hennes pappas förvandling till Ann-Christine.
Ser man den så så är det en intressant bok. Dock kan jag förstå att den är triggande för vissa så hon är gansa transfobisk och inte så öppen och inte stödjer Ann-Christine så som hon borde utan skämdes för henne.
Dock så ger den en intressant bild av hennes pappa innan transitionen, men det handlar kanske lite väl mycket om henne själv.
Det handlar inte så mycket om Ann-Christine och hennes innre konflikt och hur hon blev kvinna, utan den handlar mer om dottern och hennes reaktion på hennes pappas förvandling till Ann-Christine.
Ser man den så så är det en intressant bok. Dock kan jag förstå att den är triggande för vissa så hon är gansa transfobisk och inte så öppen och inte stödjer Ann-Christine så som hon borde utan skämdes för henne.
Dock så ger den en intressant bild av hennes pappa innan transitionen, men det handlar kanske lite väl mycket om henne själv.
February 10, 2024
Fint språk och viktig historia, men efter att ha läst kommentarerna undrar jag lite över vilket perspektiv som egentligen skrivs utifrån. Är författaren medveten om hur barnsligt omgivningen beter sig gentemot pappan, eller är hon offerkofta?
Genom hela boken är det ”familjen och jag måste genomlida det här”, på ett sätt som jag tänkt har varit ironiskt och medvetet om att det inte alls är familjen det är synd om?
Jag stannade flera ggr upp under läsningen pga hur sjukt mycket offer hon gör sig själv till, är det medvetet eller ej??
Genom hela boken är det ”familjen och jag måste genomlida det här”, på ett sätt som jag tänkt har varit ironiskt och medvetet om att det inte alls är familjen det är synd om?
Jag stannade flera ggr upp under läsningen pga hur sjukt mycket offer hon gör sig själv till, är det medvetet eller ej??
June 2, 2019
Förväntade mig att det skulle vara en spännande och intressant bok men visste inte att författaren skrev så bra. Språket var vackert och det var inte bara en berättelse om att vara anhörig till en transperson (som är ett värdefullt bidrag i sig) men också en berättelse att som vuxen se på sin förälder och lära känna honom/henne på ett nytt sätt. Det gjorde att jag kunde relatera personligen till mycket hon skrev och gjorde att boken betydde mer än vad jag hade trott!
August 8, 2020
Have to read this book because my Swedish as a second language course requires so. I have no problem with trans-people, I just don't have interest to read books on the topic. But...well... leftist Swedish schools have to shove their ideology to immigrants like "read the fking book you ignorant bigots!"
36 pages down I feel difficult to breath. Bad writing, meaningless irrelevant details, really difficult to read.
But I have no choice. There is a test on the book.
36 pages down I feel difficult to breath. Bad writing, meaningless irrelevant details, really difficult to read.
But I have no choice. There is a test on the book.
September 30, 2022
Boken "Min pappa Ann-Christine" av Ester Roxberg lyssnade jag på. Den handlar om en präst som i vuxen ålder med ett vanligt tryggt familjeliv bakom sig plötsligt kommer ut som sig själv och vågar vara den han är. Det är dottern som berättar om sin pappa och det är intressant att få ta del av hennes perspektiv. Det är ju en tuff process även för nära anhöriga och kan innebära en sorg även för dem. Vågad, stark och så viktig bok med ett väldigt viktigt ämne.
February 20, 2020
Jag tycker boken är väldigt fint skriven. Man förstår ju att det inte kan ha varit en enkel resa. Det är en väldigt personlig och ärlig berättelse, som belyser så många fler sidor än filmen. Och att även om det är svårt måste man ändå våga vara sann mot sig själv. Jag är väldigt glad över att ha lyssnat till boken.
March 11, 2019
En fin berättelse om en kvinnas möte med människan i sin pappa. När Esters pappa berättar att han också har en kvinnlig sida börjar hon undersöka vem han egentligen är, hennes pappa. Och hon lär känna din pappa, och lär känna henne, sin pappa Ann-Christine.
February 9, 2020
Gillar hur en får inblick i både det fina, men också det obekväma. Det var lite som att glutta in genom ett fönster, in till en annan familj. Texten var också otroligt fint skriven. Vissa saker gjorde mig upprörd och jag kände mest ”varför?” och det var det som drog ned på betyget.
February 10, 2020
Great story about Esters father, the priest, Åke who one day starts a new journey as a trans person, Ann-Christine.
This book shows Esters feelings, reaction and thoughts as well as a story about her dad's life.
As a priest, I think Åke is a role model for anyone anywhere to listen to one's heart.
This book shows Esters feelings, reaction and thoughts as well as a story about her dad's life.
As a priest, I think Åke is a role model for anyone anywhere to listen to one's heart.
February 27, 2024
Jag trodde att jag skulle gilla den här boken mer än vad jag gjorde. Med det sagt var den väldigt bra och det är en viktig bok. Jag lyssnade på denna vilket kanske drog ner betyget lite, för när jag hade högläsning på första kapitlet för mina elever så blev det en helt annan känsla.
January 17, 2020
Ovanlig skildring med några träffsäkra avsnitt som framkallade skratt, sorg eller ett hugg av vemod. Jag tycker mycket om kapitlet "En dag", som nästan står sig som en egen novell.
March 1, 2020
Vet inte riktigt hur jag ska vare sig kommentera eller betygsätta den här boken. Därav det låga betyget.
Displaying 1 - 30 of 52 reviews