Det är den allra sista hösten, men ingen tycks lägga märke till det. Människorna i Köpenhamn vill bara leka och har slutat tro på något annat än sig själva. De märker inte ens att själva grunden som allting vilar på är på väg att försvinna. Tre orakel är på plats för att varna dem, men det är svårt att få någon att lyssna.
Vi får följa oraklet Amir, som är på sitt första uppdrag på jorden, men också fyra människor: Katja, som skulle vilja bli lesbisk; Alice, som bara vill ha tillbaka sitt ex; Malik, som kämpar för att få genomföra sitt drömbygge; och hans tioåriga klimatmedvetna dotter Joanna, den enda som tycks inse faran.
Sista hösten i Legoland är Hanna Rut Carlssons debutroman. En berättelse om hybris och annalkande katastrof, men också om några människor som söker efter mening mitt i undergången.
Något platta personporträtt till trots var det här en spännande läsning med ett kul upplägg och även om det inte var den mest engagerande boken jag läst så tyckte jag verkligen att den var underhållande och typ underfundig (?) på sina ställen
Alltså, jag gillar ju inte Danmark...?! (tältsemestrar som barn, jag var ingen hit på sådana, för någon inblandad... ) Men det här hade liksom blivit en fullpoängare om den bara hade varit aningen mer subtil - särskilt i storyn om den lilla tjejen (mest pga egen ångest över barnets ångest, förmodligen). Orakel-idén är ju genial, särskilt parad med "byråkratiska kommunbeslut". Läste ut på en knapp dag, och hade (sådär dåligt samvete-)roligt åt hela dystopin. P.s. Plötsligt läser jag dessutom översatt litteratur. Ligger nog något i det där att danskan är ovanligt nära svenska - även om det inte låter så... D.s.
Bra: titeln, kul med orakel även om det inte kändes wow att höra om hur fascinerande det är att ha en kropp, behändiga korta kapitel. Typ, småtrevlig? Banalt! Boken är som jordgloben på konstutställningen i boken. Den vill säga nåt, det den säger är ganska banalt, det ytliga hantverket är trevligt att se på.
Dåligt: för stort och ytligt persongalleri som tyvärr gav intrycket av att författaren mest ville säga storartade saker om mänskligheten men inte lyckades. För mycket av ”varje”. Om inte katastrofen väntade skulle de alla varit ointressanta, och katastrofen hjälper inte hela vägen. Varför ska jag läsa om ett gäng vanliga men skilda personer som gör vanliga saker? Nåt vill väl sägas om hur livet är. Men vad? Det går förstås att skriva böcker om vanliga personer och händelser, men det finns bättre sådana böcker.
Mycket märklig läsupplevelse på många sätt, men i slutet upptäckte jag att jag ändå sugits in i den. Orakler som försöker varna människorna som inte vill lyssna, utmanar min comfort zone... En dystopi om jordens, eller i alla fall Danmarks, allra sista höst! Tycker dock att karaktärerna känns lite stolpiga och inte så levande, vilket gör att det blir en svag trea i betyg från mig.
Den var lite svår att komma in i från början när det var väldigt många olika karaktärer på en gång men man vänjer sig ganska fort. Jag tyckte ändå att den var bra, och jag såg hela tiden fram emot att få fortsätta läsa den vilket måste vara ett bra betyg. Den känns väldigt aktuell.