Jag vill bara vara fin

by Stephanie Brown other

Även när det sista ljuset slocknat finns det hopp
– en helvetesvandring mot självrespekt och livsmod.

Vid 23 års ålder stannade Stephanies hjärta, till följd av att hon svultit sig själv till en fjäders vikt. När hon ligger där i den stora sjukhussängen är hon inte rädd för att dö. Den största rädslan handlar om något helt annat, nämligen att hon ska behöva gå upp i vikt och bli tjock. Jakten på perfektion och hennes desperata försök att fylla tomrummet inom henne, fick henne inte bara att svälta sig själv till dödens gräns, utan även att genomgå tre bröstoperationer, en näsoperation i utlandet och slutligen låta sig utnyttjas sexuellt av en plastikkirurg för billigare skönhetsingrepp. Självhatet som inte visste några gränser och rädslan över att inte duga fick henne till slut att inte vilja leva. När ingen, varken sjukvård, vänner eller familj trodde att Stephanie någonsin skulle bli i bättre vände hon, mot alla odds.

Berättelsen om Stephanies liv är mörk, smärtsam och mycket tragisk, men också fylld av ljus, mod och styrka. Hon är ett exempel på att vem som helst, oavsett motgång, uppväxt, eller öde kan besegra den röst inom oss alla som säger att vi inte duger. För idag vet hon att alla kan finna den inre styrkan och viljan som krävs för att bli fria. Det är ingen lätt resa, det krävs hårt arbete och det gör ont. Men viktigast av allt är att det går, kom ihåg det!

299 pages, Unknown Binding

Published June 18, 2019

Reviews

[Sandra4444]

*Som vanligt är det inte författarens upplevelser som betygsätts utan min allmänna läsupplevelse, bokens upplägg, språk etc*

Det är svårt att läsa om en person som har mått så dåligt, men jag hoppas att denna boken kan hjälpa personer som någon gång befunnit sig i en liknande situation. Att säga att jag tyckte om boken - vilket är vad Goodreads 3-stjärnor innebär - är kanske att ta i, men tycker ändå att den förtjänar mer än 2 stjärnor.

[Eloise]

Det är sällan jag lämnar så lågt betyg på en bok, men denna kunde jag inte betygsätta högre. Förutom att språket i boken var rent av tråkigt och väldigt, väldigt upprepande, samt att boken var minst tre gånger så lång som den kunde ha varit, så var den otroligt fokuserad på helt fel saker. Konstanta extrema adjektiv, som är helt onödiga och fara är till för någon form av chockfaktor, för att beskriva den sjuka kroppen varvas med citat om hur författaren är ”den sjukaste, smalaste, tunnaste osv personen som läkare/närstående/andra personer någonsin sett”. Som någon som själv lider av anorexia, och vet hur tävlingsinriktad denna sjukdom är, gör det inget annat än skada. Denna bok är inget mer än ett sökande efter sjukdomens bekräftelse, vilket är direkt skadligt för den målgrupp som boken riktar sig till. Jag har läst flertalet biografier av personer med ätstörning och vet därför att det absolut går att skriva om sjukdomen utan att aktivt trigga läsarna. Att börja boken med ”jag tänker inte skriva ut min exakta vikt då detta kan vara triggande” gör ingen som helst skillnad i förhållande till hur resten av boken är skriven. Tyvärr är boken inget mer än ett försök att hävda sig som ”den sjukaste (och därmed ”bästa”) anorektikern, vilket är synd, då författarens upplevelser i grunden hade gjort sig bra som en biografi. Bara inte såhär.