Okej, jag gillar grundidén, att lyfta ut Hilde ur Frun från havet och Byggmästare Solness, men sammantaget blev det här en rörig historia, som spårar ur på slutet på ett som jag finner det snarast omotiverat sätt. Hilde var en spännande karaktär i Solness, och Östergren tar typ död på det. Den är väldigt ojämn, en tredjedel är i princip en sammanfattning at length av de båda dramerna, framberättad på en löst skissad terapischäslong (som tappas bort i återberättandet), som mest kändes tradig eftersom jag precis läst dramerna. Ramberättelsen är att Hilde oväntat får ångestattacker, och det tar ett bra tag innan man kommer till den där sammanfattningen, och sen ett bra tag innan man kommer tillbaka till ramberättelsen igen = ojämnt och splittrat. Sen är då den där tredje delen, i ett annat perspektiv, en annan form, som bara ytterligare spär på känslan av att allt är i otakt. Orkar inte ens dra den putslustiga episoden då hon ska ha trott sig kunna tvinga iväg en stackars klen fästman på en upptäcktsresa till nordpolen, den är henne inte värdig. Drar ner till två nu, inser att jag ännu mer stör mig på berättelsen när jag försöker skriva om den.