Ciceros dotter Tullia är den sköra tråden i min berättelse. Om henne visste jag ingenting i skolan och inte på universitetet. Om man ville ha reda på något om de kvinnor som levde under de stora männens tid så måste man läsa om de stora männen. Det fanns inget annat sätt. Egentligen har vi nästan ingen kunskap om kvinnornas tankar och känslor förrän de själva börjar berätta om dem. Det skulle dröja mycket länge. Vem Tullia innerst var får vi aldrig veta.
Utifrån sitt intresse för antiken skriver Kerstin Ekman fram en ung kvinnas liv och värld, i en rik och ömsint bok med skönlitterära och personliga inslag.
Kerstin Lillemor Ekman is a Swedish novelist. She began her career with a string of successful detective novels (among others De tre små mästarna ("The Three Little Masters") and Dödsklockan ("The Death Clock")) but later went on to persue psychological and social themes. Among her later works are Mörker och blåbärsris ("Darkness and Blueberries"), set in northern Sweden, and Händelser vid vatten (translated as Blackwater), in which she returned to the form of the detective novel.
Ekman was elected a member of the Swedish Academy in 1978, but left the Academy in 1989, together with Lars Gyllensten and Werner Aspenström, due to the debate following death threats posed to Salman Rushdie. According to the rules of the Academy, however, she will remain a passive member for the entirety of her life.
Jag är lite splittrad. Det är första gången jag läser Ekman och jag hade höga förväntningar men kände mig mest, ärligt talat, besviken. Hade hoppats på en intressant skildring av Tullias liv, att Ekman skulle foga samman skärvorna av Tullias liv, fylla i kunskapsluckorna och måla fram hennes liv — så som det kan ha varit eller kanske skulle kunna ha varit.
Men. Det blir spretigt och pladdrigt. Tullias liv blir inte mer än just bara ”en skör tråd” genom boken. Och jag hade nog hoppats på … mer. Men så visst glimmar det till här och var, särskilt mot slutet. Tankar om det lilla och det stora. Om kvinnor och män. Om liv, krig och natur. Och boken lämnar mig till slut ändå med lust till eftertanke och delar av det som först kändes så spretigt binds samman i intressanta slutsatser.
Mina förväntningar om en historisk roman infriades inte alls, det här är något annat, den känns snarare essäistisk, personlig, reflekterande, trevande, testande (och ibland som sagt lite pladdrig också, som att Ekman blir lite väl ivrig i att visa hur beläst hon är). Ärligt talat blir jag rätt uttråkad stundtals. Säkert mycket här som går mig helt över huvudet. Men jag tycker inte man ska behöva ha läst både latin och filosofi och antikens alla myter för att kunna ta till sig en bok om detsamma. Men när jag, sent omsider, landat i genren och med risk för att blotta luckorna i min egen bildning, så tja … 3/5.
Fina beskrivningar av författarens långa förhållande till de latinska texterna. När Ekman talar om poesin lyfter betättelsen. Styrkan ligger också i kritiken av maktens erövringar av människor och skövling av naturen. Men det är omöjligt för mig som antikhistoriker att inte slå bakut av alla dessa felaktigheter om det romerska som presenteras som fakta i boken. Varför har förlaget inte låtit någon historiskt kunnig person granska?
Denne bog er et fint mix af essay og roman. Kerstin Ekman skriver blændende godt, men selvom jeg er mega-interesseret i romeriget (hjemme hos os er det kvinden der dagligt tænker på romertiden) følte jeg mig alligevel lidt sat af. Jeg har egentlig nogen gange tænkt at Ekman simpelthen er lige lidt for højt niveau for mig. Men jeg bliver ved med at kæmpe mig deropaf. Overordnet tror jeg man bliver et lidt bedre menneske hver gang man læser en bog af hende.
Tusen tack till Albert Bonniers Förlag för recensionsexemplaret!
Denna bok, halvt historisk, halvt spekulativ, var svår att komma in i. Jag tror att man förväntar sig något som sedan inte sker på ett tag, och trots att det inte är många sidor att ta sig igenom var läsupplevelsen lång och utdragen. Jag tror att det nog är meningen. Det är inte lite som tas upp i den, trots allt. Med en historisk bakgrund, där allt från Caesar till andra världskriget nämns, får vi följa Ciceros dotter, som vi knappt vet något om. Vid sidan om politisk spänning och landsflykter skriver Kerstin Ekman om Tullia och vem hon kan ha varit med hjälp av de få gångerna hon nämns i brev. Hennes giftermål, familjeliv, hur det var att vara kvinna 50 år f.Kr. Språket är vackert, berättelsen (eller snarare hur Ekman har byggt upp den) är fängslande. I efterhand är jag förvånad över hur mycket man fick veta på endast 190 sidor. Det var en tillfredsställande läsupplevelse och jag rekommenderar denna bok till alla som var fans av Flickornas tystnad (och kanske Kirke?).
Svår bok för oss som inte läst latin, grekiska och antikens kultur och samhällsliv! Men ändå intressant vinkel, hur kan en flickas/kvinnas liv ha tett sig på Ciceros tid? Tullia, är hans dotter men hon nämns bara i ett fåtal av hans brev. Kerstin Ekman skildrar ett skickligt porträtt av en ung flicka och senare kvinna och spekulerar kring hur hennes liv var. En bok man läser sakta, ett kapitel i taget, annars blir det för mastigt.
Boken var väldigt intressant och det var spännande att läsa hur Ekman hoppar mellan olika aspekter av livet i Rom, Tullias liv, fiktion och sitt eget liv. Dock fastnade jag inte riktigt för boken av någon outgrundlig anledning. Detta trots att jag är intresserad av antiken. Men vem vet, det kanske är något för någon annan. Väl värt att märka är att denna bok är självfallet mycket bättre än Am*ltea (som också fick 3 stjärnor).
En mycket lärd och utforskande text, där Ekman via dikter och efterlämnade skrifter försöker borra sig ner till den vanliga människan i antikens Rom. Det är vackert men griper inte riktigt tag. Spännande med ett kvinnligt fokus.
Den store svenske forfatterinde beviser, at hun stadig kan skrive smukt og formfuldendt prosa, men desværre går hendes iver for 'feministisk' tolkning over gevind her. Bogen starter godt, men snart bliver det tydeligt, at Tullia for Ekman blot er en tom beholder, hvori hun kan hælde sin egen ideologi; romertiden bliver ikke forsøgt forstået, der skal blot peges fingre af patriarkatet uden noget forsøg på at forstå perioden eller de personer, der levede på den tid og i den kultur. Det er dovent og dumt, og Ekman er gammel nok til at vide bedre.
Det er bøger som denne her, der giver moderne feminisme et dårligt ry (skrevet af en selverklæret feminist).
Det är vackert och eftertänksamt om kvinnor i antikens Rom. Vem var Tullia? Ciceros dotter. Vad finns bevarat av henne? Det som Cicero själv skriver om i sina brev, inget annat.
Rika kvinnor i Rom hördes inte, de syntes bara. Fast allt är ju relativt, speciellt om vi tar i beaktan vad som finns bevarat.
Om detta filosoferar Ekman som både är lärd i latin och antikens historia. Det är intressant, mysigt och ibland upprörande. Så mycket vi säger och hur vi säger det är grundat i antiken. Svårt att inte fascineras.
For mig en rigtig fin lille bog, som rammer mig fordi Kerstin deler sin (for mig ukendte) glæde for latin og romerske digtere. Men det er også et indblik i kvindesynet i romerriget, fortalt igennem historien om Ciceros datter. Som “bog” er romanen dog lidt speciel - mere en dramatiseret dokumentar end en klassisk fortælling. Hun får 5 stjerner for en interessant oplevelse og for at nævne de puniske krige på side 1 😍
En vindlande lärd bok. Kerstin Ekman rör sig med lätthet bland de gamla diktarna och kan berättelserna om Rom, härskarna och myterna. Den handlar inte bara om Tullia förstås, men som titeln säger, mer om den tid hon levde i (Tullias värld). Inte alltid lätt att följa med i svängarna men väldigt intressant och kunnigt. Jag tyckte mycket om den och Kerstin Ekmans ömhet för Tullia.
Tullias verden er ifølge bagsideteksten “om retten til at få fortalt sin egen historie. Og retten til at forstå hvordan kvindeliv blev levet dengang det kun var mænd, der tog ordet.” Det syntes jeg lød interessant, især fordi jeg har gennem min latinundervisning i år har læst om Cicero og hans datter Tullia. Jeg kunne godt lide præmissen, men jeg tror, at jeg havde forkerte forventninger. Dermed ikke sagt, at bogen er dårlig, men den var ikke for mig. Her er nogle grunde til, at bogen ikke fangede mig: 🌔 Det var uklart hvorvidt, det var fiktion eller nonfiktion – præmissen er nonfiktion, men Ekman skriver, at kvinderne “hvisker” til hende fra fortiden (hvilket formentlig er ment som et metafor, men jeg følte, at det var tvetydigt fremført) 🌔 Bogens opbygning var forvirrende. Den er delt ind i nogle overordnede “dele”. I hver del står en underrubrik med navne. På flere kvinder, men skrevet som var det ét navn. Eksempel: Cleopetra Tullia Luna 🌔 Man ved ikke meget om Tullia, og det gør forfatteren heller ikke. Og når hun selv anerkender det, bliver formålet med bogen lidt meningsløst for læseren? ❌ Ja, jeg vil rigtig gerne vide mere om én af de mange kvinder gennem historien, som er blevet kendt, men hvis forfatteren ikke ved noget nyt, hvorfor så skrive? I stedet skriver Ekman om ALT muligt andet. Muligvis interessant, men ikke hvad jeg ledte efter. 🌔 Menstruation og fødsel fylder en stor del af bogen – hvilket jeg personligt ikke er vildt interesseret i, især ikke, når det ikke handler om Tullia 🌔 Bogens slutning virker brat – læseren for blot at vide, at Tullia dør, men ligesom så meget andet i hendes liv, vides det ikke hvordan.
Jeg ved at flere anmeldere har været glade for bogen. Måske har de set noget i den, jeg ikke kunne se eller er bekendte med forfatteren og hendes skrivestil. Tullias verden havde nogle interessante pointer, om kvinder, der er blevet glemt i historien. Bagsideteksten fik mig til at læse en bog i håbet om at finde noget andet 😕. Men hvis du gerne vil have andres holdning til bogen, kan du bl.a. læse en anmeldelse på Litteratursiden eller Christian Møgeltofts anmeldelse på bogrummet.dk