What do you think?
Rate this book
De äter ur din hand, baby
Cindy har stängt in sig i sitt rum. Hon skriver meningslös prosa, hon skriver dagbok, hon skriver mail, hon skriver dikter. Det måste väl gå åt helvete. Ibland är det enda moraliskt försvarbara att stjäla en identitet. Speciellt när solen och blodet och stolen bara skriker. "De äter ur din hand, baby" är Elis Monteverde Burraus andra roman. Han säger att det är Cindy Shermans samlade dagböcker.
158 pages, Unknown Binding
Published January 1, 2020
10 people are currently reading
145 people want to read
Ratings & Reviews
Friends & Following
Create a free account to discover what your friends think of this book!
Community Reviews
Displaying 1 - 20 of 20 reviews
July 9, 2020
Omslaget är ju snyggt i alla fall.
"Att planera sitt självmord i duschen är ungefär samma sak som att sjunga i duschen men istället för att sjunga i duschen så planerar man sitt självmord i duschen."
Men, på riktigt: provocerande.
"Människoskelettet vs. Människosläktet. Ett skelett är ett träd. En släkt är ett träd. Är det samma träd?"
Och inte provocerande för rätt anledningar, inte för att det faktiskt är provocerande utan snarare tvärtom. Just i att den är så harmlös, så icke-chockerande, trots att den försöker vara det motsatta. Försöker göra dig obekväm, förvåna dig, provocera dig (samtidigt som den säger hur den försöker göra detsamma). Men den är knappast det - varken obekväm eller engagerande. Och återigen, å så den försöker! Det påpekas ständigt hur mycket den försöker.
"Alla barn förtjänar att dömas."
Om du inte förstått att det är ett skämt, eller ironiskt, eller sarkastiskt, eller bara så jävla fucking märkligt och ohmygod så viktigt -- don't fear! Burrau kommer att påpeka det, understryka det gång på gång. Han leder din hand genom allt det absurda och alla tokigheter och pekar 'Titta titta!'
"Jag har redan börjat svamla, det måste vara näringsbrist. Jag har redan börjat samla minnen, det måste vara näringsbrist. Jag har redan börjat skildra hela livet, det måste vara näringsbrist. Jag har redan börjat leka med språket, det måste vara näringsbrist."
Varenda märkliga ordkombination, varenda omaka par av ord och begrepp och fraser och namn och referenser understryks, fetmarkeras, lyser med sin närvaro så att du verkligen I N T E får missa hur ironiskt och självmedvetet allting är. Det dryper av en självmedvetenhet som är åh så medveten om sin egen självmedvetenhet till den grad att det bara blir oprovocerande.
"Internet finns överallt nu. Internet är metafysik nu. Det är en markant skillnad. Liksom utanför marknaden."
Nästan naivt, och gulligt, trots de ständiga försöken att vara så jäkla omtumlande i språk, form, stil och innehåll. Läsaren skrivs ständigt på näsan, inte dumförklaras, men inget får gå obemärkt förbi, för annars riskerar man ju missa, ÅTERIGEN, hur ironiskt och sarkastiskt och cyniskt allt är.
"Jag rekommenderar att se sig själv inifrån, om man vill ta sitt självhat till nya höjder. Det borde vara allas ambition, väl. Det borde bara kännas som en ära."
Jag har verkligen inget emot självmedvetna, pretentiösa och experimentella böcker som utmanar mediet, utmanar läsaren, utmanar texten som text, osv osv osv. Men återigen, Burrau är för (själv?)upptagen med att påminna dig, läsare (som påminns om hur smärtsamt och jobbigt det är att läsa det här), att det du läser är en TEXT, med en protagonist som vet att det är EN TEXT. Om motsatsen till show not tell fick ett nytt praktexempel, look no further. Det är endast poserande i skriftlig form.
"Jag ljuger inte, jag talar inte sanning. Jag skriker in i ett hål. Skrivandet är ett skrik. Men inte vilket skrik som helst. Skriket måste ha ett tydligt mål: ett hål. Jag brukar ljuga när jag skriver, så det där som är text, det där som ser ut som text, allt det är fiktion, sjukt va?"
Nja.
"Att planera sitt självmord i duschen är ungefär samma sak som att sjunga i duschen men istället för att sjunga i duschen så planerar man sitt självmord i duschen."
Men, på riktigt: provocerande.
"Människoskelettet vs. Människosläktet. Ett skelett är ett träd. En släkt är ett träd. Är det samma träd?"
Och inte provocerande för rätt anledningar, inte för att det faktiskt är provocerande utan snarare tvärtom. Just i att den är så harmlös, så icke-chockerande, trots att den försöker vara det motsatta. Försöker göra dig obekväm, förvåna dig, provocera dig (samtidigt som den säger hur den försöker göra detsamma). Men den är knappast det - varken obekväm eller engagerande. Och återigen, å så den försöker! Det påpekas ständigt hur mycket den försöker.
"Alla barn förtjänar att dömas."
Om du inte förstått att det är ett skämt, eller ironiskt, eller sarkastiskt, eller bara så jävla fucking märkligt och ohmygod så viktigt -- don't fear! Burrau kommer att påpeka det, understryka det gång på gång. Han leder din hand genom allt det absurda och alla tokigheter och pekar 'Titta titta!'
"Jag har redan börjat svamla, det måste vara näringsbrist. Jag har redan börjat samla minnen, det måste vara näringsbrist. Jag har redan börjat skildra hela livet, det måste vara näringsbrist. Jag har redan börjat leka med språket, det måste vara näringsbrist."
Varenda märkliga ordkombination, varenda omaka par av ord och begrepp och fraser och namn och referenser understryks, fetmarkeras, lyser med sin närvaro så att du verkligen I N T E får missa hur ironiskt och självmedvetet allting är. Det dryper av en självmedvetenhet som är åh så medveten om sin egen självmedvetenhet till den grad att det bara blir oprovocerande.
"Internet finns överallt nu. Internet är metafysik nu. Det är en markant skillnad. Liksom utanför marknaden."
Nästan naivt, och gulligt, trots de ständiga försöken att vara så jäkla omtumlande i språk, form, stil och innehåll. Läsaren skrivs ständigt på näsan, inte dumförklaras, men inget får gå obemärkt förbi, för annars riskerar man ju missa, ÅTERIGEN, hur ironiskt och sarkastiskt och cyniskt allt är.
"Jag rekommenderar att se sig själv inifrån, om man vill ta sitt självhat till nya höjder. Det borde vara allas ambition, väl. Det borde bara kännas som en ära."
Jag har verkligen inget emot självmedvetna, pretentiösa och experimentella böcker som utmanar mediet, utmanar läsaren, utmanar texten som text, osv osv osv. Men återigen, Burrau är för (själv?)upptagen med att påminna dig, läsare (som påminns om hur smärtsamt och jobbigt det är att läsa det här), att det du läser är en TEXT, med en protagonist som vet att det är EN TEXT. Om motsatsen till show not tell fick ett nytt praktexempel, look no further. Det är endast poserande i skriftlig form.
"Jag ljuger inte, jag talar inte sanning. Jag skriker in i ett hål. Skrivandet är ett skrik. Men inte vilket skrik som helst. Skriket måste ha ett tydligt mål: ett hål. Jag brukar ljuga när jag skriver, så det där som är text, det där som ser ut som text, allt det är fiktion, sjukt va?"
Nja.
June 5, 2020
Jag blev nästan lättad när meddelandet om att det var dags att lämna tillbaka boken kom från biblioteket. Jag har tragglat och kämpat, men nu ger jag upp, ungefär halvvägs in. En del av mig vill så gärna gilla det här, men det går inte. Jag läser och läser men det känns bara som meningslösa rader staplade på varandra, där det någon gång skimrar till, för att snabbt försvinna.
Som mest okej är boken om jag läser jättesnabbt utan att stanna upp och försöka tänka efter, men inte ens då orkar jag mer än 10-15 sidor åt gången… Jag följer Monteverde Burrau på Twitter och hans flöde av osammanhängande tweets är märkligt nog mycket bättre läsning än detta. Så jag stannar där istället.
Som mest okej är boken om jag läser jättesnabbt utan att stanna upp och försöka tänka efter, men inte ens då orkar jag mer än 10-15 sidor åt gången… Jag följer Monteverde Burrau på Twitter och hans flöde av osammanhängande tweets är märkligt nog mycket bättre läsning än detta. Så jag stannar där istället.
January 21, 2025
Du är en snyftande puls som flirtar med våldet
Cindy Sherman springer lite klumpigt in i bildens motljus, självutlösaren fångar nästan allt, man kan se hur hon himlar med ögonen. Självmål.
EMBs De äter ur din hand, baby är excentrisk och unik. Aldrig (nästan) tidigare har jag läst något så ogreppbart men samtidigt så innerligt och förståeligt. Det här är ren och sköt litterär magi. Bravo, maestro. Bravo…
Cindy Sherman springer lite klumpigt in i bildens motljus, självutlösaren fångar nästan allt, man kan se hur hon himlar med ögonen. Självmål.
EMBs De äter ur din hand, baby är excentrisk och unik. Aldrig (nästan) tidigare har jag läst något så ogreppbart men samtidigt så innerligt och förståeligt. Det här är ren och sköt litterär magi. Bravo, maestro. Bravo…
July 8, 2020
Började med att ogilla starkt, läste sen en recension här som ifrågasatte hela konceptet, och då ~ fattade ~ jag?? Så gillade den efter det! Riktigt vild
November 21, 2020
I början kunde jag ändå uppskatta konceptet liiiite och det fanns stycken som jag verkligen fastnade för. Det dröjde dock inte så länge tills jag tröttnade på att inget gick ihop och sista halvan hade jag inget fokus på texten.
April 4, 2025
tyckte inte om denna lika mycket som karismasamhället. språket är konsekvent klyftigt samtida men jag är inte lika övertygad av helhetsbilden av denna bok som med den tidigare elisboken jag läst. dikterna är dock roliga/vackra/spännande genom hela boken, så språket är inte att tveka på, definitivt ändå läsvärd, liksom...
July 5, 2023
Inspirerande lekfull!
August 6, 2020
3,5
När jag väl var inne i språket och rätt mindset så lät jag bara ögonen glida över alla äventyrliga formuleringar och bokens upplägg i sig fick mig att känna mig befriad. Boken skapade sina egna förutsättningar och regler och jag uppskattade mer än rimligt!
När jag väl var inne i språket och rätt mindset så lät jag bara ögonen glida över alla äventyrliga formuleringar och bokens upplägg i sig fick mig att känna mig befriad. Boken skapade sina egna förutsättningar och regler och jag uppskattade mer än rimligt!
November 6, 2024
Hahah märkligaste bok jag läst, mestadels en etta/tvåa och jag fattar fortfarande noll, hade den ens en handling? Den får ändå en oförtjänt trea för den var unik, kommer nog aldrig läsa något liknande, och inte många böcker som kan få mig att skratta högt, var också rätt lagom kort.
Ps SNYGGT o coolt omslag, borde läsas på caféer o sånt så man ser snygg, mystisk o smart ut för förbipasserande
Ps SNYGGT o coolt omslag, borde läsas på caféer o sånt så man ser snygg, mystisk o smart ut för förbipasserande
April 3, 2020
Känns som att Elis har associerat ganska vårdlöst och redigerat ingenting. Detta är spretigt, ganska ofta långtråkigt och intetsägande. Om man har en tillräckligt fantasifull och hoppig hjärna - eller om man bara flödesskriver länge nog - tänker jag att man får ett första utkast som ser ut typ såhär.
Ibland får han verkligen fatt i något (det finns några jättevackra formuleringar och tankebanor), men man måste ta sig igenom långa långa stycken av nonsens för det. Märkte ganska ofta att mina ögon rörde sig över sidorna men registrerade och tog in ingenting. Svårt att koncentrera sig när det finns så lite mening i en bok.
Ibland får han verkligen fatt i något (det finns några jättevackra formuleringar och tankebanor), men man måste ta sig igenom långa långa stycken av nonsens för det. Märkte ganska ofta att mina ögon rörde sig över sidorna men registrerade och tog in ingenting. Svårt att koncentrera sig när det finns så lite mening i en bok.
May 6, 2023
Älskar Elis.
May 17, 2023
DE ÄTER UR DIN HAND, BABY, EXTRATERRESTRIAL HEARTS OCH CINDY SHERMANS DAGBÖCKER
Om jag inte hade hetat French hade jag döpt tusen dikter till Fuchsia French, mitt alterego ett evigt skådat persona, förstår du? Take my hand, blodet rinner, dikten är till dig och ingen annan så jag ska döpa alla efter dig eftersom jag inte kan döpa någon efter mig själv, det utstrålar en alldeles för stark egoism, en självbild som inte stämmer överens med verkliga livet. Låt det bli ditt wake up call att allt visst stämmer överens, du suger precis så mycket som du tror. Ät ur min hand baby, ät upp mig innifrån. Om man alltid står upp behöver man aldrig resa sig, mitt starkaste tips till alla - vik er aldrig. Det där du sa om helvetet, jag älskade det, gud älskade det. Extraterrestrial hearts, känns ganska oslagbart typ ofattbart ortodoxt och jag hade velat säga så, skriva så nej skrika förresten. Föreställ dig att du är död, FOREVER gone, jag föreställer mig sällan så intensivt att det gör ont. Tänk att idealet för att dö är att dö ung? Tänk att idealet för att dö är att vara förevigt dum.
Om jag inte hade hetat French hade jag döpt tusen dikter till Fuchsia French, mitt alterego ett evigt skådat persona, förstår du? Take my hand, blodet rinner, dikten är till dig och ingen annan så jag ska döpa alla efter dig eftersom jag inte kan döpa någon efter mig själv, det utstrålar en alldeles för stark egoism, en självbild som inte stämmer överens med verkliga livet. Låt det bli ditt wake up call att allt visst stämmer överens, du suger precis så mycket som du tror. Ät ur min hand baby, ät upp mig innifrån. Om man alltid står upp behöver man aldrig resa sig, mitt starkaste tips till alla - vik er aldrig. Det där du sa om helvetet, jag älskade det, gud älskade det. Extraterrestrial hearts, känns ganska oslagbart typ ofattbart ortodoxt och jag hade velat säga så, skriva så nej skrika förresten. Föreställ dig att du är död, FOREVER gone, jag föreställer mig sällan så intensivt att det gör ont. Tänk att idealet för att dö är att dö ung? Tänk att idealet för att dö är att vara förevigt dum.
March 21, 2023
Alltså, jag är nog helt fel person för att läsa denna, eller i alla fall i fel tid. Samtidigt vet jag inte hur mycket jag kan höja upp verket och trycka ner mig själv liksom, men jag hade en så dålig läsupplevelse. Jag förstod så lite och även om vissa stycken var roliga och även om jag tycker att Elis är väldigt skicklig så var det en alldeles för flummig och konstnärlig bok för att jag skulle hänga med eller vara intresserad. Detta är en bok för folk som är vana vid att läsa liknande typ av litteratur och för mig blev det ett alldeles för stort hopp från de vanliga berättelserna till detta pussel.
Plus jag är i en läs svacka blööö behöver läsa något fantastiskt nu
Plus jag är i en läs svacka blööö behöver läsa något fantastiskt nu
August 5, 2020
Uppmanas på sista sidan till att vela, vara obeslutsam, vilket jag absolut gör i mitt omdöme till boken. Vad har jag precis läst? Förstår typ fast typ inte. Har skrattat lite. Känt mig förvirrad mycket. Känt Aha ibland.
Uppskattade jag det? Kanske. Vet ej. Velar vidare...
Uppskattade jag det? Kanske. Vet ej. Velar vidare...
May 8, 2022
Helt kluven på vad jag tycker. Ena stunden är den jättebra med absurda meningsflöden som skapar spännande och vackra stunder. Andra stunden är allt en meningslös gegga som är alldeles för självmedveten.
Intressant och annorlunda om inget annat.
Intressant och annorlunda om inget annat.
April 10, 2020
Spretig, stundtals bra
April 15, 2020
Älskar Elis. Men boken var tyvärr rätt obegriplig 3 Trodde jag var en av de redan frälsta men ändå var det ingen bok för mig.
May 30, 2020
Cut the fuck up. Elis nu mindre Isak Sundström än Stefan. Blitt ordläkare; som en blandning av Robban Broberg och en djävla sophög.
Fyra krumelurer = "bättre" än "bra".
Fyra krumelurer = "bättre" än "bra".
December 19, 2020
måste läsas snabbt och utan att tänka efter!
May 7, 2025
Tycker om Elis när jag ser honom i andra sammanhang men tyvärr inte som författare eller så är det jag som inte begriper storheten. Kommer oavsett inte att läsa honom igen.
Displaying 1 - 20 of 20 reviews