Häxorna är lysande läsning! Först och främst är det en välskriven och välresearchad roman (ja eller vad vet jag om 1700-talets Skåne egentligen, men det känns trovärdigt). Tonen träffar rätt och ibland blir språket nästan poetiskt vackert, fast vi är mitt i böldpesten.
Sen har vi människorna. De är karaktärer av kött och blod. Det vanliga i historiska romaner är att vi har en hjältinna som är lite bättre än alla andra, hon är modern i sitt tänk och sitt agerande, medans hennes antagonister är dumma och trångsynta. Men så är det inte riktigt här, och det är det jag älskar mest av allt. Jag tycker att scenen där Isabella dränker kattungar är väldigt talande. Hon gör det för att man måste, annars blir det för många katter, och hon gör det utan att lägga in några moderna värderingar i hur hemskt det är. Det är bara så man gör på 1700-talet. I vilken annan historisk roman som helst hade hjältinnan aldrig dränkt några kattungar - där hade antagligen hennes fiende gjort det istället och hjältinnan hade stått gråtande bredvid och tyckt det var fruktansvärt.
Vi har också Annis, hennes syster, som går med ryggen rak trots svält, fattigdom, för många barn och en rackare till man. Jag känner verkligen med henne och kan förstå hur hon är. Även prosten som är en guds man - men ändå accepterar "häxkonster" - är välporträtterad. Jag tycker att hela persongalleriet visar upp både mörka och ljusa sidor, precis som människor är.
Jag tycker också om den här blandningen av att leva efter kyrkans regler och förlita sig på gud, men ändå är det läkekvinnorna man vänder sig till vid sjukdom eller problem. Man både fördömer och är beroende av dem.
Häxorna är fantastisk, läs den!