What do you think?
Rate this book
Jag minns varje slag
I en historia där verklighet blandas med fiktion möter Daniel Thollin sin barndoms mobbare. Det är 1980- och 1990-tal, en tid där pojkar förväntas slå tillbaka och inte gråta. Att visa känslor är inte manligt utan ses som svaghet och en anledning att hacka, reta och slå. Det är en skoningslös berättelse där styrkan finns att hämta i Bruce Springsteen, Marvelserier och Nintendo.
133 pages, Paperback
First published January 1, 2020
7 people want to read
Ratings & Reviews
Friends & Following
Create a free account to discover what your friends think of this book!
Community Reviews
Displaying 1 - 7 of 7 reviews
February 22, 2021
Det gjorde ont att läsa den här. Men slutet gav lite tillbaka. Självbiografisk serie om mobbning där de svartvita bilderna bidrog till läsupplevelsen.
October 8, 2020
Det är som att få min egen uppväxt illustrerad och berättad för sig. Det gör ont. Jag minns. Vill inte minnas. Men Daniel berättar det så bra. Illustrationerna känns som tecknade i affekt. Det finns en nerv i dem som är så fin.
August 24, 2020
AJ MITT HJÄRTA.
December 12, 2021
Under 2013 och 2014 läste jag de fyra första serietidningarna samt det första albumet (av tre),
Fylgia
, av Jonas Andersson och Daniel Thollins skräckserie 1000 ögon som jag fann intressanta, och jag har noterat att Thollin gått vidare till andra serier (inklusive samarbeten med Anders Fager och Ola Skogäng) även om det inte blivit av att jag läst något mer. Förrän nu.
Jag minns varje slag skiljer sig en hel del från det jag tidigare läst av Thollins serieproduktion. Det är dels en svart-vit serie, dels en självbiografisk serie om mobbning. Och resultatet visar dessutom en serietecknare som i stor utsträckning mognat och förfinat sitt hantverk i en väldigt personlig och stark berättelse.
Den grundläggande strukturen i det visuella berättandet är sidor tre rutor per sida (presenterade som tre rader). Emellanåt bryts detta mönster av en helsida eller till och med ett helt uppslag (vid något enstaka tillfälle förekommer även fyra rutor, som fyra rader), men när så sker ger det en intressant effekt mot det grundläggande mönstret som understryker protagonisten Daniels känslotillstånd. Rent narrativt är strukturen förhållandevis episodisk och sträcker sig från en ung Daniel (fem år om vi förlitar oss på bokens baksidestext) och följer honom i kortare avsnitt genom skolgången fram tills någon eller några veckor innan nians avslutning. Men det dessa avsnitt bygger upp är en berättelse om till synes ändlösa övergrepp där plågoanden Tobbe blir den återkommande punkten.
Thollin lyckas på ett övertygande sätt presentera den unga Daniels förtvivlan, ensamhet och vanmakt. Det är en uppväxt präglad av hans plågoande, men även av en vuxenvärld som står bredvid med en tafatt handfallenhet – oavsett om den handlar om ineffektiva råd att slå tillbaka, officiella försök till åtgärder som i praktiken inte gör mycket skillnad eller en sorts vald blindhet för det som pågår.
Thollin skriver i sitt efterord att han i respons på "frågan om [han] skulle använda [sitt] serieskapande till att nån gång berätta vad [han] varit med om" tidigare inte "kunde se [sig] själv berätta om det. [...] För att det inte går att berätta om [hans] mobbning med ett bra slut. För ett sådant finns inte. Mobbning har ofta inget slut." Och just detta fångar också serien upp på ett mycket bra sätt. Skildringen är genomgående psykologisk och låter läsaren både rent narrativt och visuellt sjunka in i Daniels plågade perspektiv. Det handlar mer om att skildra en övergripande stämning eller ett tillstånd än att återge ett händelseförlopp med en enkel början, mitt och slut.
På det hela taget imponeras jag av Jag minns varje slag och jag ser fram emot att ta mig an andra serier av Thollin (jag har en del stående i hyllan som ännu inte blivit läst, vilka nu hägrar med förnyad kraft).
Jag minns varje slag skiljer sig en hel del från det jag tidigare läst av Thollins serieproduktion. Det är dels en svart-vit serie, dels en självbiografisk serie om mobbning. Och resultatet visar dessutom en serietecknare som i stor utsträckning mognat och förfinat sitt hantverk i en väldigt personlig och stark berättelse.
Den grundläggande strukturen i det visuella berättandet är sidor tre rutor per sida (presenterade som tre rader). Emellanåt bryts detta mönster av en helsida eller till och med ett helt uppslag (vid något enstaka tillfälle förekommer även fyra rutor, som fyra rader), men när så sker ger det en intressant effekt mot det grundläggande mönstret som understryker protagonisten Daniels känslotillstånd. Rent narrativt är strukturen förhållandevis episodisk och sträcker sig från en ung Daniel (fem år om vi förlitar oss på bokens baksidestext) och följer honom i kortare avsnitt genom skolgången fram tills någon eller några veckor innan nians avslutning. Men det dessa avsnitt bygger upp är en berättelse om till synes ändlösa övergrepp där plågoanden Tobbe blir den återkommande punkten.
Thollin lyckas på ett övertygande sätt presentera den unga Daniels förtvivlan, ensamhet och vanmakt. Det är en uppväxt präglad av hans plågoande, men även av en vuxenvärld som står bredvid med en tafatt handfallenhet – oavsett om den handlar om ineffektiva råd att slå tillbaka, officiella försök till åtgärder som i praktiken inte gör mycket skillnad eller en sorts vald blindhet för det som pågår.
Thollin skriver i sitt efterord att han i respons på "frågan om [han] skulle använda [sitt] serieskapande till att nån gång berätta vad [han] varit med om" tidigare inte "kunde se [sig] själv berätta om det. [...] För att det inte går att berätta om [hans] mobbning med ett bra slut. För ett sådant finns inte. Mobbning har ofta inget slut." Och just detta fångar också serien upp på ett mycket bra sätt. Skildringen är genomgående psykologisk och låter läsaren både rent narrativt och visuellt sjunka in i Daniels plågade perspektiv. Det handlar mer om att skildra en övergripande stämning eller ett tillstånd än att återge ett händelseförlopp med en enkel början, mitt och slut.
På det hela taget imponeras jag av Jag minns varje slag och jag ser fram emot att ta mig an andra serier av Thollin (jag har en del stående i hyllan som ännu inte blivit läst, vilka nu hägrar med förnyad kraft).
July 11, 2020
En samtal serie om maskulinitet och mobbning. Var gör en ensam kille med ett par boxningshandskar som är förstora för både händer och psyke.
March 1, 2021
Svårt, tungt, men så viktigt att visa. Mobbning är fruktansvärt och boken visar det verkligen.
November 16, 2021
En slags biografisk fortelling om mobbing og utestenging. Det ender slik det alltid ender.
Displaying 1 - 7 of 7 reviews