När Birgitta Lundberg föddes fanns det hopp, även om hennes liv. I rekordårens och folkhemmets Sverige kunde en arbetarflicka på landsbygden gå åtta år i skolan, ett år i husmoderskola och få ett kontorsjobb måndagen efter examen. Hon kunde spara till körkort och bil, åka på dans och hitta kärleken.
Snart levde Birgitta Lundberg den svenska drömmen: Make, två barn. Volvo och villa. En välfärd som fanns där när hon behövde den.
Sedan kom 1990-talets finanskris. Skilsmässan och stressen. Fattigdomen. Barnens liv till varje pris.
Patrik Lundberg växte upp på Fjärilsvägen i Sölvesborg. Nu är Fjärilsvägen en kärleksförklaring till hans mor, och en berättelse om det svenska klassamhället.
Det privata är givetvis politiskt - ALLT är politik inklusive den här boken, som också är privat. Det här är en utlämnande ”självbiografi” som framförallt utlämnar Patriks mamma. Vars liv och lidande säger en hel del om orättvisor i samhället.
Mina tankar är för många för att sammanfatta i en så här kort text. Det är mycket som skaver, både i Lundbergs mammas liv (som jag kan relatera till mycket väl) och i hans skildring av det. Jag är inte helt tillfreds med det sistnämnda. Något som också skaver är att mamman, som är i fokus, ändå inte riktigt kommer fram. Det är inte hennes röst som hörs. Det är barnets analys av sin mammas liv. Jag har åsikter om det. Vidare har jag många tankar om att arbetarklass oftast skildras just så här, med en slags eländesfokus, men det finns andra perspektiv också. Det tänker jag mycket på under min läsning av den här boken.
Lysande roman om det svenska klassamhället. Med få ord förmedlar författaren inte bara starka känslor men framför allt ett porträtt - av en familj, av en uppväxt, av en mor - som är nyanserat, ömt och smärtsamt. Varje sida känns och jag hade velat ha ännu mer.
Fin skildring av en uppväxt samt en människas livsöde. Temat är dessutom fortfarande relevant i dagens Sverige (kanske nu mer än någonsin), och berättas tillsammans med den politiska utvecklingen i Sverige som bakgrund.
Dock upplever jag att det ibland blir lite mycket uppräkning av händelser och de politiska skeendena, vilket stundtals gör det till stolpig läsning.
Jag hade personligen velat att Lundberg berörde varför relationen till modern blir sämre när han är vuxen mer på djupet. Vad driver på denna utveckling i deras relation? Det får mig att undra om det inte är ett visst förskönande skimmer i beskrivningar av kärleken dem emellan när han är barn. Familjerelationer är ofta komplexa (och intressanta) vilket jag tycker enbart speglas mot bokens slut, hade gärna läst Lundbergs tankar om detta även om jag är medveten att det eventuellt hade hamnat utanför bokens syfte.
This is an excellent tribute to the author's adoptive mother. It tells, as only a son or daughter could tell, of a mother's hardships, suffering, joys and sorrows. Written with love and respect, it is a tribute that any parent would be proud of.
”jag måste sluta tänka på Patrik LundBERG” borde titeln på Josefin Soncks roman heta. För att detta är läsning som stannar kvar. En av årets finaste böcker.
Omläsning inför att jag använder denna bok i undervisning (Biografiskt berättande). Mitt betyg kvarstår nog. En del saker känns inslängda utan "poäng", där hade jag önskat mer om varför detta var viktigt, på vilket sätt det påverkade jagets eller hans mammas liv. Texten består ju av kortare stycken som skiljs åt med en stjärna (vilket jag inte kunde "se" då jag lyssnade på boken) och vissa av dessa är superkorta och kanske inte riktigt nödvändiga, för avskalade? Ser mer av mammans frånvaro, och jagets egen frånvaro från sin mamma i den nya. Hans egna känslor finns inte med så mycket. Vad kände han inför sin far? Inför sina biologiska föräldrar? Var det omtumlande? Det serveras mest i faktaform, journalistiskt kanske, och det gör att jag hålls ganska mycket på distans. Samtidigt finns i det uteblivna egna slutsatser som dras, jag förstår att han inte har så mycket till övers för sin far, att mötet med de biologiska föräldrarna var viktigt och emotionellt. Men kan ändå sakna att få ta del av det, vilket kanske det är den här formen, att det är riktat till mamman som du, som påverkar?
Tidigare reflektioner: Eller mer 3,5 om man ska vara petnoga. Själv/biografi med tilltal till jagets mamma, som adopterat han och hans syster från Sydkorea. Mammans liv, präglat av den nya tidens fattigdom (lågavlönad, frånskild, ensamstående mamma) och alkoholism, genom sonens lins. Politisk parallell genom berättelsen, mamman politiskt engagerad. En läsning som både känns finstämd, och gör en ledsen och arg, för de delar av hennes livsberättelse som borde ha fått vara annorlunda.
Självbiografier tycker jag sällan om, men den här var annorlunda. En historia om Sverige från 80-talet och framåt, om klasskillnader, rasism, utanförskap, men också om att vara barn och förälder. Oändligt sorglig på ett sätt, varm och innerlig på ett annat. Och vilket fint språk!
nej men asså detta är så bra skrivet, helt sjuuuuukktt. samtidigt som storyn går så snabbt framåt flyter verkligen allt ihop. han får med extremt många detaljer och gestaltningar ändå på så få sidor. ingen bok jag hade valt att läsa själv så jag är extremt glad att jag skolan tvingade mig. 100% både lärorik och läsvärd⭐️⭐️⭐️⭐️
Vackert, starkt, sorgligt och fan BEDRÖVLIGT att någon ska behöva gå ett sånt öde till mötes. Patrik Lundberg skriver om sin mamma, underbara Birgitta Lundberg, och om hur hon gör allt rätt och ändå blir allt fel. Hon kämpar med jobb och ett äktenskap som går i kras, en ekonomi som inte håller för en ensamstående mamma med hus och två tonåringar, med att försöka åka med sin son på fotbollsturneringar trots att alla pappor fryser ut henne och kollar snett, på att försöka bara få livet att gå ihop men samhället rasar framför hennes fötter och sviker henne gång på gång. Ständigt närvarande är den politiska agendan, Birgitta är genomgående socialdemokrat och följer valen slaviskt. Vi får också följa hur det går, från rött och ett samhälle där alla hjälper varandra och där det finns en grundtanke om att vi ska dela på allt, till ett hårdare och hårdare klimat för de som har det sämst, där alla tänker på endast sig själva och den egna plånboken. Det är sanningar som presenteras och den som inte röstar rött efter att ha läst den här boken är väl inte helt ordentligt funtad. Men politik åsido, en sån kärleksförklaring, en sån sorgesång. En sån känga i magen. Jag grät och grät. Fina Birgitta. Du gjorde allt du kunde. Och så fick du ändå dö själv, på ett svensk sjukhus. Fast de lovat att ingen dör själv på svenska sjukhus. Även i slutet svek samhället dig.
Åh. Birgitta! Årets första bok handlar om en kvinna fast i en utarbetad kropp.
Det är kärleksförklaringen till en mor, uppgörelsen med en barndom och redogörelsen om det svenska klassamhället.
Ingen kan läsa Fjärilsvägen utan att känna igen Birgitta. Utarbetade, lågavlönade, ensamstående, sjuka mammor. Kvinnorna som samhället vänder ryggen till när de behöver stöd som allra mest. Birgittorna finns överallt.
Så fint att han hela tiden skriver som att det är ett brev till hans mamma, blir en väldigt intim känsla. Är så skickligt att han med dramaturgi och vissa krokar lyckas hålla fast läsaren, trots att handlingen är mångas vardag blir det väldigt spännande. Älskar hans direkta språk och träffande beskrivningar (även uppläsaren är en av mina favvisar). 5/5🍞
Svårt att inte jämföra denna med Édouard Louis Vem dödade min far? Och i den jämförelsen bleknar den lite. Men för all del ett fint och intressant porträtt!
"Sista gången jag såg dig förstod jag att du var död."
Första meningen gör verkligen intryck. Den sätter även tonen för hela boken, man förstår att det inte blir en helt igenom rosaskimrande berättelse. Det här är ändå en kärleksförklaring till en mamma som, trots fel och brister, har betytt otroligt mycket. Det framgår också väldigt tydligt att Birgitta Lundberg älskade och var stolt över både sin son och sin dotter, som båda adopterades från Sydkorea.
Titeln anspelar på vägen familjen bodde på i Sölvesborg. Det enda jag tyvärr förknippar med Sölvesborg är att det är ett starkt SD-fäste. Det framkommer också i boken eftersom det förekommer väldigt mycket politik. Familjen är socialdemokrater och författaren får tidigt lära sig om allas lika värde. Vi får även en liten genomgång av Sveriges historia och klassamhället.
Jag hade inga direkta förväntningar, även om boken fått väldigt fina recensioner. Den är bra och snyggt skriven, men innehållsmässigt tycker jag inte riktigt att något sticker ut. Det som kändes mest intressant var när Patrik Lundberg besökte Sydkorea och hittade sina biologiska föräldrar och släktingar. Jag hade gärna läst mer om det och annat kring adoptionerna.
"Fjärilsvägen" är vår nästa bokcirkel-bok och jag ser fram emot att höra vad övriga deltagare tycker.
Blev otroligt tagen av den här berättelsen. Patrik Lundberg skriver med sådan känsla i varje ord att känslorna i boken verkligen går att ta på. Kärlek, frustration och sorg. Hoppas att fler läser den.
Förväntade mig inget av den här boken. Men Patrik levererar en klump i magen i klass med Åsa, Eduard och andra favoriter som beskrivit ett krackelerande samhälle genom sina föräldrars fall...
Boken är lätt att komma in i och så bra att jag läste den på några dagar. Lundberg får mig att känna med karaktärerna, på både gott och ont. Ibland skrattade jag till av något Birgitta sade och ibland grät jag av över hennes öde. Boken berör på många plan – Birgittas situation i synnerhet och andra kvinnors i synnerhet.
Det här är andra boken jag läser av Lundberg, och det kommer bli fler. Språket fångar mig på många olika sätt – både finurliga formuleringar och stycken som man som läsare själv får tolka.
Fastnade direkt i berättelsen som stundtals är en väldigt fin och sorglig skildring av författarens mammas liv och deras relation. Det är också en skildring av det svenska klassamhället och samhällsutvecklingen sedan 50-talet.
Men det är något med författarens ton som skaver i mig. Den är distanserad (han skriver visserligen själv att han har en förmåga att stänga av sina känslor) men den är också.. lite nedvärderande? Eller är det författarens ilska och sorg som sipprar igenom?
En bok man vill diskutera! Ser fram emot att prata om den i min bokklubb :)
En så otroligt stark läsning! Kände hur det kröp i kroppen min, när Patrik Lundberg noggrant och utan förskönanden beskrev Sveriges klassamhälle. Huvva. Och Birgitta! Mamman. Fast i sin kropp, i sitt liv, i sin sjukdom. Hur hon älskade och fann sig, kvar ändå. Hur svårt det är att fly, när man kanske inte ens vill. (Sedan tyckte jag språket var ibland lite väl poetiskt i sina upprepningar av vad folk säger, men det är en småsak!)
Sjävklart en historia som behöver berättas och som alla bör ta del av. Mörker staplas på mörker men det håller då boken är så pass kort. Hela upplevelsen dras ner av den parallella berättelsen om författarens egna framgångar: det är stipendium hit, artiklar som når miljoner läsare dit, samtal som ”trycks bort från ännu ett styrelserum”. Vi fattar Patrik: du är jätteduktig, men vi visste redan detta. Nu framstår det hela som rätt ängsligt.
Fin skildring av en mammas liv ur hennes sons perspektiv. Den var återhållsam samtidigt som den var rapp. Intressant beskrivning av klassamhället och den politiska utvecklingen i Sverige från 50-talet och fram till idag.
Nä Fyfan vad fin. Blev så berörd av hur han beskriver sin mamma och deras relation. Det är på ett väldigt rakt och nära sätt. Speciellt breven och telefonsamtalen känns så himla äkta och hur det verkligen är att ha kommunikation med föräldrar.
Lättläst och lättillgänglig bok. Nästan för enkel att läsa med tanke på alla de svåra frågor och situationer den berör. Det finns mycket att stanna upp vid och reflektera kring, men enklare att bara bläddra på. Fin, stark, tragisk och sorglig.
Är tom på ord för Patrik beskriver allt så bra själv. Har skrattat och gråtit men mest varit arg. En sån stark och viktig gestaltning av klassamhället, läs!!!!