Året är 1988. Ett kompisgäng i 25-årsåldern åker till Roslagen för att fira midsommar. Under kvällen berättar Jenny och Olof att de väntar barn. Nyheten fyller vännerna med en hisnande känsla. Är det redan dags att bli vuxna? Men de har alla förutsättningar att skapa den lyckligaste generationen någonsin.
De vet det inte än, men det gemensamma midsommarfirandet kommer att bli en tradition som de försöker hålla fast vid.
I Bengt Ohlssons roman får vi följa en handfull unga människor upp i vuxenlivet och medelåldern, genom förälskelser, otroheter och skilsmässor.
Vännerna försöker handskas med alla svårigheter livet har i beredskap för dem, och sen inser de att det obegripliga har hänt också dem: att de börjar bli gamla, och att mycket redan är för sent.
Inramningen är intressant – återkommande midsommarfirande för kompisgänget – men personerna, som inledningsvis framstår som ganska färgstarka, visar sig vara ett gäng riktiga tråkmånsar. Berättelsen blir aldrig spännande och är dessutom helt befriad från humoristiska inslag. I takt med att vi följer kompisgänget över tid blir narrativet alltmer melankoliskt. De som skiljer sig blir olyckliga för att de skilt sig, de som blir kvar i sina relationer är olyckliga för att de stannat, och Tomas, som aldrig gift sig, blir olycklig efter en konflikt med sina syskon i samband med ett arvskifte. 2018 åker gänget till Tallinn över midsommar och vid det laget verkar även författaren ha tappat intresset för att utveckla och fördjupa perspektiven: 55-åringarna tyngs av sina egna misslyckanden och är inte intresserade av varandra. Slutet spretar rejält – några sidor om metoo som inte leder någonvart, lite tjafs mellan Jenny och Sofia om ”likes” på Facebook, något litet om främlingsfientlighet och SD. Synd ändå att författaren inte ansträngde sig mer, för upptakten är lovande men i slutändan blir det för slappt och för grunt.
En ganska intressant men kanske inte storslagen berättelse om ett kompisgäng, där vi får göra nedslag i deras midsommarfirande åren 1988, 2003 och 2018.
Initialt är vännerna hoppfulla inför framtiden och har storslagna drömmar. Men dessa drömmar kommer vi med tiden få se grusas. Det finns både besvikelse, bitterhet och sorg över hur livet ändå blev, trots att man (precis som vi alla absolut lovat minst en gång som tonåring) inte skulle bli som sin föräldrageneration. Men det finns också ljusglimtar av lycka och kärlek, även när livet i stort beskrivs vara mer eller mindre över. På så sätt beskriver boken tidens gång, och är kanske en påminnelse om att inget varar för alltid och att framtiden, trots alla våra fruktlösa ansträngningar, är oviss.
Boken berättas ur de olika vännernas perspektiv, vilket jag tycker om. Detta ger också mer djup och nyanser till karaktärerna och deras vänskap. Handlingen drivs framåt av karaktärernas tankar och de tillbakablickar på olika händelser ur livet som de drar sig till minnes. En försvinnande liten del av bokens handling berättas genom faktiska handlingar och dialog.
Ohlsson har en förmåga att beskriva sina karaktärers inre liv, och framförallt den inre fulhet vi alla i någon mån besitter, utan att man för den sakens skull tappar medkänslan för dem. Jag tycker också att han på ett intressant sätt speglar den komplexa dynamik och de maktförhållande som vänskapsrelationer ofta innebär.
En del igenkänning, och intressant grepp med att återse karaktärerna vart 15:e år. Kommer boken stanna i minnet länge? Nä, skulle inte tro det, men helt OK som avslutning på läsåret 2021.
Kändes lite som en film av Peter Magnusson. Lite trasiga men glättiga relationer. Ingen som man tycker varken bra eller illa om. Men man tittar ändå klart på filmen och den var väl lite småtrevlig. 🤷🏼♀️
Bengt Ohlsson gör tre nedslag i livet hos ett kompisgäng som i början firar midsommar tillsammans varje år och sedan mer sporadiskt. I den första delen är de i 25-årsåldern. De står i början av vuxenlivet och har flyttat hemifrån, nästan alla har fasta förhållanden och arbeten, och ett par kommer att berätta deras livs största nyhet, att de väntar barn. Det allra första barnet av flera som kommer att födas i kompisgänget. Det är funderingar på föräldrarnas andefattiga och trista liv, och hur man själv tycker sig ha mycket större och betydligt mer spännande frågor att fundera över.
Nästa nedslag görs när gänget blivit 40 och sedan när de är 50+. Livet rullar på med vanliga glädjeämnen och problem som förmodligen kan uppkomma i relationer efter många år tillsammans. Det är förälskelser, smusslanden, lögner och otrohet, skilsmässor och nya relationer, men även kärlek som övervinner vardagslivtristess och medelåldersångest. Eller om det är tryggheten som till sist visar sig väga tyngre än modet att lämna den person man tillbringat hela sitt vuxna liv med, trots att kärleken övergått till enbart vänskap. Det här är absolut ingen feelgood, men det är väldigt insiktsfullt och fängslande med viss igenkänning, dels i mig själv, dels i vänner och bekanta.
Men så som Bengt Ohlsson skildrar livets olika stadier i den här romanen tycks meningen med livet ganska betydelselös, och jag är tveksam till att man har den här ganska krassa livsinställningen, särskilt redan i början av livet. Eventuellt känns den mer realistisk för personer i medelåldern med mer livserfarenhet och fler motgångar och besvikelser i bagaget. Om livet inte känns lättsammare när man är 25, hur skall det då bli trettio år senare med allt man gått igenom. Det är en av mina invändningar till den här boken. Min andra invändning är karaktärsbeskrivningarna. Hur mycket jag än försöker, lyckas jag inte hålla isär de olika karaktärerna. De beskrivs som olika, med olika personligheter och olika liv, men när jag läser flyter de ihop med likartade tankar och känslor. Det innebär också att jag saknar dynamiken mellan romanens karaktärer. Ändå är det en fascinerande berättelse som trots mina invändningar lyckas trollbinda mig boken igenom.
Jag skulle vilja skicka en hälsning till karaktärerna i boken genom Tage Danielssons dikt: ”Hör upp du sorgset kvidande, se här din svåra roll: att inse världens lidande med glädjen i behåll”.
En mångordig relationshistoria där vi får följa ett gäng kvinnor och män genom livet. Fokaliseringen skiftar och vi får veta hur de olika personerna tänker och känner. Ohlson har en imponerande förståelse och medkänsla för människan och skildrar det mellan varven väldigt väl. Jag tänkte mycket på Helena von Zweigbergks böcker under läsningen, jag tycker Ohlsons stil påminner om hennes, (dock når han inte samma nivå). Så får jag se att de varit gifta med varandra! Hur som helst tycker jag Midsommarnattsdrömmar hade tjänat på att kortas ner och samlas ihop. Tre starka ⭐️⭐️🌟
Man får här möta ett kompisgäng i tre nedslag i tiden, 1988, 2003 och 2018, i samtliga fall under ett dygns midsommarfirande. 1988 är de i brytpunkten mellan ungdom och vuxenhet, de första i gänget skall skaffa barn. Framtiden är ljus men ängslan inombords är stor. 15 år senare, 2003 har vissa illusioner förlorats, skilsmässor och affärer är en del av vardagen. De flesta brottas med barn eller avsaknad av barn. 2018 ligger framtiden bakom de flesta av dem och tron på framtiden är minst sagt begränsad.
Man skall nog inte läsa boken för att känna igen sig själv i den, det gjorde åtminstone inte jag utan snarare som en betraktelse av tiden och en påminnelse om att inte tappa riktning och mening. Ibland kan man bli mer än lovligt irriterad på karaktärerna och deras tillkortakommande, men det är den al bokens charm.
Jag gillar berättargreppet med tre nedslag i tiden istället för att kontinuerligt följa utvecklingen!
Jag vet inte om det är för jag är ung och fortfarande har alldeles för stora förhoppningar på livet, eller om det bara har att göra med min lite halvt irriterande optimistiska personlighet att göra, men den här boken som kunde blivit så himla bra blev för mig bara mörk och dyster. Jag finner det intressant med böcker som tar upp det fula hos människor men det blir för mycket när historien missar allt det fina som också finns där. Midsommarnattsdrömmar kanske inte alltid slår in och allt man önskar går självfallet inte i uppfyllelse men jag vill tro att en del saker går som planerat. Natten är inte bläcksvart, utan det finns stjärnor också.
Jag lyssnade på boken men ångrar att jag inte läste den istället. Det är ett stort persongalleri och om man inte är helt fokuserad på uppläsaren är det lätt att missa viktiga detaljer.
Bengt Ohlson har ett målande språk och är bra på att beskriva tankar och handlingar. Jag tyckte mycket om boken och skulle faktiskt kunna tänka mig att läsa om den i bokform där jag lättare kan bläddra tillbaka om jag tappat någon tråd. Det är intressant att följa hur vännernas liv förändras under de 30 år man får följa dem. Alla har sina ryggsäckar att bära på.
En relationsroman på ett lite annorlunda sätt. Ett kompisgäng som vi får följa från unga vuxna till medelålders, genom skratt och gråt, kärlek och hat, flyt och oflyt, missbedömningar och livets vedermödor och vardagliga ting. Tre olika midsommarhelger i tre olika tidsåldrar och stor igenkänning även om jag inte upplevt exakt samma. Jag tycker boken är helt klart läsvärd men den lämnar inga större avtryck i mig.
Det jag gillar med Bengt Ohlssons berättarstil är hans inlevelseförmåga och trovärdighet. Här går han lika lätt in i huvudet på en strulig tonåring som på en vänsterprasslande medelålders kvinna. Vi får följa ett kompisgäng från att de är unga vuxna till medelåldern. Det handlar mycket om vänskap och relationer, men också svek och förväntningar.
Det simpla vardagliga handlingarna och samtalet lyfts genom att vi får höra personernas tankar, oro, nojor, uträknanden, lögner och förväntningar. Lika krasst som djupsinnigt får vi följa vännerna under lång tid och det blir sorgligt tydligt hur ensamma vi alltid är
En bok med intressanta beskrivningar av de olika karaktärernas liv och relationer. Ibland märks det för mycket att det är en man när han skriver om kvinnor, som ger mig dålig smak i munnen.
Gillade den till en början med alla karaktärer och så, att de var väldigt ärliga och råa. Men sen blev jag väl besviken. Inte en så positiv bok precis heller
Alltså i början var den här boken outhärdlig, en massa unga och relativt framgångsrika ungdomar som bara klagar sig igenom varenda minut, och bara ser tillkortakommanden i sig själva och sin omgivning. Men pö om pö smyger det sig in briljanta personbeskrivningar. (om än karaktärerna i sig är i mångt och mycket är otroligt osköna och självupptagna). Men väldigt ojämn nivå på den här boken, har svårt att "betygsätta" den.