Gravgåvor: Fragmentarium

by Tor Ulven, Thomas Kjellgren (Translator, Afterword), Nils Sundberg (Translator)

Efterord av Thomas Kjellgren.

Den bok du just visar intresse för är ett fragmentarium. En iscensatt arkeologisk utgrävning. En text om förfall och förmultning, författad i vackra musikaliska prosastycken. Ett litterärt blottläggande av det eviga försvinnandet och de spår det lämnar efter sig: tecken, sopor, rester, fragment, berättelser, röster, bilder och benknotor. En bok som innehåller maximen: ”Du stiger inte ned i samma kloak två gånger.”

Tor Ulven (1953-95) var en av efterkrigstidens viktigaste norska författare. Han debuterade 1977 med diktsamlingen Skyggen av urfuglen och kom under 1980-talet att för många bli själva måttstocken för norsk samtidspoesi. Ulvens verk genomsyras av en stillsam, mörk humor och en språklig knivskärpa som med tiden gjort honom till en ikon inom modern norsk litteratur. Gravgåvor från 1988 var hans prosadebut.

Genres: Fiction

153 pages, Paperback

First published January 1, 1988

About the author

Tor Ulven (1953–1995) was a Norwegian poet. He is considered one of the major poets of the Norwegian post-war era, and he won several major literary prizes in Norwegian literature.

His early works, consisting of traditional modernist verse poetry, were heavily influenced by André Breton and the surrealist movement. As the 1980s progressed he developed a more independent voice, both stylistically and thematically. The later part of his work consists mainly of prose. He committed suicide in 1995 in Oslo, the city where he was born.

Reviews

[Johan Kronquist]

Tor Ulven - Gravgåvor: Fragmentarium, Flo förlag 2020. Översättning av Thomas Kjellgren (som också skrivit efterord) och Nils Sundberg.

I bokens inledning befinner vi oss i Carnegie Hall i New York. Det är den 22 november 1953 och Arturo Toscany dirigerar NBC Symphony Orchestra i Brahms Tragische Ouvertüre. Ett mäktigt stycke. Tor Ulven var åtta dagar gammal då, men han lyssnar nu som vuxen på inspelningen, och hör ”sedan länge döda människors hostningar som stör de döda musikernas spel under den döda dirigentens taktpinne” och ”från skivspåren stiger tonerna som själar”. Han fascineras av att ha levt när detta spelades in och talar om ”historicerande yrsel”. Och det är så mycket Ulven, det här. Detaljer. Perspektiv. Minnen. Döden. Tiden.

Som den melankoliker han var hade Tor Ulven förstås en besatthet av tiden. Den är ständigt närvarande och vi kastas från stenåldersungdomar (”med livet framför sig”) till en samtid (eller äldre minnen) där jaget ligger krossat i skärvor. Varje textfragment är ett vanitas, ett eko från Predikaren (”Tomhet, idel tomhet, allt är tomhet”). Han vill avtvinga sig tidens våld, han vill gå på ”en konsert med en två och ett halvt tusen år lång paus”, men han måste bara kissa först, och där, i badrummet, hittar han det ”barocka mementot”, det som säger att även de vackraste av oss människor måste göra ”metabolismens botvandring i oskönhet”. Vi släpas alla av tidens giriga labbar genom mänsklighetens fulheter och lager av skräp och rester från tidigare civilisationer.

Och han skriver hisnande om musiken (”frånvarons stoftmusik”), vilt och fritt associerande, lite som Ingmar Glanzelius skrev om jazz (om någon minns?). Ja, associativ, impulsiv och fragmentarisk är hans skrift. Söker ni narrativ, en trygg berättelse lunkande från a till ö får ni leta någon annanstans. Eller kanske man snarare kan tala om en mångfald av narrativ? Ett flödande ”stream of consciousness” kanske, ibland med inslag av absurdism. En oavbruten väv av reflexioner är det i alla fall, som sugit åt sig av filmer, minnen, böcker, myter och sedan spytt ut sig över sidorna som modernistiska konstverk. Vill man ta de glasögonen på sig så kan man nog tolka hans stil som postmodern. Till skillnad från många andra ser jag dock inte det som något negativt. Dessutom tror jag inte att Tor Ulven hade kunnat skriva på något annat sätt, utan att förställa sig, göra våld på sig.

Ibland är jaget en han, ibland en hon, det tycks nästan egalt. Ibland utspelar sig historien i en urtid (arkaisk, antik...) eller i oskuldens fumlande barndom och ibland i nuets darrande sekund. Meningarna slingrar sig långa, filosofiskt och metafysiskt grubblande (fast han var övertygad ateist). Tor Ulven är en tidsdetektiv, en paleontolog med penna och en svältkonstnär (mer om det nedan). Forntiden är aldrig långt borta. Själva titeln här, Gravgåvor, syftar på krukor som ställdes in i forntida gravar, ”Från 3 400 till 2 800 f.Kr. skiljer man mellan sju olika faser” (ja, han utbildar oss gärna!).

Det händer att han förundrat — och där tänker jag på Stig Larsson — vänder frågan till sig själv, författaren, den som just skriver (”Solen i dödsriket, var fick han den föreställningen ifrån”). Tor Ulven är oavlåtligt tillvänd livets överraskningar och under, trots sin fullblodspessimistiska övertygelse. Han vet förvisso att livet bara innebär besvikelser men kan inte låta bli att peta i eländet och förundras ändå. För han är ju romantiker dessutom.

Janike Kampevold Larsen skriver i efterordet till Prosa i samling (Gyldendal 2013) att Ulvens prosa har ett ”utpräglat poetisk grundmodus”. Och det är tydligt att det är en poet som skriver här. Men en poet som kommit till vägs ände efter fem diktsamlingar (1977-1989) som blivit allt magrare, allt stramare - ”uten fettlag”, som en recensent uttryckte det. Hans lyrik förtätades (dock inte förtunnades!) liksom Kafkas svältkonstnär och närmade sig snarast strukturen av Giacomettis skulpturer, Becketts sena dramer eller John Cages kompositioner (redan Ulvens andra diktsamling bär namnet Forsvinningspunkt). Bilder av ben och skelett är ständigt återkommande i såväl lyrik som prosa. Vanitasmotiv även här. Hans språk är, med en måhända uttjatad bild, inte bara ett rop i öknen, utan också genom själva världshistorien.

När denna prosadebut (fast han själv kallar den ”fragmentarium”) släpptes i Norge 1988 kritiserades den bland annat av Ingar Skrede för att den ”handler mye om stillhet, men den praktiserer ingen”. Han har en poäng där. Texten är rastlös och måste följa upp alla ledtrådar och stickspår. Det är ju ”[s]tilleben överallt”! Den har inte tid att vila för historien fortsätter obönhörligt att rusa fram. Och den är fragmentarisk och komplex eftersom livet är fragmentariskt och komplext. Författaren Paal-Helge Haugen ryckte ut till försvar för Ulven och svarade en annan kritisk recensent att boken ”går i närkamp med vad m e n i n g egentligen är för något, utan att ge dogmatiska svar” och menar att Gravgåvor är ”vacker som ett smycke”. Jag instämmer. Ulven kan knappast läsas utan en filosofisk blick. Han söker ständigt — och förgäves — efter svaren på livets eviga gåtor. Om vi nu ska avsluta tillbakablicken på samtidskritiken vill jag bara framhålla Ingmar Lemhagens stiliga sammanfattning av bokens tematik i BLM: ”Här utförs en sorts kulturanalytisk inventering i frånvarons belysning”.

Tonen kan vara allt ifrån rå och otvättad — ”Spy, pissa, och var glad” — till rubinrött (eller blåblommigt) romantisk: ”rubinringens blodfärg glöder på ett knotigt finger”. Men hur mycket han än förlorar sig i melankoli, bitterhet eller svärta, förlorar Ulven aldrig heller sin friska känsla för humor. Ibland ren slapstick. Detta i kombination med en skarp formuleringskonst gör att man känner släktskap med författare som Thomas Bernhard, Fernando Pessoa eller Samuel Beckett. Formuleringar som att skratta ”från djupet av ett Brueghel-hjärta” eller herakleitospassningen ”du stiger inte ned i samma kloak två gånger” skulle lika gärna kunna ha Beckett som upphovsman. Men det finns också en oändligt skör och sorgsen sida hos Ulven, som väcker känslor av ömhet och omhändertagande; ibland vill man liksom bara ge honom en kram. I detta liknar han Willy Granqvist.

Jag skulle kunna skriva hur mycket som helst om den här boken, om Tor Ulven, och citera till förbannelse. Jag har inte ens fått med hälften av det jag tänkt förmedla av min läsning. Men jag måste ju trots allt hejda mig någonstans. Så därför nöjer jag mig nu med att notera att Flo, detta fantastiska lilla förlag, ännu en gång har berikat den svenska litteraturen med oumbärligt material. Sin vana trogen paketerat med stil och känsla, och denna gång med ett mycket stämningspassande omslag av den norska bildkonstnären Elida Brenna Linge. Översättningen är oklanderlig och efterordet ger lite kött på benen för den vetgirige. Jag låter nu författaren själv få sista ordet, med ett väldigt ulvenskt pessimistiskt fantiserande stycke:

”(...) den bortglömda läsningen närmar sig det bortglömda livet och glider över i det. Återstod att det nästan alltid var bättre att läsa än att leva; det bästa skulle vara att vara en person i en bok (...) att existera helt oskadd i de andras, de arma levandes fantasi, och sedan slockna lika smärtfritt när boken stängdes”.

*

En del citat och information har jag hämtat från Skjelett og hjerte: En bok om Tor Ulven av Torunn Borge och Henning Hagerup (Tiden Norsk Forlag 1999). Översättningarna från norska är mina.

[Simen · Rating 5 out of 5]

Mesterlige stykker (fragmenter) hvor vi møter et utall navnløse skikkelser. Enkelte ganger virker det som om ting henger sammen, men man blir fort usikker (er vi fortsatt i det samme huset? omhandler dette den samme personen?). Er av de beste stykkene (om en tom hodeskalle) får en til å tenke over døden som et slags fellesskap heller enn den absolutte enden. Dette er en klassiker som bør leses i hovedsak på grunn av den språklige presisjonen, men også for de som ønsker å utforske de litt trangere sidegatene i den norske litteraturhistorien.

[Roland Hassel · Rating 3 out of 5]

Existentialism som nostalgi över något snart men ännu inte förlorat - samtidigt genom denna nostalgi en skärpa i blicken, som ett sätt eller en metod att i världen se den detaljrikedom som annars försvinner osedd, obemärkt. “Han hade vaknat av att han satt i sig själv och rodde.” Upplösning av gränserna mellan jaget och verkligheten. Jaget som ett ständigt undantagsfall som bara existerar i det absoluta nuet.

[Eirik · Rating 4 out of 5]

Forvirrende og vanskelig å følge, men allikevel givende og interessant å lese. "Fragmentarium" er meget beskrivende; fragmenter av fortida, skår av minner, biter av det ikke lenger er. Ulven utforsker døden og glemselen fra et utall infallsvinkler. Dødsangsten står sterkt, men det gjør også -aksepten. Han trekker linjer mellom livet, hukommelsen, opplevelsen, og mer til, linjer som virker åpenbare når han viser oss dem, men som vanligvis er usynlige for oss.

Og selve fortellermåten er minst like oppstykket. Et øyeblikk tror man at man har funnet to biter som passer sammen, men så faller puslespillet atter fra hverandre igjen. Det er både fascinerende og frustrerende, og det passer veldig godt med tematikken til boka.

Den eneste grunnen til at jeg gir fire stjerner heller enn fem, er kanskje at jeg ikke er noen stor tilhenger av tekster skrevet i form av bevissthetsstrømmer, noe jeg følte denne var. Ulven bruker det norske språket på en mesterlig måte (dog, noen ord og uttrykk virker i dag ganske utdaterte), men akkurat dette fortellergrepet er ikke helt mi greie.

[David Karlsson · Rating 5 out of 5]

Undertiteln "Fragmentarium" säger ganska mycket, det här är en löst hållen samling kortare prosatexter där det förvisso finns personer och situationer som återkommer, men där det som håller allt samman istället är tematiken och känslan.

Det handlar om det mänskliga varat, de spår vi lämnar efter oss och de spår som försvinner (ofta illustrerat just som fysiska fotspår eller liknande som suddas bort av regn eller vågor). Boken rör sig mellan nutiden och antiken, här finns relationer mellan människor men också ensamhet och död. Kranier och gamla vaser grävs fram, minnen och situationer begravs.

Men främst handlar det kanske om språket. Ulven presenterar ett pärlband av fantastiska stycken fulla av liv och död, som tillsammans bildar det glittrande smycke som är den här boken. Det är otroligt bra helt enkelt, en bok att läsa mer än en gång.

[Zarvid]

“Han huskede kun at hun havde fået noget filtret ind i håret, at han, alvorligt, forsigtigt, havde pillet det ud, en tør planterest eller sådan noget, vist hende det før han kastede det fra sig, og hvordan hun havde smilet, svagt, fra et sted under ansigtsmasken, hemmeligt, fordi hun kunne lide at hans hænder rørte ved hendes hår, men ikke kunne sige det; og han huskede det kun fordi han blev glad da han så at det var der, det, selv om de aldrig mere.”

[Bjørn · Rating 4 out of 5]

Like forvirrende som den er vakker. Språket er sylskarpt og abstraksjonsnivået er høyt. Fragmenter av mennesker (minner, tanker, døden, bevissthetsstrøm) spredd syltynt og elevert til noe nærmest mytisk. Du tror du finner rytmen i det, og så blir du like fort kastet ut av den.