En historisk roman om hur vanliga människor tvingas till ovanliga handlingar. Maria Gustavsdotter fångar alltfler läsare med sin atmosfärrika och dramatiska romanserie Prästdöttrarna. Nu är hon aktuell med den femte fristående delen, där huvudpersonen är prästbostadens hushållerska Agneta.
Det är hårda tider i Sverige, med missväxt, krig och onaturligt kalla vintrar. I prästgården på Orust ryms dock heta känslor – Agneta är förälskad i Magnus Morlandeus. Han tycks besvara kärleken, men vad skulle hända om han får reda på att Agneta fött ett oäkta barn? Och kan hon avhålla sig från att leta reda på sin son?
Ulrikas flykt från häxanklagelserna tar henne och barnen söderut. När vintern kommer hittar de en övergiven gård. Ebba vill verkligen inte ha barnet och trots maken Björns försök att få henne att må bättre hjälper endast stenen. Den vassa skärvans rispor... Agneta har skickats till prästgården för att gå i lära hos prästen Morlandeus änka Anna Theodora. Och vore det inte för den nya prästen, Jostein, hade de och pigan Karna kunnat leva ett bra liv. *** Den femte boken om prästdöttrarna (i en, från början tänkt, trilogi) är precis lika bra som de tidigare. Jag lider med Ebba, hejar på Agneta och Anna Theodora (även om man får andan i halsen av Josteins beteende) och undrar hur Ulrika ska klara sig och de sina. Och precis som tidigare fascineras jag av historiekunskapen författaren har och hur hon lyckas förmedla den. Och att det är vardagslivet och kvinnornas situation som kommer fram tycker jag om. Slutet på boken kändes okej som avslut, men förstår jag efterordet rätt är det bara att sätta sig och vänta på bok nummer sex. Vilket jag gärna gör, då jag verkligen gillar den här bokserien! 🤗
Jag har uppskattat de tidigare fyra böckerna i trilogin om döttrarna Morlandeus och deras familjer. Den här boken är helt i samma anda, men bättre! Språket är det samma, det är enkelt utan att vara torftigt, levande och äkta. 1600-talets Sverige riktigt sipprar fram mellan raderna, mycket tack vare språket som fångar tidens anda utan att det någonsin känns konstlat.
Bokens stora förtjänst är dock karaktärerna, och framförallt kvinnorna (förlåt Magnus, men du är förbenat tråkig!). Det känns som att jag känner dem allihop: Ulrika som nu är en handlingskraftig bondmora istället för en bortskämd tonåring (men fortfarande saknar en del självinsikt), Katarina som bestämt sig för att leva det liv hon vill leva oavsett vad alla andra säger, Ebba som visserligen har Katarina på sin sida men ändå måste brottas mot varje aspekt av sitt liv, Anna Theodora som vill så mycket och lyckas med så lite, och så Agneta som är uppmärksam, smart och vägrar ta skit från någon.
Det verkar som om det blir en sista bok i serien, och det hoppas jag verkligen – för även om Agnetas bok slutar på ett sätt som jag skulle kunnat vara nöjd med öppnar den också dörren för mycket nytt att utforska.
Efter fem böcker finns fortfarande intressanta anslag - hur ska det gå för Ulrika, tex. Annat har gått i stå. Anna Theodora prövar den blå klänningen för tjugonde gången i bokserien. Jostein fortsätter vara Jostein, en ganska endimensionell karaktär. Spännande vore att någon gång få veta hur han tänker? Alla som utsätts för något sväljer. Agneta svalde. Ulrika svalde. Ebba svalde. Det blir lätt lite torftigt efter så många böcker. Trots viss trötthet i texten och många upprepningar håller serien rätt bra för semesterläsning. Med varje bok har tyvärr det språkliga slarvet ökat. I sjätte boken är ord som ”tonåring” med - ett ord som lanserades i USA på 1950-talet, inte i Bohuslän på 1600-talet.
Den historiska verkligheten var inte rolig förr i tiden för framförallt kvinnor. Den belyses starkt i denna bok och de tidigare i samma serie. Gillar man svensk historia så gillar du denna och de tidigare böckerna. Börja i rätt ända om du inte läst någon. Historien beskriver framförallt livet på Orust och Uddevalla om en prästfamiljs barn.
Riktigt intressant och spännande romanserie. Tack vare historiska detaljer och gammaldags ord jag ibland behövde slå upp, gav serien en känsla av att förflyttas i tid och rum. Jag kommer att sakna syskonen Morlandeus...
Ännu en jättebra bok, väldigt spännande att fortsätta följa dessa människoöden. Livet var verkligen grymt hårt på 1600-talet - och de flesta kvinnor var helt utan rättigheter. Jag har verkligen slukat och sträckläst serien om prästdöttrarna…
Fantastiskt än en gång! Karaktärer, känslor allt fler på plats och säcken börjar knytas ihop. En kritiken jag har är att den var för kort. Jag vill ha fler sidor att läsa!