Vad väntar oss när klimatet allt mer kollapsar? Hur illa ute är vi egentligen? Vad är det för hemskt som ruvar vid århundradets slut? I boken Åtta steg mot avgrunden ger sig en av Aftonbladets främsta klimatjournalister in på en resa mot mörkrets hjärta för att ge svar på dessa ödesfrågor.
Här har vi tuff läsning om vår framtid. Författaren levererar svart på vitt vad som kommer hända fram till 2100. Han gör det utan att fluffa till och försköna den verklighet vi, med största sannolikhet, går till mötes under de närmaste 80 åren. Inget rosa filter, det är vassa kanter och käftsmällar rakt igenom. Vi har levt över planetens tillgångar allt för länge och Moder Jord kommer ta betalt. Politiker vågar inte fatta de beslut som krävs för att vända skutan. Det är mycket snack och liten verkstad i de beslutsfattande leden. Sorgligt nog. Jag känner mig uppgiven under läsningens gång, samtidigt som jag känner miljökämpen i mig. Det är dags att steppa upp och öka engagemanget. Vi är skyldiga våra barn att göra så mycket som möjligt. Så är det bara. Punkt. Åtta steg mot avgrunden är välskriven och indelad i korta kapitel. Författaren använder sig av avancerad klimatforskning och boken har en diger källförteckning. Det är angelägen läsning och jag ger boken ☕☕☕☕ + en rejäl påtår.
Lite som att få en kalldusch, ett obotligt cancerbesked och drabbas av en inre jordbävning samtidigt. Men så är det. Fyfan. Syrekapitlet gav mig to-tal panik. Trots att jag trodde att det inte fanns något nytt under radarn så gör Jeppsson ett oerhört resolut pedagogiskt försök i att både driva en samhällsvetenskapligt förankrad prosa samtidigt som man får lära sig om zooxanthellae som lever i alla koraller och flera havsdjur. Om den arktiska isens anatomi, jetströmmar, metanhydrater, den smältande tundrans virologi m.m. Även för mig som är tämligen insatt i frågan var detta onekligen något slags Matrix-moment. Vad gör vi mot varandra? Var är ansvarsutkrävandet? Hur axlar man den nihilistiska avgrunden över sin vanmakt? De frågorna besvaras rimligtvis inte, men att förstå vidden och de typ sjuttioelva faktorerna som driver på allt ytterligare har stöpt om mitt tänkande i grunden. Denna läses verkligen inte i ett svep. Man förnekar saker för sig själv flertalet gånger. Det handlar bara om att skademinimera nu. 1.5 och förmodligen 2-gradersmålen är bortom räckhåll och det är en dödsstöt för framtida generationer, för i historiens geologiska perioder har liknande motsvarigheter alltid resulterat i katastrof på sikt. Bara vi inte når 3 nu.
En stor varning till framtida läsare: Var beredda på klimatångest under läsningen. Själv tror jag aldrig att jag riktigt kommer att repa mig.
Författaren är kallhamrad i sin fakta och här finns inte plats för några hoppingivande avsnitt. På ett sätt får det mig att må riktigt dåligt. Inget jag kan göra kommer att ha någon effekt på klimatet men ändå måste jag ju tro och hoppas för att inte helt ge upp.
Snart finns inget syre i vattnet och med det inga fiskar eller andra levande varelser. Haven kommer att bestå av plast, plast, plast. Medan världen brinner upp, städer översvämmas och landmassor sjunker tänker människor bara på pengar och Thailandsresor.
Det är helt omöjligt att sträckläsa denna bok utan uppehåll trots det oerhört intressanta ämnet. Det finns så mycket som tål att tänkas på ett flertal gånger.
Jag var besviken på den här boken först. Dess första del är lite trevande, torftigt skriven och stökigt disponerad. Om jag förstår det rätt så verkar Jeppson helt enkelt ha slängt in de olika artiklarna från sin artikelserie i Aftonbladet i den rätt kaotiska första delen av boken. Därtill finns en ambition att, om jag uttrycker mig fräckt, leka litterär, genom att väva in, bit för bit, en personlig (traumatisk) berättelse, men även om den i slutändan landar okej så är den i början intetsägande och väldigt tjatig, med fånigt antydd dramatik och cliffhangers som upprepas gång på gång.
Det dröjer länge innan den presentation, årtionde för årtionde, som titel och marknadsföring pekar på, verkligen börjar. Jeppsson förehåller sig sedan också väldigt fritt till hela grejen (vilket väl också är rätt naturligt och oundvikligt; varje delfråga av klimatkrisen sträcker ut sig i tiden och fixeras ogärna vid specifika tidpunkter), men en slags basal ram etableras i varje fall, inom vilken kärnfulla och tydliga kapitel om olika problemområden staplas på varandra. Jag uppfattar här att Jeppsson kanske når någon slags arbetsro i sitt skrivande, och förmår presentera saker och ting med större klarhet och bättre avvägning i presentationen. Efter ett spretigt, introducerande faktafyrverkeri i bokens inledande delar, lyckas han nu rätt väl med att borra lite noggrannare i en del av (de hisnande) problemområdena. I slutändan vågar han sig på att måla upp och personligt försöka begripliggöra de största linjerna, i en filosofisk diskussion som väl inte är så djuplodad, men som bollar med flera intressanta referenser/tänkare och som är välformulerad och klartänkt.
Mot slutet av boken återfinns också den mycket lovvärda del där han pekar på de graverande bristerna i Hans Roslings förljuget klimatignoranta värv. Roslings eftermäle måste, och kommer rimligen (såvida han inte enbart faller i glömska), omvärderas kraftigt, och Jeppssons bidrag till detta är tydligt och välkommet.
Sammantaget är det här en bok som trots, åtminstone inledningsvis, lite klumpig presentation, förmår ge en god – och, därmed, fruktansvärd och livsviktig – introduktion till klimatkrisen i dess fulla bredd, eller åtminstone omfamna och klargöra en rejäl bit av dess ohanterliga vidd.
Mer välskrivna böcker som lyckas ännu bättre med detta är dock Den obeboeliga planeten av David Wallace-Wells, och Klimatet och omställningen och Staffan Laestadius.
Har läst "Åtta steg mot avgrunden: vårt framtida liv på planeten". Boken är skriven av Jonathan Jeppsson och den tar en oerhört intressant titt på hur vårt levnadssätt skapat den klimatkris som vi är mitt uppe i. Utöver detta handlar boken om tornseglare och om en personlig tragedi i författarens familj. Författaren skriver med ett fint språk och jag tycker att ämnet är så lätt att förstå på grund av hur författaren skriver.
Sephen Kings böcker är läskiga men det är inget mot vad Jonathan Jeppssons "Åtta steg mot avgrunden är". Inget för fegisar precis. 😉 Början av boken kändes mest som ett hopsläng av texter med innehåll om sådant jag tidigare läst av andra. Boken växer sedan och ger fler perspektiv på klimatkrisen och det blir riktigt läskigt om man har förmågan att leva sig in i scenariot som målas upp. Klimatpåverkan som människan har gjort ÄR riktigt läskigt och här bäddas det inte in i bomull. Vi måste förstå på djupet! ... och sedan hoppas innerligt att han har fel men samtidigt sluta shoppa, sluta resa och påverka politiker mfl.
Faktabaserad bok om vad som väntar oss i klimatkatastrofens tecken. Här läser jag om smältande isberg, tinande permafrost, människans kommande behov av elförsörjning och insekternas döende. De sista kapitlen är de som griper tag i mig mest. Boken beskriver framtiden som går mot sitt slut och beskriver varför det redan är försent.
En bok som alla som bor på jorden måste läsa. Jag har aldrig läst en sådan sylvass analys av möjliga konsekvenser av klimatkrisen. Helt utan trösterika ord om att allt kommer lösa sig. För mig känns det uppfriskande. Rakt på sak, tydligt och uppräknande, gör det lättare att ta till sig. Du måste läsa!
En domedagsprofetia, visst, men en förhållandevis inspirerande och informativ sådan. Jag kunde tröttna mej på de återkommande pauserna om tornseglaren, men i det stora hela fungerar narrativet bra. Medan stämningen igenom boken är väldigt deppig, avrundar han på slutet med en smula (om än förtvivlat) hopp.
En oväntad bra skildring av samhällsutvecklingen sett utifrån klimatförändringarnas vinkel. Känns relativt neutral och har inga svårigheter att lyfta upp både möjligheter och problem med både kärnkraft och vindkraft.
Synen är relativt negativ och rak, men gissningsvis väldigt rimlig.
Lyssnade som ljudbok med Fredde Granberg som en riktigt bra uppläsare.
Även om du redan anade att allt håller på att gå käpprätt åt helvete så är det här skrämmande läsning. Jeppsson förklarar komplicerade sammanhang på ett enkelt och lättbegripligt sätt. Du kommer att få ångest. Sen tar du dig samman och följer hans råd. Allt du kan göra är att vara en anständig människa.
Boken skildrar en starkt dystopisk framtid. Om man hade klimatångest innan man läste den, lär den inte minska efteråt. Det är en intressant läsning, men de många siffrorna och tidsmässiga hoppen gör det bitvis svårt att hänga med.