Genusdoktrinen

by Ivar Arpi, Anna-Karin Wyndhamn

Vad händer när tanken blir ofri i jämställdhetens namn?

En revolution sveper genom våra universitet. Den kallas jämställdhetsintegrering och används som täckmantel för en radikal och djupgående process. Kvinnor kvoteras in, bakom lyckta dörrar. Forskare tystnar av rädsla för repressalier. Kunskapen snedvrids när forskningsmedel villkoras med att man måste anlägga ett genusperspektiv – om det så är glaciärer, mumintroll eller brofästen man forskar om. Det som nu sker på universiteten påverkar snart hela samhället.

Anna-Karin Wyndhamn, doktor i pedagogiskt arbete vid Göteborgs universitet, har jobbat i nästan tjugo år med jämställdhetsfrågor. Men när hon började på Nationella sekretariatet för genusforskning, som då hade ansvar för att stödja jämställdhetsarbetet vid alla lärosäten och forskningsråd, upptäckte hon ett radikalt förändringsprojekt hon inte kunde stå bakom. Hon tog kontakt med Ivar Arpi, ledarskribent på Svenska Dagbladet, och tillsammans bestämde de sig för att granska de makthavare som sprider genusdoktrinen i Sverige.

Genres: Nonfiction, Politics, Feminism

376 pages, Hardcover

First published January 1, 2020

Reviews

[Niklas Laninge · Rating 3 out of 5]

Här har vi en rätt äcklig kaka men i den hittar man mängder av smarriga russin.

Problemen med boken är många men i grund och botten är det bra att någon lyfter detta ämne. Alla historier, personliga berättelser och citerade studier är intressanta och problematiska. Det verkar som att Wyndhamn haft en minst sagt jobbig tid på sekretariatet, att hon varit en jobbig men viktig kollega. Hennes anteckningar från denna tid är mkt läsvärda.

Några problem jag har med boken är att den är för lång, att den bara hamrar på med knasiga exempel utan någon sorts sammanhang och att författarna inte känna så värst begåvade. Boken hade behövt en redaktör som sett till att boken just blev en bok snarare än en 500 sidor lång Arpi-artikel.

Delarna om knasiga post-moderna studier är underhållande men alla akademiska discipliner har liknande skämskuddar. Här hade man kunnat sålla bort.

Delarna om fördelning av tjänster och stöd och om forskningsråd som bygger sina riktlinjer på felaktiga antaganden och studier som sedan länge motbevisas är nästan på guldspade-nivå. Synd att författarna inte lät denna minst sagt angelägna fråga ta mer utrymme.

[Louise Lennartsson · Rating 2 out of 5]

Intressant synvinkel på ämnet, men synd att boken är oseriöst skriven, förhastat i ett bittert tillstånd. Författarna faller på samma mekanismer som de kritiserar den s.k. genusdoktrinen för: onyanserad, agendadriven, partisk. Det blir svårt att övertyga de som traskar i andra åsiktskorridorer.

[Roland · Rating 5 out of 5]

Mycket intressant och väldokumenterad med faktabakgrund. Att både SvT och en del recensenter var negativa var förstås väntat med tanke på de missförhållanden som avslöjas. För en icke-akademiker som jag själv är det upprörande hur våra lärosäten numera tycks styras uppifrån för att forska för att i många sammanhang bevisa tyckanden som motbevisas av annan forskning men inte får ifrågasättas.

[Monica · Rating 4 out of 5]

Väldigt välskriven och tydlig bok som visar på hur det postmoderna samhällets nedmontering av meritokratiska institutioner drivits på från politiskt håll under förevändningen att det handlar om jämställdhet. För en gammal feminist och akademiker av 1900-talet känns utvecklingen minst sagt oroväckande så den här texten är ett viktigt inlägg i debatten. Lättläst trots sitt höga faktainnehåll. Rekommenderas!

[Alfred Ingmår · Rating 4 out of 5]

Hann läsa 3/4 eftersom den verkar va eftertraktad på biblioteket (vilket jag tycker är bra). Tycker det är en nykter och balanserad kritik av genusdoktrinen och det som förutsätts/medföljer. Den är lite repetitiv och ostrukturerad i vissa fall, vilket försämrar läsupplevelsen, men budskapet är starkt och viktigt.

[Harald G. · Rating 4 out of 5]

Glimrende gravejournalistikk om hvordan radikale virkelighetsfjerne teorier fra kjønnsforskning nærmest har oppnådd hegemoni i svensk likestillings- og forskningspolitikk.
Teorier som er så ekstreme at de neppe ville hatt støtte av mer en et 1-siffret prosentandel av befolkningen, har i løpet av de siste 25 år blitt nærmest offisiell svensk politikk. Denne utviklingen har vært kamuflert under tilsynelatende ukontroversielle likestillingspolitiske programmet kalt "jämställdhetsintegrering". Pådriver for denne politiske aktivismen har vært etaten "Nationella sekretariatet för genusforskning" som har vært tungt bekvinnet med tilhengere av ytterligårende kvotering og inngrep i forskningsfrihet.

Forfatterne (journalisten Arpi og pedagogikkforskeren Wyndhamn) drøfter hvordan radikal kjønnsforskning er i direkte motstrid til forskningskonsenus og universitetenes formål siden de bygger på grunnideer som fornekter biologisk kunnskap, empirisk etterprøvbarhet og idealet om objektiv vitenskap.

Hva er regner Arpi og Wyndhamn som idégrunnlaget innen de nyeste retningene innen kjønnsforskningen?
— "Men med intersektionalitetsteorin följer ofta ett par problematiska antaganden: Den som är underordnad är ett offer, och den som är längre upp i pyramiden är förövare. Förut gällde detta antagande arbetarna och kapitalisterna, nu är många fler grupper inblandade. Och nästan oavsett vad den underordnade gör kan det förklaras och legitimeras av det förtryck som denne utsätts för ovanifrån. Kritik mot underordnades beteende ses med oblida ögon och kallas för att skylla på offret eller att sparka nedåt."

Kjønnsforskningen er grunnleggende anti-vitenskaplig fordi det er umulig å falsifisere teoriene som dette faget fremsetter. Dermed regner forfatterne det mer som en "doktrine" enn som en vitenskap, som er det kjønnsforskningen kamufleres som:
— "Genusvetarna har låst in sig i stuprör [=silo], dit kritik aldrig når. Den kritik som förs fram kallar man ”motstånd” och ser som hotfull. Ett öppet samtal är inte något man vill riskera. Och varför skulle man? Man har redan erövrat hegemonin inom statsförvaltningen. Om du har regering, generaldirektörer, rektorer och ledningar på din sida, varför riskera något genom samtal?


Boka minner om noen av episodene i den norske TV-serien "Hjernevask" fra 2010, en serie som også nevnes i et av kapitlene.

Vil gi boka litt trekk for at den litt rotete disponert, og verken går helt i dybden på analysen av kjønnsforskningen eller biologiforskning som motbeviser sentrale teorier innen denne.

[Stefan Maras · Rating 4 out of 5]

Den feministiska regeringen ger samtliga lärosäten i uppgift att föra in mer jämställdhet i alla delar av sin verksamhet. Vid en första anblick låter det inte så farligt. Få är emot jämställdhet mellan könen. I praktiken innebär det dock att universiteten ska införliva genusteorier och radikal ideologi maskerad som vetenskap. Regeringen har i realiteten beordrat en politisering av svenska universitet.

[Christian Björck · Rating 4 out of 5]

Matig bok med skrämmande exempel. Stundtals kan den bli långrandig (hade kanske kunnat trimmas ned för att bli vassare) men är mycket intressant. Bör läsas av alla för att få koll på hur våra universitet förfaller.

[Sebastian Ek · Rating 5 out of 5]

Jävligt skrämmande.

[Iselin · Rating 4 out of 5]

Otroligt intressant och väldigt välskriven. Önskar att alla läste den.

[Björn H · Rating 1 out of 5]

Ivar Arpi och Anna-Karin Wyndhamn är, om den här boken är något att gå efter, inga fans av genusforskningen. Boken handlar till stor del om att visa upp genusforskningen som en navelskådande disciplin där intriger och småaktigheter är högt uppe på dagordningen. Den egna akademiska karriären är viktigare än att presentera "sanningen". Som debattinlägg är boken okej, men samtidigt långrandig och ofokuserad.

Det som saknas i boken är struktur. Boken börjar okej, med en närmare genomgång av några fall där författarna anser att genusforskningen tagit sig för stora friheter, eller där professorer utmanats för hårt av sina egna institutioner. Sedan spårar det sakta ur. Händelser och forskningsprojekt staplas nästan anekdotiskt på varandra, som att författarna inte förmått eller velat sålla i materialet, men samtidigt inte riktigt vetat vad de ska göra med det. Tidigt i boken dyker små avsnitt som heter "Sekretariatet inifrån" upp. Det finns ingen avsändare till dessa. Jag antar att det är Anna-Karin Wyndhamn som är avsändaren, men det hade underlättat om det faktiskt stått. De avsnitten försvinner i andra halvan av boken, vilket får hela greppet att kännas ogenomtänkt. Och apropå struktur: Vem tyckte egentligen att det var en bra idé med slutnoter? De upptar dryga 30 sidor i slutet av boken och är oerhört osmidiga om man faktiskt vill kolla en källa, eller för den delen få en förtydligande kommentar.

I grund och botten känns det som att boken famlar efter vad den är så arg på. Genusforskningen har alldeles säkert sina knäppstarar - det är inte unikt för den akademiska disciplinen, skulle jag tro - men boken hade lyft betänkligt om författarna hade gett exempel på genusforskning som faktiskt börjat leda någonstans. I grunden känns det som att författarnas största problem är kvalitativa metoder i motsats till naturvetenskapliga metoder. Kvalitativa studier som t.ex. bygger på aldrig så många intervjuer har ändå svårt att säga något om hur alla människor upplever ett fenomen.

Som boken är nu ifrågasätter den och misstänkliggör i princip kategoriskt hela forskningsfältet. Som debattinlägg tycker jag ändå man kan läsa den; det är kul och nyttigt att läsa böcker med olika ståndpunkt. Även om just den här boken inte gör det jättebra eller engagerande.

[O* · Rating 3 out of 5]

Väldigt intressant bok på många sätt, i synnerhet de delar som är självupplevda och handlar om Nationella sekretariatet för genusforskning vid Göteborgs universitet. Där finns verkligen anledning undra vad det är som pågår ("Vi ska säga och skriva behenna, inte bemanna"). Arbetet verkar mer gå ut på att uppfostra andra universitet att tycka rätt än att faktiskt forska.

I några fall som tas upp tänker jag att jag inte känner mig säker på att alla parter har fått möjlighet att komma till tas, och där kunde kanske mer arbete ha lagts på att övertyga mig om att så är fallet.

Många av de fall som tas upp är kända från media redan (Uppsalaforskaren som fick en reprimand för att ha sagt n-ordet, trots att hon enbart sa det för att berätta hur man söker i arkiv efter gammal forskning i rasfrågor, sa det inom " " och bad om ursäkt för det; Lundaforskaren som i en kurs om sen 1800-talsfascism fick kritik för att det på litteraturlistan inte fanns några kvinnliga författare - få kvinnor var fascister och skrev om det då etc etc.) Jag vet inte om jag egentligen lär mig så mycket nytt om själva fallen, utan här hade det varit intressant att få höra andra sidan, t ex den jämställdhetskonsult (eller liknande titel) vid Uppsala universitet som tvingade Uppsalaforskaren att lova att inte göra så igen. Kanske gick de bet på det?

Mot slutet känns boken tyngre, och inte lika rappt skriven. Kanske hade mer kunnat sägas/poängerna kunnat göras på ett mer stringent sätt? Det hade också varit intressant att läsa vad ledande politiker säger om utvecklingen. Är de nöjda? Menar det att det går på rätt väg? Eller finns det någon självkritik?

Jag tänker också att boken nog kan tänkas få starka anhängare såväl som motståndare. Hade en mer fruktbar dialog kunnat fås genom att vara mindre raljerande ibland? Jag är inte säker, och underhållningsvärdet blir högre på det här sättet, men det är synd om det alienerar någon.

Mycket lättläst, särskilt de första tre fjärdedelarna, och underhållande. Välskriven, om än några korrekturfel och liknande har smugit sig in tyvärr. Men det är standard numera.

[Petter Wolff · Rating 3 out of 5]

Not a very fun read, but probably necessary.
The book originated in a series of journalistic articles, and that's a format that would have worked better - but maybe the material couldn't be used for a new series with another publisher, due to rights? I don't know. At any rate, we're left with a book that could have done with a lot of editing (as is common these days of quick publishing, it seems).
Anyway. The book paints a picture of how gender policy has been allowed to ingrain universities and research, and how this policy is cooked up in governmental departments and projects. It shows, by looking at several of these institutions and their forerunners, that there is very little scientific evidence to ground the policies, and that where evidence exists, it often points in other directions and is actively hidden. However, it has become national policy, so there's no need for further analysis, and dissent will be grounds for iceboxing or firing.
So the book is not a great read from a storytelling or structural perspective. But to say that it's anecdotal, as Ebba Witt-Brattström did in a review (https://www.svd.se/genusdoktrinen-tap...), is downright dishonest (maybe she didn't muster the energy to actually read the whole book). She says thay "it's difficult to write journalistically about science", but that's exactly what's been done here I would say. Well, as we've seen in other socieal systems, denial and dishonesty and avoiding scientific conversation works a long way when the policy has been set. But it still has a limited shelf time. Sooner or later it expires.

[Jonatan Almfjord · Rating 4 out of 5]

När vi började skriva den här boken tänkte vi att vi skulle stöta på aktivistiska feministstudenter som drev universiteten framför sig. Det är inte vad vi har sett. Tvärtom.

Genusdoktrinen är antingen en smått konspirationsteoretisk övertolkning av en pågående politisering av akademin i Sverige, eller en viktig visselblåsare som redogör för ett reellt hot från densamma. Exakt var på den skalan boken hamnar får nog tiden avgöra.

Men att tendenserna finns där tycks det inte råda någon tvekan om. Som alltid kan varje enskilt exempel kritiseras för anekdotisk bevisföring, men två saker talar till bokens fördel: 1) Att en av författarna själv jobbat på Nationella sekreteriatet för genusforskning; samt 2) att det omskrivna inte bara utgörs av förmodade outtalade överenskommelser, utan ibland kan härledas till konkreta formuleringar i myndigheters och lärosätens styrdokument.

Jag tror dock att man hade tjänat på att stryka exempel från utlandet och fokuserat på problemen inom Sveriges gränser. Dels då det blir svårare att argumentera trovärdigt för paradigmskiften på internationell nivå, och dels för att det helt enkelt är lättare att göra något åt saken på nationell nivå.

Slutligen vill jag konstatera att oavsett vad man tycker om Arpi & Wyndhamns bok bör det ses som ett varningens tecken när företrädare för ett existerande forskningsfält inte bemöter kritik, utan verkar vilja tiga ihjäl den. "Våga vägra debatt" har ingen plats inom vetenskapen. Det går rakt emot det öppna samhälle som Karl Popper förespråkade.

[Viktor Nilsson · Rating 3 out of 5]

Hade väldigt gärna gett denna bok 5 stjärnor. Det har många bra kvaliteter:
- Den är ögonöppnande - ifrågasätter sådant som ofta tas för givet.
- Den avslöjar alvarliga missförhållanden - studier som inte går att replikera, universitet som styrs efter en politisk agenda, beslut som fattas utifrån studier som feltolkas, akademiker som inte vågar uttala sig med namn, dolda agendor, etc.
- Den är välskriven rent språkligt.
- Den är gediget researchad - många intervjuer och många välbalanserade resonemang om studier som visar olika saker på ett balanserat sätt.

Tyvärr är den här boken inte så bra "som bok" - det känns som att den har fel format. Det är som en 300 sidor lång ledarsida, vilket blir lite tröttsamt att läsa. Den borde ha hanterats lite mer hårdhänt under sitt framställande, vissa saker borde kortas ner och andra saker borde lyftas fram. Strukturen skulle vara tydligare. Det saknas stundom en röd tråd.

Märkligast av allt är att författarna, trots att de har ordentligt på fötterna och korrekt hänvisar till studier som stödjer deras påståenden, ändå framstår som debattörer. Studieresultat och avslöjanden som är guld värda slarvas bort då de blandas med hånfulla kommentarer och påhittade citat. Ibland blir argument rentav känslomässiga.

Om man har lite överseende med de mer subjektiva delarna i boken, så finns ändå saker här inne av riktigt hög kvalitet. Boken är läsvärd om man är intresserad av ämnet och inte är obekväm med Ivar Arpis stil.

[Björn · Rating 5 out of 5]

Outstanding book (in Swedish) on a highly toxic field

[Florence Plaster · Rating 3 out of 5]

DNF - Läste ungefär 40% innan jag fick nog då jag kände att jag fått ut det jag ville av boken: att förstå i hur stor utsträckning genusdoktrinen har blivit implementerad i vårt samhälle.

Mitt betyg blir således av första ~40% av boken.

[Nathalie · Rating 3 out of 5]

Boken visar på hur västvärlden har spårat ur med den nuvarande genusdoktrinen. Kön är inte biologiskt utan en social konstruktion, men män suger. Vi kvoterar in, men bara kvinnor (som egentligen inte finns för de är en social konstruktion (?)) annars är det diskriminering. Intersektionalism är viktigt genom att använda teorier om vem/vilka som har minst makt och på på vis ge dem makt. Typ så.