Farma pereł

by Liza Marklund, Elżbieta Frątczak-Nowotny (Translator)

Najnowsza powieść bestsellerowej autorki, której książki sprzedały się w ponad 23 milionach egzemplarzy! Książki Lizy Marklund przetłumaczone zostały na 40 języków i przyniosły jej wiele nagród, wyróżnień oraz pierwsze miejsce na liście bestsellerów „New York Timesa”.
W nowej powieści poznajemy historię Kiony, która wraz z rodzeństwem i rodzicami mieszka na niewielkiej wysepce na Południowym Pacyfiku, odizolowanej od reszty świata. Pracuje na farmie pereł, nurkując i doglądając hodowli. Jej spokojne życie zostaje zakłócone, gdy pewnego dnia fale wyrzucają na brzeg żaglówkę z rannym mężczyzną. To początek zapierającej dech w piersiach opowieści trwającej ponad pięć lat i rozgrywającej na czterech kontynentach. Opowieści o miłości i pieniądzach, o przemocy i samotności, o edukacji i wierze; historii, która stawia pytania dotyczące poszukiwania sensu życia i ceny, jaką płacimy za rozwój gospodarczy.

Genres: Crime, Fiction, Thriller, Mystery, Swedish Literature

520 pages, Paperback

First published September 19, 2018

About the author

Scandinavia’s undisputed queen of crime fiction, Liza Marklund is the No. 1 international bestselling author of the Annika Bengtzon series.

Liza Marklund was born in 1962 in the small village of Pålmark, close to the Arctic Circle in Sweden. She is an author, journalist, columnist, and goodwill ambassador for UNICEF. She is also co-owner of Piratförlaget, one of Sweden’s most successful publishing houses. Since her debut in 1995, Liza Marklund has written eleven novels and two nonfiction books. Liza co-wrote the international bestseller The Postcard Killers with James Patterson, making her the second Swedish author ever to reach No. 1 on the New York Times bestseller list. Her crime novels featuring the gutsy reporter Annika Bengtzon have sold more than 13 million copies in 30 languages to date.

Liza Marklund worked as an investigative news reporter for ten years and as an editor in print and television news for five. Today, she also makes documentaries for television and writes for various newspapers. Her topics are often women and children’s rights. Liza has made documentaries about children with HIV/AIDS in Cambodia and Russia, and a series about domestic violence, Take a Little Beating.

Liza is also a popular columnist since 20 years. Her columns have appeared in various Swedish and international newspapers and magazines, including Financial Times in the UK, Welt am Sonntag in Germany, Dagbladet Information in Denmark, and Ilta-Lehti in Finland. She is a regular columnist in Swedish tabloid Expressen and Norwegian daily Verdens Gang. Today, Liza and her family divide their time between Stockholm in Sweden and Marbella in southern Spain.

Reviews

[Liviu Szoke · Rating 4 out of 5]

Primul roman de Liza Marklund pe care îl „citesc” nu este un roman polițist, nici nordic-noir, nici nu face parte din celebra serie „Annika Bengtzon”. Este un roman mainstream aș putea zice, care urmărește aventurile Kionei Matavera, fiica unui fermier de perle negre de pe o insulă din arhipelagul Insulele Cook din Oceanul Pacific, la distanță bună de Noua Zeelandă și Australia (locuri în care își petrec nordicii vacanțele, ca idee). Dar doar un sfert din poveste se petrece aici, pe Manihiki, unde naufragiază un suedez pe nume Erik Bergman, de care se îndrăgostește tânăra Kiona. Restul? În Los Angeles, Londra, Dar es-Salam și alte câteva.
O poveste tristă și lentă, dar atât de ramificată și de complexă, că va pune la încercare răbdarea oricărui cititor. Dar rezultatul merită, vă garantez. Discuții despre Biblie, Coran, rolul lui Dumnezeu, al lui Iisus și al divinității, în general, în viața oamenilor, despre banii care mișcă lumea, despre bănci și cum poate fi preluată cu forța Rezerva Federală a Statelor Unite ale Americii.
O traducere solicitantă, dar provocatoare și plină de satisfacții.

[Rodica Gavril · Rating 5 out of 5]

"Ferma de perle negre" ("Pärlfarmen") este o carte din alt registru decât seria "Annika Bengtzon", dar în care talentul Lizei Marklund e la fel de marcant.
Emoții, realism, iubire, simplitate, chin, devotament, cruzime, naivitate, trădare, răzbunare, curaj, acceptare a riscului, responsabilitate - cititorul le trăiește pe toate, iar imaginația lui nu mai are granițe!

"Pärlfarmen" (maybe 'The Black Pearls Farm') is a book from a different register as the 'Annika Bengtzon' seria, but in which Liza Marklund's talent is similarly evident.
Emotions, realism, love, simplicity, devotion, cruelty, naivety, treason, revenge, courage, risk acceptance, responsibility - the reader lives them all, and his imagination is borderless!

[Elisabeth Heien · Rating 3 out of 5]

This story started so incredibly well,I absolutely LOVED it. But,even if it IS a very read-worthy book, it kind of lost its credibility in the second half. Like the story became "too much"...

[Henrik · Rating 2 out of 5]

Total urealistisk historie, foregår på Cook Islands, i USA, England, Tanzania, Sverige mfl. Meget langsom start og vildere bliver det ikke. Tæt på en ommer.

[Rudolfina (czytacz.pl) · Rating 1 out of 5]

DWIE KRÓLOWE
W Szwecji nazwisko Lizy Marklund wymieniane jest jednym tchem obok Camilli Läckberg. Obie pisarki nazywane są „królowymi kryminału”. Jednak jeśli chodzi o popularność na świecie (czytaj: liczbę sprzedanych egzemplarzy) Camilla wyprzedza Lizę o kilka dystansów. Bardzo bym chciała odkryć tajemnicę, dlaczego tak się dzieje.

Kryminalne serie obu pań są bardzo do siebie podobne. Ciekawe historie, porządnie skonstruowana intryga, dopracowane zakończenia, dobra dramaturgia. W obu przypadkach detektywem jest kobieta – amator, u Läckberg pisarka, u Marklund – dziennikarka i ważną rolę odgrywa tło obyczajowe oraz życie prywatne bohaterek. Na początku w ogóle miałam przygodę i pomyliłam serie. Czytam książkę Läckberg i nie poznaję głównej bohaterki. Zastanawiam się: zaraz, to ona nie miała więcej dzieci? Miała, tylko bohaterka innej autorki.

Wybaczcie tę przydługą refleksję, ale piszę o tym, dlatego, że naprawdę mnie ten fenomen zastanawia. Liczę, że może ktoś pomoże mi znaleźć odpowiedź. Czy umieszczenie akcji na zapadłej prowincji (nadmorska Fjällbacka) to wystarczający powód, aby zdobyć serca czytelników? Czy może chodzi o to, że Marklund nie istnieje w mediach społecznościowych i nie dzieli się z czytelnikami informacjami w rodzaju: właśnie zmieniam męża?

Ad rem. „Farma pereł” jest kolejnym dowodem na to, że obie wspomniane wyżej pisarki naprawdę mają ze sobą wiele wspólnego. Läckberg niedawno postanowiła odpocząć od swojej kryminalnej serii i spróbować sił w thrillerze. Na „Złotej klatce” poległa z kretesem. Marklund wpadła na ten sam pomysł, niestety z podobnym rezultatem. Wyszło minimalnie lepiej, ale tylko dlatego, że tym razem autorka miała na tyle instynktu samozachowawczego, aby powstrzymać się przed epatowaniem scenami seksu.

Marklund już w prologu zdradza zakończenie. No dobrze, ale to doświadczona pisarka – myślę sobie – może to jakaś podpucha. Czytam więc dalej, ale im bardziej się zagłębiam w treść, tym mocniej zgrzytam zębami.

Żeby przeczytać tę książkę bez bólu, musicie uwierzyć że Marlon Brando, steruje waszym życiem z kosmosu. Albo w co tam tylko chcecie, byle poziom absurdu przekroczył dopuszczalne granice. Bo dalej jest tak:

Lata 90-te ubiegłego wieku. Akcja rozpoczyna się na atolu Manihiki należącym do Wysp Cooka. Na samym środku Pacyfiku, tysiące kilometrów od Australii, jeszcze dalej od Ameryki Południowej. Większej pipidówy trudno sobie wyobrazić. Nie można nawet powiedzieć, że psy tam dupami szczekają, bo nie ma tam psów. Na wyspie żyje kilkaset osób. Nie ma prądu, bo od dwóch lat nie przypłynął tam żaden statek i zabrakło ropy do generatorów. Telefonów komórkowych i internetu też oczywiście nie ma, z resztą świata można się połączyć przy pomocy starego radia. Ludzie utrzymują się z połowu pereł, żywią się tym, co złowią i orzechami kokosowymi, a po wiosce biegają samopas kurczaki i świniaki, które zjada się od wielkiego święta. Na tej wyspie mieszka sobie dziewczyna, Maoryska Kiona. I na tymże zadupiu czytuje książki Umebrto Eco, Paula Coelho i Fryderyka Nietschego. I doskonale orientuje się, kim był Gorbaczow i dlaczego komunizm złą ideologią jest, jak prawie każda nastoletnia Szwedka. No super, czytelniku, witaj w świecie równoległym. Ale to tylko wstęp, wyprawa w kosmos dopiero się zaczyna.

Dziewczyna rusza w szeroki świat, i chociaż po raz pierwszy widzi na oczy takie wynalazki jak samochód, autostrada, jumbo-jet, metro, konto bankowe, telefon, internet, nie czuje się w tym nowym środowisku jak Krokodyl Dundee, tylko jak globtroterka, która widziała tyle, że zdziwić ją może tylko fakt, że są jeszcze miejsca na ziemi, gdzie ludzkie mięso służy za pożywienie.

Intryga sensacyjna jest prosta jak budowa cepa, a inspirację zakurzonymi Bondami, z Seanem Connery w głównej roli widać jak na dłoni. Rosyjsko-chiński spisek, mający na celu przejęcie władzy nad światem został wyciągnięty z najgłębszego lamusa. I do tego szwedzki bohater, który wie, jak ograbić Stany Zjednoczone ze wszystkich zasobów gotówki. I dzielna Maoryska, która przejmuje po nim schedę.

Jedyne, co mogę zaliczyć na plus tej powieści, to powzięcie postanowienia, aby odwiedzić kiedyś Wyspy Cooka. Wczuwając się w klimat powieści, już teraz planuję zakup skrzydeł na AliExpress. Jak tylko przesyłka dotrze, przypnę je sobie do ramion i lecę, lecę, lecę.

Jeżeli nie mieliście jeszcze do czynienia z Lizą Marklund, pod żadnym pozorem nie zaczynajcie znajomości z nią od „Farmy pereł”. Możecie się nabawić ciężkiego urazu. Za to do kryminalnej serii z Anniką Bengtzon możecie zajrzeć bez większych obaw.


https://www.czytacz.pl/2020/06/liza-m...

[Madeleine Corfier · Rating 2 out of 5]

Zu Beginn fand ich die Geschichte unterhaltsam & ganz nett auf der schönen Südseeinsel. Schnell entwickelt sich das Buch aber zu einer sehr nachdenklichen (& für meinen Geschmack überwiegend zu traurigen ) Erzählung. Man kann den Handlungen & Gedanken der Hauptdarstellerin zwar schon folgen , aber mich hat es eher aufgeregt & in eine nicht so schöne Welt entführt. Das Ende hat wieder etwas gerettet & die Geschichte ganz stimmig abgeschlossen…


‚Wenn du ein Meer wärst, wär ich eine Welle
Wenn du der Himmel wärst, hätte ich Flügel
Wenn du ein Regen wärst, wär ich Meer & Land
Wenn du Musik wärst, wär ich ein Lied
Wenn du eine Ebene wärst, wär ich der Wind
Aber ich wäre nichts, wenn es dich nicht gäbe

Komm, meine Geliebte, der Mond ist groß
Alle Fenster sind offen heute Nacht
Offen für die Welt, in der die Liebe wohnt
Komm einfach her & halt mich heute Nacht wach
Wir sind noch da, du & ich
Wir sind die Zeit, die vergeht
Wenn der Morgen kommt, tun wir‘s nochmal‘
(S.151)


Buch nr 87 in 2025

[Jenny (knasentjej) · Rating 2 out of 5]

Berättelsen är väldigt ojämn. Det dröjde närmare 200 sidor innan jag fastnade lite grann. Sen gick det upp och ner när det kommer till hur mycket jag kände för att försätts läsa. Jag tror inte att jag hade läst klart boken om det inte var för att vi bokciklade om den.

Jag tycker texten är väldigt korthuggen och avskalad. Avskalad i negativ bemärkelse, tyvärr, för jag saknar mer miljöbeskrivningar och känslobeskrivningar. Huvudkaraktären Kiona visar inte mycket känslor trots att det är ur hennes perspktiv som boken berättas. Man får lite mer känslor från bikaraktärerna, men det känns ändå som att det saknas något på den fronten.

[Maria · Rating 3 out of 5]

Jag är så väldigt kluven till den här boken, att jag knappt vet var jag ska börja. Det finns vissa delar jag tycker supermycket om, men samtidigt är det delar som gör att jag knappt läser klart boken.

Tyvärr är Pärlfarmens början ganska långrandig och det är inte förrän efter ca 200 sidor som jag tycker att det tar fart. Då blir det istället väldigt spännande och jag läser klart boken ganska snabbt. Det kanske inte är jättetrovärdigt, men det är actionfyllt, och jag gillar den handlingskraftiga, idérika och driftiga person som Kiona blir ju längre boken kommer. Jag känner med henne, jag gråter med henne och jag blir ibland väldigt arg på henne över de val hon gör och hennes naiva personlighet.

Det är en ganska faktaspäckad bok, dels om Cook-öarna men också om ekonomi, och är man inte faktaintresserad kanske det kan ses som väldigt mycket information som inte alltid är väsentlig för berättelsen och handlingen. Däremot tycker jag att Liza Marklund väver in den här faktan på ett väldigt snyggt sätt.

Persongalleriet är lagom stort och eftersom boken är uppdelad i flera delar blir det också lättare att hänga med i det hela. Karaktärerna har sin plats, och det gör det väldigt lätt att hålla koll på dem. Jag gillar Clay, jag gillar Erik och jag gillar Kiona. Kanske gillar jag främst Clay, men det har nog med hennes oerhört pålästa natur att göra, jag brukar falla för sådana människor generellt.

Språket är bra, men kanske ibland onödigt krångligt. Det kanske är svårt att skriva information om ekonomi utan att slänga sig med fackliga uttryck, men oftast tycker jag att Marklund gör ett bra jobb när det kommer till att förklara sådana.

Boken skiljer sig markant åt från de andra böcker av Marklund som jag läste i min ungdom, och det kanske är en av anledningarna till att jag inte riktigt fastnar, på något sätt hade jag förväntat mig något annat.

[Ulrica Kulturladyn · Rating 3 out of 5]

Mina förväntningar var ganska höga och jag tycker att boken börjar bra med skildringen av det stilla och isolerade livet på Manihiki. Kiona bär på sorger, men har ett driv och en vilja om att komma bort från ön och att få studera. Ganska snart förstår man att även den svenske främlingen Erik bär på mörka hemligheter.

När Kiona för första gången lämnar Cooköarna tänker jag att historien ska lyfta, men istället tycker jag att den spårar ur. Sedan lyfter den igen vid ett par tillfällen, men tyvärr inte tillräckligt. Boken är lättläst och har ett språkligt flyt, men går aldrig på djupet i Kionas känslor och upplevelser av saker. Det blir ytligt och mer presenterad fakta. Jag uppskattar miljön på Manihiki och 90-talsblinkningarna.

[Oana · Rating 2 out of 5]

Buna

[Liselotte Howard · Rating 2 out of 5]

Det var inte igår en läste Liza Marklund! (Tidigt 00-tal, enligt mina listor.) Det gör det lite svårt att dra paralleller eller jämföra. Men det här känns... inte som någon som har varit författare så länge. Texten känns omogen och osäker, karaktärerna av typen du inte lär känna på riktigt. En stor anledning är säkert det faktum att Marklund väljer en "exotisk" plats som utgångspunkt. Hon har alldeles uppenbart researchat Cook-öarna ordentligt, men kunskapen hon samlat på sig står irriterande i vägen för det skönlitterära. De första kapitlen är till exempel fyllda av kursiverade ord på ursprungsspråket, och sidorna fylls av parenteser där saker förklaras, som vore det en faktatext jag läste. (Och ärligt talat, jag kommer inte lära mig vad kokoskrabba heter på maori så det hade gått bra att använda svenska direkt.) Samtidigt namedroppas svenska företeelser på ett löjligt sätt, följt av världshändelser som ska sätta in skeendena i en specifik tid (jag vet att fotbolls-VM 94 var stort, men att sätta sig och jubla direkt efter ett dödsbesked blir extremt osympatiskt...)
Tyvärr grips jag aldrig av själva historien heller. Det hjälper inte att pacingen är helt off, och att saker (som jag inte ens kunde börja ana mig till av föregående kapitel) händer främst i bokens sista fjärdedel - som blir ett rörigt hoppande mellan länder och intensiva förklaringar över hur allt hängde samman (trots att jag alltså tidigare inte fått veta att något SKULLE hänga samman).
Det är kul när författare provar på något nytt. Men inte alltid så lyckat.

[Anna Dalvi · Rating 1 out of 5]

Det verkar som om Liza Marklunds fantasi tryter. Hur kul är det att skriva en bok som (åtminstone delvis) utspelar sig i Polynesien där huvudpersonens syster heter Moana och kusinen heter Vaiana? Fantastisk research där..... Sen lägger hon otroligt mycket tid på att citera sångtexter - hon måste verkligen älska Niklas Strömstedt, för texterna till både Om och Sista Morgonen är med vid ett flertal tillfällen. Och så har vi en massa sammanfattningar om diverse filmer och romaner. Vid det här laget har vi nog fyllt upp 100 sidor eller så, och det är utan någon som helst handling i boken.
Jo, vi har lite fakta om Sverige. Det är inte ofta jag hört någon beskriva Sverige som "Europas tredje största land". Skulle vilja påstå att det aldrig hänt.
Själva berättelsen är väl sådär. Helt osannolik.

[Mari Moisio · Rating 2 out of 5]

Pidin kirjasta, sen teemoista, tarinasta ja juonen kulusta sekä hienoista yksityiskohdista. Mutta erään henkilön viisaat mielipiteet olivat vähän liian suoraan Hararin ja Hawkinsin ym suusta. No, ehkä pikkujuttu.
Tässä kirjassa liikuttiin kovasti ympäri maailmaa ja kohdattiin erilaisia ihmisiä ja yhteisöjä. Luultavasti Marklund halusi tehdä ehkä jotenkin kantaaottavan ja ajankohtaisen romaanin mutta jotenkin tämä jäi aika vaisuksi. Harmi. Haluaisin pitää Marklundista.

[Eva Boktokig Boström · Rating 4 out of 5]

http://boktokig.blogspot.com/2018/12/...

[T T · Rating 3 out of 5]

Tarina eteni paikkapaikoin hitaasti ja yksitoikkoisesti. Kirjan miljööt taas olivat kiinnostavia ja hyvin kuvattuja. Ei mikään lukuelämys, mutta sen verran kiinnostava, että jaksoi lukea loppuun.

[Sonjas · Rating 4 out of 5]

Die Perlenfarm ist der erste Roman, den ich von der schwedischen Bestsellerautorin Liza Marklund gelesen habe. Die Autorin entführt uns ins Paradies, und zwar nach Manihiki, das in den tropischen Gewässern der Südsee liegt. Hier lebt unsere Protagonistin, die junge Kiona. Sie taucht hier nach Perlen, eine Welt in der sie alles vergessen kann. Doch eines Tages zieht ein Zyklon über die Insel und vor der Perlenfarm ihrer Eltern strandet ein Segelboot. Kiona pflegt den verletzten Erik gesund und verliebt sich unsterblich in ihn. Doch plötzlich verlässt Erik fluchtartig die Insel. Wer ist Erik wirklich? Kiona entschließt sich, ihn zu suchen. Ein großes Abenteuer beginnt. Sie durchquert Europa, Amerika und Afrika .....
Ein spannende und interessante Geschichte. Ich muss gestehen, dass ich mich an den Schreibstil der Autorin erst gewöhnen mußte, und daher einige Anlaufschwierigkeiten hatte, in die Geschichte reinzufinden. Die Südseeinsel kann ich mir durch die tollen Beschreibungen wunderbar vorstellen. Auch die Protagonistin sehe ich vor mir, sehe sie mit Leidenschaft nach Perlen tauchen. Spüre förmlich ihre tiefen Gefühle für den gestrandeten Erik, kann ihre Enttäuschung nachvollziehen als dieser sang- und klanglos verschwindet. Bewundere sie für ihre Entschlossenheit. Ich bin begeistert von meiner Reise um die Welt. Ein Buch voller Emotionen, eine wunderschöne Liebesgeschichte und ein ebenso spannender Thriller, der mich gefesselt hat. Ich habe das Gefühl, diese Reise live mitzuerleben. Und war am Ende doch von der Lektüre, für die ich 4 Sterne vergebe, positiv überrascht.

[Esclavo · Rating 4 out of 5]

Nazwisko autorki było mi już wcześniej znane i kojarzyło mi się z kryminałami. I z taką właśnie myślą zabrałam się za czytanie jej najnowszej powieści. A tutaj totalne zaskoczenie. Autorka zabiera nas w ciekawą podróż po kontynentach w poszukiwaniu prawdy. Akcja rozpoczyna się w nietypowym miejscu, bo w tytułowej farmie pereł. Pierwszy raz się spotkałam z takim motywem, ale bardzo mi się podobał. Początek to typowa obyczajówka i gdyby cała powieść utrzymała taką atmosferę, może i oceniłabym ją wyżej. Późniejsze wydarzenia, mimo że wprowadzają więcej akcji, momentami są dla mnie niezrozumiałe, a główna bohaterka nie przekonuje mnie w swoim działaniu.

Powieść jest oryginalna, ciekawa i niesamowicie wciąga. Mimo wątku sensacyjnego, to książka niełatwych losach kobiety rzuconej w "inny" świat. Trochę nostalgiczna, trochę gorzka. Ciekawa i godna polecenia pozycja, z oryginalną fabułą i bohaterami.

[Elina Mäkitalo · Rating 4 out of 5]

Hieman erilaista Marklundia, jota tottunut lukemaan mutta omalla tavallaan ihan hyvä. Pidin siitä, että kerrottiin tapahtumista useammassa maassa ja paikassa. Alku oli jokseenkin hidastempoinen ja mutta omalla tavallaan ihan kaunista kerrontaa mutta tuntui että itse tapahtumiin päästiin sisälle kovin hitaasti. Jotkut tapahtumat tuntuivat pikkuisen liian helpoilta tai helposti ratkeavilta. Jännittävyys tai sellainen oli melko vähissä tai niihin ei oltu saatu tuotua sellaista jostain syystä riittävästi. Itse kirjoittaminen oli jouhevaa ja mukaansa tempaavaa vaikkei sitä jännittävyyttä mukana juuri ollutkaan.

[Johanna Ilen · Rating 3 out of 5]

Tämä ei taida olla varsinainen dekkari, joten sitä ei pitäisi verrata Marklundin aiempiin teoksiin tai arvostella hyvän dekkarin ominaisuuksien puuttumisesta.

Marklundilla tuntuu olleen kunnianhimoinen suunnitelma, joka yhdistää elämää aivan eri olosuhteissa kuin mihin länsimaiset ihmiset ovat tottuneet; maailman rahapolitiikkaa ja sen likaisia pelejä; kritiikkiä kohti USA:n kykyä huolehtia omistaan; kirjallisuutta, uskontoa, filosofiaa, rakkautta...

Kiinnostavia aiheita ja onhan ne saatu osaksi tätä tarinaa, mutta kaiken kaikkiaan kirja tuntui liiaksi siltä, kuin kaksi eri kirjaa olisi liimattu yhteen: rauhallinen saaga Manihikiltä ja ympäri maailmaa suhaava stoori supermimmistä, joka pelastaa koko maailman. Manihikin osuus oli liian pitkä toimiakseen johdantona.

Hyvät ainekset, mutta fusion kitchen meni överiksi. Lukisin mielelläni erikseen tarinan elämästä Manihikilla (saa vinkata, jos sellainen on olemassa) ja toisen, josta löytyisi osa noista muista aiheista. Niin ja rakkaustarinan pitäisi päättyä eri tavalla 😉.

[Helena · Rating 2 out of 5]

„So lag ich da, die ganze Nacht, lauschte dem endlosen Echo und begriff, dass Einsamkeit überall gleich ist.“ (S. 201)

Der neue Roman von Liza Marklund kommt in einem farbenfrohen Cover daher. Ein Strand mit Palmen und Blick auf das türkisfarbene Meer. In der Ferne sieht man eine kleine, grüne Insel. In großer sandfarbener Schrift prangt der Titel „Die Perlenfarm“ darüber. Der Umschlagseite eines Reisekatalogs sieht es so ähnlich, dass man nicht umhinkann, als sich dahin zu wünschen – wo auch immer dieser äußerst ansprechend aussehende Ort sein soll. Im Klappentext heißt es, dass „die junge Kiona im Paradies lebt“, auf einer Perlenfarm, an deren Küste eines Tages ein Segelboot mit einem verletzten Mann an Bord strandet. „Kiona pflegt ihn gesund und verliebt sich in ihn“, heißt es weiter, bis Erik eines Tages die Insel fluchtartig verlässt und Kiona sich auf die Suche nach ihm begibt. Klingt spannend, nicht wahr? Und was erwartet man bei diesem Cover, Titel und Klappentext? Genau, einen romantischen Abenteuerroman. Den habe ich jedenfalls erwartet und ich denke, es ging den meisten Lesern so. Es kann wohl niemand leugnen, dass genau diese Erwartungshaltung aufgebaut wird. Aber wozu, frage ich mich. In der Vermarktung dieses Buches ist ziemlich viel falsch gelaufen, würde ich sagen. Ein Abenteuerroman mit Liebesgeschichte und nachfolgendem Roadtrip ist es nämlich keineswegs. Am ehesten würde ich „Die Perlenfarm“ als Politthriller bezeichnen. (Der Titel ist im Original allerdings derselbe und das Cover der schwedischen Ausgabe der deutschen sehr ähnlich, der Klappentext ist aber bei weitem nicht so schnulzig wie der von der vorliegenden deutschen Ausgabe, sondern ist viel nüchterner verfasst. Wie man sieht, ist der Fehler nicht nur dem List-Verlag unterlaufen.)

Zunächst ist die Insel Manihiki, auf der Kiona mit ihrer Familie wohnt, keineswegs als Paradies zu bezeichnen. Recht karge Verhältnisse herrschen auf dieser Insel und Kiona muss auf der Perlenfarm ihrer Familie mithelfen, indem sie mit ihrem Bruder nach Perlenmuscheln taucht, was eine anstrengende und gefährliche Arbeit ist. Wenn sie nicht taucht oder mit dem Öffnen von Muscheln beschäftigt ist, hilft sie ihrer Mutter im Krankenhaus oder im Haushalt. Trotz großem Wissensdurst stehen ihr nur wenige Bücher zur Verfügung. Klingen die beschriebenen Verhältnisse nach einem Paradies? Ich würde eher nein sagen. Die Beschreibungen des Lebens auf der Insel wirken äußerst fade und trostlos, so dass sich der Teil, der auf Manihiki spielt (ungefähr ein Viertel des Romans), sehr in die Länge zieht. Dass der geheimnisvolle Schwede Erik dabei auf der Bildfläche erscheint, ändert auch nicht viel daran. Die angebliche große Liebe, die sich zwischen Kiona und Erik entwickelt (und aus der sogar zwei Kinder entstehen) ist ebenfalls so fade beschrieben, dass an keiner Stelle ein Funke auf den Leser überspringen kann. Die wenigen Gespräche, die sie miteinander führen und die den Leser kalt erwischenden recht unappetitlichen Sexszenen lassen auf keine tiefe Liebe schließen. Umso mehr überrascht dann der weitere Verlauf des Romans, in dem Kionas entbehrungsvolle Suche nach Erik beginnt. Und hier beginnt wirklich eine Handlung, die sich geradezu überschlägt. Zunächst landet Kiona in Los Angeles, wo sie unbedarft wie sie ist (schließlich ist sie noch nie weiter als bis zur Nachbarinsel in ihrem Leben gekommen) in die Hände von vier Kriminellen gerät. Von ihren physischen und psychischen Schäden erhölt sie sich bei einer buntzusammengewürfelten Wohngemeinschaft, deren Oberhaupt Clay (eine Person, die ihre geschlechtliche Identität mehrmals gewechselt hat) darstellt. Weitere Mitglieder sind ein versehrter Kriegsveteran, ein drogenabhängiges Model, ein homosexuelles aidskrankes Pärchen sowie drei Teenagermädchen aus schwierigen familiären Verhältnissen. Wenn sie nicht gerade Zeitschriftenabonnements verkaufen, diskutieren sie leidenschaftlich über den Glauben und die Evolution. Als es zu einer verhängnisvollen Verwicklung kommt, bricht Kiona mit Clay nach London auf und später nach Daressalam. Und hier verwundert bereits sehr, wie gut Kiona zurechtkommt, immer genau weiß, bei welchem Problem sie sich an welche Institution wenden muss und sich außerdem glaubwürdige Geschichten aus dem Stegreif ausdenkt. Bei jemandem, der sein ganzes Leben auf einer Insel verbracht hat und mit der restlichen Welt keinerlei unmittelbaren Kontakt hatte, ist das ein äußerst ungewöhnliches und damit unglaubwürdiges Verhalten. Insgesamt halten einen die geschilderten Geschehnisse ab Los Angeles bis zum Ende allerdings in Atem und lassen einen auf die Lösung des Rätsels mitfiebern. Auf emotionaler Hinsicht bleibt die Geschichte allerding in höchstem Maße farblos. Und so bleibe ich ziemlich ratlos zurück. Der Roman war zugegebenermaßen streckenweiße interessant und spannend, einige Stellen haben einem auch zu denken gegeben, aber insgesamt, weiß ich wirklich nicht, was ich von Liza Marklunds neuestem Werk halten soll. Eine klare Linie konnte ich nicht erkennen.

[Jonas · Rating 5 out of 5]

Tagen från min recension på Bokus:

1998 debuterade Liza Marklund med den första boken om Annika Bengtzon, den brottsbekämpande tvåbarnsmamman och journalisten. Den tog Sverige med storm och de kommande sjutton åren fick det svenska folket (och även resten av världen) följa Annikas äventyr i elva böcker. Jag har läst de fyra första böckerna i serien (kronologisk ordning) och jag dyrkar och älskar dessa böcker. Nu, tre år efter sista boken i serien, ger Marklund ut sina bok som inte är en deckare.

Boken handlar om kvinnan Kiona Matavera som lever på ön Manihiki i Stilla havet. Hon jobbar på sin familjs pärlfarm (och ibland hjälper hon sin mor på öns sjukklinik). En dag hittas Erik Bergman, en svensk man, medvetslös i ett båtvrak vid ön. Kiona och hennes mor vårdar Erik och hans skador och när han återvänder till medvetande igen är det början på ett fyra år långt äventyr som hotar Kiona och människorna hon möter...

Pärlfarmen är förmodligen den bästa boken jag läst i år. Den innehöll spänning som gör att en inte kan lägga ner boken, känslor som berör en ända in i själen och är intressant i helhet. Jag tyckte det var intressant att lära sig om kultur på öar runt om i stilla havet. Jag har alltid gillat historier om Söderhavet och historier om öde öar och hur folk överlever och integrerar med civilisationen där. Det är intressant att lära sig om dessa kulturer då de inte är de mest omskrivna i den svenska litteraturens värld.

Jag rekommenderar denna bok till alla som gillar spänning, rörande känslor och romantik. Ge den till dina bokälskande nära och kära!

[Annika.Cripps · Rating 3 out of 5]

Detta är inte en typisk Marklund-roman. Den påminner nästan om en saga med sina detaljrika miljöbeskrivningar av livet i Söderhavet. Marklund har lagt stor vikt vid poetiska, vackra formuleringar - och lyckats tycker jag.

Jag gillar hur huvudpersonen Kiona tecknas. Hon är både psykiskt och fysiskt stark och går sin egen väg utan att vara socialt störd (som flera av Marklunds andra huvudpersoner). Visserligen överger hon sina barn men för ett högre syfte.

Bäst gillade jag historiens början där Marklund beskriver (initierat?) hur pärldykning går till. Hur livet levs i en avlägsen ö-kultur kändes äkta och beskrevs med stor ödmjukhet. Teorin om banksammansvärjningen, som är själva ”ploten” är intressant och kanske realistisk?! Men sekvenser av katt-och-råttaleken där ”the baddies” jagades tog över och blev emellanåt ganska tråkiga.

[Ann · Rating 2 out of 5]

Rätt ok. Stundtals enerverande att läsa bokens första del, då de ständiga ordförklaringar av lokala delikatesser och företeelser omöjliggör en flytande läsning. Stundtals overkligt att ta till sig bokens andra och tredje del där en street smart karaktär verkar veta allt om allt, som ett livslevande uppslagsverk à la Google med både världsvana och djupsinniga reflektioner. Stundtals segt att förstå bokens sista del, där världsekonomin och maktspelet mellan Kina, Ryssland och USA tålmodigt förklaras för huvudkaraktären som verka fatta, trots att hon alltigenom tycker att hon inte begriper mycket om världen utanför sitt lilla hem på Manihiki i södra Stilla havet, vilket lämnar mig således som ett stort frågetecken eftersom jag inte har fattat allt, alltså.
//Ann

[Henna · Rating 2 out of 5]

2,5 tähteä. Lähti käyntiin todella hitaasti. Tarina melko epäuskottava. Tunnettujen romaanien juonireferaatit ärsyttivät. Samoin ystävän suuhun laitetut ns. yleisesti viisaiksi tunnustetut ajatelmat. Marklund yritti varmaankin kirjoittaa vaihteeksi jotain perusdekkaria ylevämpää ja henkevämpää, mutta tämä yhdistelmä ei oikein toiminut. Toisaalta kokemus näkyy siinä, että tarina on kuitenkin looginen ja sujuva, ja kiinnostavuusaste nousi jonkin verran loppua kohti.

[Lea Kielsholm · Rating 3 out of 5]

Svær at anmelde. Plottet er egentlig godt nok (det er bedre end bogbeskrivelsen), men nogle passager er for overfladiske, mens andre går i dybden med uvæsentlige detaljer. At det hele er ret urealistisk gør det ikke til en mindre god historie, men så skal den også fortælles ordentligt.
Dog kan jeg godt lide jeg-perspektivet hele vejen igennem.
Den er værd at læse én gang, men heller ikke mere end det.

[Tiina Mahlamäki · Rating 2 out of 5]

Olen aiemmin pitänyt Liza Marklundin dekkareista, mutta tämä oli jotain aivan muuta: tarina etelämeren paratiisisaarelta, mutta myös monimutkainen, rahamaailman sotkuihin kytkeytyvä jännityskertomus, rakkaustarina, ja syrjäytyneiden yhdysvaltalaisten elämän kuvausta. Ja paljon muuta. Jännitys ei ollut jännittävää ja juoni niin monimutkainen, ettei sitä oikein tahtonut jaksaa seurata.

[Lisa Persson · Rating 2 out of 5]

Lång, omständlig och jag fick aldrig någon känsla för varken karaktärerna eller miljöerna. Långsökt intrig som aldrig tog sig. Hade betydligt högre förväntningar då jag alltid gillat hennes böcker förut.

[Tiia Oikarinen - Tiian lukupäiväkirja · Rating 1 out of 5]

Apua! Onko niin, että taukoa pitäessään Marklund on matkustellut ja lukenut kirjoja ja sitten lyönyt kaikki ainekset yhteen? Aivan tajutonta tykitystä. Alku oli hidas, mutta kun tapahtumat alkoivat purkautua, tavaraa riitti. (En ole keskeyttäjä, siksi sinnillä loppuun saakka.)

[Maria Stålbrand · Rating 3 out of 5]

Det var en spännande story om en värld som var helt ny för mig, att det finns liv på atoller. Tyckte ändå att början var lite långrandig och att boken i sig var lite för overklig. Men absolut spännande och värd att läsa.

[Emmi · Rating 1 out of 5]

Kyllä on Marklundin tarinat menneet reippaasti alaspäin. En ole vähään aikaan lukenut mitään näin huonoa ja epäuskottavaa.