Hör upp! Här har ni en bok värd att tapetsera en vägg med.
Det här är historien om hur en vuxen äldre kvinna tar sitt pick och pack, och lämnar det fördömda Stockholm bakom sig. Hon finner sitt andrum vid jordens slut - fín des terres - där hon till ljudet av det vilda havet bokstavligen slår rot. Alla möjliga rötter slår hon. Tulpaner, vit vallmo, narcisser, krokus, akvileja.
"Mot baksidan ska jag ha luktärt i blandade färger, mörkblå, röd och rosa, brandgul krasse och en himmelsblå klätterklocka vid namn Cobaea."
Bodil bygger upp en djungel att frodas i, där hon planerar att tillbringa livet ända tills det att det tar slut. Här betänks barndomen, politiken, relationer (inte minst den till Madame C), mål och drömmar.
När jag läste baksidan av omslaget tyckte jag inte upplägget lät överdrivet upphetsande. Det lät lite segt, rent ut sagt. Sedan är jag alltid rädd att de som sysslar med poesi låter det influera sina romaner såpass att jag inte ska kunna läsa det. Tycker alltid det finns att risk att språket ska kännas påtvingat och alltför pretentiöst.
Ack, så fel jag hade om denna!
Jag är fullkomligt förälskad. Få har på ett så vackert, tänkvärt och kreativt sett kunnat förmedla sin världssyn och sinnesstämning som Bodil Malmsten, och detta har jag insett efter att ha läst endast en bok av henne. Hennes sätt att skriva om sin trädgård, sitt paradis, som hon så omsorgsfullt skapar där på Frankrikes västra spets bäddar in läsaren i en speciell frihetskänsla. Samtidigt förskönar Malmsten inget utan skriver tvärtom om de små problemen som man tvingas tacklas med genom livet.
Hon är ilsken och samtidigt glad, och dessutom bitvis fantastisk rolig. Skrattade högt flera gånger när hon beskrev sina svårigheter med franskan, hur hon omedvetet kallade hantverkarnas chef för "Herr Homofil" och bad de sätta lökar i alla lampor. Vi har alla våra egna sätt att klara oss här i livet, och Bodil verkar så orädd och samtidigt förnuftig att man känner sig inspirerad och lugn när man lägger ned boken. Ville nästan aldrig göra det, nästan sorgligt hur snabbläst den är.
Varje kapitel är kort (<3) och rör en viss vardaglig problematik eller tanketråd, i princip varenda sida innehåller citat som man vill pränta upp på väggen.
Sitt fula omslagstypsnitt till trots är detta något av det vackraste jag läst. Det gör ont i hjärtat när man tänker på att författaren inte längre finns, och att hon slutade finnas i en annan stad än den i Bretagne. Allt blir inte alltid som planerat, sånt är väl livet.
Läs den! För Bodils skull! Och glöm den aldrig. Det här är så mycket mer än en trädgårdsskildring.