Uppföljaren i Moa Martinssons sprakande självbiografi är... inte riktigt lika sprakande.
På samma sätt som i Mor gifter sig berättar Moa på ett avslappnat sätt om sin barndoms äventyr. Det är fattigdom och svält, men också den råa konkurrensen barnen emellan om att vara "coolast", och moderns kullerbyttor genom livet för att vara "tillräckligt fin". Där de t.ex. måste skuldsätta sig för att kunna köpa en kista till sin döda bebis, eftersom någon har sagt att det inte duger att begrava ett döpt barn i en sockerlåda, som man kan göra med odöpta.
Men i princip allt är helt enkelt lite sämre än i första boken. Rösten har fått en distans till händelserna, allt oftare kommenteras saker ur ett "nu för tiden"-perspektiv. Dispositionen känns underlig, första halvan av boken utspelar sig inom ett halvår, sedan hoppar vi plötsligt ett år hit och dit och gör underliga nedslag där jag har svårt att förstå varför just de har valts ut. Är det verkligen det mest spännande som hände? Jag får en svag känsla av att det är något av en brain dump hon har gjort, och att ingen riktigt har vågat redigera i den.
Alltid förstås intressant att läsa om gamla Sverige, men jag känner inte riktigt att den här boken ger mig så mycket mer än jag redan hade fått från första delen.