What do you think?
Rate this book
Gå förlorad
Anders är osäker på vad han tycker om sitt jobb. Det blir inte som han tänkt sig. Han är osäker på bilderna han tar, de blir inte heller riktigt bra. Han är osäker på om han orkar träffa sin älskarinna ikväll, han är osäker på sina drömmar och han är osäker på om han verkligen trivs i villakvarteren. Han är osäker på om han trivs med sig själv. Men trots all sin osäkerhet är Anders helt övertygad om andra saker. Han är till exempel säker på att han älskar sin fru, sin dotter och sin mamma. Han tvivlar inte en sekund på sina känslor för dem. Finns det något problem så är det att han älskar dem för mycket.
För vad skulle hända om han inte gjorde det? Ensamheten är den största skräcken. Och den stora lockelsen - den som är ensam kan inte bli lämnad.
I Gå förlorad undersöker Agnes Lidbeck livets små sanningar och stora lögner, avståndet mellan att vilja vara och att kunna bli, sprängkraften i våra känslomässiga reaktioner och våra rationella förklaringar till varför vi inte kunde mer än vad vi klarade av. Under loppet av tjugo år får vi följa Anders: make, pappa och son. Ett äktenskap som utvecklas, en dotter som växer upp, en mor som åldras. I mitten står en man som betraktar skeendena, ibland lamslagen av skräck, ibland i ett tappert försök att hejda tiden.
Gå förlorad är den avslutande delen i den triptyk som inleddes med Finna sig och Förlåten.
För vad skulle hända om han inte gjorde det? Ensamheten är den största skräcken. Och den stora lockelsen - den som är ensam kan inte bli lämnad.
I Gå förlorad undersöker Agnes Lidbeck livets små sanningar och stora lögner, avståndet mellan att vilja vara och att kunna bli, sprängkraften i våra känslomässiga reaktioner och våra rationella förklaringar till varför vi inte kunde mer än vad vi klarade av. Under loppet av tjugo år får vi följa Anders: make, pappa och son. Ett äktenskap som utvecklas, en dotter som växer upp, en mor som åldras. I mitten står en man som betraktar skeendena, ibland lamslagen av skräck, ibland i ett tappert försök att hejda tiden.
Gå förlorad är den avslutande delen i den triptyk som inleddes med Finna sig och Förlåten.
238 pages, Paperback
Published January 15, 2020
8 people are currently reading
267 people want to read
Ratings & Reviews
Friends & Following
Create a free account to discover what your friends think of this book!
Community Reviews
Displaying 1 - 30 of 40 reviews
April 29, 2019
Yesterday, I sat in a bookstore and listened to Agnes Lidbeck presenting her new novel, the last in a triptych on Swedish middle class difficulties.
I got myself a signed copy and started reading when I came home. Now I have finished it, and it left me feeling almost empty. Agnes Lidbeck doesn't spare her characters, and she doesn't spare herself or her reader either. Not that she describes anything unusual or shockingly dangerous.
She never does, in fact.
Her world is suburban Stockholm and its quiet striving for competition on a "lagom" scale. "Lagom" can't be translated properly, neither as a word nor as a concept. It is Swedishness in a nutshell and means something between a little and a lot. In all other countries, the boring middle would be negatively connotated, but in Sweden, "lagom är bäst". So when Agnes Lidbeck writes about abusive parents and unfaithful spouses, she doesn't overdo it. An occasional fling, a random slap in anger, immediately compensated for with a present - that is domestic reality between the "lagom" good times.
But the quiet and calm narrative from the perspective of Anders, who struggles to find a role for himself in a society that does not offer natural privileges to men anymore, is full of pitfalls and subconscious pain. It's the opposite of escapism in the most literal sense - you can't escape Anders' struggle, because we all know some variation of his anger and confusion.
We all want to be acknowledged and recognised and seen. We want to be loved, but not choked. We want to love, but we also want to be in control. We want to succeed, and we want to belong. We want to be free, and we want to feel safe. It doesn't make sense, but we want sense too.
We have questions, but no answers. This book doesn't answer the questions, but it makes us feel we belong to the human enigma. It makes us realise how much we share. We are free to choose whether we dislike the characters or feel pity for them. We will understand them, in any case.
And that is a human need as well.
I got myself a signed copy and started reading when I came home. Now I have finished it, and it left me feeling almost empty. Agnes Lidbeck doesn't spare her characters, and she doesn't spare herself or her reader either. Not that she describes anything unusual or shockingly dangerous.
She never does, in fact.
Her world is suburban Stockholm and its quiet striving for competition on a "lagom" scale. "Lagom" can't be translated properly, neither as a word nor as a concept. It is Swedishness in a nutshell and means something between a little and a lot. In all other countries, the boring middle would be negatively connotated, but in Sweden, "lagom är bäst". So when Agnes Lidbeck writes about abusive parents and unfaithful spouses, she doesn't overdo it. An occasional fling, a random slap in anger, immediately compensated for with a present - that is domestic reality between the "lagom" good times.
But the quiet and calm narrative from the perspective of Anders, who struggles to find a role for himself in a society that does not offer natural privileges to men anymore, is full of pitfalls and subconscious pain. It's the opposite of escapism in the most literal sense - you can't escape Anders' struggle, because we all know some variation of his anger and confusion.
We all want to be acknowledged and recognised and seen. We want to be loved, but not choked. We want to love, but we also want to be in control. We want to succeed, and we want to belong. We want to be free, and we want to feel safe. It doesn't make sense, but we want sense too.
We have questions, but no answers. This book doesn't answer the questions, but it makes us feel we belong to the human enigma. It makes us realise how much we share. We are free to choose whether we dislike the characters or feel pity for them. We will understand them, in any case.
And that is a human need as well.
April 10, 2019
Några ord jag tänkte på när jag läste Agnes Lidbecks tredje roman Gå Förlorad var självmedveten, skuldbeläggande, kalkylerande och mitt favvodrag när det kommer till karaktärer; osympatsisk. Som egentligen är synonymt med äkta. För alla människor har ju osympatiska drag, men i litteratur verkar vi ha svårt att acceptera dem.
Vi hänger med Anders, gift med Kristina, och barnet Anna.
Vi befinner oss inne i Anders huvud och läser vad han tänker, hur han resonerar över sitt beteende. Han är ganska självgod, tycker att han är en fin, modern, lite bättre man.
Men läsaren ser ju något annat, att han är just självmedveten, skuldbeläggande, kalkylerande.
Här händer det inte så mycket. På ytan. Det är ju under ytan det händer. Det är plågsamt att läsa, och plåsamt att känna igen sig i vissa mindre smickrande drag. "Jag gör ju inte så i alla fall". Ja ni vet hur man kan tänka ibland. Men samtidigt som jag avskydde Anders så känner jag ju för honom också.
Tänkte en del på Maj, Kristina Sandbergs karaktär ni vet. En manlig variant har vi här.
ÄLSKADE den här, Lidbecks bästa hittills. Jag vill bara ha mer att av den där mästerliga pennan, som så fantastiskt gräver i människan.
Vi hänger med Anders, gift med Kristina, och barnet Anna.
Vi befinner oss inne i Anders huvud och läser vad han tänker, hur han resonerar över sitt beteende. Han är ganska självgod, tycker att han är en fin, modern, lite bättre man.
Men läsaren ser ju något annat, att han är just självmedveten, skuldbeläggande, kalkylerande.
Här händer det inte så mycket. På ytan. Det är ju under ytan det händer. Det är plågsamt att läsa, och plåsamt att känna igen sig i vissa mindre smickrande drag. "Jag gör ju inte så i alla fall". Ja ni vet hur man kan tänka ibland. Men samtidigt som jag avskydde Anders så känner jag ju för honom också.
Tänkte en del på Maj, Kristina Sandbergs karaktär ni vet. En manlig variant har vi här.
ÄLSKADE den här, Lidbecks bästa hittills. Jag vill bara ha mer att av den där mästerliga pennan, som så fantastiskt gräver i människan.
May 2, 2019
Otäckt som alltid i Lidbeckland...
Den här gången handlar det om ett otäckt litet
småaktigt, självömkande kryp till man. Med
undertryckt vrede hämtar han alltid i tid på dagis
och bakar surdegsbröd åt sina flickor. Samtidigt
tycker han själv bara att han är mänsklig när han
slår, är otrogen, svartsjuk på fruns och dotterns
förhållande och avundsjuk på andras spisar och hus.
Han är psykolog (i sin mammas skugga)
fast allt är mycket yta och väldigt kallt.
Jag älskar Den Lidbeckska Skalpellen men har tyckt
lite bättre om de två tidigare (om en nu kan säga
tycka om när en pratar om hennes romaner). Antagligen
så enkelt som att jag haft lättare att ha fördragsamhet
med de förra figurerna för att de varit kvinnor.
Nästa Lidbeck ska jag läsa på sommaren, jag fryser
alltid så förfärligt när jag läser hennes böcker.
Detta blev en väldigt lång "recension", kommer inte att
bli en vana, finns andra som gör det bättre, behövde bara
skriva av mig lite av ångesten och skräcken.
Den här gången handlar det om ett otäckt litet
småaktigt, självömkande kryp till man. Med
undertryckt vrede hämtar han alltid i tid på dagis
och bakar surdegsbröd åt sina flickor. Samtidigt
tycker han själv bara att han är mänsklig när han
slår, är otrogen, svartsjuk på fruns och dotterns
förhållande och avundsjuk på andras spisar och hus.
Han är psykolog (i sin mammas skugga)
fast allt är mycket yta och väldigt kallt.
Jag älskar Den Lidbeckska Skalpellen men har tyckt
lite bättre om de två tidigare (om en nu kan säga
tycka om när en pratar om hennes romaner). Antagligen
så enkelt som att jag haft lättare att ha fördragsamhet
med de förra figurerna för att de varit kvinnor.
Nästa Lidbeck ska jag läsa på sommaren, jag fryser
alltid så förfärligt när jag läser hennes böcker.
Detta blev en väldigt lång "recension", kommer inte att
bli en vana, finns andra som gör det bättre, behövde bara
skriva av mig lite av ångesten och skräcken.
April 11, 2019
Mörkt, oj så mörkt. Och fantastiskt. Jag blir alldeles uppslukad och indragen i denna dystra vardag. Jag älskar hur nära vi får komma karaktären Anders och hans rädslor. Lidbeck är en genialisk författare som lyckas göra storverk genom att beskriva det lilla, fattigt och konkret men det skapar ett starkt obehag i mig.
April 4, 2019
Lidbeck gör mig inte besviken.
Lika bra som de andra. Kanske lite mera flyt till och med.
Intressant hur en kvinnlig författare skildrar en manlig huvudperson i första person. Hon gör det utan att det blir stereotypt eller överdrivet. Det känns som att hon inte heller eftersträvar ngn identifikation. Det är en skildring, rätt upp och ner. Om läsaren tycker om personerna känns inte viktigt.
Lika bra som de andra. Kanske lite mera flyt till och med.
Intressant hur en kvinnlig författare skildrar en manlig huvudperson i första person. Hon gör det utan att det blir stereotypt eller överdrivet. Det känns som att hon inte heller eftersträvar ngn identifikation. Det är en skildring, rätt upp och ner. Om läsaren tycker om personerna känns inte viktigt.
April 13, 2019
Tyvärr bara en svag trea. Såg hela tiden henrik schyffert framför mig och handlingen var också rätt seg.
July 29, 2020
Det var ett tag sedan jag läste de två första böckerna i Agnes Lidbecks trilogi ( triptyk enligt omslaget) men uppskattar att återvända till hennes enkla, exakta språk som fångar tankar och känslor i livets vardag. Ja, den medelklassvardag som jag kan känna igen mig i.
Här mannen Anders som huvudperson och en rejält osympatisk sådan. Historien är berättad med en distans som jag tänker att Anders själv har till sig själv, sina relationer och sitt liv. Hur kan han annars stå ut?
Här mannen Anders som huvudperson och en rejält osympatisk sådan. Historien är berättad med en distans som jag tänker att Anders själv har till sig själv, sina relationer och sitt liv. Hur kan han annars stå ut?
September 5, 2021
Så konstigt skriven bok.
I samma stycken blandas Jag, han och Anders när de beskriver något om Anders.
Storyn är förvirrande och otydlig.
Inte alls min typ av bok.
I samma stycken blandas Jag, han och Anders när de beskriver något om Anders.
Storyn är förvirrande och otydlig.
Inte alls min typ av bok.
January 21, 2020
Så osympatisk huvudperson!!! Men bra bok.
May 25, 2019
Denne Anders, vilken osympatisk man! Det finns inget jag gillar, inte försonande drag. Han är neurotisk, våldsam och delar ut örfilar till sin dotter när han blir arg. Tar sig något mot slutet (eller är
det vetskapen att jag snart ska få läsa nåt annat?). Välskriven, förstås!
det vetskapen att jag snart ska få läsa nåt annat?). Välskriven, förstås!
July 29, 2021
4,5. Riktigt bra och tyckte sista fjärdedelen var seg. Helt klart Lindbecks bästa hittills
Read
April 16, 2019Anders jobbar som psykolog på sin mammas mottagning, han är otrogen mot sin fru, spöar sin dotter (liksom bara i förbifarten), bakar bröd och grubblar över tillvaron. Han är någon på ytan och liksom de flesta av oss en annan osäkrare innanför.
Lidbeck kan sin medelklass, det är en ständig uppräkning av markörer, materiella såväl som kulturella. Surdegsbröd, Dylan, poolbygge, semestrar. Ångesten sitter där den ska, nålarna kommer precis rätt.
Trots det: Jag läser att Anders slår sin dotter, men jag känner inget. Jag säger till min fru att jag uppskattar boken, men det går dagar utan att jag plockar upp den. Det finns en distans som gör att personerna stannar på sidan, blir svåra att ta till sig.
Samtidigt bär jag ett tvivel, att det är precis vad Lidbeck vill uppnå. Jag väntar fortfarande på att ytterligare dimensioner av texten ska veckla ut sig och dra ner byxorna för mig som läsare. Att det finns något där jag ännu inte förmått förstå.
Framåt slutet tar också Anders och dottern klivet ut från sidan. Själviskt hade jag önskat mig en sådan nyckel tidigare, vilket lagt läsningen på en annan botten.
Men som sagt, jag är inte säker på att Lidbeck vill stryka läsaren medhårs, och all respekt för det. Ser fram emot att läsa nästa bok, vilket inte lär dröja länge med tanke på att Gå förlorad är Lidbecks fjärde på två år.
Lidbeck kan sin medelklass, det är en ständig uppräkning av markörer, materiella såväl som kulturella. Surdegsbröd, Dylan, poolbygge, semestrar. Ångesten sitter där den ska, nålarna kommer precis rätt.
Trots det: Jag läser att Anders slår sin dotter, men jag känner inget. Jag säger till min fru att jag uppskattar boken, men det går dagar utan att jag plockar upp den. Det finns en distans som gör att personerna stannar på sidan, blir svåra att ta till sig.
Samtidigt bär jag ett tvivel, att det är precis vad Lidbeck vill uppnå. Jag väntar fortfarande på att ytterligare dimensioner av texten ska veckla ut sig och dra ner byxorna för mig som läsare. Att det finns något där jag ännu inte förmått förstå.
Framåt slutet tar också Anders och dottern klivet ut från sidan. Själviskt hade jag önskat mig en sådan nyckel tidigare, vilket lagt läsningen på en annan botten.
Men som sagt, jag är inte säker på att Lidbeck vill stryka läsaren medhårs, och all respekt för det. Ser fram emot att läsa nästa bok, vilket inte lär dröja länge med tanke på att Gå förlorad är Lidbecks fjärde på två år.
November 4, 2024
Han är ju väldigt osympatisk alltså, skavigt att läsa och på det viset gör hon det bra, Lidbeck även om jag inte kan säga att jag tyckt om att läsa om Anders stukade liv. Känns som en typisk medelklassmans perspektiv, eller åtminstone hur jag föreställer mig en sån svenssonman, cyniskt. Otrogen, örfilar sin dotter och kompenserar med presenter, men har ändå fasaden prydlig utåt och gör och säger det "rätta". Djupt tragiskt hur han och Kristina egentligen aldrig borde hållit ihop, men så blev hon gravid och livet gick... Bläk. Tror att man kanske ska känna att det ju var ett liv ändå, med sina ljusglimtar och han gjorde ju allt rätt och så men jag känner mig bara instängd och kvävd av skildringen.
April 18, 2019
Hade rätt höga förväntningar som inte riktigt infriades efter att jag läst den fantastiska förra romanen "Förlåten". Kanske för att denna bok handlar om en osympatisk äkta man som slår sin dotter " lite" och är otrogen mot sin fru. Men Lidbeck har ett fantastiskt språk, som gör att en läser vidare när vi får krypa huvudpersonen allt närmre och närmre.
July 4, 2019
Lidbeck briljerar! Med klockren skärpa mejslar hon ut ett ångestfyllt porträtt av den curlade hipstermannens karaktärssvaghet. I likhet med de tidigare romanerna är den välordnade medelklassens relationer som ligger under lupp - och kanske är sista delen i triptyken är kanske den mörkaste?
April 12, 2019
Svag trea. Ingen bok jag kommer minnas. Hade svårt att fastna i den här berättelsen, men den tog sig mot slutet.
July 9, 2019
Det här är säkert "god litteratur", men det finns ingenting jag gillar med den här boken och jag kämpar med att förstå vad Lidbeck vill säga med den. Huvudpersonen är extremt obehaglig, endast viljan att avsluta det jag påbörjat får mig att läsa vidare och när kan läst klart för kvällen kan jag inte sova för känslorna av olust som boken förmedlar sitter kvar i kroppen.
March 19, 2020
Briljant vardagsrealism men en bok som bygger på karaktärer kanske hade behövt lite mer karaktärsutveckling eller att något mer hänt med karaktärerna åtminstone. Boken är alltjämt läsvärd för språket enbart
January 29, 2020
Love Agnes Lidbäck.
June 4, 2019
Det är något med språket i Agnes Lidbecks romaner som gör att jag bara måste läsa dem, trots att berättelserna karaktäriseras av en krass syn på människor, i alla fall på ganska vanliga människor från medelklassen, och berättelserna får mig på dåligt humör. Språket är kyligt, rakt och osentimentalt, men framförallt extremt fängslande.
Gå förlorad är en fristående tredje och avslutande del i en trilogi. Debutromanen, Finna sig, kom för två år sedan och präglas precis som uppföljaren, Förlåten, och Gå förlorad av en hel del svärta. Enligt den senaste mätningen är vi i Sverige bland de lyckligaste människorna i världen. Men det är inte de lyckligas liv som Agnes Lidbeck har valt att skildra.
Här handlar det om Anders, en jämställd man som lever med sin fru och dotter i ett trivsamt villakvarter och som arbetar på samma arbetsplats som sin mamma, eller morsa som han kallar henne när hon inte hör, i samma yrke som hon, bara inte lika framgångsrik. Agnes Lidbeck skildrar vardagliga händelser, som lågstadiets skolavslutningspicknick där familjen sitter på en filt. ”Det skiner om oss, tänker Anders.” Han leker med barnen och förväntar sig att bli sedd och uppskattad för det, men när han söker de andras blickar sitter de tätt ihop och pratar om något som det är meningen att han och andra inte skall höra. Han söker ständigt bekräftelse, men det är aldrig nog. Han bakar surdegsbröd som han fotograferar i fint ljus och lägger upp på Instagram och inväntar likes.
Agnes Lidbeck väljer att skildra det som kan finnas, eller finns, beroende på vilken människosyn man har, bakom det som syns utåt. Samtliga ger intryck av att vara missnöjda med sina liv. De lever så som de tror förväntas av dem, inte som de egentligen vill. Om de ens vet vad de vill. De tillåter sig inte att känna efter. Överhuvudtaget är det väldigt få känsloyttringar i den här trilogin. När de väl visar sig sker det som undertryckt frustration, plötsligt och kraftfullt, men försvinner sedan i berättelsen som om ingenting har hänt.
Jag tycker inte om personerna i Agnes Lidbecks romaner, men jag blir trollbunden av hur de skildras. Ibland tycker jag att språket blir litet väl korthugget, det är som att läsa en barnbok. ”Kniven skrapar löken ner i grytan. Anders skär annat. Anders klipper grenar från rosmarinplantan i köksfönstret, och timjankvistar.” Jag får associationer till Barbro Lindgrens barnböcker om Max, och det var nog inte riktigt meningen.
Gå förlorad är en fristående tredje och avslutande del i en trilogi. Debutromanen, Finna sig, kom för två år sedan och präglas precis som uppföljaren, Förlåten, och Gå förlorad av en hel del svärta. Enligt den senaste mätningen är vi i Sverige bland de lyckligaste människorna i världen. Men det är inte de lyckligas liv som Agnes Lidbeck har valt att skildra.
Här handlar det om Anders, en jämställd man som lever med sin fru och dotter i ett trivsamt villakvarter och som arbetar på samma arbetsplats som sin mamma, eller morsa som han kallar henne när hon inte hör, i samma yrke som hon, bara inte lika framgångsrik. Agnes Lidbeck skildrar vardagliga händelser, som lågstadiets skolavslutningspicknick där familjen sitter på en filt. ”Det skiner om oss, tänker Anders.” Han leker med barnen och förväntar sig att bli sedd och uppskattad för det, men när han söker de andras blickar sitter de tätt ihop och pratar om något som det är meningen att han och andra inte skall höra. Han söker ständigt bekräftelse, men det är aldrig nog. Han bakar surdegsbröd som han fotograferar i fint ljus och lägger upp på Instagram och inväntar likes.
Agnes Lidbeck väljer att skildra det som kan finnas, eller finns, beroende på vilken människosyn man har, bakom det som syns utåt. Samtliga ger intryck av att vara missnöjda med sina liv. De lever så som de tror förväntas av dem, inte som de egentligen vill. Om de ens vet vad de vill. De tillåter sig inte att känna efter. Överhuvudtaget är det väldigt få känsloyttringar i den här trilogin. När de väl visar sig sker det som undertryckt frustration, plötsligt och kraftfullt, men försvinner sedan i berättelsen som om ingenting har hänt.
Jag tycker inte om personerna i Agnes Lidbecks romaner, men jag blir trollbunden av hur de skildras. Ibland tycker jag att språket blir litet väl korthugget, det är som att läsa en barnbok. ”Kniven skrapar löken ner i grytan. Anders skär annat. Anders klipper grenar från rosmarinplantan i köksfönstret, och timjankvistar.” Jag får associationer till Barbro Lindgrens barnböcker om Max, och det var nog inte riktigt meningen.
April 10, 2019
Förlåten är nog min favorit av de tre böckerna i denna fristående serie. Övergripande tolkning är att serien handlar om människor som är missnöjda med sina liv. De skrivs väldigt känslolösa, som att de kan beskriva vad de är med om men inte uppleva det personligen.
Vad jag gillar med Lidbeck är flytet och stilen i berättandet, historierna verkar rinna fram och får en att fortsätta läsa.
Väldigt upplyftande med karaktärer som är och ser så mycket mer än vad de uttrycker, de passivt aggressiva betteenderna känns så äkta. Karaktärer som skrivs som människor faktiskt är.
Vad jag gillar med Lidbeck är flytet och stilen i berättandet, historierna verkar rinna fram och får en att fortsätta läsa.
Väldigt upplyftande med karaktärer som är och ser så mycket mer än vad de uttrycker, de passivt aggressiva betteenderna känns så äkta. Karaktärer som skrivs som människor faktiskt är.
February 15, 2021
Liknande tema som Finna sig, det vill säga att Lidbeck är inne och rotar i relationer, förväntningar på livet, och hur de möter verkligheten. Här är det den medelålders Anders som våndas över sig själv, sin fru, sin familj, sin mamma, sin klass, och så vidare.
Lidbeck är duktig på att hitta nyanserna i parrelationens maktspel, och de i detalj beskrivna grälen är träffsäkra. Karaktärerna griper dock inte tag, särskilt inte den gnällige och osympatiske Anders. I slutändan blir det mest ledsamt, och inte så intressant.
Lidbeck är duktig på att hitta nyanserna i parrelationens maktspel, och de i detalj beskrivna grälen är träffsäkra. Karaktärerna griper dock inte tag, särskilt inte den gnällige och osympatiske Anders. I slutändan blir det mest ledsamt, och inte så intressant.
October 6, 2020
Agnes Lidbeck är en mästarinna på att vardagsberättelser jag verkligen gillar med karaktärer jag starkt ogillar. Precis som i Finna sig och Förlåten är språket avskalat och berättelsen ett ältande ur en persons perspektiv kring den roll de antingen tilldelat sig själva eller förväntas ta av andra. Av samma anledning är böckerna perfekt längd innan ältandet står en upp i halsen. Anders navelskådning och skeva bild av sig själv är ångestfylld läsning men ack så bra.
May 17, 2019
Finns inget jag gillar hos Anders och det är väl kanske heller inte meningen, men jag har svårt att uppskatta böcker med karaktärer utan några försonande drag. Ogillar dessutom våldet som känns onödigt och märkligt, men det kanske är just det som är tanken. Sista delen höjer boken något även om temat om den medelklassiga mannen som har allt men ändå inget inte lyckas engagera mig.
July 16, 2020
Otroligt välskriven, tydliga personporträtt och bra balans mellan det som är skrivet och det som finns mellan raderna, vanliga människor som gör vanliga saker beskrivet på ett underbart fint sätt, helt objektivt, inget förskönande eller diskbänksrealism-överdriv här inte.
Men jag blev så besviken på karaktärerna!
Men jag blev så besviken på karaktärerna!
June 15, 2019
Historien om en märklig man som det är svårt att få grepp om. Psykologin haltar, det känns helt enkelt inte trovärdigt. Skickligt men blodfattigt berättat förutom sista kapitlet som är briljant, 5/5. Men transportsträckan dit är för lång.
March 22, 2020
Jag gillar det ovanliga perspektivet, skildrandet av en familjemans starka känslor, rädslor och förbjudna beteende. Det mycket vardagliga gör att det känns på riktigt, komplett med socialamedier-komplex och intima ställningar.
April 26, 2020
Den här boken hade ett så fantastiskt lekfullt språk, att jag blev tagen på sängen ibland. Jag ser verkligen fram emot att läsa fler böcker av Agnes Lidbeck. Hon grävde verkligen djupt ner i människans ambivalenta djup.
July 8, 2020
En märkligt osympatisk huvudperson, som samtidigt väcker medlidande emellanåt. Sparsmakat skrivet om... ja, vad innebär det att leva som människa? I relation till andra? Hur väl känner vi oss själva och vilka sidor gömmer vi undan? Är inte livet mer än så här?
January 21, 2021
Vackert och poetiskt skrivet om livet, förhållanden, kärleken, familjen och om lögner och sanningar och allt där emellan. Om Anders som är osäker och som gör allt för att passa in och vara den han tror att han måste vara för att passa i samhället.
Displaying 1 - 30 of 40 reviews