Lisa och Lilly smiter hemifrån och möts första gången en varm sommarkväll på en hemlig dans vid Årstaviken. Drygt ett år senare, i september 1911, hittas deras sammanbundna kroppar i Hammarby sjö. Mot en fond av den dynamiska tiden kring förra sekelskiftet, i ett Stockholm som då mer än något annat var kvinnornas, ungdomarnas och arbetarnas stad, följer vi Lisa och Lilly under deras omtumlande sista år i livet.
I denna kärleksroman, baserad på verkliga personer och omfattande research, ger Mian Lodalen upprättelse åt de två unga arbetarkvinnornas magnetiska och förbjudna förälskelse.
Jag tror att Mian Lodalen väldigt gärna ville skriva en roman som var ”historiskt korrekt”. Istället blir det mest fantasilöst och utdraget. Jag hade velat känna mer liv och djup i karaktärerna och världen och handlingen.
Allt känns liksom SÅ tydligt riktad till någon som aldrig reflekterat det minsta över HBTQ-historia? målet verkar vara att läsaren ska tänka ”wow, vad hemskt alla stackars homos hade det förr i tiden!”
Slutet borde kännas i magen men för mig blev det bara en obehaglig romantisering av självmord.
En fin och sorglig berättelse som är lätt att läsa och följa med i, och likaså en tidstypisk Stockholmsskildring som låter en komma nära inpå staden och tidsandan.
Det som tyvärr drar ner betyget är att jag upplever att denna tidsanda är något som i vissa delar ”prackats på” berättelsen istället för att vävas in och bli en del av den. Ofta kommer samhällsanalyser som tydligt bär spår av en nutidsmänniskas perspektiv och inte Lisas, en arbetarflicka på 16 år som gått fem år i skolan.
Jag hade också velat läsa mer om hennes känslor och tankar kring det förbjudna med förhållandet med Lilly. Istället är det som att förhållandet bara pågår, de håller det gömt för omgivningen men Lisa själv tänker eller resonerar aldrig kring varför. I ett samhälle där samkönade förhållanden sågs som högst onaturliga och syndiga är det förvånansvärt att Lisa inte tycks särskilt känslomässigt påverkad av det.
År 1911 väljer två 16-åriga flickor att avsluta sina liv tillsammas genom dränka sig i Årstaviken. Orsaken är att de älskar varandra men får inte vara tillsammans, och den enda utvägen de ser är döden. Lisa och Lilly är en tragisk men fin berättelse om omöjlig kärlek, baserad på en verklig händelse. Allra finast tyckte jag delen med konstnären Eugene Jansson var, eftersom han gav den unga Lisa en fristad i sin homosexualitet, samt ett sammanhang till en helt ny värld, en värld han hittat hem i, och ville dela med Lisa. Den ende vuxne som accepterade Lisa och Lillys kärlek. Mian Lodalen har skrivit en viktig roman, väl värd att läsa, för att minnas dem som inte var fria att leva sina liv som de önskade.
Griiiiin😭 världen är så orättvis, lätt att tänka att sånt här inte händer längre men det gör det ju. Viktig, sorglig, välskriven. Ps HUR LÄSKIGT att det var fest på min exakta adress för 111 år sedan? Samma våning. Är fortfarande i chock
Sitter här och gråter (som jag förvisso misstänkte att jag skulle göra redan innan jag började läsa). Viktig och jobbig bok om att inte få älska den man älskar. En av de bästa sakerna med boken är nog miljön (början av 1900-talets Stockholm) men också karaktärerna som ju är baserade på riktiga personer. Det här är en bok och historia jag inte kommer glömma.
It’s an interesting story but I feel like it’s carelessly written and therefore hard to follow along in the protagonists mind and thoughts. It feels more like a first draft of a book and like the story describes the streets of Stockholm better than the action and feelings between our characters.
läste den här boken i ett enda svep. en historia som var omöjlig att värja sig mot. en kärlekshistoria så sorglig och romantisk att det är vindlande att den faktiskt är sann.
språket är finstämt och miljöskildringarna gör stockholm vid sekelskiftets början enkelt att föreställa sig. jag imponeras av författaren mian lodalens uppenbart gedigna research och öga för varje tidstypisk detalj. hon har verkligen levandegjort alla personer i denna berättelse, särskilt lisa och lilly. det blir så uppenbart att oavsett om det är år 1911 eller 2020 är människor sig lika genom alla tider: med känslor, tankar, upplevelser och förstås kärlek. men dessvärre även det faktum att det fortfarande finns hbtq-personer vars läggning inte accepteras och som därmed inte orkar leva längre.
särskilt fint var styckena där lisa möter konstnären eugéne jansson och deras subtila samtal om deras respektive kärlek till samma kön. berördes verkligen av hur eugéne gav lisa en fristad i sitt hem när övriga omgivningen var hård och mörk.
jag upplever också att den här boken ger upprättelse åt dessa två flickor – vars historia i alla fall jag kände till mycket lite om – som inte fick vara tillsammans och därför bara såg en enda väg ut.
Fin berättelse om arbetarflickan Lisa i 1910-talets Stockholm som förälskar sig i Lilly. Jag älskade miljöerna, det var mycket Fogelström-känsla i dem. Hade svårare att få feeling för karaktärerna. Lisas och Lillys relation var fin, men jag tyckte inte att den var levande beskriven. Tycker inte att karaktärernas känslor lyfte riktigt. Det gällde även de andra karaktärerna. Mycket tell istället för show. Vilket var synd, jag hade höga förhoppningar på handlingen. Det fanns också så många teman i boken som jag önskar hade utvecklats mer men som inte gjorde det. De låg mer i bakgrunden. Men boken är läsvärd bara för känslan när den utspelar sig.
fjieuw, wat een boek, eentje om even van te bekomen. een prachtig mooi maar droevig verhaal wat je vanaf het eerste hoofdstuk helemaal meeneemt en je achterlaat met het beklijvende gevoel dat dit gebaseerd is op een waargebeurd verhaal door de laatste zin: ‘gravarna finns idag inte längre kvar.’ toch echt wel een must read, niet alleen voor het ontroerende gedeelte maar ook voor de politieke geschiedenis van Zweden die erin wordt verwerkt om het verhaal te kaderen
Åhhhhh🥺🥺🥺🥺🥺Så väldigt sorglig, men så väldigt, väldigt fin! Om jag läst den skulle jag sannolikt upplevt den som lite seg, då det minst sagt inte var brist på miljöbeskrivningar, men eftersom jag denna gång lyssnade på den var det inget som störde mig. Den var bara så fin!
Hösten 1911 hittades kropparna efter två 16-åriga flickor i Hammarby sjö. Lisa och Lilly träffades för första gången ett år tidigare, men deras kärlek var dödsdömd. När deras förhållande uppdagades av deras familjer så förbjöds de från att någonsin ses igen. Då såg de ingen annan lösning än att begå gemensamt självmord.
Mian Lodalen berättar här om en verklig kärlekshistoria. Lisa och Lilly var två unga kvinnor som levde för drygt hundra år sedan och hon vill med den här boken ge dem någon slags upprättelse. Självmord är alltid tragiskt och det gör mig riktigt arg att samhället och ens omgivning ska bestämma över vem man har rätt att älska, att den enda utvägen tycks vara att dö. Vi har åtminstone kommit längre idag, även om det fortfarande finns de som tycker att det finns "rätt" och "fel" känslor. Inskränkta och okunniga brukar jag kalla sådana människor.
Trots den tragiska historien så blev jag ändå inte riktigt så berörd som jag trodde att jag skulle bli. Paradoxalt nog så beror det förmodligen på att det handlar om verkliga människor, inte påhittade karaktärer. Eftersom Lodalen inte kunnat tala med Lisa och Lilly personligen så antar jag att hon inte velat lägga till alltför mycket som inte framkommit under hennes research. Även om boken klassas som en roman så är den ändå baserad på en riktig historia och jag tror nog att Lodalen velat hålla sig så nära verkligheten som möjligt. Det gör dock att jag inte riktigt kommer nära Lisa och Lilly, jag upplever inte deras himlastormande kärlek på något känslomässigt plan. Jag förvånas en del över riskerna de tog (med tanke på tiden de levde i) och jag ville förstås att de skulle kunna få vara tillsammans, men det var logiken som talade, inte känslorna. Jag är ändå glad att jag läste boken och jag kan även rekommendera den, men jag ser den mer som en del i vår historia än som underhållning.
Jag älskar att Mian Lodalen ger Lisa och Lilly röster. De fanns på riktigt en gång i början av 1900-talet. Viktig historia och bra med representation. Men minuspoäng för otyget att avslöja slutet i början. Om en bok ska vara spännande trots att man vet hur den slutar måste språket vara underhållande i sig. Det är det inte.
Lisa, 16 år, står i fokus. Hon kontrolleras av sina föräldrar och måste ta hand om sina syskon och familjens hushållsbestyr. Hon träffar den grönögda Lilly på en förbjuden dans. De blir omedelbart tvivelsutan (?) förälskade. I en tid där homosexualitet är ett brott.
Lisa och Lilly är platta karaktärer. De är lesbiska, de vill inte ha barn – i övrigt varken särdeles intressant eller levande framskrivna. Samhällets patriarkala och borgerliga styrning står i kontrast med revolutionära arbetarpolitiska strömningar. Samhällsfrågorna borde intressera mig, men jag finner dem krystade. Det brister i realism på fler ställen, exempelvis att systern skriver om Lisas homosexualitet i ett brev och Eugéne Janssons exceptionella gayradar.
Jag förväntade mig ett banalt romanbygge, med mediokert språk och det var vad jag fick. Mian Lodalen har en imponerande stabil röst som dock inte passar för uppläsning. Lyssnade på hastighet 1,4 och ändå tog den inte slut fort nog.
Allt mitt stöd till projektet, som jag tror är en planerad svit med olika hbtq-levnadsöden under 1900-talet. Måste ofta kämpa med böcker där researchen tar stor plats, "- Titta, visste du att Stomatol-skylten är..." sida vid sida med inskjutna upplysningar om uniformsknappsdetaljer eller gaslyktor i en viss nyans av emaljgrön o.s.v. Av samma skäl var det en aning plågsamt att läsa Ester Blenda-boken, unpopular opinion, jag vet. Skulle dock gärna läsa en egen bok om Eugène Jansson.
Men för en estetisk läsupplevelse från samma epok finns ju Hjalmar Söderberg. Den här har en mer pedagogisk, journalistisk agenda, för att ge Lisa och Lilly någon form av erkännande och upprättelse. Med en intersektionell läsblick var det ju också klassamhället som bidrog till deras förtvivlan och hopplösa framtidsutsikter.
2.5. Tyvärr var den här inte helt för mig. Det var en fin och sorglig historia men jag klickade inte helt med den så mycket som jag hade velat.
Vill läsa mer svenska HBTQ böcker och har länge velat läsa den här, är glad att jag äntligen tog tag i den även om det inte gick hela vägen hem för mig.
Den är baserad på en verkligen historia om Lisa & Lilly och omöjlig kärlek under en tid då homosexualitet inte är lika socialt accepterat som det är nu.
Jag tycker att karaktärernas känslor kunde ha lyfts lite mer för att få mig som läsare att känna mer för dem, det är inte bara huvudkaraktärerna utan även sidokaraktärer. Det var mycket tell istället för show. Jag fattar att det kan vara svårt att veta exakt hur personerna kände och sätta det på papper eftersom det var riktiga personer men jag saknade ändå de. Det kändes också som att flera teman som boken utforskar kunde ha utvecklats mer
Jag känner även att slutet borde ha berört mig mer än det gjorde, vet inte riktigt hur jag känner för vad som hände där men vet att några andra kommenterat att det känns som romantisering av självmord vilket jag kanske håller med om. Som sagt, det är en fin och sorglig historia som verkligen får en att tänka till, MEN är detta rätt sätt att göra de på? Att få ett grovt självmord på två tonåringar att verka fint och romantiskt?
MEN med detta sagt tycker jag ändå boken absolut är läsvärd för känslan i tiden den utspelar sig
Har svårt att ge denna ett ordentlig betyg, en del av mig vill ge den 2.5 men en annan del av mig vill ge 3, däremot tror jag ändå de blir 2.5 mest pga slutet
Jag är mycket fram och tillbaka på den här rackarn! Önskar man kunde ge halva stjärnor i betyg för att nå lite närmre vad jag känner.
Ros: hade väldigt lätt att hamna i ett flyt med författarens skrivstil. Kom in i historien och njöt av beskrivningarna av miljö och händelser.
Ris: det känns som en hbtq bok som utspelar sig under tidigt 1900 tal UTAN att gå in på karaktärernas inre tankar och reflektioner. Ja, jo, till viss del får vi ta del av det men samtidigt är det likställt en klassisk förbjuden kärleks historia… lite för simpelt? Är det mer representativt? Det kan inte jag uttala mig i.
Jag kände att jag saknade en djupare närvaro, ett mer fram och tillbaka reflekterande — trasslet!!— hos karaktärerna men njöt samtidigt av läsningen… Ja ja nog med mina åsikter.
Hade glömt skriva recension på denna! Vilken bok alltså!! Även om jag gillade Lesbiska Ligan starkt gick denna in ännu djupare för mig. Verkligen som att jag var inne i händelserna och som att jag KÄNDE karaktärerna. De stannar kvar hos mig på ett sätt som inte händer så ofta. Så bra beskrivningar av tiden och miljön, men mest av allt KÄNSLORNA. Känslorna känslorna. Fick pirr av pirret och ångest av ångesten. Precis som det ska vara! Enda kritiken jag har är att slutet kändes lite jäktat. Som jag skrev om LL: det är så speciellt att tänka på att detta faktiskt är saker som hänt. Och människor som funnits. Svårt att ta in! Men gör berättelsen ännu starkare.
Kort recension: mycket mycket bra. Älskar wlw-böcker. 4,5/5
Ofta kändes alla promenader som rena gps-beskrivningar... Och det verkade hela tiden som att det var viktigare att vi läsare var övertygade om att vi befann oss på början av 1900-talet än att faktiskt berätta om Lisa och Lillys historia.
Alldeles för många tidsmarkörer, kyrko- och gatunamn när vi istället kunde fått ta del av Lisas och även Lillys känslor inför deras situation.
Vissa händelser kändes helt påtvingade bara för att författaren ville väva in något hon hittat hänt just då när hon gjort sina efterforskningar. Som att hon kanske började med att vilja berätta om Lisa och Lilly men under bokens gång blivit mer förtjust om att skriva om just början på 1900-talet.
Många saker som Lisa sa var heller inte trovärdiga för någon med hennes skolgång och bakgrund.
Tyvärr drogs jag aldrig in i berättelsen och det känns extra tråkigt när det faktiskt handlar om riktiga personer.
This entire review has been hidden because of spoilers.
Jag hade på förhand fått höra mycket positivt om denna kärlekshistoria och blev inte besviken när jag nu tog tag i den. Det är omöjligt att inte svepas med i de två flickornas kärlek och behov av varandra. De pratar själva om tvillingsjälar och det är både plågsamt och hjärtskärande att det funnits en verklighet där man sett på detta med sådant hat och sådan skam. Skildringen av Stockholm gör det hela ännu mer gripande - en både mysig, vacker och bekant kuliss för en sorglig berättelse.
Jag tycker om att vi bara får följa berättelsen ur Lisas perspektiv och att den både språkligt och känslomässigt får drivas ur en 16-årig flickas, delvis naiva, men också sanna/liksom rena perspektiv.
Egentligen 1,5 stjärna, sorry. Stadig 1 stjärna genom 90 % av boken pga så konstlade bikaraktärer och dialoger och malplacerade, långdragna beskrivningar om hur det var att leva under denna tid som inte passar in i själva berättelsen. Halv stjärna för att jag ändå var nyfiken sista 50 sidorna på hur slutet skulle komma.
Efter en charmig första halva ökade den obehagliga stämningen alltmer, för att till slut bli väldigt mörk. En stark historia, men ändå inte tillräckligt gripande för att riktigt beröra.
En väldigt fin men sorglig berättelse om kärlek, relationer och ensamhet. Det är enkelt att glömma hur mycket som har ändrats med HBTQ+ rättigheter jämfört med 10- eller även 100 år sedan och den har boken ger en inblick för hur det var för 2 tjejer i 1910-talet. Jag hade lite svårt att ta mig igenom boken eftersom det kändes oftast som det gick ingen stans men jag förstår att det ska vara så och är baserade på riktiga händelser och människor. Lockade mig inte så jätte mycket men tyckte att den var bra nu när jag har läst klart.
Det här är en stark och gripande kärlekshistoria om Lisa och Lillys sista omtumlande år i livet. Mian Lodalen har skrivit en bok baserad på en två tragiska kvinnoöden. Det märks att hon har gjort en enorm research. Boken är väldigt fint skriven och väcker starka känslor. Jag lyssnade på boken och var tvungen att stanna upp flera gånger, sätta mig ner och bara lyssna. Det är Mian själv som läser och när man vet att det handlar om verkliga personer griper det ännu mer tag i hjärtat. Det är en viktig historia. Så tragiskt att kärlek mellan människor blir något förbjudet och smutsigt. Stockholm och speciellt den utpräglade arbetarstadsdelen Söder skildras också så levande i boken. En bit av Stockholmshistoria som jag uppskattar.
WHAT I didn't think their story would end like that?? I'm so sad?? I think the fact that their graves don't exist anymore is one of the more upsetting parts
This entire review has been hidden because of spoilers.
Lisa och Lilly är en tragisk berättelse byggd på verkliga händelser. Som historisk tidsbeskrivning av Stockholm i början av 1900-talet är den intressant av flera perspektiv.
Det var länge sedan jag för första gången spanade in boken Lisa och Lilly, och redan från början så tänkte jag att det här kunde vara en bok för mig. Både beroende på HBTQ-temat och att det bygger på verkliga händelser. Det tragiska slutet står redan i beskrivningen av boken, men jag var intresserad av att läsa om händelserna som ledde fram till Lisas och Lillys beslut att ta livet av sig tillsammans.
Tyvärr så passade inte Lisa och Lilly mig så bra som jag hoppats. Jag kom aldrig riktigt in i berättelsen, trots att det fanns förutsättningar att göra det. Något i berättarstilen blir för opersonligt för mig, och karaktärerna blir aldrig riktigt levande. Större delen av boken berättas ur Lisas perspektiv, och jag har svårt att förstå mig på henne. Jag kommer aldrig riktigt nära Lisa, och ännu mindre Lilly, och det gör att jag har svårt att engagera mig i vad som händer dem. Jag förstår inte heller vad som gör att de inleder ett förhållande, jag känner inte attraktionen mellan dem. Däremot blir jag engagerad och arg över hur de får smyga med sitt förhållande, och hur fullständigt omöjligt det gör det för dem.
Det finns en del inslag om dåtidens politik, med fokus på kvinnors ställning, på arbetarklassen och på homosexualitet som väcker mitt intresse. Det hade jag kunnat läsa ännu mer om. Lisa och Lilly utspelar sig i Stockholm, och en del miljöer är välkända för mig. Dessutom var det just under en resa till Stockholm som innefattade ett kort besök på Södermalm som jag läste den så det gav en extra dimension. Jag gillade att det fanns en QR-kod till Google Maps för att identifiera viktiga ställen. Ändå så upplevde jag att det var lite för många vandringar hit och dit i Stockholm, och många platser som nämndes.
Bloggat om boken har exempelvis Vargnatts bokhylla, Litteraturkvalster och småtankar och Feministbiblioteket