Försöker slappna av i en A4 Seaside standardhytt. Vem är jag här. Lyssnar på mig själv när jag förklarar inbördeskriget för andra gången under samma veckoslut för en svensk jag inte kommer träffa igen.
Homo Line tar oss över Östersjön, från Helsingfors till Stockholm och tillbaka igen. Vilken stad är bättre? Och vad gör hemlängtan med en människa? På Homo Line blundar man inte för alkisarna, gentrifieringen och blow jobs under flygbombningarna på 1940-talet.
Seriealbumet Homo Line är Edith Hammars efterlängtade debut. Hammar slänger in läsaren i en frodig och nedgången stadsmiljö. Där vandrar berättaren omkring, fången i gränslandet mellan svensk, finsk och finlandssvensk kultur. Hen köper inga inställsamma fasader, och undrar: måste framtiden vara så fräsch?
Edith Hammar är en Tom of Finland för 2020-talet. Läs Homo Line och lär dig världens värsta svordom den man dör av om man uttalar den mer än tre gånger.
Jag gillar det effektiva bildberättandet. Här beskrivs längtan och kluvenhet i text, men framför allt i bild. Kluvenhet inför hur man som finlandssvensk ska förhålla sig till Sverige och Sverige. Kluvenhet inför att leva ut sin sexualitet (med referens till Tom of Finland). Kluvenhet inför hur Helsingfors förändras, med Mäkken på Stora Robertsgatan som symbol. Det är något i den längtande stämningen som griper tag. Vem har inte åkt Viking Line och upplevt det lite som ett ingenmansland, en ”mellanvärld”?
3.5 Vad är egentligen hemlängtan? Det är frågan som ställs i seriealbumet Homo Line. Homo Line utspelar sig i Stockholm och Helsingfors och på färjan Homo Line i Östersjön, symboliskt mellan städerna. Vilken stad är egentligen bäst och måste man bestämma sig? Varför är man aldrig nöjd? Det kanske är det som är hemlängtan, och bortlängtan. Gillade den här massor. Texten är som illusterad poesi med en detaljrikedom att försvinna sig i. Har även kallats en Tom of Finland för 2020-talet, och bara det är ju asfint!
Få ord och stora bilder, om hemlängtan, finland och flator <3 väldigt drömskt, nostalgiskt och sorligt. Men jag älskar finland och homos så det var en väldigt fin och kul läsning, trots att det gick snabb.
Homo Line är ett grafiskt seriealbum av finlandssvenska Edith Hammar som är född och nu boende i Finland, men som under flera år bodde i Stockholm. Man kan misstänka att hon när hon bodde i Finland längtade till Sverige, för att när hon väl var här, längta tillbaka till Finland. Viking Line är förbindelselänken där bristen på hemhörighet var som tydligast vilket mynnat ut i denna debut som handlar om hemlängtan som kroniskt tillstånd.
Men. Som titeln mycket riktigt belyser handlar det här också om homosexualitet. Som en positiv kraft. Det är roligt att läsa om Finlands homohistoria med Tom of Finland. Huvudpersonen, misstänkt likt författaren själv, är queer och har därför upplevt trauma i form av våld och hot om våld. Det kan vara en anledning att längta bort.
Men tyvärr förekommer hatbrott även i Sverige. Och att vara queer och finsk i Sverige blev kanske att sticka ut för mycket? Vi lever i en modern tid där storstäderna gentrifieras och allt ska vara vinstdrivande och modernt, detta stör bokjaget. Hon sörjer att sunkiga hamburgerhak rivs till fördel för fräscha tapasrestauranger.
”Måste framtiden vara så fräsch och vinstdrivande.”
”…det tar sju generationer att komma över krigstrauman.”
Det går ju dessvärre inte att flytta ifrån traumatiska minnen. Däremot tillkommer ofta hemlängtan, när man flyttar. Huvudkaraktären är en kluven människa. Både och alternativt varken eller. De binära begreppen duger inte när det gäller hemma/borta, nutid/dåtid, kvinna/man, Finland/Sverige. Med konstnärlig förmåga lyckas författaren förmedla sig förbi dikotomierna. Människor är alltför komplexa för att lätt kunna placeras i fack. Hammars många ritade rumpor inkluderar alla oavsett hur man ser ut på framsidan. Vi slungas in i en magisk och absurd stämning där gränserna mellan nutid och nostalgiska minnen är suddiga. Det är poetiskt och väldigt snyggt samtidigt som hon håller fokus på det skitiga som också ryms i en realistisk världsbild.
Med Homo Line ansluter sig Edith Hammar till den växande skaran nordiska serietecknare. Med sitt personliga uttryck och ett introperspektivt berättande bidrar hon till genren med sin debut. Serieromanen skildrar en ambivalens i förhållande till tillhörighet, och utforskar både Finlandsbilden och relationen till Sverige. Serieromanen innehåller flera intressanta perspektivskiften, där båten Viking Glory spelar en central roll.
Bildberättande är starkt och de populärkulturella referenserna placerar in serieromanen i en samtida kontext. Både det taktila och estetiken bidrar till läsupplevelsen med blinkningar till såväl Tove Jansson som Tom of Finland.
Serieromanen erbjuder ett utforskande och låter både läsaren och berättaren grubbla. Glorious! 💥
Tämän vuoden lukusuunnitelmiin kuului että lukisin kirjoja vihdoin myös toisella kotimaisella. Koska en ole käyttänyt ruotsinkieltä ainakaan 30 vuoteen oli haaste sen verran vaikea että en uskaltanut valita kuin helppoja kirjoja joissa pärjäisin ilman sanakirjaa. Tätä sarjista varatessa en tosin tajunnut kielen olevan ruotsia mutta hyvin pärjäsin (koska vain vähän tekstiä, enemmän sarjakuvaa).
Sarjakuvan tarina sinänsä ei erityisemmin herättänyt tunteita, en oikeastaan saanut yhtään tarttumapintaa kirjan sisältöön. Mikäli oikein ymmärsin oli päähenkilöllä vaikeuksia sijoittaa itseään maailmassa. Hän matkusti Suomen ja Ruotsin väliä, muttei tuntenut oloaan kotoisaksi oikein kummassakaan. Ehkäpä vain ruotsinlaivalla, jossain välitilassa on hyvä olla. Hän toteaakin: "Jag hatar Sverige och jag hatar Finland!" Joten, rankkaa oli, juurettomuutta ja koti-ikävää sen lisäksi että sai kokea homovihaa kummassakin maassa. Toisaalta hän koki hyviäkin asioita ja nostalgisia juttuja.
Sarjakuvakirja kahden maan välillä seilaamisesta, oman paikan etsimisestä ja koti-ikävästä. Upea visuaalisesti, mutta aiheen käsittely jäi vähän ohueksi.
What a lovely gay time I had with this book. Such a simple premise and story structure, but a very powerful take on it. Nostalgia, homecoming, stuck between two world. Great art, great humor, great views. A cherry on top to be reading this in Swedish in the pale, October light of Helsinki. And yes, I, too, miss the McDonald's at Roba very much.
Kärleken till två städer, hatet mot två städer. Hemma är Finland men outhärdligt, borta i Sverige är lika med hemlängtan. En bildberättelse där styrkan ligger i de små detaljerna: det förvridna Helsingfors och Östersjön som både löfte och hot. Det här är ball.
Karhu, ICA, Koskenkorva, "Du talar så bra svenska" och DTM. Edith Hammar skriver om att alltid ha hemlängtan, om att röra sig mellan två dimensioner - Sverige och Helsingfors - genom Viking Line, där allt som finns är båten. I Sverige längtar hon hem, i Finland känner hon inte igen sig längre. Hennes förhållande till både Stockholm och Helsingfors är komplext - Helsingfors är egentligen mest en skithög, hon hatar det, och egentligen borde Stockholm vara bättre, men är det egentligen det? Mäkken på Stora Robersgatan byts ut till Yes Yes Yes, där servitörerna har snygga ansade skägg och det serveras rumsrena tapas. Måste framtiden vara så fräsch och vinstdrivande? I hennes drömmars Helsingfors finns Mäkken kvar. Det är precist och hjärtskärande. Bilderna är kraftfulla, strecken exakta och detaljerna många. En väldigt snygg skildring av två länder som på ytan kan verka rätt lika, men som ändå fungerar så himla olika på individnivå. Ett land präglat av krig och elände och homofobi, ett annat som glänser på ytan men där man också blir förföljd på gatan. Det känns rörande personligt och när det är slut så kanske Edith (eller serieromanens jag) kommit till någon sorts insikt ro kring hennes och städernas förhållande? Eller åtminstone blivit "sinut" med situationen, som man säger på finska.
Kaksi tähteä lukukokemukselleni, ei ehkä niinkään itse teokselle. Eihän välttämättä ole teoksen vika, jos en vaan tajuu. Tekstiä on vähän, joten sitä isompi ongelma on, jos yksikin sana ja sitä kautta lauseen merkitys jää hämäräksi. Vaikka ei tämä nyt pelkästään siihen kaatunut, vaan en muutenkaan saanut oikein otetta.
Piirrostyylissä on paljon samaa kuin Ulla Donnerilla ja Moa Romanovalla, ja ehkä yleisfiiliksessä muutenkin.
Typ en objektiv 4a, men för mig kanske typ 3 eller strax under?
Jag tycker att den är objektivt välgjord och porträtterar de olika temanen fint. Men var kanske inte helt min typ av bok. Fint illustrerat!!! Och snyggt och smart uttänkta bilder med mycket detaljer. Tror många kan känna igen sig i storyn, och sexet och queerheten. Jag gör typ inte det, men gillade att allt kändes väldigt flytande och ”ickebinärt” på flera sätt.
Hieman harmittaa, sillä tämä oli kaksijakoinen kokemus. Tykkäsin aiheesta, koti-ikävän ja identiteetin pohdiskelusta (vaikka paikoin käsittely jäi vähän ohueksi), rinnastuksesta seilaamiseen kahden maan välillä. Ikäväkseni Hammarin piirrostyyli ei iskenyt lainkaan, joten sen puolesta tästä jäi vähän sellainen "meh" fiilis.
Voin todeta että jeesus mun Ruotsi on ruosteessa. Silti sain kiinni ja jännä lukea sarjakuvaa, jossa joutuu luottamaan kuvaan näin paljon. Onneksi tyyli on tosi kiehtova, äkeä, räkäinen (tupakoiva pulu best)!
Fantastisk tecknarstil! Enkel och robust. En egensinnig, sorglig, lättsam och nära beskrivning av en människas känsla av att slitas mellan två "hemma".
This entire review has been hidden because of spoilers.
Visuaalisesti kivoja kuvia, ruotsi oli ymmärrettävää, ehkä jäin kuitenkin kaipaamaan jotakin, toistaalta käsiteltiin koti-ikävää jota ei ole helppo aina määritellä tarkasti
Fina illustrationer och härlig huvudkaraktär. Storyn var inte i min smak men jag uppskattade den ändå. "Homosex är alltså en oundviklig del av Finlands historia"