What do you think?
Rate this book
Allt som var mitt
Cissi Wallins instagraminlägg 2017, då hon namngav en känd medieprofil, satte igång metoo i Sverige på allvar. Efter det har Cissi hyllats och hotats. Detta är självbiografin som hennes motståndare har försökt stoppa. Hela den smärtsamma bakgrunden till historien. Wallin riskerar att hamna i fängelse för att låta dig läsa den. Men alternativet kändes värre.
298 pages, Hardcover
Published August 25, 2020
8 people are currently reading
157 people want to read
Ratings & Reviews
Friends & Following
Create a free account to discover what your friends think of this book!
Community Reviews
Displaying 1 - 30 of 61 reviews
March 24, 2022
Inledningsvis vill jag förklara betyget tre. Som litteratur får boken två, en extra för Drougges prolog. Den aktivistiska handlingen i att begå förtal genom att hänga ut en våldtäktsman får fem stjärnor.
Det här är, tvärtemot vad Cissi Wallin själv påstår inledningsvis, en väldigt jag-fokuserad berättelse. Den lyfter sällan till strukturell nivå. Mest handlar det om den egna upprättelsen, som inte alls är svår att förstå behovet av. Men. Jag får ändå känslan av att Wallin jämför äpplen och päron och att hon inte förhåller sig till komplexiteten i lagar och rättsväsende. Jag upplever också att hon sammanblandar moral och lag. (Det blir dock lite bättre mot slutet, när hon berättar om sin aktivism.)
Cissi undrar: hur hamnade vi här, där offer blir förövare och förövare blir offer? Hon menar att hon inte fått något svar på den frågan. Detta tolkar jag som bokens agenda, hon försöker få läsaren lika tvivlande som hon själv utger sig för att vara. Men svaret är enkelt.
I en (någotsånär) fungerande rättsstat kan vi inte ta rättvisan i våra egna händer och begå lagtrots, utan att själva straffas. Wallin verkar tycka att hon har rätt att straffa våldtäktsmannen genom att förtala honom för att han undgick straff för det brott han utsatte henne för. Det är ett faktum att rättsystemet är och framförallt varit ur spel gällande sexualbrott. Det är fel att han gick fri och att hon skämdes och skrämdes till tystnad i tio år. Förtalet är en konsekvens av rättsosäkerheten. Jag förstår att hon finner det moraliskt riktigt att hänga ut honom. Men det är också rimligt - enligt mig - att hon får ta sitt straff för detta. (Sen att hon jämför summan på sina böter med andra domar, är missvisande och lite fult. Böternas summa beror av dagsböternas storlek som i sin tur beror av inkomst. Om hon ska jämföra borde hon använda antalet dagsböter som värde.)
Något som Cissi Wallin tycks dela med våldtäktsmannen är bristande självinsikt avseende den egna maktpositionen. Han insåg förmodligen inte sin överlägsna position gentemot Wallin för tio år sedan (när hon enligt egen utsago, var ”ingen” vilket säger en del om hennes människosyn). Och hon verkar inte inse sin egen maktposition idag. Cissi Wallin är en känd person med både ekonomisk, kulturell och social makt dessutom är hon vit, detta nämner hon inte. Hon lyckades utifrån denna position ödelägga våldtäktsmannens liv när hon berättade om vad han utsatt henne för. Rätt åt honom, kan man tycka, men nästa gång kanske det är en våldtäktsman som förtalar en utsatt kvinna. Förtal är och skall vara ett brott, tycker jag.
Dock beundrar jag Wallins mod och hejar på den typen av aktivism som tvingar fram lagändringar och trotsar tystnadskultur. Nu har vi en samtyckeslag. Skuld- och skambördan bör läggas där den hör hemma och jag tror att Cissi Wallins aktivism kan hjälpa till i rätt riktning.
Avslutningsvis vill jag lyfta nyttan med böcker framför inlägg på sociala medier. En bok ger en bredare mer rättvis och nyanserad bild, väcker sympati och förståelse på ett mycket bättre sätt av vad kortare inlägg kan göra. Och så slipper man bilderna också, jag är så urbota trött på filtrerade foton.
Det här är, tvärtemot vad Cissi Wallin själv påstår inledningsvis, en väldigt jag-fokuserad berättelse. Den lyfter sällan till strukturell nivå. Mest handlar det om den egna upprättelsen, som inte alls är svår att förstå behovet av. Men. Jag får ändå känslan av att Wallin jämför äpplen och päron och att hon inte förhåller sig till komplexiteten i lagar och rättsväsende. Jag upplever också att hon sammanblandar moral och lag. (Det blir dock lite bättre mot slutet, när hon berättar om sin aktivism.)
Cissi undrar: hur hamnade vi här, där offer blir förövare och förövare blir offer? Hon menar att hon inte fått något svar på den frågan. Detta tolkar jag som bokens agenda, hon försöker få läsaren lika tvivlande som hon själv utger sig för att vara. Men svaret är enkelt.
I en (någotsånär) fungerande rättsstat kan vi inte ta rättvisan i våra egna händer och begå lagtrots, utan att själva straffas. Wallin verkar tycka att hon har rätt att straffa våldtäktsmannen genom att förtala honom för att han undgick straff för det brott han utsatte henne för. Det är ett faktum att rättsystemet är och framförallt varit ur spel gällande sexualbrott. Det är fel att han gick fri och att hon skämdes och skrämdes till tystnad i tio år. Förtalet är en konsekvens av rättsosäkerheten. Jag förstår att hon finner det moraliskt riktigt att hänga ut honom. Men det är också rimligt - enligt mig - att hon får ta sitt straff för detta. (Sen att hon jämför summan på sina böter med andra domar, är missvisande och lite fult. Böternas summa beror av dagsböternas storlek som i sin tur beror av inkomst. Om hon ska jämföra borde hon använda antalet dagsböter som värde.)
Något som Cissi Wallin tycks dela med våldtäktsmannen är bristande självinsikt avseende den egna maktpositionen. Han insåg förmodligen inte sin överlägsna position gentemot Wallin för tio år sedan (när hon enligt egen utsago, var ”ingen” vilket säger en del om hennes människosyn). Och hon verkar inte inse sin egen maktposition idag. Cissi Wallin är en känd person med både ekonomisk, kulturell och social makt dessutom är hon vit, detta nämner hon inte. Hon lyckades utifrån denna position ödelägga våldtäktsmannens liv när hon berättade om vad han utsatt henne för. Rätt åt honom, kan man tycka, men nästa gång kanske det är en våldtäktsman som förtalar en utsatt kvinna. Förtal är och skall vara ett brott, tycker jag.
Dock beundrar jag Wallins mod och hejar på den typen av aktivism som tvingar fram lagändringar och trotsar tystnadskultur. Nu har vi en samtyckeslag. Skuld- och skambördan bör läggas där den hör hemma och jag tror att Cissi Wallins aktivism kan hjälpa till i rätt riktning.
Avslutningsvis vill jag lyfta nyttan med böcker framför inlägg på sociala medier. En bok ger en bredare mer rättvis och nyanserad bild, väcker sympati och förståelse på ett mycket bättre sätt av vad kortare inlägg kan göra. Och så slipper man bilderna också, jag är så urbota trött på filtrerade foton.
July 7, 2020
Ärligt och utlämnande om tystnadskulturen i kultur- och mediekretsar. Den här boken lämnar mig rasande arg och fruktansvärt ledsen över en verklighet som skildras av Cissi men som delas av många. Alla borde läsa den här boken.
August 25, 2020
Länkar finns att hitta i recensionen som jag lagt upp på min blogg.
***
När #metoo kom förändrades patriarkatet; män fick höra kvinnors berättelser om sexuellt våld, ojämlikhet och andra former av övergrepp en masse och många personer kände sig tillräckligt fria för att första gången verkligen kunna berätta sin historia. Många började lära sig av kritiken.
Världen är en bättre plats tack vare #metoo. Mycket kvarstår att förändra tills vi alla är jämlika och jämställda.
När Cissi Wallin offentligt hängde ut en person för att ha våldtagit henne tänkte jag att det inte förvånade mig; jag har träffat personen hon hängde ut och tänkte då – på 1990-talet – att han var slipad, smart, beräknande och sexistisk. Jag har recenserat hans bok här.
Sedan han hängdes ut har flera olika saker hänt.
Wallin har avslöjats som charlatan. Gardet, organisationen som Wallin var med om att grunda, havererade spektakulärt under mobbning- och sweatshop-liknande omständigheter. Wallin hängde ut människor som tipsat henne om saker efter att ha lovat dem “skydd”. Hon förminskar transpersoner. Hon betalade sina barnskötare svart och försökte förhandla ned deras löner samtidigt som hon, offentligt sett, hyllar “systerskapet” och dessutom är god för närmare en kvarts miljard kronor.
När jag började upptäcka allt det där om henne kände mig dum som ett tag följde henne på instagram och hyllade hennes gärningar, precis som jag gjorde med Linnea Claesson, tills hon också avslöjades som lögnare och charlatan.
Den här boken väver ihop tre områden:
* Wallins uthängning av den som hon påstår har våldtagit henne
* Wallins förtalsrättegång och dom
* Wallins senare tonår
Det som är bäst i Wallins skrivande är att varje kapitel hålls kort och skrivits som om det rör sig om texten är hennes tankar. Hon hoppar mellan årtionden mellan varje kapitel; det funkar oftast och materialet känns fräscht, även om det inte går att komma undan en stark känsla av unkenhet, framför allt eftersom Wallin helt struntar i att ta upp hur hon både har betett sig och fortsätter att bete sig.
Det känns ganska skönt att läsa om hur Wallin beskriver sin frihet med sina vänner, hur de gick ut, gjorde som de ville och helt och hållet levde fritt. De delarna är en väldigt enkel beskrivning av svensk ungdom i början av 2000-talet.
Det känns hemskt att läsa om den påstådda våldtäkten. Det framgår tydligt att “mediemannen”, som Wallin kallar sin påstådda förövare, bussar sin advokat på hennes vänner och bekanta för att hålla historien tyst (påstår Wallin). Hon framställer sig som ett offer, dels under och efter våldtäkten, inklusive när hon blivit dömd för grovt förtal för hur hon hängt ut honom på nätet utan att han blivit dömd för våldtäkt.
Det är värt att påpeka att rättssamhället i Sverige sällan fäller våldtäktspersoner, ofta på grund av att bevis inte finns, men också på grund av hur rättssamhället pekat ut (främst) kvinnor och transpersoner som bristfälliga och klandervärda för att ha blivit våldtagna. Det är naturligtvis, etiskt, moraliskt, och på alla andra sätt vidrigt och bör ställas till rätta.
Just därför är det precis lika vidrigt att läsa delar ur boken där Wallin exempelvis skriver som följer:
Wallin citerar sig själv från SVT:s avsnitt av “Uppdrag Granskning”, ett avsnitt som till stor del handlar om henne
Mitt största problem med den här boken är, i grunden, att Wallin själv har ljugit och fortsätter att ljuga om massor av saker. Även om en håller isär hennes påstådda våldtäkt från, exempelvis, hur hon betedde sig i Gardet, går det inte att bortse från den röda tråd som går genom hennes samarbeten: folk utnyttjas, trasas, Wallin ljuger om det, blockerar folk på sociala medier och går vidare. Inte ens då hon avslöjas som lögnare tar hon det egentligen till sig och gör bot. Hon talar om systerskapet och hur kvinnor oftast är deltidsarbetare och därmed snuvas på försäkring och pension, i jämförelse med män; hon har helt rätt. Därefter utnyttjade hon två barnskötare som hon betalade svart.
Jag påminns om att ha läst Primo Levis förord i Rudolf Höss bok, där Höss skrev om sitt liv som överkommendant i Auschwitz- och Birkenau-lägret; Levi påpekade att Höss bok är oerhört viktig trots att den innehåller lögner och förfalskningar. Jag tycker att Wallins bok är mycket mindre viktig eftersom den främst bygger på hennes egna upplevelser av att ha blivit korsfäst för att hon sagt vad hon tycker, stridit mot sina “motståndare” och allt med och omkring sin påstådda våldtäkt.
Hennes egna upplevelser, sanna eller inte, skulle kunna ha skrivits mycket mer kraftfullt. Med alla sina brända broar bakom sig har Wallin i stället efterlämnat en svansång om sig själv.
Jag påminns om Andrea Dworkin, feministikonen som konstant slogs emot patriarkatet, organisationer, sexuellt våld, som konstant talade och skrev för kvinnors, mäns, och allas rättigheter.
Jag menar inte att Wallin är att klandra därför att hon inte är i närheten av att ha åstadkommit vad Dworkin och andra stora feminister har gjort. Hon är att klandra därför att skriver om sig själv som om hon är det.
Andra gånger ifrågasätter jag Wallins trovärdighet, som i detta stycke:
Jag har sett oräkneliga personer tycka till om Wallins våldtäktsmål, och oavsett om folk har trott henne eller inte har nästan alla en realistisk syn: de har inte trott att “mediemannen” skulle dömas och de trodde att hon själv skulle dömas för förtal.
Jag vet vad chock i sexuella övergrepp kan vara. Det kan påverka hela ens verklighetssyn, en stund, pågående, och i hela ens liv. Wallin är en person som anser att lagar bör brytas om en tycker att de är felaktiga, vilket hon bland annat har talat med SVT om. Hon har via instagram hängt ut personer som på goda grunder har ifrågasatt henne, exempelvis Nora Håkanson, som till följd fått utstå mycket hot och hat. Det är inte svårt att se Wallins återkommande kålsuperi.
Wallin kan ha blivit våldtagen av “mediemannen”. Visst existerar extremt orättvisa maktstrukturer och följdproblem som helt beror på patriarkatet. Patriarkatet måste ödeläggas. Men här kommer Wallin, en person som använder sin följarsvans som en misshandlare i ett förhållande vilket inte bara rimmar illa med hur hon försöker skapa sin offentliga persona utan skapar en stank som sipprat igenom hela hennes bok.
Ibland lyser Wallins språk men det är sällan. Syftningsfel blandas med ojämn rytm; inget fel i det, men hon känns stillös när en tänker på böcker av Kate Manne, Lacy Crawford, Kate Kirkpatrick, Katarina Wennstam, Susan Fowler, Jodi Kantor, Megan Twohey, Matilda Gustavson, bland många andra.
Jag kan inte låta bli att tänka att Cissi Wallins bok, åtminstone med tanke på hur hon betett sig under de senaste årens gång, är missriktad energi.
Boken hade kunnat bli bra. Den hade kunnat bli stor och betydelsefull, i stället för vad den är. Även om jag skulle bortse från hur Wallin har betett sig och ljugit är det en illa redigerad bok. Fan. Werner Herzog skiter i allt vad sanning är men klarar ändå av att bygga “dokumentärer” som når folks hjärnor och hjärtan, för att ta ett exempel. Eller kolla på hur Céline Sciamma gör sina filmer och se hur hon förmedlar äkta känslor.
Jag har försökt se fördelar i boken men även om jag skulle gilla Wallins gärningar skulle boken vara lika illa skriven. Visst, stil är subjektivt, men jämför det här med böcker av andra debuterande författare och se hur förslösat det här är. Wallin hade kunna bygga en fantastisk bok utifrån sin sanning, men vi alla räddas av att hon har valt att ge ut boken själv. Även om jag gillar punkkänslan i att göra det sker det till största del på grund av att förlag sagt nej till att ge ut hennes bok, framför allt på grund av risken att bli stämda och dömda för förtal.
Tyvärr faller Wallins bok platt på grund av två saker: det moraliska problem med att hon i boken talar om massor av oförrätter där folk utnyttjat henne samtidigt som hon (vilket hon inte skriver om) betett sig vidrigt mot folk, och att boken är illa skriven och redigerad.
Författare som Ezra Pound och Martin Heidegger var moraliskt degraderade (den ene var fascist och den andre nazist) men skrev ändå geniala verk som starkt påverkade omvärlden (Heidegger långt mer än Pound).
Andrea Dworkin, Susan Faludi, Lydia Lunch och närapå alla andra starka feministiska författare kunde skriva. De visste att materialet stod och föll med kvaliteten. Wallins kvalitet talar för sig självt.
Jag blir förbannad på Wallin för alla förslösade chanser. Sverige förtjänar starka berättelser och om Wallin hade varit introspektiv i stället för att vara en självgod solipsist hade detta kunnat bli en mycket bättre bok om en kunde bortse från hennes regelbundna moraliska övertramp.
Glöm den här boken och läs något av Lisa Taddeo, Kantor/Twohey, eller Chavisa Woods otroligt kraftfulla “100 Times: A Memoir of Sexism” i stället.
***
När #metoo kom förändrades patriarkatet; män fick höra kvinnors berättelser om sexuellt våld, ojämlikhet och andra former av övergrepp en masse och många personer kände sig tillräckligt fria för att första gången verkligen kunna berätta sin historia. Många började lära sig av kritiken.
Världen är en bättre plats tack vare #metoo. Mycket kvarstår att förändra tills vi alla är jämlika och jämställda.
När Cissi Wallin offentligt hängde ut en person för att ha våldtagit henne tänkte jag att det inte förvånade mig; jag har träffat personen hon hängde ut och tänkte då – på 1990-talet – att han var slipad, smart, beräknande och sexistisk. Jag har recenserat hans bok här.
Sedan han hängdes ut har flera olika saker hänt.
Wallin har avslöjats som charlatan. Gardet, organisationen som Wallin var med om att grunda, havererade spektakulärt under mobbning- och sweatshop-liknande omständigheter. Wallin hängde ut människor som tipsat henne om saker efter att ha lovat dem “skydd”. Hon förminskar transpersoner. Hon betalade sina barnskötare svart och försökte förhandla ned deras löner samtidigt som hon, offentligt sett, hyllar “systerskapet” och dessutom är god för närmare en kvarts miljard kronor.
När jag började upptäcka allt det där om henne kände mig dum som ett tag följde henne på instagram och hyllade hennes gärningar, precis som jag gjorde med Linnea Claesson, tills hon också avslöjades som lögnare och charlatan.
Den här boken väver ihop tre områden:
* Wallins uthängning av den som hon påstår har våldtagit henne
* Wallins förtalsrättegång och dom
* Wallins senare tonår
Det som är bäst i Wallins skrivande är att varje kapitel hålls kort och skrivits som om det rör sig om texten är hennes tankar. Hon hoppar mellan årtionden mellan varje kapitel; det funkar oftast och materialet känns fräscht, även om det inte går att komma undan en stark känsla av unkenhet, framför allt eftersom Wallin helt struntar i att ta upp hur hon både har betett sig och fortsätter att bete sig.
Det känns ganska skönt att läsa om hur Wallin beskriver sin frihet med sina vänner, hur de gick ut, gjorde som de ville och helt och hållet levde fritt. De delarna är en väldigt enkel beskrivning av svensk ungdom i början av 2000-talet.
Det känns hemskt att läsa om den påstådda våldtäkten. Det framgår tydligt att “mediemannen”, som Wallin kallar sin påstådda förövare, bussar sin advokat på hennes vänner och bekanta för att hålla historien tyst (påstår Wallin). Hon framställer sig som ett offer, dels under och efter våldtäkten, inklusive när hon blivit dömd för grovt förtal för hur hon hängt ut honom på nätet utan att han blivit dömd för våldtäkt.
Det är värt att påpeka att rättssamhället i Sverige sällan fäller våldtäktspersoner, ofta på grund av att bevis inte finns, men också på grund av hur rättssamhället pekat ut (främst) kvinnor och transpersoner som bristfälliga och klandervärda för att ha blivit våldtagna. Det är naturligtvis, etiskt, moraliskt, och på alla andra sätt vidrigt och bör ställas till rätta.
Just därför är det precis lika vidrigt att läsa delar ur boken där Wallin exempelvis skriver som följer:
– Nej, man ska inte kunna ljuga om vad som helst och vem som helst öppet på internet.
Wallin citerar sig själv från SVT:s avsnitt av “Uppdrag Granskning”, ett avsnitt som till stor del handlar om henne
Mitt största problem med den här boken är, i grunden, att Wallin själv har ljugit och fortsätter att ljuga om massor av saker. Även om en håller isär hennes påstådda våldtäkt från, exempelvis, hur hon betedde sig i Gardet, går det inte att bortse från den röda tråd som går genom hennes samarbeten: folk utnyttjas, trasas, Wallin ljuger om det, blockerar folk på sociala medier och går vidare. Inte ens då hon avslöjas som lögnare tar hon det egentligen till sig och gör bot. Hon talar om systerskapet och hur kvinnor oftast är deltidsarbetare och därmed snuvas på försäkring och pension, i jämförelse med män; hon har helt rätt. Därefter utnyttjade hon två barnskötare som hon betalade svart.
Jag påminns om att ha läst Primo Levis förord i Rudolf Höss bok, där Höss skrev om sitt liv som överkommendant i Auschwitz- och Birkenau-lägret; Levi påpekade att Höss bok är oerhört viktig trots att den innehåller lögner och förfalskningar. Jag tycker att Wallins bok är mycket mindre viktig eftersom den främst bygger på hennes egna upplevelser av att ha blivit korsfäst för att hon sagt vad hon tycker, stridit mot sina “motståndare” och allt med och omkring sin påstådda våldtäkt.
Hennes egna upplevelser, sanna eller inte, skulle kunna ha skrivits mycket mer kraftfullt. Med alla sina brända broar bakom sig har Wallin i stället efterlämnat en svansång om sig själv.
Jag påminns om Andrea Dworkin, feministikonen som konstant slogs emot patriarkatet, organisationer, sexuellt våld, som konstant talade och skrev för kvinnors, mäns, och allas rättigheter.
Jag menar inte att Wallin är att klandra därför att hon inte är i närheten av att ha åstadkommit vad Dworkin och andra stora feminister har gjort. Hon är att klandra därför att skriver om sig själv som om hon är det.
Andra gånger ifrågasätter jag Wallins trovärdighet, som i detta stycke:
Flera gånger under huvudförhandlingen i tingsrätten kommer känslan av att få upprättelse. Jag sitter mitt emot mannen som drogat och våldtagit mig. Det är första gången på nästan ett decennium jag befinner mig i samma rum som honom. Jag möter hans blick några gånger, den är mörk och hatisk. Varje gång tänker jag på rättvisa, det känns instinktivt som att rättvisa nu ska skipas. Äntligen sitter min förövare i en rättssal inför en domstol. Det är ju så otroligt få kvinnor som blivit utsatta för övergrepp som får vara med om det. Nästan ingen möter sin förövare i rätten men nu gör jag det. I de små pauserna, när åklagaren försöker få igång Powerpointen eller när någon går för att hämta vatten tar den känslan över. Det lilla stråket av upprättelse. Av att bli tagen på allvar, efter alla år av att inte bli tagen på allvar. Är det nu de ska lyssna på mig? Är nu äntligen tillfället då rättvisa ska skipas? Jag tänker på hur mycket jag hunnit gå igenom under det här decenniet. Jag var knappt vuxen när han våldtog mig och nu är jag en gift tvåbarnsmamma som snart fyller 35. Det känns som ett annat liv. Ärren är ju trots det inte läkta utan spricker fortfarande upp ibland. Det sker mer och mer sällan men har man haft blödande sår i över ett decennium kanske de aldrig riktigt läker ihop. Den här rättegången har nog öppnat såren igen. Han sitter ju där och det är bara några få meter mellan oss. Åklagaren kämpar på med att få ordning på tekniken och mina tankar hinner fladdra iväg igen. Jag tittar på honom, han tittar ner i bordsskivan. Han ser trött ut och jag känner mig plötsligt stark. Äntligen möts vi i rätten, äntligen ska jag få upprättelse. Sedan slår det mig än en gång med full kraft – det är ju inte han som är åtalad. Det är jag.
Jag har sett oräkneliga personer tycka till om Wallins våldtäktsmål, och oavsett om folk har trott henne eller inte har nästan alla en realistisk syn: de har inte trott att “mediemannen” skulle dömas och de trodde att hon själv skulle dömas för förtal.
Jag vet vad chock i sexuella övergrepp kan vara. Det kan påverka hela ens verklighetssyn, en stund, pågående, och i hela ens liv. Wallin är en person som anser att lagar bör brytas om en tycker att de är felaktiga, vilket hon bland annat har talat med SVT om. Hon har via instagram hängt ut personer som på goda grunder har ifrågasatt henne, exempelvis Nora Håkanson, som till följd fått utstå mycket hot och hat. Det är inte svårt att se Wallins återkommande kålsuperi.
Wallin kan ha blivit våldtagen av “mediemannen”. Visst existerar extremt orättvisa maktstrukturer och följdproblem som helt beror på patriarkatet. Patriarkatet måste ödeläggas. Men här kommer Wallin, en person som använder sin följarsvans som en misshandlare i ett förhållande vilket inte bara rimmar illa med hur hon försöker skapa sin offentliga persona utan skapar en stank som sipprat igenom hela hennes bok.
Ibland lyser Wallins språk men det är sällan. Syftningsfel blandas med ojämn rytm; inget fel i det, men hon känns stillös när en tänker på böcker av Kate Manne, Lacy Crawford, Kate Kirkpatrick, Katarina Wennstam, Susan Fowler, Jodi Kantor, Megan Twohey, Matilda Gustavson, bland många andra.
Jag kan inte låta bli att tänka att Cissi Wallins bok, åtminstone med tanke på hur hon betett sig under de senaste årens gång, är missriktad energi.
Boken hade kunnat bli bra. Den hade kunnat bli stor och betydelsefull, i stället för vad den är. Även om jag skulle bortse från hur Wallin har betett sig och ljugit är det en illa redigerad bok. Fan. Werner Herzog skiter i allt vad sanning är men klarar ändå av att bygga “dokumentärer” som når folks hjärnor och hjärtan, för att ta ett exempel. Eller kolla på hur Céline Sciamma gör sina filmer och se hur hon förmedlar äkta känslor.
Jag har försökt se fördelar i boken men även om jag skulle gilla Wallins gärningar skulle boken vara lika illa skriven. Visst, stil är subjektivt, men jämför det här med böcker av andra debuterande författare och se hur förslösat det här är. Wallin hade kunna bygga en fantastisk bok utifrån sin sanning, men vi alla räddas av att hon har valt att ge ut boken själv. Även om jag gillar punkkänslan i att göra det sker det till största del på grund av att förlag sagt nej till att ge ut hennes bok, framför allt på grund av risken att bli stämda och dömda för förtal.
Tyvärr faller Wallins bok platt på grund av två saker: det moraliska problem med att hon i boken talar om massor av oförrätter där folk utnyttjat henne samtidigt som hon (vilket hon inte skriver om) betett sig vidrigt mot folk, och att boken är illa skriven och redigerad.
Författare som Ezra Pound och Martin Heidegger var moraliskt degraderade (den ene var fascist och den andre nazist) men skrev ändå geniala verk som starkt påverkade omvärlden (Heidegger långt mer än Pound).
Andrea Dworkin, Susan Faludi, Lydia Lunch och närapå alla andra starka feministiska författare kunde skriva. De visste att materialet stod och föll med kvaliteten. Wallins kvalitet talar för sig självt.
Jag blir förbannad på Wallin för alla förslösade chanser. Sverige förtjänar starka berättelser och om Wallin hade varit introspektiv i stället för att vara en självgod solipsist hade detta kunnat bli en mycket bättre bok om en kunde bortse från hennes regelbundna moraliska övertramp.
Glöm den här boken och läs något av Lisa Taddeo, Kantor/Twohey, eller Chavisa Woods otroligt kraftfulla “100 Times: A Memoir of Sexism” i stället.
September 4, 2020
Jag vill börja med att säga att jag tror helt på Cissi Wallins berättelse och det hon varit med om - det här är en recension av boken, inte av Wallin som person.
Språket är trist och upprepande. Ett och samma rum beskrivs som svettigt typ fyra gånger. Hon skriver om sig själv i en stor publik som "rött hår som står som ett stoppljus mitt i människogrytan" - inte direkt poesi.
Tonen genom boken är berättigad och oreflekterande, ofta självgod och ganska platt. Jag kan förstå det - sådant är ju både ämnet och situationen, att hon inte har råd att darra på rösten. Men det gör tyvärr ingen intressant bok.
Boken avslutas med ett märkligt hämndlystet och insinuant kapitel om förläggaren som ändrade sig och inte ville ge ut boken av risk att CW skulle dömas för förtal. Hon visar då, liksom tidigare i boken en stor oförståelse för att hon själv - trots att hon utsatts för hemska trauman och orättvisor - besitter makt genom sin plattform i sociala medier och nu en stor bok. Ett väldigt konstigt avslut.
Med det sagt är jag glad att jag läste den, historian i sig är intressant och hon belyser många viktiga samhällsproblem.
Språket är trist och upprepande. Ett och samma rum beskrivs som svettigt typ fyra gånger. Hon skriver om sig själv i en stor publik som "rött hår som står som ett stoppljus mitt i människogrytan" - inte direkt poesi.
Tonen genom boken är berättigad och oreflekterande, ofta självgod och ganska platt. Jag kan förstå det - sådant är ju både ämnet och situationen, att hon inte har råd att darra på rösten. Men det gör tyvärr ingen intressant bok.
Boken avslutas med ett märkligt hämndlystet och insinuant kapitel om förläggaren som ändrade sig och inte ville ge ut boken av risk att CW skulle dömas för förtal. Hon visar då, liksom tidigare i boken en stor oförståelse för att hon själv - trots att hon utsatts för hemska trauman och orättvisor - besitter makt genom sin plattform i sociala medier och nu en stor bok. Ett väldigt konstigt avslut.
Med det sagt är jag glad att jag läste den, historian i sig är intressant och hon belyser många viktiga samhällsproblem.
August 29, 2020
Rekommenderar alla att läsa den. Inte för språket eller formen. Utan för innehållet. För att vi alla måste se och ta till oss. Det här kan inte fortsätta. Alla är lika mycket värda, i teorin. I verkligheten i Sverige beror ditt värde på många saker, som vit (räcker med känd man, nyckelordet är MAN) känd man är du onåbar, du kan göra vad du vill hur du vill. Det spelar ingen roll att alla vet vad du gjort, du är mer värd än kvinnan vars liv du slog i spillror.
Vill vi ha denna världen?
Tack för att du skrev Cissi, tack för att du vågar, tack för att du fortsätter. Och tack till alla kvinnor som män har tryckt ner som reser sig och slår tillbaka!
Vill vi ha denna världen?
Tack för att du skrev Cissi, tack för att du vågar, tack för att du fortsätter. Och tack till alla kvinnor som män har tryckt ner som reser sig och slår tillbaka!
September 15, 2020
A must read
October 5, 2020
Det är svårt att läsa den här boken och inte bli sjukt förbannad. Visst, jag förstår argumentationen om att vi inte kan "hänga ut" icke dömda människor. Men seriöst, vill staten undvika feministiska medborgargarden då är det dags att se till att kvinnor får upprättelse utan att behöva begå förtal. Och där är vi inte just nu. Så jag förstår verkligen varför den här situationen har uppstått. Det absolut vidriga i att vi inte kan döma våldtäktsmän men däremot så verkar det lätt att döma kvinnor för förtal. Så sneddrivet. Jag känner så enorm frustration.
Jag kan bara berätta om en egen erfarenhet, det här var när jag gick i gymnasiet så typ 2011? En tjej berättade för mig om att hon blivit våldtagen, vi grät tillsammans. Jag kom hem, chockad. Berättar för två av de viktigaste männen i mitt liv som är vettiga, normala män. De säger utan att veta NÅGONTING om situationen att det inte hänt, att den här tjejen ljög för mig. Det är fortfarande ett av de största sveken i mitt liv. Och jag minns alla gånger jag berättat för manliga familjemedlemmar/kompisar om hur killar tog för sig av ens kropp på krogen men blev aldrig trodd. SÅ var det såklart inte.
Sen kom Me too och jag berättade min historia. Och blev återigen bortvispad/inte trodd (av män). Och vi har ju sett att det är ett stort strukturellt problem.
Jag kan bara berätta om en egen erfarenhet, det här var när jag gick i gymnasiet så typ 2011? En tjej berättade för mig om att hon blivit våldtagen, vi grät tillsammans. Jag kom hem, chockad. Berättar för två av de viktigaste männen i mitt liv som är vettiga, normala män. De säger utan att veta NÅGONTING om situationen att det inte hänt, att den här tjejen ljög för mig. Det är fortfarande ett av de största sveken i mitt liv. Och jag minns alla gånger jag berättat för manliga familjemedlemmar/kompisar om hur killar tog för sig av ens kropp på krogen men blev aldrig trodd. SÅ var det såklart inte.
Sen kom Me too och jag berättade min historia. Och blev återigen bortvispad/inte trodd (av män). Och vi har ju sett att det är ett stort strukturellt problem.
September 1, 2020
För att jag står bakom allas rätt att berätta sin historia, och debatten om förtal är viktig att följa. Jag upplever att hon har berättat hur allt gått till, från hennes synvinkel. Att tysta ned den berättelsen, den här boken, begriper jag inte vad det ska tjäna till. Känns viktigt att ha läst den, för att kunna ta ställning i debatten. Jag tror också att lagen om förtal behöver en översyn, i förhållande till yttrandefrihet, för hur det yttrar sig här gör mig mest förvirrad.
April 5, 2022
Böcker som dessa behövs.
March 10, 2021
Det är ingen bra bok, även om den lyfter ett viktigt ämne. Cissi Wallin berättar sin historia, ur sitt perspektiv, och jag tror att många kvinnor kan känna igen sig i maktlösheten man har känt. Och att det är absurt att man kan straffas för att berätta vad någon har gjort mot en, eller ja, att en kvinna kan bestraffas för att berätta vad en man har gjort mot henne. För det är en bok jag kan tycka att många borde läsa trots att den inte är särskilt väl skriven.
June 18, 2025
När Cissi Wallin 2017 namngav en känd mediaprofil och anklagade honom för våldtäkt startade metoo-rörelsen på allvar i Sverige. Han hade tidigare friats från anklagelsen i rätten. Hon dömdes senare för förtal. Här får vi hela bakgrunden - sedd ur Cissi Wallins synvinkel.
Det här blev bokcirkelns val när vi skulle läsa en biografi och det känns onekligen som om det finns mycket att diskutera. Cissi Wallin gav själv ut boken när förlaget hoppade av i sista stund, rädd att åtalas för förtal. Hon har själv läst in boken och jag tycker att uppläsningen är riktigt bra. Man får förstås ha i beaktande att det här är Wallins historia, sedd ur hennes perspektiv, men jag tycker ändå att den sätter fingret på något viktigt: hur mannen i dessa fall får (nästan) allt stöd och kvinnan misstros, trots att mannens beteende är (mer eller mindre) allmänt känt. Varför är det fortfarande så få personer som åtalas för våldtäkt (och än färre som fälls)? Utredningarna läggs oftast ned i brist på bevis, trots att vi nu fått en samtyckeslag. Någonstans är det fel i rättssystemet, det går inte att förneka.
Boken är inte skriven i kronologisk ordning och tidshoppen gör att jag tappar bort mig ibland, särskilt som jag lyssnar. Samtidigt har jag svårt att se att historien hade kunnat skrivas på ett annat sätt. Jag har själv ingen speciell koppling till Cissi Wallin och vi har väldigt olika personligheter, men som kvinna blir jag både arg och frustrerad av att höra hur hon bemöts mellan varven - av både män och kvinnor. Vi har fortfarande en bra bit kvar tills vi når jämlikhet mellan könen, tyvärr. Med det sagt så har jag ändå full förståelse för att Wallin dömdes för förtal, hur rätt hon än tyckte att hon hade när hon namngav honom. Det var ändå starkt av henne att fortsätta kämpa och stå på sig; det modet behövs för att kunna få till en förändring.
Det här blev bokcirkelns val när vi skulle läsa en biografi och det känns onekligen som om det finns mycket att diskutera. Cissi Wallin gav själv ut boken när förlaget hoppade av i sista stund, rädd att åtalas för förtal. Hon har själv läst in boken och jag tycker att uppläsningen är riktigt bra. Man får förstås ha i beaktande att det här är Wallins historia, sedd ur hennes perspektiv, men jag tycker ändå att den sätter fingret på något viktigt: hur mannen i dessa fall får (nästan) allt stöd och kvinnan misstros, trots att mannens beteende är (mer eller mindre) allmänt känt. Varför är det fortfarande så få personer som åtalas för våldtäkt (och än färre som fälls)? Utredningarna läggs oftast ned i brist på bevis, trots att vi nu fått en samtyckeslag. Någonstans är det fel i rättssystemet, det går inte att förneka.
Boken är inte skriven i kronologisk ordning och tidshoppen gör att jag tappar bort mig ibland, särskilt som jag lyssnar. Samtidigt har jag svårt att se att historien hade kunnat skrivas på ett annat sätt. Jag har själv ingen speciell koppling till Cissi Wallin och vi har väldigt olika personligheter, men som kvinna blir jag både arg och frustrerad av att höra hur hon bemöts mellan varven - av både män och kvinnor. Vi har fortfarande en bra bit kvar tills vi når jämlikhet mellan könen, tyvärr. Med det sagt så har jag ändå full förståelse för att Wallin dömdes för förtal, hur rätt hon än tyckte att hon hade när hon namngav honom. Det var ändå starkt av henne att fortsätta kämpa och stå på sig; det modet behövs för att kunna få till en förändring.
Read
May 14, 2021Jag har svårt att sätta betyg på en bok där författaren vänder ut och in på sitt liv, sina tankar och sin själ. Jag upplevde ilska, sorg och blev emellanåt illamående av det som beskrivs i boken. Svårt att förstå att den är skriven i nutid i ett land som Sverige. Har vi inte kommit längre?
August 26, 2020
Betyg: 5 av 5.
August 29, 2020
This book was just downright painful.... But also very very good.
That it didn't get a full score is because she doesn't mention ANY of her own faults at all in this book. But on the other hand, that's not the aim of it either.
This book deals with how raped women are treated by sociaty when they tell the story about their rape, and in doing so mention the name of their rapist. Since MeToo took the world by storm, so so so so many have told their story. In Sweden to. And in this country, that is supposedly so equal... they're accused and convicted off calumny.
And the first one was Cissi Wallin. Her rapist, who isn't judged for lack of evidence I believe, have written a book. And now she has to. So, even though it's HER story, it's still a story that is needed. Because I'm sure the fear of saying anything, since you think no one will believe you or you'll be hunted down by sociaty for talking so badly about a "good guy"... That I think is the same for everyone.
I liked the book, and I liked how Cissi told her story. It's not in chronological order, but it still has a certain flow to it. Which I enjoyed.
I listened to the audiobook, and it's Cissi herself that reads it. Bonus for that, I have to say. She has a pleasant voice to listen to and she keeps it even throughout. Even in the parts that I'm sure were traumatic for her.
Not a bad book at all. Do recommend.
That it didn't get a full score is because she doesn't mention ANY of her own faults at all in this book. But on the other hand, that's not the aim of it either.
This book deals with how raped women are treated by sociaty when they tell the story about their rape, and in doing so mention the name of their rapist. Since MeToo took the world by storm, so so so so many have told their story. In Sweden to. And in this country, that is supposedly so equal... they're accused and convicted off calumny.
And the first one was Cissi Wallin. Her rapist, who isn't judged for lack of evidence I believe, have written a book. And now she has to. So, even though it's HER story, it's still a story that is needed. Because I'm sure the fear of saying anything, since you think no one will believe you or you'll be hunted down by sociaty for talking so badly about a "good guy"... That I think is the same for everyone.
I liked the book, and I liked how Cissi told her story. It's not in chronological order, but it still has a certain flow to it. Which I enjoyed.
I listened to the audiobook, and it's Cissi herself that reads it. Bonus for that, I have to say. She has a pleasant voice to listen to and she keeps it even throughout. Even in the parts that I'm sure were traumatic for her.
Not a bad book at all. Do recommend.
September 3, 2020
Den här boken kan inte få annat än fem stjärnor. Bara modet att skriva den och all viktighet i den borde få 10 stjärnor. Den här boken får inte gå någon förbi. Vårt rättsväsen är åt helvete. Häxbränningar existerar fortfarande.
Det här är den viktigaste (och mest frustrerande) boken 2020. Om hur Cissi battlar en goliat-liknande kafkaiansk process som ständigt vänder henne ryggen, och till sist dömer HENNE till brottsling för att ha berättat om brottet (den vidriga våldtäkten) hon utsatts för. Det är helt ofattbart hur systemet brister och lämnar kvinnor, i det här fallet Cissi, helt ensamma och utsatta. Och på samma gång håller männen om ryggen. Gullar med dem, rent av. Låter det gråta ut i morgonsoffor och tidningar och ger dem utrymme om och om och om igen.
Cissis beskrivning av hur hon tar sig in i rummet där debatten med förövaren hålls är helt vidrig. Tanken på att alla tittar, att man som person väcker obehag och att folk blir obekväma av ens blotta närhet, låter som ens värsta mardröm. Att hon ändå gör det är så ofattbart starkt. Den här boken BEHÖVS, alla ska få den i julklapp och födelsedagspresent och alla bör läsa den! Vilken jäkla kamp hon för. För något som egentligen bör vara självklart. #JagStårHär !!!!!
Det här är den viktigaste (och mest frustrerande) boken 2020. Om hur Cissi battlar en goliat-liknande kafkaiansk process som ständigt vänder henne ryggen, och till sist dömer HENNE till brottsling för att ha berättat om brottet (den vidriga våldtäkten) hon utsatts för. Det är helt ofattbart hur systemet brister och lämnar kvinnor, i det här fallet Cissi, helt ensamma och utsatta. Och på samma gång håller männen om ryggen. Gullar med dem, rent av. Låter det gråta ut i morgonsoffor och tidningar och ger dem utrymme om och om och om igen.
Cissis beskrivning av hur hon tar sig in i rummet där debatten med förövaren hålls är helt vidrig. Tanken på att alla tittar, att man som person väcker obehag och att folk blir obekväma av ens blotta närhet, låter som ens värsta mardröm. Att hon ändå gör det är så ofattbart starkt. Den här boken BEHÖVS, alla ska få den i julklapp och födelsedagspresent och alla bör läsa den! Vilken jäkla kamp hon för. För något som egentligen bör vara självklart. #JagStårHär !!!!!
May 29, 2021
Boken berör då den beskriver livet.
Får tankarna på ungdomen, där allt man säger och gör blir bedömt och alla har rätt att säga sin åsikt oavsett vad.
Att se att människan blir starkare av alla motgångar och allt hat man utsätts för är imponerande. Viljan att trots allt stå på sig och få folk att förstå.
Hur folk vänder kappan efter vinden och så enkelt avskriver kvinnor främst.
Att de som alltid är emot gapar högst.
Boken är dock lite rörig. Hoppar i tid lite väl mycket men funkar ändå.
Får tankarna på ungdomen, där allt man säger och gör blir bedömt och alla har rätt att säga sin åsikt oavsett vad.
Att se att människan blir starkare av alla motgångar och allt hat man utsätts för är imponerande. Viljan att trots allt stå på sig och få folk att förstå.
Hur folk vänder kappan efter vinden och så enkelt avskriver kvinnor främst.
Att de som alltid är emot gapar högst.
Boken är dock lite rörig. Hoppar i tid lite väl mycket men funkar ändå.
September 29, 2021
This is one side of the story from one of Sweden's most public #metoo cases and its (still ongoing) aftermath. The other side of the story being Virtanen's Utan nåd.
The case has been incredibly divisive and it’s nigh on impossible to find a Swede who hasn’t heard of it – indeed, chances are most lean pretty heavily in favor of one party or the other.
Ironically – or fittingly – the books are very similar.
Both essentially divide the storytelling into three parts, namely,
1) The past (including personal accounts for who they each used to be and what happened before #metoo),
2) The “naming,” its immediate aftermath, and #metoo, and
3) What’s happened since.
Wallin jumps around more, Virtanen is more chronological.
Similarly, both argue that they are the “real” victim (my phrasing) here – albeit in different ways. They detail how they’ve been unfairly treated (I believe they both have been), how the overlords (the patriarchy for Wallin, and radical feminists and the media for Virtanen) turned everyone against them, and how they’re continuing to fight the good fight despite all the injustice.
Neither book is particularly good. The flows are rough, the writing mediocre at best. The authors are clearly hampered by hypocrisy, stretched truths, and dis-ingenuousness. The pleading and whininess is a bit heavy at times. Never mind the bitterness that is practically tangible. It’s understandable, don’t get me wrong, but it makes the reading laborious.
Wallin and Virtanen both make some very valid points. But generally, the books read like just what they are – two individuals, one accuser and one accused, each arguing their case to people that have largely made up their minds already anyway.
So, what about the case itself?
Well, legally speaking, it’s an incredibly simple one – or, technically, there are two simple cases.
1) The alleged rape in 2006 that, when it was reported to the police, could not be proven. That case was therefore dropped. And,
2) When Wallin named Virtanen and accused him of said rape, especially considering her platform, she committed Gross Defamation/Calumny. That case was open-and-shut.
There’s really no legal argument here. In fact, one could make an argument that it’s more surprising that Wallin didn’t get any prison time, than that she was convicted in the first place.*
The problem, of course, is a matter of perspective and what one believes.
If one believes Wallin tells the truth, this becomes a matter of a woman being re-victimized.
If one believes Virtanen, it becomes a matter of an innocent man having his and his family’s lives ruined.
And, regardless of what one believes, the media committed so many instances of professional negligence here, that it should make us all worried.
Personally – because it is impossible to write anything about this case without mentioning the personal – I never liked either of the authors before the proverbial shit hit the proverbial fan (or, as it were, Instagram – “shit” therefore being a particularly apt expression). These books – and everything that’s been happening with the authors since – show that my nose was spot on. Virtanen, especially, did himself no favors in his book (albeit for obvious reasons).
However (no.1), I think the defamation/calumny laws are a good idea and, more importantly, I am a firm believer that guilt is what should be proven – not innocence. Keep in mind that innocence is more often than not impossible to prove. Guilt by accusation and/or trial by social media are absolutely terrifying phenomena!
Similarly, journalists should perform due diligence, we can not have a society where youtubers out-fact-check professional journalists. (This might sound like I’m coming down on the side of Virtanen, but it’s worth keeping in mind that Wallin herself fell victim to presumption of guilt before she was convicted – that too was wrong, and her employers should be ashamed of themselves for turtling!)
However (no.2), while I will always argue for the presumption of innocence, I also understand that this might grate against a more feral sense of “justice.” Particularly in cases where guilt is difficult to prove. Therefore, if Wallin’s account is true, I find her defiance and courage inspiring. I just think she should be held to the legal standards, nonetheless.
Regarding the specific rape allegation, I have no opinion on it. How could I? It’s pretty clear from the books that even the two people who were there aren’t entirely sure what happened. This doesn’t mean I don’t believe Wallin, but it doesn’t mean that I think of Virtanen as a rapist either.
For me, the real problem is that people made their minds up and chose to persecute one of the authors (or in some cases both at different times). Moreover, the profoundly disturbing part to this story, is that the largest media organizations in Sweden clearly did the same.
*EDIT: Wallin is being prosecuted (or will be, for now it's in the preliminary investigation phase) for the same crime again due to this book.
The case has been incredibly divisive and it’s nigh on impossible to find a Swede who hasn’t heard of it – indeed, chances are most lean pretty heavily in favor of one party or the other.
Ironically – or fittingly – the books are very similar.
Both essentially divide the storytelling into three parts, namely,
1) The past (including personal accounts for who they each used to be and what happened before #metoo),
2) The “naming,” its immediate aftermath, and #metoo, and
3) What’s happened since.
Wallin jumps around more, Virtanen is more chronological.
Similarly, both argue that they are the “real” victim (my phrasing) here – albeit in different ways. They detail how they’ve been unfairly treated (I believe they both have been), how the overlords (the patriarchy for Wallin, and radical feminists and the media for Virtanen) turned everyone against them, and how they’re continuing to fight the good fight despite all the injustice.
Neither book is particularly good. The flows are rough, the writing mediocre at best. The authors are clearly hampered by hypocrisy, stretched truths, and dis-ingenuousness. The pleading and whininess is a bit heavy at times. Never mind the bitterness that is practically tangible. It’s understandable, don’t get me wrong, but it makes the reading laborious.
Wallin and Virtanen both make some very valid points. But generally, the books read like just what they are – two individuals, one accuser and one accused, each arguing their case to people that have largely made up their minds already anyway.
So, what about the case itself?
Well, legally speaking, it’s an incredibly simple one – or, technically, there are two simple cases.
1) The alleged rape in 2006 that, when it was reported to the police, could not be proven. That case was therefore dropped. And,
2) When Wallin named Virtanen and accused him of said rape, especially considering her platform, she committed Gross Defamation/Calumny. That case was open-and-shut.
There’s really no legal argument here. In fact, one could make an argument that it’s more surprising that Wallin didn’t get any prison time, than that she was convicted in the first place.*
The problem, of course, is a matter of perspective and what one believes.
If one believes Wallin tells the truth, this becomes a matter of a woman being re-victimized.
If one believes Virtanen, it becomes a matter of an innocent man having his and his family’s lives ruined.
And, regardless of what one believes, the media committed so many instances of professional negligence here, that it should make us all worried.
Personally – because it is impossible to write anything about this case without mentioning the personal – I never liked either of the authors before the proverbial shit hit the proverbial fan (or, as it were, Instagram – “shit” therefore being a particularly apt expression). These books – and everything that’s been happening with the authors since – show that my nose was spot on. Virtanen, especially, did himself no favors in his book (albeit for obvious reasons).
However (no.1), I think the defamation/calumny laws are a good idea and, more importantly, I am a firm believer that guilt is what should be proven – not innocence. Keep in mind that innocence is more often than not impossible to prove. Guilt by accusation and/or trial by social media are absolutely terrifying phenomena!
Similarly, journalists should perform due diligence, we can not have a society where youtubers out-fact-check professional journalists. (This might sound like I’m coming down on the side of Virtanen, but it’s worth keeping in mind that Wallin herself fell victim to presumption of guilt before she was convicted – that too was wrong, and her employers should be ashamed of themselves for turtling!)
However (no.2), while I will always argue for the presumption of innocence, I also understand that this might grate against a more feral sense of “justice.” Particularly in cases where guilt is difficult to prove. Therefore, if Wallin’s account is true, I find her defiance and courage inspiring. I just think she should be held to the legal standards, nonetheless.
Regarding the specific rape allegation, I have no opinion on it. How could I? It’s pretty clear from the books that even the two people who were there aren’t entirely sure what happened. This doesn’t mean I don’t believe Wallin, but it doesn’t mean that I think of Virtanen as a rapist either.
For me, the real problem is that people made their minds up and chose to persecute one of the authors (or in some cases both at different times). Moreover, the profoundly disturbing part to this story, is that the largest media organizations in Sweden clearly did the same.
*EDIT: Wallin is being prosecuted (or will be, for now it's in the preliminary investigation phase) for the same crime again due to this book.
September 19, 2020
Jag läste Virtanens Utan nåd och nu har jag även läst Wallins självbiografi Allt som var mitt. Jag kan inte sluta förundras över hur deras verklighetsuppfattning skiljer sig åt. De lever i olika världar.
Bokens Cissi är en kvinna vi inte sett mycket av i sociala medier där tonläget är högre, argare. Här väcks min empati på ett djupare plan och jag får veta mer om vad som i hennes ögon hände. Det är en detaljerad skildring av kampen för upprättelse och i förlängningen, kampen för förändring.
Tekniskt följer berättelsen den klassiska
dramaturgiska modellen med anslag, presentation, fördjupning, upptrappning och klimax. Cissi är hjältinnan i berättelsen och jag sträckläser.
Jag känner igen mig i känslan av att vara ny i stora staden, att försöka läsa av andra och förstå vad som är viktigt i den nya tillvaron. Strävan och längtan efter att ta sig uppåt, framåt. Vad som händer sen vet vi alla, och ändå vet vi så lite.
Bokens Cissi är en kvinna vi inte sett mycket av i sociala medier där tonläget är högre, argare. Här väcks min empati på ett djupare plan och jag får veta mer om vad som i hennes ögon hände. Det är en detaljerad skildring av kampen för upprättelse och i förlängningen, kampen för förändring.
Tekniskt följer berättelsen den klassiska
dramaturgiska modellen med anslag, presentation, fördjupning, upptrappning och klimax. Cissi är hjältinnan i berättelsen och jag sträckläser.
Jag känner igen mig i känslan av att vara ny i stora staden, att försöka läsa av andra och förstå vad som är viktigt i den nya tillvaron. Strävan och längtan efter att ta sig uppåt, framåt. Vad som händer sen vet vi alla, och ändå vet vi så lite.
September 25, 2021
Tycka vad man vill om CW, men hennes bok skildrar en verklighet många (tyvärr) kan känna igen sig i. Jag menar inte just delen med förtalsmålet, utan att ständigt bli misstrodd eller få sina upplevelser av sexuella trakasserier eller övergrepp förminskade. Att få höra ”han var nog bara lite full, han blir lite sån då” osv om kladdiga kollegor.
Eller kommentarer så som ”det har aldrig hänt mig, konstigt att det händer dig så ofta”.
Bli misstrodd pga man blir utsatt vid mer än ett tillfälle.
Nej, boken är inget litterärt mästerverk, som många har påpekat, men är väl knappast det som är poängen.
Den är läsvärd, jag rekommenderar den speciellt till alla som någon gång påstått att feminismen eller Me too gått för långt.
Enjoy.
Eller kommentarer så som ”det har aldrig hänt mig, konstigt att det händer dig så ofta”.
Bli misstrodd pga man blir utsatt vid mer än ett tillfälle.
Nej, boken är inget litterärt mästerverk, som många har påpekat, men är väl knappast det som är poängen.
Den är läsvärd, jag rekommenderar den speciellt till alla som någon gång påstått att feminismen eller Me too gått för långt.
Enjoy.
October 9, 2021
Ett berörande och upprörande ämne höjde betyget för boken som litterärt landade på 2/5. Det kan vara intressant med att pendla mellan olika perioder men i den här boken blev tidshoppen ostrukturerade och ibland osammanhängande för mig. Trots det är jag glad att jag har läst boken som gav en djupare inblick i något som jag bara uppfattat brottstycken av tidigare.
October 12, 2024
Betygsättningen gäller bokens upplägg, skrivsätt och berättarstil. Det är för rörigt, brokigt, upprepande. Det är för nära - och naturligtvis är det det - vilket gör att det blir kaotiskt och onyanserat.
Om endast den aktivistiska handlingen boken i sig utgör skulle betygsättas skulle det dock bli en femma. Vilken kämpe!
Om endast den aktivistiska handlingen boken i sig utgör skulle betygsättas skulle det dock bli en femma. Vilken kämpe!
February 6, 2022
Starkt, modigt, ärligt och viktigt!
January 12, 2023
En jäkla pangbok! Riktigt bra
July 21, 2020
Skrämmande och skarpt om tystnadskultur och maktstrukturer i medievärlden. Rekommenderar alla att läsa!
Jag fick möjlighet att förhandsläsa boken som lär bli en av höstens mer omtalade: Allt som var mitt av Cissi Wallin. Boken stoppades av Atlas på grund av att innehållet ansågs utgöra risk för förtal, men ges nu ut av författaren själv. Cissi Wallin dömdes förra året för grovt förtal av mannen som hon i ”Allt som var mitt” omnämner ”mediemannen”. Samma man som hon polisanmält för en våldtäkt som enligt anmälan ska ha ägt rum 2006 (förundersökningen lades ner) och under metoo-hösten namngav på Instagram.
I Allt som var mitt berättar Cissi Wallin om uppväxten i Uddevalla, om känslan att inte passa in och längtan efter något annat, något lite större, friare, mer tillåtande, som hon söker sig till Stockholm för att finna. Först som skådespelare, och sedan som ung driven frilans i mediebranschen, som hon målar upp en sorgligt igenkännbar bild av.
Det är plump grabbighet, tafsande och rena övergrepp.
Det är under den här första tiden i storstaden som hon möter ”mediemannen” en suddig kväll på Spy Bar. Wallin tar avstamp i festkvällen som slutar med att hon vaknar upp i mannens lägenhet på Södermalm utan kläder med känslan av att något inte stämmer. Något har hänt och det känns inte bra.
En känsla som först blir till skuld och skam, men som senare växer till en insikt. Cissi Wallin gestaltar på ett både gripande och skarpt sätt hur hon förstod att hon blivit våldtagen och varför det tog så lång tid för henne att nå den insikten, och ännu längre tid att anmäla. Och varför så många väljer att inte göra det alls.
Boken handlar om händelsen och efterspelet som ”mediemannen” gett sin version av i en egen bok, men är skrämmande allmängiltig. Vid flera ställen känner jag igen mig på ett sätt som gör att jag måste ta en paus och andas.
Alla borde läsa den här boken!
Jag fick möjlighet att förhandsläsa boken som lär bli en av höstens mer omtalade: Allt som var mitt av Cissi Wallin. Boken stoppades av Atlas på grund av att innehållet ansågs utgöra risk för förtal, men ges nu ut av författaren själv. Cissi Wallin dömdes förra året för grovt förtal av mannen som hon i ”Allt som var mitt” omnämner ”mediemannen”. Samma man som hon polisanmält för en våldtäkt som enligt anmälan ska ha ägt rum 2006 (förundersökningen lades ner) och under metoo-hösten namngav på Instagram.
I Allt som var mitt berättar Cissi Wallin om uppväxten i Uddevalla, om känslan att inte passa in och längtan efter något annat, något lite större, friare, mer tillåtande, som hon söker sig till Stockholm för att finna. Först som skådespelare, och sedan som ung driven frilans i mediebranschen, som hon målar upp en sorgligt igenkännbar bild av.
Det är plump grabbighet, tafsande och rena övergrepp.
Det är under den här första tiden i storstaden som hon möter ”mediemannen” en suddig kväll på Spy Bar. Wallin tar avstamp i festkvällen som slutar med att hon vaknar upp i mannens lägenhet på Södermalm utan kläder med känslan av att något inte stämmer. Något har hänt och det känns inte bra.
En känsla som först blir till skuld och skam, men som senare växer till en insikt. Cissi Wallin gestaltar på ett både gripande och skarpt sätt hur hon förstod att hon blivit våldtagen och varför det tog så lång tid för henne att nå den insikten, och ännu längre tid att anmäla. Och varför så många väljer att inte göra det alls.
Boken handlar om händelsen och efterspelet som ”mediemannen” gett sin version av i en egen bok, men är skrämmande allmängiltig. Vid flera ställen känner jag igen mig på ett sätt som gör att jag måste ta en paus och andas.
Alla borde läsa den här boken!
September 30, 2020
Språket är inte strålande. Berättelsen hade tjänat på en aktivare redaktör för att göra övergångarna mellan olika tidsperioder bättre.
Wallin hade tjänat på att spara lite på adjektiven och trots att det är en självbiografi stundvis försöka backa från de självcentrerade monologerna som kretsar kring smärta och oförrätter.
Härmed säger jag *inte* att hennes berättelse är osann. Jag recensera en bok utifrån hur jag upplever dess litterära kvalitet. Något jag gissar att de som dragit fram över nätet och gett boken en femma på diverse sajter inte gjort.
Samma fenomen skulle kunna dra upp eller ner recensioner av Frostenssons K respektive Klubben.
Eller en klassiker som 1984. Ska jag ge den en kass recension för att Orwells kvinnoporträtt suger?
Förlorar vi inte själva poängen med recensions-sajter när "vi" agerar så här?
Wallin hade tjänat på att spara lite på adjektiven och trots att det är en självbiografi stundvis försöka backa från de självcentrerade monologerna som kretsar kring smärta och oförrätter.
Härmed säger jag *inte* att hennes berättelse är osann. Jag recensera en bok utifrån hur jag upplever dess litterära kvalitet. Något jag gissar att de som dragit fram över nätet och gett boken en femma på diverse sajter inte gjort.
Samma fenomen skulle kunna dra upp eller ner recensioner av Frostenssons K respektive Klubben.
Eller en klassiker som 1984. Ska jag ge den en kass recension för att Orwells kvinnoporträtt suger?
Förlorar vi inte själva poängen med recensions-sajter när "vi" agerar så här?
October 16, 2020
Jeg synes historien er grusom å lese, tror henne helt og fullt, men synes boken var intetsigende og dårlig skrevet. Mener likevel at det er viktig at den er blitt gitt ut.
September 9, 2020
Tack för din röst, för din berättelse och för att du använder dem så att fler kan använda sina.
November 8, 2020
Jeg synes ikke boka i seg selv var god, men jeg mener det er bra at hun skrev den, og debatten om den er interessant.
Jeg har to motstridende synspunkt. De henger ikke sammen og jeg vet ikke hva jeg skal gjøre med det når ytringsfrihet og personvern står mot hverandre, og spesielt ikke når ytringsfriheten dreier seg om din egen historie.
I 2017 skrev skrev Cissi Wallin på Instagram-kontoen sin at det var Fredrik Virtanen som voldtok henne i 2006. Hun anmeldte ham i 2012. Retten behandlet ikke voldtektssaken, men Cissi Wallins ytring om den.
Etter at CW navnga FV offentlig, fikk hun støtte fra bestselger-krimforfatter Camilla Läckberg og skuespiller og komiker Mia Skäringer, begge delte innholdet i posten til CW.
Så plukket svenske aviser opp saken og navnga også Virtanen. Virtanen ble tatt av som lederskribent i Aftonbladet og ble senere gitt en sluttpakke det ikke var mulig å si nei til. Arbeidsgiveren skrev: «Det är medierapporteringen som gjort det svårt för Virtanen att fortsätta som journalist på tidningen».
SvD og Expressen fikk kritikk fra svenske PFU for å ha identifisert Virtanen. Cissi Wallin er dømt for ærekrenkelser. Fredrik Virtanen skrev bok og gjorde forfatterintervjuer i Norge slik de gjerne er, uten særlig kritiske spørsmål. Nå er Cissi Wallins bok her.
Jeg har to motstridende synspunkt. Ettersom det er så bred enighet om det ene: at vi ikke vil ha et samfunn med gapestokk, vi vil at forbrytelser skal dømmes i retten, vil jeg si noe om det andre.
Jeg legger til at offentlighet rundt en forbrytelse selvsagt er en belastning for gjerningsmannen og for gjerningsmannens familie. Det gjelder om han er skyldig og verre uskyldig. For en selvransakende skyldig vil jeg tro at kunnskapen om selve handlingen er verre å leve med enn offentligheten rundt den.
De få som fabrikkerer en historie gjør andre svært vondt. Men problemet er i liten grad falske voldtektsanklager og navngiving av mennesker som ikke er dømt. Problemet er i stor grad voldtektssaker som ikke blir etterforsket, tatt til retten og gjerningsmann dømt.
Seksuelle trakasseringer av maktpersoner, har vi levd med i århundrer.
Alt dette vet vi.
Ærekrenkelser står over ytringsfrihet rettslig. Man kan få fortelle om en hendelse til noen få nære personer. Jeg mener altså også at offeret eier sin historie, har rett til å fortelle hvem som gjorde hva mot henne, til flere enn de aller nærmeste.
Hva kommer det av at hensynet til den potensielt ærekrenkede så selvsagt skal stå over hensynet til den krenkede. Og hva kommer det av at det bare er når det er snakk om seksuelle overgrep at samfunnet er så påpasselig med å poengtere dette. Vi gjenforteller stygge historier om hverandre, og det finnes en justis som regulerer oss, at vi ikke skal fare med sladder, at den som gjør det risikerer å støtes ut. Kan det tenkes at det er nok.
Som samfunn trenger vi at seksuelle trakasseringer og voldtekter får konsekvenser. Offeret trenger det også.
Hvis vi ikke av og til lager en revolusjon, som metoo som navnga menn, blir det ikke endringer. Så kan vi fortsette å snakke pent om strukturer, ikke enkeltpersoner i noen generasjoner til.
Menn kan fortsette sin praksis, beskyttet av at kvinner ikke risikerer utstøtelse fra kolleger, vennekrets, familie.
Jeg har to motstridende synspunkt. De henger ikke sammen og jeg vet ikke hva jeg skal gjøre med det når ytringsfrihet og personvern står mot hverandre, og spesielt ikke når ytringsfriheten dreier seg om din egen historie.
I 2017 skrev skrev Cissi Wallin på Instagram-kontoen sin at det var Fredrik Virtanen som voldtok henne i 2006. Hun anmeldte ham i 2012. Retten behandlet ikke voldtektssaken, men Cissi Wallins ytring om den.
Etter at CW navnga FV offentlig, fikk hun støtte fra bestselger-krimforfatter Camilla Läckberg og skuespiller og komiker Mia Skäringer, begge delte innholdet i posten til CW.
Så plukket svenske aviser opp saken og navnga også Virtanen. Virtanen ble tatt av som lederskribent i Aftonbladet og ble senere gitt en sluttpakke det ikke var mulig å si nei til. Arbeidsgiveren skrev: «Det är medierapporteringen som gjort det svårt för Virtanen att fortsätta som journalist på tidningen».
SvD og Expressen fikk kritikk fra svenske PFU for å ha identifisert Virtanen. Cissi Wallin er dømt for ærekrenkelser. Fredrik Virtanen skrev bok og gjorde forfatterintervjuer i Norge slik de gjerne er, uten særlig kritiske spørsmål. Nå er Cissi Wallins bok her.
Jeg har to motstridende synspunkt. Ettersom det er så bred enighet om det ene: at vi ikke vil ha et samfunn med gapestokk, vi vil at forbrytelser skal dømmes i retten, vil jeg si noe om det andre.
Jeg legger til at offentlighet rundt en forbrytelse selvsagt er en belastning for gjerningsmannen og for gjerningsmannens familie. Det gjelder om han er skyldig og verre uskyldig. For en selvransakende skyldig vil jeg tro at kunnskapen om selve handlingen er verre å leve med enn offentligheten rundt den.
De få som fabrikkerer en historie gjør andre svært vondt. Men problemet er i liten grad falske voldtektsanklager og navngiving av mennesker som ikke er dømt. Problemet er i stor grad voldtektssaker som ikke blir etterforsket, tatt til retten og gjerningsmann dømt.
Seksuelle trakasseringer av maktpersoner, har vi levd med i århundrer.
Alt dette vet vi.
Ærekrenkelser står over ytringsfrihet rettslig. Man kan få fortelle om en hendelse til noen få nære personer. Jeg mener altså også at offeret eier sin historie, har rett til å fortelle hvem som gjorde hva mot henne, til flere enn de aller nærmeste.
Hva kommer det av at hensynet til den potensielt ærekrenkede så selvsagt skal stå over hensynet til den krenkede. Og hva kommer det av at det bare er når det er snakk om seksuelle overgrep at samfunnet er så påpasselig med å poengtere dette. Vi gjenforteller stygge historier om hverandre, og det finnes en justis som regulerer oss, at vi ikke skal fare med sladder, at den som gjør det risikerer å støtes ut. Kan det tenkes at det er nok.
Som samfunn trenger vi at seksuelle trakasseringer og voldtekter får konsekvenser. Offeret trenger det også.
Hvis vi ikke av og til lager en revolusjon, som metoo som navnga menn, blir det ikke endringer. Så kan vi fortsette å snakke pent om strukturer, ikke enkeltpersoner i noen generasjoner til.
Menn kan fortsette sin praksis, beskyttet av at kvinner ikke risikerer utstøtelse fra kolleger, vennekrets, familie.
April 10, 2021
Vittnesmålen är alltför många och alltför vanliga vilket gör frågan om sexuella övergrepp och våldtäkter till en av de viktigaste samhällsfrågorna. Toppjurister, kända komiker, mediaprofiler, kulturprofiler, programledare av flera slag och alla andra som inte lyfts i media. Man häpnar över dessa offentliga mäns ofantliga bekräftelsebehov och litenhet. Och den totala ojämlikheten i i rapporteringen där flera av männen ges mediautrymme medan flera av kvinnorna istället får skyddad identitet och får gå under jorden för att undgå det hat som uppstår gentemot dem som anmälare.
Den norska dokumentären Sex eller övergrepp på SVT Play synliggör problemet med bristande samtycke i sexuella relationer på ett konkret sätt. Där får ett offer och en förövare träffas och prata om det som hänt och ge sin syn på händelsen. Det var modiga personer som utsatte sig för detta möte, och som båda sa, ett viktigt sätt att kunna gå vidare i livet på varsitt håll. De svenska männen har vad jag har sett dock bara värjt sig, hållit fram sin syn och gjort sig själva till offer vilket gett dem rätt att själva anmäla tillbaka. En olycklig låsning.
Cissi Wallins bok är alltså en av alltför många historier. Därför är det viktigt att den och alla andra historier kommer fram i ljuset. Kunskapen om vad som är sexuella övergrepp måste öka rejält både hos dem som har sex och inom rättsväsendet. För vi måste utvecklas till ett samhälle där alla njuter av sex. Idag är det uppenbarligen alltför få som gör det, istället skapar sex i alltför många fall trauman och psykisk ohälsa. Cissis bok är alltså viktig läsning och jag rekommenderar den, jag värjer mig dock mot formen. En självbiografisk berättelse av det här slaget behöver sättas i ett sammanhang av ytterligare berättelser mot samma förövare, och om möjligt fakta, för att understödja trovärdigheten. Boken Klubben av Matilda Gustavsson var lysande ur den här aspekten.
Den norska dokumentären Sex eller övergrepp på SVT Play synliggör problemet med bristande samtycke i sexuella relationer på ett konkret sätt. Där får ett offer och en förövare träffas och prata om det som hänt och ge sin syn på händelsen. Det var modiga personer som utsatte sig för detta möte, och som båda sa, ett viktigt sätt att kunna gå vidare i livet på varsitt håll. De svenska männen har vad jag har sett dock bara värjt sig, hållit fram sin syn och gjort sig själva till offer vilket gett dem rätt att själva anmäla tillbaka. En olycklig låsning.
Cissi Wallins bok är alltså en av alltför många historier. Därför är det viktigt att den och alla andra historier kommer fram i ljuset. Kunskapen om vad som är sexuella övergrepp måste öka rejält både hos dem som har sex och inom rättsväsendet. För vi måste utvecklas till ett samhälle där alla njuter av sex. Idag är det uppenbarligen alltför få som gör det, istället skapar sex i alltför många fall trauman och psykisk ohälsa. Cissis bok är alltså viktig läsning och jag rekommenderar den, jag värjer mig dock mot formen. En självbiografisk berättelse av det här slaget behöver sättas i ett sammanhang av ytterligare berättelser mot samma förövare, och om möjligt fakta, för att understödja trovärdigheten. Boken Klubben av Matilda Gustavsson var lysande ur den här aspekten.
November 16, 2021
Sjelden har jeg lest en biografi/sakprosatekst jeg har hatt SÅ problemer med å legge fra meg. Sjelden har jeg lest ei bok som i så stor grad evner å vekke harmen, aktivismen, opprøret og gråten på samme tid. Den skittstormen av noen sanksjoner, både økonomisk, sosialt og karrieremessig, som Cissi Wallin har stått i etter å ha navngitt «mediemannen» Fredrik Virtanen som sin voldtektsmann, er så brutal og ekkel og så typisk at det går kaldt nedover ryggen på meg. Den måten folk bidrar til stillhet, neddyssing og muliggjøring av fortsatte overgrep fordi feigheten er sterkere enn rettferdighetssansen, provoserer meg så enormt.
Jeg føler meg takknemlig for å aldri ha blitt utsatt for et traumatiserende seksuelt overgrep (tenk på hvor sjukt det er at jeg i det hele tatt tenker det!). Nå sender jeg boka videre til ei av mange venninner som ikke har vært like «heldig». Kanskje kan det være styrke, trøst og oppreising i felles skjebne. Takk, Cissi, for alt du orker, alt du er, og alt du gjør.
Jeg føler meg takknemlig for å aldri ha blitt utsatt for et traumatiserende seksuelt overgrep (tenk på hvor sjukt det er at jeg i det hele tatt tenker det!). Nå sender jeg boka videre til ei av mange venninner som ikke har vært like «heldig». Kanskje kan det være styrke, trøst og oppreising i felles skjebne. Takk, Cissi, for alt du orker, alt du er, og alt du gjør.
Displaying 1 - 30 of 61 reviews