”Då såg han i det klara månskenet tätt framför sig en krets av ohyggliga, spöklika gestalter. Gamla, halvnakna kvinnor med fladdrande hår hade hukat sig ned på marken i en ring, och mitt ibland dem låg liket av en människa, på vilket de åt med svår hunger.”
I Det främmande barnet och andra sällsamma historier återfinns sju av E.T.A. Hoffmanns säregna fantasistycken, skräckberättelser och sagor, samtliga hämtade ur samlingen Die Serapionsbrüder (utgiven i fyra volymer 1819–21). Dessa noveller är sällan eller aldrig översatta till svenska, och utgör därmed ett viktigt komplement till utgivningen av den klassiska tysk-romantiska litteraturen, berättarkonsten och fantastiken i svensk språkdräkt.
Heidi Havervik står för översättningen, och Sten Wistrand har skrivit det initierade förordet.
Denna utgåva innehåller novellerna ”En spökhistoria”, ”Automaten”, ”Vampyrism”, ”Det främmande barnet”, ”Den kuslige gästen”, ”Eremiten Serapion” och ”Gnomkungens brud”.
Ernst Theodor Wilhelm Hoffmann, better known by his pen name E. T. A. Hoffmann (Ernst Theodor Amadeus Hoffmann), was a German Romantic author of fantasy and horror, a jurist, composer, music critic, draftsman and caricaturist. His stories form the basis of Jacques Offenbach's famous opera The Tales of Hoffmann, in which Hoffman appears (heavily fictionalized) as the hero. He is also the author of the novella The Nutcracker and the Mouse King, on which the famous ballet The Nutcracker is based. The ballet Coppélia is based on two other stories that Hoffmann wrote, while Schumann's Kreisleriana is based on Hoffmann's character Johannes Kreisler.
Hoffmann's stories were very influential during the 19th century, and he is one of the major authors of the Romantic movement.
Ernst Theodor Amadeus Hoffmann lever som få av det tidiga 1800-talets tyska författare kvar i allmänhetens sinne. Lika mycket för sådant han själv inte skapade, t ex Offenbachs operett Hoffmans Äventyr, som för det han själv skrev.
Detta urval av hans noveller och prosastycken ger en god bild av hur brett hans författarskap var i jämförelse med andra författare vi räknar till den romantiska eran. Här samsas en skräckvinjett som Vampyrism med ett sagostycke som Det främmande barnet, likaväl som en estetisk diskussion förklädd till tidig Weird Fiction i form av Automaten. Allt präglas av Hoffmanns pratglada och uttrycksfulla dialog och beskrivningar i en livlig översättning.
För att uppskatta dessa stycken behöver läsaren ställa om sina sensibiliteter då den förmoderna författaren sällan följer de intrigmönster vi fått lära är det korrekta sättet att skriva fiktion under de senaste 150 åren. Här vindlar tankarna och orden betydligt friare. Ett slumpmässigt möte kan leda till en dialog om något angränsande och sedan ta en helt annan väg under flera sidor för att till slut landa i ett klimax som på något sätt ändå passar. Eller så rinner det ut i den ramberättelse som knyter samman de ingående novellerna. Det kräver tillvänjning för läsaren men upplevelsen gör det mödan värt.
Ibland inbillar jag mig att jag är hyfsat välbeläst när det kommer till romantikens författare. Ibland inbillar jag mig att metakritik är något förbehållet tjugohundratalsförfattare. Och så kommer Hoffmann och bara:
Jag: Visst, det här är en helt okej saga, men sensmoralen är ganska uppenbar-- Hoffman: Det här är en helt okej saga, men sensmoralen är ganska uppenbar. Jag: Damn it.