Marie-Louise Ekmans ord är så direkta, ja dom går rakt in i mig. Som att någon skjutit med en pistol rakt in i hjärtat. Ett så naket utlämnande av Gösta Ekmans sjukdom och deras kärlek till varandra, det känns som att jag tjuvlyssnar på något jag inte borde höra. Samtidigt känns deras relation så stark och jag vill fortsätta läsa, jag kan omöjligt störa dom i något så stort som kärleken? Är inte målgrupp för kärlekshistorier, varken äkta eller fiction, men Marie-Louise har fångat mitt hjärta. Att läsa om sjukhussalar, den äckliga sjukdomsverkligheten och månader av ångest låter inte lockande. Och att bli omkring kastad mellan högt och lågt på det här sättet, lägga sig lugnt för att en sida senare riva upp allting; det gör ont. Men jag kunde inte lägga ner boken, för det var en verklig klump i bröstet och jag kände precis allt så som hon beskriver. Det är verkligheten och den finns här alltid. Sorgen och kärleken? Det är något med hennes språk, jag älskar det.