What do you think?
Rate this book
Bärarna
I romanen Bärarna skildras en värld där en smitta har härjat i många decennier, en smitta som tvingat män och kvinnor att leva åtskilda. Kvinnorna styr, och samhällets redan skrala resurser delas systerligt, eller används i jakten på ett botemedel. Men ordningen har börjat ifrågasättas.
Nikki lever med Simone. De har egentligen aldrig talat om att bli föräldrar, men en dag säger Simone att hon absolut vill få bära ett barn. Det visar sig bli både svårare och farligare än Nikki kunnat ana. Relationen sätts på spel, och Nikki upptäcker saker – om Simone, om sig själv och om det samhälle hon lever i – som kastar henne ut i något hon aldrig hade kunnat föreställa sig.
Nikki lever med Simone. De har egentligen aldrig talat om att bli föräldrar, men en dag säger Simone att hon absolut vill få bära ett barn. Det visar sig bli både svårare och farligare än Nikki kunnat ana. Relationen sätts på spel, och Nikki upptäcker saker – om Simone, om sig själv och om det samhälle hon lever i – som kastar henne ut i något hon aldrig hade kunnat föreställa sig.
333 pages, Hardcover
First published January 1, 2020
16 people are currently reading
510 people want to read
About the author
Jessica Schiefauer
9 books53 followersJessica Schiefauer är född 1978 och uppvuxen i Kungälv utanför Göteborg. Hon har gått skrivarutbildningar på Fridhems folkhögskola, Bona folkhögskola och Nordiska folkhögskolan. Hon har även studerat svenska, engelska och litteraturvetenskap vid Göteborgs universitet och har en pedagogisk examen i språk och kreativt skrivande.Vid sidan om författarskapet arbetar Jessica med kurser i språk och skrivande.
Ratings & Reviews
Friends & Following
Create a free account to discover what your friends think of this book!
Community Reviews
Displaying 1 - 30 of 103 reviews
January 21, 2021
Ni vet känslan när en bok riktigt _känns_? Sådär så att hjärtat bultar helt enkelt för att boken är så bra. Jag älskar alltid att läsa, och jag är så glad över att jag hann läsa många böcker förra året. Men så ramlar man över En Riktigt Bra Bok™ och minns plötsligt varför man läser. För att det kan kännas så här. Antar att känslan kan jämföras med ett riktigt lyckat träningspass, att känna att springsteget/hindret/tennisskruven satt precis som den skulle. I dunno, books are my sport etc.
🔺
🔺
”Bärarna” av min fantastiska namne Jessica Schiefauer, dubbel Augustprisvinnare som nu har skrivit en roman för vuxna. En dystopi där en smitta spreds över världen (uh-uh!) och länderna fattade beslutet att dela upp samhället mellan bärare (kvinnor) och isolerade spridare (män). Jag älskar hur den kvinnliga ”normala” världen skildras, hur de byter varor och jobbar med språk eller byggande, dricker getingvin och går till badhuset. Förändringen i Nikkis och Simones förhållande då Simone blir som besatt av tanken på att få bära ett barn (mild TW för barnlöshet här!). Och sen det oundvikliga skiftet, som sätter världen i gungning. Wow wow wow! ✨
P.S. Hade gärna velat veta lite mer om smittan, plus att reaktionen mot träd känns väldigt stor..? Diskutera i smågrupper med mig 😃
🔺
🔺
”Bärarna” av min fantastiska namne Jessica Schiefauer, dubbel Augustprisvinnare som nu har skrivit en roman för vuxna. En dystopi där en smitta spreds över världen (uh-uh!) och länderna fattade beslutet att dela upp samhället mellan bärare (kvinnor) och isolerade spridare (män). Jag älskar hur den kvinnliga ”normala” världen skildras, hur de byter varor och jobbar med språk eller byggande, dricker getingvin och går till badhuset. Förändringen i Nikkis och Simones förhållande då Simone blir som besatt av tanken på att få bära ett barn (mild TW för barnlöshet här!). Och sen det oundvikliga skiftet, som sätter världen i gungning. Wow wow wow! ✨
P.S. Hade gärna velat veta lite mer om smittan, plus att reaktionen mot träd känns väldigt stor..? Diskutera i smågrupper med mig 😃
November 19, 2020
Jag tyckte väldigt, väldigt mycket om Schiefauers bok Pojkarna. Jag tyckte den var annorlunda, tankeväckande och väldigt välskriven. Blev därför väldigt nyfiken när jag hörde talas om Bärarna och ord som dystopi och pandemi var en del av beskrivningen. Väldigt aktuellt om inte annat.
I en ospecificerad framtid lever kvinnor och män helt åtskilda. Det beror på en global pandemi som orsakade miljontals dödsfall där männen var spridarna (och genom hela romanen kallas så). Det öppna samhället är kvinnornas, de kallas bärare, medan spridarna sitter i karantän i väntan på att forskare ska få fram ett botemedel. När Bärarna börjar har det gått många, många år och de flesta som lever fritt har aldrig ens sett en spridare. Rädslan för dem är dock fortfarande stark.
Nikki och Simone lever ett gott liv ihop. Simone kommer fram till att hon vill bära ett barn och det blir början på en plågsam resa för paret. Det visar sig att det finns en hel del både i Simones förflutna och inom Förenade kontinenterna som inte är vad det verkar vara.
Jag blev snabbt indragen i Bärarna och väldigt intresserad av denna, helt kvinnliga, värld som målades upp. Det är uppenbart att de försöker leva hållbart och lider hårt under de klimatförändringar som vi i vår tid satt igång. Deras familjekonstellationer ser olika ut och verkar väldigt flexibla. Det är intressant och spännande. Men. Efter halva boken eller så avtar mitt intresse. Berättelsen förlorar riktning eller tempo eller något. Det är lite för lite politik för att det ska bli intressant, men samtidigt lite för mycket eftersom det inte får utvecklas. Det är oklart vad som är grejen med den här smittan. Var det verkligen så att män smittade kvinnor och de dog? Eller fanns det en smitta som drabbade alla? Eller fanns det aldrig någonsin någon smitta? Alla de stora frågorna kring denna framtida värld lämnas därhän till fördel för den lilla människans känslor, med föräldraskapet i fokus.
Jag tror det är för mycket jag inte fåt veta som skaver. Även om vi förstår att bärare inte brukar hugga ner träd känns Nikkis reaktion på ved och mjölk lite... hysterisk? Lite ogrundad. Och om nu män egentligen är helt ofarliga, skulle verkligen inte fler ha reagerat? Agerat?
Jag gillar anslaget i Bärarna. Jag tycker att Schiefauer har ett behagligt språk. Jag tycker tankeleken hur-skulle-samhället-bli-om (kan jämföra med exempelvis Aldermans Makten) men något saknas. Jag är inte riktigt nöjd när jag slår ihop Bärarna. Det finns något där, men det räckte inte riktigt hela vägen.
I en ospecificerad framtid lever kvinnor och män helt åtskilda. Det beror på en global pandemi som orsakade miljontals dödsfall där männen var spridarna (och genom hela romanen kallas så). Det öppna samhället är kvinnornas, de kallas bärare, medan spridarna sitter i karantän i väntan på att forskare ska få fram ett botemedel. När Bärarna börjar har det gått många, många år och de flesta som lever fritt har aldrig ens sett en spridare. Rädslan för dem är dock fortfarande stark.
Nikki och Simone lever ett gott liv ihop. Simone kommer fram till att hon vill bära ett barn och det blir början på en plågsam resa för paret. Det visar sig att det finns en hel del både i Simones förflutna och inom Förenade kontinenterna som inte är vad det verkar vara.
Jag blev snabbt indragen i Bärarna och väldigt intresserad av denna, helt kvinnliga, värld som målades upp. Det är uppenbart att de försöker leva hållbart och lider hårt under de klimatförändringar som vi i vår tid satt igång. Deras familjekonstellationer ser olika ut och verkar väldigt flexibla. Det är intressant och spännande. Men. Efter halva boken eller så avtar mitt intresse. Berättelsen förlorar riktning eller tempo eller något. Det är lite för lite politik för att det ska bli intressant, men samtidigt lite för mycket eftersom det inte får utvecklas. Det är oklart vad som är grejen med den här smittan. Var det verkligen så att män smittade kvinnor och de dog? Eller fanns det en smitta som drabbade alla? Eller fanns det aldrig någonsin någon smitta? Alla de stora frågorna kring denna framtida värld lämnas därhän till fördel för den lilla människans känslor, med föräldraskapet i fokus.
Jag tror det är för mycket jag inte fåt veta som skaver. Även om vi förstår att bärare inte brukar hugga ner träd känns Nikkis reaktion på ved och mjölk lite... hysterisk? Lite ogrundad. Och om nu män egentligen är helt ofarliga, skulle verkligen inte fler ha reagerat? Agerat?
Jag gillar anslaget i Bärarna. Jag tycker att Schiefauer har ett behagligt språk. Jag tycker tankeleken hur-skulle-samhället-bli-om (kan jämföra med exempelvis Aldermans Makten) men något saknas. Jag är inte riktigt nöjd när jag slår ihop Bärarna. Det finns något där, men det räckte inte riktigt hela vägen.
November 11, 2020
Bra romanbygge men av någon anledning känner jag inget. Kanske att det beror på för mycket händelser/information och för lite stream of consciousness för min smak.
Gillar slutet.
Gillar slutet.
December 11, 2020
Kommer troligtvis trampa på många tår här så för att set the tone vill jag bara klargöra att Schiefauer är en av mina absoluta favoritförfattare nånsin - ”När hundarna kommer” är en av mina all time faves. Och ”Pojkarna” läser jag som en av de vackraste transallegorierna som skrivits för unga (jag vet att författaren dock motsagt sig detta). För mig har Schiefauer symboliserat en modig och normbrytande författare inom de kanske allra viktigaste litteraturen: ungdomslitteraturen!
Men detta var ett riktigt bottennapp. Så min besvikelse är lika djup. Idén är egentligen inte så dum, men den slarvas bort och berättelsen är genomgående inkonsekvent på flera plan vilket gör det till en icke-organisk läsupplevelse. Dvs att jag hela tiden är ”medveten” om att jag läser, jag flyter inte in i berättelsen. Ena stunden ges läsaren en detaljerad förklaring av världen (regler, företeelser, bakgrundshistoria) vi befinner oss i för att i nästa inte få nån info annat än ett påhittat ord utan någon som helst förklaring till vad det är eller varför det ersatt tidigare exempelvis färdmedel eller matvaror. Jag har läst oerhört mycket fantastik från hela världen i typ 25 år och generellt är det mest fundamentala när man bygger en fantasivärld att det finns en tydlig logik eller ”regelverk” INOM den världen och att konceptet är tydligt för läsaren; varesig det är en faktaspäckad tegelsten med ett lexikon över alla påhittade ord eller en abstrakt drömlik dystopi där vi bara lever mitt i berättarens värld. Men inkonsekvensen här gör att man både känner sig distanserad och oengagerade samtidigt som man utestängs som läsare från världen. Det känns som att partier saknas på flera ställen. Det görs många märkliga tidshopp som också gör det svårt för en som läsare att lära känna och känna empati för karaktärerna. Den bristande logiken i världsbygget tar sig bla i uttryck genom att mycket inte verkar skilja sig från vår värld men har bara fått ett nytt namn - varför skulle man byta namn på saker bara för att männen ”försvann”. Medan annat är helt annorlunda från vår värld men eftersom det sällan ges någon beskrivning eller förklaring är det svårt att föreställa sig hur det funkar och i förlängningen VARFÖR detta är den nya standarden? Det är solklart varför man valt att sära på män och kvinnor men sedan blir det liksom oklart varför man valt att ändra andra saker helt. Det är också otydligt hur länge separeringen pågått eftersom det ibland är karaktärer som pratar eller minns tiden innan som om det inte var så pass länge.
Det finns nog en god tanke om att vi ska leva i symbios och befria oss från rädsla - men produkten är en märklig röra, konstlad och konstruerad och den känns ofärdig. En korsning av Egalias döttrar och Ayn Rand - vem är målgruppen? Anti-vaxxers och pro-lifers? Kvinnor som hatar män och behöver övertygas att de är kanon bara de får en chans? Jag förväntade mig en skarp samtida feministisk analys med klassperspektiv men det jag läser är en kärleksförklaring till mannen och traditionella värden. Den enstaka stjärnan står för de mörka och vackra bilderna som visar Nikkis skräck inför att bära ett barn, känslan av en okänd organism som växer inom ens kropp och äter av en är fantastiskt fint skildrat.
Men detta var ett riktigt bottennapp. Så min besvikelse är lika djup. Idén är egentligen inte så dum, men den slarvas bort och berättelsen är genomgående inkonsekvent på flera plan vilket gör det till en icke-organisk läsupplevelse. Dvs att jag hela tiden är ”medveten” om att jag läser, jag flyter inte in i berättelsen. Ena stunden ges läsaren en detaljerad förklaring av världen (regler, företeelser, bakgrundshistoria) vi befinner oss i för att i nästa inte få nån info annat än ett påhittat ord utan någon som helst förklaring till vad det är eller varför det ersatt tidigare exempelvis färdmedel eller matvaror. Jag har läst oerhört mycket fantastik från hela världen i typ 25 år och generellt är det mest fundamentala när man bygger en fantasivärld att det finns en tydlig logik eller ”regelverk” INOM den världen och att konceptet är tydligt för läsaren; varesig det är en faktaspäckad tegelsten med ett lexikon över alla påhittade ord eller en abstrakt drömlik dystopi där vi bara lever mitt i berättarens värld. Men inkonsekvensen här gör att man både känner sig distanserad och oengagerade samtidigt som man utestängs som läsare från världen. Det känns som att partier saknas på flera ställen. Det görs många märkliga tidshopp som också gör det svårt för en som läsare att lära känna och känna empati för karaktärerna. Den bristande logiken i världsbygget tar sig bla i uttryck genom att mycket inte verkar skilja sig från vår värld men har bara fått ett nytt namn - varför skulle man byta namn på saker bara för att männen ”försvann”. Medan annat är helt annorlunda från vår värld men eftersom det sällan ges någon beskrivning eller förklaring är det svårt att föreställa sig hur det funkar och i förlängningen VARFÖR detta är den nya standarden? Det är solklart varför man valt att sära på män och kvinnor men sedan blir det liksom oklart varför man valt att ändra andra saker helt. Det är också otydligt hur länge separeringen pågått eftersom det ibland är karaktärer som pratar eller minns tiden innan som om det inte var så pass länge.
Det finns nog en god tanke om att vi ska leva i symbios och befria oss från rädsla - men produkten är en märklig röra, konstlad och konstruerad och den känns ofärdig. En korsning av Egalias döttrar och Ayn Rand - vem är målgruppen? Anti-vaxxers och pro-lifers? Kvinnor som hatar män och behöver övertygas att de är kanon bara de får en chans? Jag förväntade mig en skarp samtida feministisk analys med klassperspektiv men det jag läser är en kärleksförklaring till mannen och traditionella värden. Den enstaka stjärnan står för de mörka och vackra bilderna som visar Nikkis skräck inför att bära ett barn, känslan av en okänd organism som växer inom ens kropp och äter av en är fantastiskt fint skildrat.
This entire review has been hidden because of spoilers.
February 6, 2021
Läste den här romanen långsamt för att det kändes som om Jessica Schiefauers språk krävde det av mig. Bärarna är skriven på ett avskalat språk, vackert utan krusiduller och med en poetisk efterklang utan att vara prosalyrik. Och berättelsen sedan, den framtidsvision som hon målar upp – den växte och växte under min läsning och jag kom att älska den, kom att älska hur Schiefauer tar den här framtidsvisionen på allvar och inte erbjuder några enkla lösningar.
Jag har läst om hur den här romanen om en farlig smitta har getts ut med lite snabbare tidtabell på grund av den pandemi vi lever med just nu, men Bärarnas pandemi har inte så mycket gemensamt med covid-19.
Det här var en fantastisk läsupplevelse som jag önskar att jag skulle få bokcirkla!
Jag har läst om hur den här romanen om en farlig smitta har getts ut med lite snabbare tidtabell på grund av den pandemi vi lever med just nu, men Bärarnas pandemi har inte så mycket gemensamt med covid-19.
Det här var en fantastisk läsupplevelse som jag önskar att jag skulle få bokcirkla!
February 7, 2022
Immaginate una società eco-femminista.
Un mondo più verde, più sicuro, più tecnologico, in cui non si mangia carne e si ha un enorme rispetto per la natura.
Un mondo popolato da sole donne perché gli uomini sono i “diffusori” di un morbo letale, e, pertanto, sono tenuti costantemente in quarantena.
Un mondo in cui la riproduzione avviene tramite “portatrici”, donne che vengono fecondate in clinica e fanno nascere solo figlie femmine.
Un mondo in cui le parole “padre” e “bambino” non esistono più.
È in questo mondo postpandemico che ha luogo la vicenda di Nikki. La sua è una vita tranquilla e serena, fino al momento in cui la sua compagna, Simone, prova a diventare portatrice e non ci riesce.
Per Nikki inizia, allora, un lento e inesorabile cambiamento. La sua amata Simone diventa sempre più lontana, più sfuggente, e per evitare di perderla è disposta a tutto, anche sottoporsi a una nuova tecnica di riproduzione. Ma sarà proprio questo intervento ad aprirle gli occhi su quello che la circonda: su Simone, su l’essere che ha in grembo, e, più in generale, sul mondo in cui è cresciuta.
Ho desiderato leggere questo libro non appena l’ho visto tra le novità di gennaio.
E non mi sbagliavo.
“Le portatrici” mi ha catturato fin dalla prima pagina, mi ha trascinato in un universo popolato da kondo, xerxes e acqua di vespa, mi ha sorpresa per i colpi di scena e, soprattutto, mi ha fatto riflettere.
Parecchio.
Perché il fatto rispettare gli animali può nascondere qualcosa di più ancora più terribile - i diffusori, in fin dei conti, non sono trattati ancora peggio degli animali? -.
Perché un mondo più verde non significa necessariamente migliore.
E perché, talvolta, il progresso e la sicurezza si ottengono a un prezzo molto caro.
A tal proposito vorrei lasciarvi con una delle tante frasi che ho sottolineato… una frase che dice tanto: “preferisco vivere per morire quando è il momento, piuttosto che sopravvivere il più a lungo possibile”.
Un mondo più verde, più sicuro, più tecnologico, in cui non si mangia carne e si ha un enorme rispetto per la natura.
Un mondo popolato da sole donne perché gli uomini sono i “diffusori” di un morbo letale, e, pertanto, sono tenuti costantemente in quarantena.
Un mondo in cui la riproduzione avviene tramite “portatrici”, donne che vengono fecondate in clinica e fanno nascere solo figlie femmine.
Un mondo in cui le parole “padre” e “bambino” non esistono più.
È in questo mondo postpandemico che ha luogo la vicenda di Nikki. La sua è una vita tranquilla e serena, fino al momento in cui la sua compagna, Simone, prova a diventare portatrice e non ci riesce.
Per Nikki inizia, allora, un lento e inesorabile cambiamento. La sua amata Simone diventa sempre più lontana, più sfuggente, e per evitare di perderla è disposta a tutto, anche sottoporsi a una nuova tecnica di riproduzione. Ma sarà proprio questo intervento ad aprirle gli occhi su quello che la circonda: su Simone, su l’essere che ha in grembo, e, più in generale, sul mondo in cui è cresciuta.
Ho desiderato leggere questo libro non appena l’ho visto tra le novità di gennaio.
E non mi sbagliavo.
“Le portatrici” mi ha catturato fin dalla prima pagina, mi ha trascinato in un universo popolato da kondo, xerxes e acqua di vespa, mi ha sorpresa per i colpi di scena e, soprattutto, mi ha fatto riflettere.
Parecchio.
Perché il fatto rispettare gli animali può nascondere qualcosa di più ancora più terribile - i diffusori, in fin dei conti, non sono trattati ancora peggio degli animali? -.
Perché un mondo più verde non significa necessariamente migliore.
E perché, talvolta, il progresso e la sicurezza si ottengono a un prezzo molto caro.
A tal proposito vorrei lasciarvi con una delle tante frasi che ho sottolineato… una frase che dice tanto: “preferisco vivere per morire quando è il momento, piuttosto che sopravvivere il più a lungo possibile”.
January 2, 2021
Bärarna är en dystopisk fantasy där män och kvinnor skiljs åt på grund av att männen bär på en smitta. Kvinnorna bor enskilt och med deras teknik kan de ändå leva vidare, bära barn och leva som vanligt. Simone och Nikki lever ett helt vanligt liv, tills den dagen då Simone blir besatt av tanken på att skaffa barn. I deras samhälle är även att skaffa barn något som värderas väldigt högt, så Nikki har nästintill ingenting att säga till om. Men när Simone får oväntat meddelande och hennes värld faller ner, gör Nikki en uppoffring som kommer att få stora konsekvenser.
Bärarna är så mycket, det är diskussion om samhället vi lever i idag, om utanförskap, om familj, och rätten till sin egen kropp och rätten till att vara den man är. Om att våga vara sig själv, men också om rädslan för det okända och ovana. Det var omöjligt att lägga ifrån sig den.
Det jag däremot hade önskat var någon form av karta över ställena som de pratade om, jag hade svårt att visualisera hur det såg ut med ställena där kvinnorna bodde och karantänsdelarna där männen var. Jag hade även önskat en mer förklaring till varför det såg ut som det gjorde och vad som hade lett till att smittan från första början började spridas.
Men åh, makalöst fantastisk. Skulle inte förvåna mig om det här var en av nomineringarna till Augustpriset 2021 (ni vet vart ni såg det först!).
Bärarna är så mycket, det är diskussion om samhället vi lever i idag, om utanförskap, om familj, och rätten till sin egen kropp och rätten till att vara den man är. Om att våga vara sig själv, men också om rädslan för det okända och ovana. Det var omöjligt att lägga ifrån sig den.
Det jag däremot hade önskat var någon form av karta över ställena som de pratade om, jag hade svårt att visualisera hur det såg ut med ställena där kvinnorna bodde och karantänsdelarna där männen var. Jag hade även önskat en mer förklaring till varför det såg ut som det gjorde och vad som hade lett till att smittan från första början började spridas.
Men åh, makalöst fantastisk. Skulle inte förvåna mig om det här var en av nomineringarna till Augustpriset 2021 (ni vet vart ni såg det först!).
Read
April 26, 2021Nämen hörni - ni som läst? Vad tycker vi egentligen? Jag ska erkänna att jag kände någon sorts besvikelse, inte bara över det ofärdiga miljöbygget (ingenting blev ju direkt tydligt? Allting var lite halvt förklarat och vissa saker förklarades alldeles för sent - det där med trädet kom ju typ i sista kapitlet??) men också över den så att säga ... biologiska aspekten? Jag tycker att premissen var jätteintressant och särskilt hade jag sett mer av frågan om forskning och vad en får forska på etc (särskilt i en värld där halva befolkningen är helt instängd och den andra lever som typ 70-talsflatorna drömde om men med mer teknik). Men allt som var intressant släpptes alldeles för snabbt - hela ingången, att det var en text som skrevs till någon försvann också. Jag kom bara på det när jag påmindes om det.
Det jag gillade var att varje kapitel inleddes med vad det var för väder - men vädret var ju typ alltid "varken si eller så", så jag fattade inte riktigt det heller?
Avslutningen var kanske det största frågetecknet - det kändes plötsligt som Lena Andersson som skriver om det folkhem som hon föraktar, bara det att hon gör det bra?
Det jag gillade var att varje kapitel inleddes med vad det var för väder - men vädret var ju typ alltid "varken si eller så", så jag fattade inte riktigt det heller?
Avslutningen var kanske det största frågetecknet - det kändes plötsligt som Lena Andersson som skriver om det folkhem som hon föraktar, bara det att hon gör det bra?
January 22, 2023
2,5-ish??
April 7, 2022
"Var börjar en historia? Var startar det händelseförlopp som förändrar en människa, för henne från en plats till en annan? Ju mer jag funderar över det, desto omöjligare blir det att avgöra. På ett vis började allt när berget rasade, när den stora stenen föll på huset där jag vuxit upp. På ett annat vis började det när jag ramlade nerför trapporna utanför Irisburgs lufthamn, där Simone hjälpte mig upp. Men det förlopp som tog mig hit, den kedja av händelser som drev mig ut ur det kända och in i det okända - det började när Simone sa att hon ville bära ett barn." (s. 9)
Smittan har funnits i generationer och samhället har delats upp i kvinnor och män - bärare och spridare. Det är kvinnorna som styr och allt delas systerligt. Samtidigt pågår ett ständigt arbete med att hitta ett botemedel.
Nikki och Simone lever i ett stadigt förhållande. En dag deklarerar Simone att hon absolut vill bära ett barn. Hon saknar livsäck, men nu finns ny teknik där en syntetisk livsäck placeras i kroppen. Alla som vill ska kunna bära ett barn. Simone blir som besatt av tanken och deras relation förändras.
Jag har velat läsa den här boken sedan den släpptes. Jag har lyssnat på den, men även haft ett fysiskt ex att bläddra i och har läst lite här och där. Den påminner en del om "Makten" av Naomi Alderman, men även "Tjänarinnans berättelse", även om könsrollerna är omvända där. Den utspelar sig i framtiden, men problemen de ställs inför är allmängiltiga och skulle lika gärna kunna hända idag. Propagandan om smittan som samhället sprider är det ingen som ifrågasätter, men betyder det att det är sant? Känns väldigt aktuellt i och med Rysslands pågående krig mot Ukraina... Dessutom känns förstås smittan mer än aktuell, då vi levt med en liknande pandemi i mer än två år nu.
Överlag så gillar jag boken, då den tar upp flera saker som är värda att reflektera över och diskutera kring. Samtidigt känns den lite "sterilt" skriven. Jag tycker inte att jag kommer riktigt nära karaktärerna, jag får ingen känslomässig koppling. Egentligen så gör det inte så mycket, jag behöver inte den kopplingen för att kunna uppskatta romanbygget här, men visst känns det som om jag saknar något ändå. Jag tror i alla fall att det kommer att bli intressant att diskutera denna i bokcirkeln!
Smittan har funnits i generationer och samhället har delats upp i kvinnor och män - bärare och spridare. Det är kvinnorna som styr och allt delas systerligt. Samtidigt pågår ett ständigt arbete med att hitta ett botemedel.
Nikki och Simone lever i ett stadigt förhållande. En dag deklarerar Simone att hon absolut vill bära ett barn. Hon saknar livsäck, men nu finns ny teknik där en syntetisk livsäck placeras i kroppen. Alla som vill ska kunna bära ett barn. Simone blir som besatt av tanken och deras relation förändras.
Jag har velat läsa den här boken sedan den släpptes. Jag har lyssnat på den, men även haft ett fysiskt ex att bläddra i och har läst lite här och där. Den påminner en del om "Makten" av Naomi Alderman, men även "Tjänarinnans berättelse", även om könsrollerna är omvända där. Den utspelar sig i framtiden, men problemen de ställs inför är allmängiltiga och skulle lika gärna kunna hända idag. Propagandan om smittan som samhället sprider är det ingen som ifrågasätter, men betyder det att det är sant? Känns väldigt aktuellt i och med Rysslands pågående krig mot Ukraina... Dessutom känns förstås smittan mer än aktuell, då vi levt med en liknande pandemi i mer än två år nu.
Överlag så gillar jag boken, då den tar upp flera saker som är värda att reflektera över och diskutera kring. Samtidigt känns den lite "sterilt" skriven. Jag tycker inte att jag kommer riktigt nära karaktärerna, jag får ingen känslomässig koppling. Egentligen så gör det inte så mycket, jag behöver inte den kopplingen för att kunna uppskatta romanbygget här, men visst känns det som om jag saknar något ändå. Jag tror i alla fall att det kommer att bli intressant att diskutera denna i bokcirkeln!
January 16, 2022
Får rätt mycket samma känsla i kroppen som när jag läst Tjänarinnans berättelse, det här dystopiska och koppling till fertilitet och barnafödande. Känner ändå att det är mycket som lämnas öppet och det är ju synd. Men bra ändå och spännande!
January 6, 2021
Nikki och hennes flickvän lever åtskiljda från män som bär på en livsfarlig smitta. De flesta män är utrotade och de få som finns kvar hålls isolerade och används som arbetskraft, för befruktning eller forskning.
Berättarstilen för tanken till de dystopiska världar som skapats av stora författare som George Orwell i 1984 och Margaret Atwood i Tjänarinnans berättelse. Där härskar patriarkatet men i Bärarna har Shiefauer kastat om maktstrukturerna i omvänd ordning, till ett kommunistiskt matriarkat.
Att ge sig in i genren futuristisk fantasy likt Orwell och Atwood innebär att det finns en stor kostym fylla. Jag vet att det är orättvist, och även om jag imponeras av våghalsigheten, kan jag inte låta bli att jämföra böckerna med varandra. Bärarna når aldrig föregångarnas fulländning.
Jag imponeras av uppfinningsrikedomen och de skruvade detaljerna. Berättelsen blickar både bakåt och framåt med historiska och utopiska referenser. Det flödar av pandemihantering, radikalfeminism, särartsbiologi och klimatpolitisk futurism. Wow!
Men dialogen och gestaltningen lämnar inget över för tolkning. Författaren har främst skrivit ungdomsböcker och jag serveras en värld som beskrivs i detalj. Det blir ett övertydligt drama och minsta skiftning i karaktärernas sinnesstämning broderas ut, onödigt detaljerat.
Trots detta vill jag läsa nästa bok. Den stora behållningen är de svåra frågorna om jämlikhet, hur vi ska leva, minskad nativitet, vad vi ska göra åt osunda hierarkier och klimathot. Frågorna som i slutet inte får några givna svar. Tack och lov. Jag avslutar sista kapitlet och pustar ut. Det här är som jag hoppades början på ett stort författarskap även i vuxenlitteraturen.
Berättarstilen för tanken till de dystopiska världar som skapats av stora författare som George Orwell i 1984 och Margaret Atwood i Tjänarinnans berättelse. Där härskar patriarkatet men i Bärarna har Shiefauer kastat om maktstrukturerna i omvänd ordning, till ett kommunistiskt matriarkat.
Att ge sig in i genren futuristisk fantasy likt Orwell och Atwood innebär att det finns en stor kostym fylla. Jag vet att det är orättvist, och även om jag imponeras av våghalsigheten, kan jag inte låta bli att jämföra böckerna med varandra. Bärarna når aldrig föregångarnas fulländning.
Jag imponeras av uppfinningsrikedomen och de skruvade detaljerna. Berättelsen blickar både bakåt och framåt med historiska och utopiska referenser. Det flödar av pandemihantering, radikalfeminism, särartsbiologi och klimatpolitisk futurism. Wow!
Men dialogen och gestaltningen lämnar inget över för tolkning. Författaren har främst skrivit ungdomsböcker och jag serveras en värld som beskrivs i detalj. Det blir ett övertydligt drama och minsta skiftning i karaktärernas sinnesstämning broderas ut, onödigt detaljerat.
Trots detta vill jag läsa nästa bok. Den stora behållningen är de svåra frågorna om jämlikhet, hur vi ska leva, minskad nativitet, vad vi ska göra åt osunda hierarkier och klimathot. Frågorna som i slutet inte får några givna svar. Tack och lov. Jag avslutar sista kapitlet och pustar ut. Det här är som jag hoppades början på ett stort författarskap även i vuxenlitteraturen.
October 27, 2020
I Bärarna befinner vi oss i en dystopisk värld som på många sätt påminner om vår, det är en tänkbar framtid. "Bärarna" och "spridarna" lever åtskilda på grund av en smitta som härjat länge. De lever i en till synes fredlig värld utan män, där männen sitter i karantän och är på väg att försvinna. Att få barn är inte längre en självklarhet utan ett komplicerat ingrepp. Nikki lever med Simone, som en dag vill bära ett barn, men det kommer få konsekvenser.
Det är ett otroligt välkomponerat världsbygge som jag verkligen köper utan användningar, världen är självklar. Det är välskrivet och språkligt glimrande. Men samtidigt är det någonting som fattas för mig, någonting som håller mig från att tippa över och jubla över hur fantastiskt det är och jag kan inte riktigt sätta fingret på vad. Kanske är det huvudkaraktärens lite naiva inställning till det som händer, att Nikki inte ifrågasätter tillräckligt mycket, eller i alla fall reflekterar mer, så att jag som läsare förstår henne. En del saker händer kanske lite för snabbt. Samtidigt är det hela tiden oförutsägbart och jag kan inte alls räkna ut vad som kommer att hända.
Har inte läst författarens tidigare romaner men tror att det kan vara dags nu.
Det är ett otroligt välkomponerat världsbygge som jag verkligen köper utan användningar, världen är självklar. Det är välskrivet och språkligt glimrande. Men samtidigt är det någonting som fattas för mig, någonting som håller mig från att tippa över och jubla över hur fantastiskt det är och jag kan inte riktigt sätta fingret på vad. Kanske är det huvudkaraktärens lite naiva inställning till det som händer, att Nikki inte ifrågasätter tillräckligt mycket, eller i alla fall reflekterar mer, så att jag som läsare förstår henne. En del saker händer kanske lite för snabbt. Samtidigt är det hela tiden oförutsägbart och jag kan inte alls räkna ut vad som kommer att hända.
Har inte läst författarens tidigare romaner men tror att det kan vara dags nu.
November 17, 2020
Bärarna är en bok som jag även i efterhand känner att jag borde tycka bättre om, men ändå gör jag inte det?
Världen som Schiefauer skapat är fantastisk i sin detalj och det gör mig glad att lära mig mer om den. Men samtidigt känns det som att det är så mycket som författaren vill hinna få med, så många likheter med dagen samhälle och så många perspektiv och kommentarer på samtida problem, att det är som att Nikki, huvudpersonen, glöms bort. Trots att Nikki är berättaren och så vet jag mycket lite om henne och sättet på vilket hon ändrar starka åsikter under en kort period känns inte trovärdiga. Det känns som att den starka personen Nikki blir allt svagare under det år som boken utspelar sig.
Tldr: spektakulär värld, men i övrigt saknas något viktigt. Perfekt om du vill ha en diskussion om moral och etik.
Världen som Schiefauer skapat är fantastisk i sin detalj och det gör mig glad att lära mig mer om den. Men samtidigt känns det som att det är så mycket som författaren vill hinna få med, så många likheter med dagen samhälle och så många perspektiv och kommentarer på samtida problem, att det är som att Nikki, huvudpersonen, glöms bort. Trots att Nikki är berättaren och så vet jag mycket lite om henne och sättet på vilket hon ändrar starka åsikter under en kort period känns inte trovärdiga. Det känns som att den starka personen Nikki blir allt svagare under det år som boken utspelar sig.
Tldr: spektakulär värld, men i övrigt saknas något viktigt. Perfekt om du vill ha en diskussion om moral och etik.
November 9, 2020
Ett intressant världsbygge som rymmer många moraliska och filosofiska diskussionsämnen. Språket är finstämt. Dock saknas något som gör att jag ska tippa över till en fyra. Oklart vad.
February 10, 2021
Ännu en stark bok av Schiefauer. Bärarna påminde mig om Maresi-triologin och Minnet av vatten i tonen och bygget av världar. De dystopiska inslagen är besläktade med Atwoods teman, fast liksom lite bakvänt. Denna berättelse kommer stanna med mig länge. Läs den om du suktar efter något intrigdrivet och dystopiskt!
November 30, 2021
Väldigt bra, tankeväckande och intressant!
December 23, 2020
Det är tankeväckande läsning och lätt att dra paralleller till en mängd samhällsfenomen. Rädslan för det okända, språkets makt, hur vi benämner saker påverkar hur vi ser dem, pandemi, klimatångest med mera. Tyvärr tycker jag att litterärt räcker inte riktigt texten och det gör att jag stundtals blir oengagerad. Klart läsvärd bok är mitt samlade omdöme!
July 4, 2023
Ytlig, de svåra och intressanta aspekterna får för lite utrymme men en spännande bladvändare. Läste den gärna på kvällarna men inget jag tänkte på mellan läsningen eller som gör ett bestående intryck.
April 19, 2022
🌺Irisburg, continente scandinavo. In seguito ad un pericoloso morbo, la società viene divisa per linee di genere: le donne vivono libere nel pieno rispetto della natura, mentre gli uomini, "diffusori" della malattia, vengono tenuti perennemente in zone di quarantena senza vie di fuga, nell'attesa che si trovi una cura.
♀️Se una donna sente il desiderio di riprodursi può diventare una "portatrice": la fecondazione avverrà in apposite cliniche e riguarderà esclusivamente embrioni di sesso femminile.
🏞️ Qualora un "diffusore" dovesse entrare in contatto con una portatrice, la malattia si svilupperebbe talmente repentinamente da portare alla morte di entrambi nel giro di due giorni.
♀️ In questa realtà, Nikki (voce narrante) e la sua compagna Simone vivono insieme felicemente, ma quando quest'ultima sente il bisogno di avere una bambina e non riesce, la coppia va in crisi.
🏞️Nikki, per non perdere la sua partner, decide di sottoporsi ad una nuova tecnica di fecondazione correndo dei pericolosi rischi e scoprendo i lati oscuri della sua società...
📖 Jessica Schiefauer ha lavorato per ben dieci anni alla costruzione di questo romanzo, portandolo a compimento poco prima che scoppiasse la pandemia da covid.
📖Le portatrici è un romanzo che affronta tematiche importanti quali la maternità, le differenze di genere, l'omosessualità, la malattia, il rispetto per la natura e per il pianeta.
📖Il romanzo è ambientato in un futuro apparentemente ideale ma, andando avanti con la lettura, il lettore scopre gradualmente il lato oscuro di una società terribile fondata su ingiustizie e orrori indicibili.
📖Una storia ricca di colpi di scena e suspance perfetta se siete amanti dei distopici o avete amato "il racconto dell'ancella" di Margaret Atwood.
Una lettura emozionante che induce profonde riflessioni riguardo i valori necessari per costruire una realtà migliore.
4.5 🔥
♀️Se una donna sente il desiderio di riprodursi può diventare una "portatrice": la fecondazione avverrà in apposite cliniche e riguarderà esclusivamente embrioni di sesso femminile.
🏞️ Qualora un "diffusore" dovesse entrare in contatto con una portatrice, la malattia si svilupperebbe talmente repentinamente da portare alla morte di entrambi nel giro di due giorni.
♀️ In questa realtà, Nikki (voce narrante) e la sua compagna Simone vivono insieme felicemente, ma quando quest'ultima sente il bisogno di avere una bambina e non riesce, la coppia va in crisi.
🏞️Nikki, per non perdere la sua partner, decide di sottoporsi ad una nuova tecnica di fecondazione correndo dei pericolosi rischi e scoprendo i lati oscuri della sua società...
📖 Jessica Schiefauer ha lavorato per ben dieci anni alla costruzione di questo romanzo, portandolo a compimento poco prima che scoppiasse la pandemia da covid.
📖Le portatrici è un romanzo che affronta tematiche importanti quali la maternità, le differenze di genere, l'omosessualità, la malattia, il rispetto per la natura e per il pianeta.
📖Il romanzo è ambientato in un futuro apparentemente ideale ma, andando avanti con la lettura, il lettore scopre gradualmente il lato oscuro di una società terribile fondata su ingiustizie e orrori indicibili.
📖Una storia ricca di colpi di scena e suspance perfetta se siete amanti dei distopici o avete amato "il racconto dell'ancella" di Margaret Atwood.
Una lettura emozionante che induce profonde riflessioni riguardo i valori necessari per costruire una realtà migliore.
4.5 🔥
December 6, 2020
Boken påminner i mångt och mycket om Margaret Atwoods Tjänarinnans berättelse, men från andra perspektivet; i det här samhället är det männen som är de farliga, och de har inte bara blivit maktlösa, de har blivit utestängda från samhället. Istället får vi följa det lätt dystropiska samhället från de styrandes sida.
Premissen är intressant; en smitta som förs från män till kvinnor genom samlag, så samhället har delats upp, och många kvinnor (eller "bärare") har aldrig träffat en man (eller "spridare"), samtidigt som vår huvudkaraktär på olika sätt kommer närmre förståelse för "spridarna". Intressant analys på makt och könsstruktur i samhället, men i grunden förväntas berättelsen bäras upp av känslor och romantik - men jag känner ingenting, vilket tyvärr fick boken att falla ganska platt för mig. Det är synd, på en annars intressant grundidé.
Premissen är intressant; en smitta som förs från män till kvinnor genom samlag, så samhället har delats upp, och många kvinnor (eller "bärare") har aldrig träffat en man (eller "spridare"), samtidigt som vår huvudkaraktär på olika sätt kommer närmre förståelse för "spridarna". Intressant analys på makt och könsstruktur i samhället, men i grunden förväntas berättelsen bäras upp av känslor och romantik - men jag känner ingenting, vilket tyvärr fick boken att falla ganska platt för mig. Det är synd, på en annars intressant grundidé.
October 12, 2020
Men oj oj oj vilken resa! Läser som i en feberdröm, klar på mindre än ett dygn. Skämmande och samtidigt lockande är den värld som byggs upp för en, världen utan män (eller spridare, som de heter här). Samhället verkar strukturerat och välfungerande, borta är själviskhet och maktmissbruk, här delar alla rättvist på jordens resurser och det räcker till alla. Men till vilket pris? Vilka lögner ligger bakom, och vad händer egentligen med spridarna? LÄS LÄS LÄS!
July 10, 2025
En stark 4 av 5.
En dystopi som låter som en dröm ifall du är en Bärare dvs kvinna. En värld där kvinnor och män inte kan leva tillsammans, männen är så kallade Spridare. De blir behandlade som pesten, isoleras, fängslas och får aldrig vistas med oss kvinnor. Låter ju som en dröm, eller hur?
En bok jag kommer att läsa tillsammans med mina elever.
Lite besviken över slutet vilket är nog meningen att man ska bli.
En dystopi som låter som en dröm ifall du är en Bärare dvs kvinna. En värld där kvinnor och män inte kan leva tillsammans, männen är så kallade Spridare. De blir behandlade som pesten, isoleras, fängslas och får aldrig vistas med oss kvinnor. Låter ju som en dröm, eller hur?
En bok jag kommer att läsa tillsammans med mina elever.
Lite besviken över slutet vilket är nog meningen att man ska bli.
February 27, 2022
För det första vad handlade den om helt ärligt? 80 % av boken handlar om Nikkis jävla graviditet. Den så kallade ”plot twisten” listade jag ut på sida 1. Och ibland bara karaktärerna kapades och nya kom in som om boken började om på nytt. Den var osammanhängande och förutsägbar. Ville inte läsa boken och det var för att jag visste att den inte var något för mig. Jag dampade på boken. Den förtjänar inte mer än 2 stjärnor för mig.
January 24, 2021
Påminner mycket om en av mina favorit författare, M Atwood, så en extra stjärna bara för det. I början kändes den lite trevande och kanske väl lättläst, men sen tog den sig. Väcker en del tankar i dessa tider av en pandemi.
August 21, 2021
Underhållande men den fastnade inte. Vissa delar förklarades tydligt medan andra delar knappt berördes. Narrativet är fängslande men det når inte fram, jag bryr mig inte om vad som händer med karaktärerna.
Anledningen till att den ändå får tre stjärnor är för att den som sagt var underhållande och jag hade inte tråkigt en enda stund. Men om ett par veckor kommer jag inte minnas vad boken handlade om.
Anledningen till att den ändå får tre stjärnor är för att den som sagt var underhållande och jag hade inte tråkigt en enda stund. Men om ett par veckor kommer jag inte minnas vad boken handlade om.
April 16, 2025
Föreslog denna för bokklubben för jag såg att Sandra läste den!! Och jag tänker säga precis som Sandra: grundpremisserna är så bra men karaktärerna blir så platta! Bra flyt men för mycket plot och för lite karaktärsdriv
November 7, 2020
Väldigt speciell läsupplevelse om en värld där män och kvinnor lever uppdelade och där människorna kontrolleras genom rädsla. Fint berättat, fascinerande och spännande!
November 10, 2020
Tyckte om! Tydliga Atwood-vibbar.
Displaying 1 - 30 of 103 reviews