What do you think?
Rate this book
Gränstrafik
Gränstrafik är en samling essäer om litteraturens tassemarker. Om hur Virginia Woolf försökte väva samman essäistiken och romanen, om Kerstin Ekmans vandrande i skog och text, om hur Ryszard Kapuscinski klev över kartans gränser samtidigt som han lät fiktionen sippra in i sin journalistik. En bok om W. G. Sebalds fiktiva dokumentation och Susan Sontags resa mellan språken. Om Bouvier, Proust, Knausgård och litteraturen på nätet. En bok om texterna utanför mallen.
Arne Melberg är professor emeritus i allmän litteraturvetenskap vid Oslo universitet. Gränstrafik ges ut sommaren 2020.
Arne Melberg är professor emeritus i allmän litteraturvetenskap vid Oslo universitet. Gränstrafik ges ut sommaren 2020.
97 pages, Hardcover
Published August 20, 2020
1 person want to read
Ratings & Reviews
Friends & Following
Create a free account to discover what your friends think of this book!
Community Reviews
Displaying 1 of 1 review
Read
August 20, 2020Arne Melberg - Gränstrafik, Vendels Förlag 2020.
Arne Melberg är professor emeritus i allmän litteraturvetenskap vid Oslo universitet sedan 1987, en av grundarna av den idag kultförklarade tidskriften Kris och författare till runt 25 böcker. Några har kanske stött på hans böcker om ”vändningar” hos Hölderlin och Rilke eller hans ”försök att läsa” Montaigne och Nietzsche. Andra har bekantat sig med ”Läsa långsamt” (Symposion 1999). 2013 utgav han den 500-sidiga charmklumpen ”Essä” (Daidalos), en ”på en gång antologi och historik”. Det är en fantastisk urvalsvolym med initierade inledningar och kommentarer, väl värd att leta upp.
Så är han också en av essäns främste och envisaste förkämpar här i cyklopernas land, denne Melberg. Essä förstås som i ”försök”, ”pröva”, ”testa”; en fri, genrebalanserande och personlig litteraturgren definierad av Michel de Montaigne på 1500-talet. Kända essäister genom åren är bland andra Robert Burton och Thomas Browne (som bägge råkar finnas i nya fina svenska tolkningar), Charles Lamb, Ralph Waldo Emerson, Friedrich Nietzsche, Walter Benjamin och Anne Carson. I Sverige har essän representerats av författare från Linné över Frans G. Bengtsson, Klara Johanson och Vilhelm Ekelund till senare års Carl-Erik af Geijerstam, Anders Cullhed, Gunnar D Hansson och Sara Danius. Bland många andra. En historiskt sett relativt manlig affär, som synes, men kvinnorna kommer mer och mer. Tilläggas bör också att essän lever och har hälsan i Svenska Dagbladets ”Understreckare”, radions trogna OBS i P1 och — inte minst! — i tidskriften Essä, som under redaktion av eldsjälen Emi-Simone Zawall precis utkommit med sitt sjätte nummer.
Andra fina antologier på svenska är för övrigt Magnus von Platens Världens bästa essayer i urval (Natur och Kultur 1961) och Essäer från Montaigne till Ekelöf av Per-Arne Henricson (Bonniers 1996). Och vill man lära sig ännu mer om denna litteraturens Gossen Ruda så rekommenderas skarpt Emma Eldelins imponerande essähistoriska verk Att slå dank med virtuositet (ellerströms 2018).
Jag är själv omåttligt förtjust i genren, så det är därför jag tröttar ut er med denna långa introduktion (sorry). Nu så, äntligen, till den aktuella boken, som alltså är en essäsamling.
Gränstrafik inleds med en exposé över Melbergs egen litteraturhistoria, från Pippi till internetrevolutionen. När han via Frankrike och Montaigne på allvar upptäcker essän på 90-talet häpnar han över vilken undanskymd tillvaro den lever i vårt land. Han påpekar att det, förutom Göran Häggs avhandling om essän från 1978, sin egen bok och Eldelins tidigare nämnda, helt saknas essähistoriska arbeten. Inte nog med detta, i skolornas kursplaner saknas också i stort sett helt genrer som reselitteratur, självbiografier, memoarer, brev och dagböcker. Vad Melberg kallar ”vandringslitteratur” — ”den som övade gränstrafik genom att vandra över de gränser som dragits runt skönlitteraturen” — räknas helt enkelt inte som ”riktig” litteratur. Han vill visa att detta är uppåt väggarna, att essän visst är en genre i egen rätt och exemplifierar med bland andra Proust, som såg brevskrivaren (ja, han skriver ”brevskriverskan”, men...) Madame de Sévigné och memoarförfattaren Saint-Simon som sina förebilder, snarare än 1800-talets romanförfattare, och Goethe, som tog ett ”antropologiskt grepp om litteraturen”.
I ett kunskapsdigert och överskådligt kapitel filosoferar han över begreppen prosa, roman och essä, och gör nedslag hos Marcel Proust, Virginia Woolf och Karl Ove Knausgård. Där noteras att essän är ”en prosa som rör sig framåt och som saknar slut” och att dess ”prosaiska utgångspunkt” är cesuren, som ”bryter livets kronologi”. Den ”spets” eller det ”punctum” då den egna dödligheten förvandlas ”från abstrakt kunskap till fysisk och påtaglig insikt”. Melberg nämner Barthes och Dantes ”vita nuova” och jag kommer att tänka på det PO Enquist kallade ”smärtpunkter” (som här alltså inte har med fibromyalgi att göra). Vi läser om homosexualitetens centrala, essäistiska (!) betydelse hos Proust, essäns inarbetande i romanen hos Thomas Mann (Bergtagen) och Robert Musil (Mannen utan egenskaper) och Woolfs underbara arbetsschema ”fiction before lunch and then essays after tea”.
Med Knausgård bekräftas misstankar som väckts redan av Nietzsche och Foucault, att vi i vår del av världen, ”lever i fiktion och därför behöver en icke-fiktiv litteratur”. Han visar att medan det hos Proust är ”berättelsen som skapar substans och mening” medan livet är ”pur kontingens”, tycks det hos Knausgård vara precis tvärtom: ”Det enda jag såg något värde i och som fortfarande gav mening, det var dagböcker och essäer, just det i litteraturen som inte var berättelse” (Min kamp 2).
Vidare läser vi en inkännande text om tysk-engelske melankolikern W.G. Sebald (”mitt medium är prosan, inte romanen”), ett kapitel om Ryszard Kapuścińskis tillvandrade reseberättelser och en ”skogsvandring med Kerstin Ekman”, med fokus på hennes bok Herrarna i hagen från 2007.
På temat ”den vandrande litteraturen” får vi bekanta oss med den för oss tämligen okände schweiziske reseförfattaren Nicolas Bouvier. Hans bok L’usage du monde från 1963, som tyvärr inte finns på svenska (dock engelska: ”The Way of the World”), bjuder på långsamma och eftertänksamma resor genom nomadvägar, svarta öknar och ”sämskskinnsfärgade sluttningar” där ”drivande örnar försvann i tystnad”. Resans själva fysiska förutsättningar sätter även berättelsens tempo. Det är en ”inåtvänd” resa, med fokus på stillheten, pausen och det benådade ögonblicket. En ”sekulariserad epifani” som efterföljs av ”nödvändigheten av att moraliskt hantera den meningslöshet som avlöser det ögonblick som skildrats som mättat av mening”. Den själsliga baksmällans melankoli, kanske?
Intressant är också kapitlet om Susan Sontag och problemet med översättning, ”vandringen mellan språk”. Med hjälp av Sontag tar Melberg oss tillbaka till den antika översättningsteoretikern, romaren Hieronymus tid, då ”den romerska kulturen tog till sig den grekiska, då Zeus blev Jupiter”. Olika metoder för översättning diskuteras, med exempel från teologen och hermeneutikern Friedrich Schleiermacher och (språk)filosofen Heidegger. ”Att översätta är att ta en färja, att föra över”, säger Sontag, medan Heidegger och Gadamer istället jämför med en bro mellan åtskilda stränder (gränstrafik – nota bene). Här tycker jag också Celans flaskpost-metafor är värd att nämna, även om den egentligen syftar på hans dikt överlag och inte just översättning. Några ord finns här också om språkets betydelse för exilförfattare som just Celan, Nabokov och Joseph Conrad. Melberg passar också på att skicka en välriktad känga till dagens kulturredaktioner, och nu citerar jag stycket i sin helhet:
”Så sent som för 25 år sedan var de större tidningarnas kulturredaktioner styrda av litterater. Idag verkar det snarast diskvalificerande att presentera sig som litteraturvetare och litteratursamtalet tas istället över av en betygsättande, självprofilerande tyckarkultur, samt av kommersiellt betingade kampanjer för anglosaxisk mediekultur.”
Aouch!
Han avslutar med att fortsätta klaga på att dagens litterära samtal inte handlar om litterära verk utan om ”att lansera kritikerns eller krönikörens egen personlighet”. Något vi dagligen kan se på de stora drakarnas kultursidor. Och att de stora förlagen idag mest är intresserade av kändisar och ”säljande författarprofiler” och att den litteratur som man faktiskt läser för att den är ”bra, spännande, nyskapande” mest tas om hand av de små förlagen, med mindre resurser att nå ut i offentligheten. Om detta vittnar ju även just denna bok. Han oroar sig också för att de kommersialiserade biblioteken inte är ”långt borta” och nät- och klickkulturens ”destruktiva inflytande på koncentrationsförmåga, uppmärksamhet och social kompetens”. Men allt är inte bara gnäll. Han ser också fördelarna med närheten och tillgängligheten i dagens digitala kultur. Att det rentav kan ge ett mervärde, som i Bike Boom, en bok om cykling av Carlton Reid, som i nedladdad form erbjuder bland annat video, 3D-modeller och visor. Något som förstås är omöjligt i en traditionell pappersbok. Och så påminner han oss om att ”Proust blev som bekant refuserad när han sände in första delen av sin roman till det stora förlaget. Idag kanske han hade gått till ett mindre förlag eller bitit ihop och gett ut boken själv”.
Gränstrafik kan, med sina 97 sidor, kanske tyckas snålt tilltagen, men den har, som ni möjligen förstår av denna lite svullna recension, hög litterär densitet och rikt underhållningsvärde. Att man dessutom — förhoppningsvis — blir lite bildad under resans gång är en bonus som liksom ligger inbäddad i själva essäns natur.
Arne Melberg är professor emeritus i allmän litteraturvetenskap vid Oslo universitet sedan 1987, en av grundarna av den idag kultförklarade tidskriften Kris och författare till runt 25 böcker. Några har kanske stött på hans böcker om ”vändningar” hos Hölderlin och Rilke eller hans ”försök att läsa” Montaigne och Nietzsche. Andra har bekantat sig med ”Läsa långsamt” (Symposion 1999). 2013 utgav han den 500-sidiga charmklumpen ”Essä” (Daidalos), en ”på en gång antologi och historik”. Det är en fantastisk urvalsvolym med initierade inledningar och kommentarer, väl värd att leta upp.
Så är han också en av essäns främste och envisaste förkämpar här i cyklopernas land, denne Melberg. Essä förstås som i ”försök”, ”pröva”, ”testa”; en fri, genrebalanserande och personlig litteraturgren definierad av Michel de Montaigne på 1500-talet. Kända essäister genom åren är bland andra Robert Burton och Thomas Browne (som bägge råkar finnas i nya fina svenska tolkningar), Charles Lamb, Ralph Waldo Emerson, Friedrich Nietzsche, Walter Benjamin och Anne Carson. I Sverige har essän representerats av författare från Linné över Frans G. Bengtsson, Klara Johanson och Vilhelm Ekelund till senare års Carl-Erik af Geijerstam, Anders Cullhed, Gunnar D Hansson och Sara Danius. Bland många andra. En historiskt sett relativt manlig affär, som synes, men kvinnorna kommer mer och mer. Tilläggas bör också att essän lever och har hälsan i Svenska Dagbladets ”Understreckare”, radions trogna OBS i P1 och — inte minst! — i tidskriften Essä, som under redaktion av eldsjälen Emi-Simone Zawall precis utkommit med sitt sjätte nummer.
Andra fina antologier på svenska är för övrigt Magnus von Platens Världens bästa essayer i urval (Natur och Kultur 1961) och Essäer från Montaigne till Ekelöf av Per-Arne Henricson (Bonniers 1996). Och vill man lära sig ännu mer om denna litteraturens Gossen Ruda så rekommenderas skarpt Emma Eldelins imponerande essähistoriska verk Att slå dank med virtuositet (ellerströms 2018).
Jag är själv omåttligt förtjust i genren, så det är därför jag tröttar ut er med denna långa introduktion (sorry). Nu så, äntligen, till den aktuella boken, som alltså är en essäsamling.
Gränstrafik inleds med en exposé över Melbergs egen litteraturhistoria, från Pippi till internetrevolutionen. När han via Frankrike och Montaigne på allvar upptäcker essän på 90-talet häpnar han över vilken undanskymd tillvaro den lever i vårt land. Han påpekar att det, förutom Göran Häggs avhandling om essän från 1978, sin egen bok och Eldelins tidigare nämnda, helt saknas essähistoriska arbeten. Inte nog med detta, i skolornas kursplaner saknas också i stort sett helt genrer som reselitteratur, självbiografier, memoarer, brev och dagböcker. Vad Melberg kallar ”vandringslitteratur” — ”den som övade gränstrafik genom att vandra över de gränser som dragits runt skönlitteraturen” — räknas helt enkelt inte som ”riktig” litteratur. Han vill visa att detta är uppåt väggarna, att essän visst är en genre i egen rätt och exemplifierar med bland andra Proust, som såg brevskrivaren (ja, han skriver ”brevskriverskan”, men...) Madame de Sévigné och memoarförfattaren Saint-Simon som sina förebilder, snarare än 1800-talets romanförfattare, och Goethe, som tog ett ”antropologiskt grepp om litteraturen”.
I ett kunskapsdigert och överskådligt kapitel filosoferar han över begreppen prosa, roman och essä, och gör nedslag hos Marcel Proust, Virginia Woolf och Karl Ove Knausgård. Där noteras att essän är ”en prosa som rör sig framåt och som saknar slut” och att dess ”prosaiska utgångspunkt” är cesuren, som ”bryter livets kronologi”. Den ”spets” eller det ”punctum” då den egna dödligheten förvandlas ”från abstrakt kunskap till fysisk och påtaglig insikt”. Melberg nämner Barthes och Dantes ”vita nuova” och jag kommer att tänka på det PO Enquist kallade ”smärtpunkter” (som här alltså inte har med fibromyalgi att göra). Vi läser om homosexualitetens centrala, essäistiska (!) betydelse hos Proust, essäns inarbetande i romanen hos Thomas Mann (Bergtagen) och Robert Musil (Mannen utan egenskaper) och Woolfs underbara arbetsschema ”fiction before lunch and then essays after tea”.
Med Knausgård bekräftas misstankar som väckts redan av Nietzsche och Foucault, att vi i vår del av världen, ”lever i fiktion och därför behöver en icke-fiktiv litteratur”. Han visar att medan det hos Proust är ”berättelsen som skapar substans och mening” medan livet är ”pur kontingens”, tycks det hos Knausgård vara precis tvärtom: ”Det enda jag såg något värde i och som fortfarande gav mening, det var dagböcker och essäer, just det i litteraturen som inte var berättelse” (Min kamp 2).
Vidare läser vi en inkännande text om tysk-engelske melankolikern W.G. Sebald (”mitt medium är prosan, inte romanen”), ett kapitel om Ryszard Kapuścińskis tillvandrade reseberättelser och en ”skogsvandring med Kerstin Ekman”, med fokus på hennes bok Herrarna i hagen från 2007.
På temat ”den vandrande litteraturen” får vi bekanta oss med den för oss tämligen okände schweiziske reseförfattaren Nicolas Bouvier. Hans bok L’usage du monde från 1963, som tyvärr inte finns på svenska (dock engelska: ”The Way of the World”), bjuder på långsamma och eftertänksamma resor genom nomadvägar, svarta öknar och ”sämskskinnsfärgade sluttningar” där ”drivande örnar försvann i tystnad”. Resans själva fysiska förutsättningar sätter även berättelsens tempo. Det är en ”inåtvänd” resa, med fokus på stillheten, pausen och det benådade ögonblicket. En ”sekulariserad epifani” som efterföljs av ”nödvändigheten av att moraliskt hantera den meningslöshet som avlöser det ögonblick som skildrats som mättat av mening”. Den själsliga baksmällans melankoli, kanske?
Intressant är också kapitlet om Susan Sontag och problemet med översättning, ”vandringen mellan språk”. Med hjälp av Sontag tar Melberg oss tillbaka till den antika översättningsteoretikern, romaren Hieronymus tid, då ”den romerska kulturen tog till sig den grekiska, då Zeus blev Jupiter”. Olika metoder för översättning diskuteras, med exempel från teologen och hermeneutikern Friedrich Schleiermacher och (språk)filosofen Heidegger. ”Att översätta är att ta en färja, att föra över”, säger Sontag, medan Heidegger och Gadamer istället jämför med en bro mellan åtskilda stränder (gränstrafik – nota bene). Här tycker jag också Celans flaskpost-metafor är värd att nämna, även om den egentligen syftar på hans dikt överlag och inte just översättning. Några ord finns här också om språkets betydelse för exilförfattare som just Celan, Nabokov och Joseph Conrad. Melberg passar också på att skicka en välriktad känga till dagens kulturredaktioner, och nu citerar jag stycket i sin helhet:
”Så sent som för 25 år sedan var de större tidningarnas kulturredaktioner styrda av litterater. Idag verkar det snarast diskvalificerande att presentera sig som litteraturvetare och litteratursamtalet tas istället över av en betygsättande, självprofilerande tyckarkultur, samt av kommersiellt betingade kampanjer för anglosaxisk mediekultur.”
Aouch!
Han avslutar med att fortsätta klaga på att dagens litterära samtal inte handlar om litterära verk utan om ”att lansera kritikerns eller krönikörens egen personlighet”. Något vi dagligen kan se på de stora drakarnas kultursidor. Och att de stora förlagen idag mest är intresserade av kändisar och ”säljande författarprofiler” och att den litteratur som man faktiskt läser för att den är ”bra, spännande, nyskapande” mest tas om hand av de små förlagen, med mindre resurser att nå ut i offentligheten. Om detta vittnar ju även just denna bok. Han oroar sig också för att de kommersialiserade biblioteken inte är ”långt borta” och nät- och klickkulturens ”destruktiva inflytande på koncentrationsförmåga, uppmärksamhet och social kompetens”. Men allt är inte bara gnäll. Han ser också fördelarna med närheten och tillgängligheten i dagens digitala kultur. Att det rentav kan ge ett mervärde, som i Bike Boom, en bok om cykling av Carlton Reid, som i nedladdad form erbjuder bland annat video, 3D-modeller och visor. Något som förstås är omöjligt i en traditionell pappersbok. Och så påminner han oss om att ”Proust blev som bekant refuserad när han sände in första delen av sin roman till det stora förlaget. Idag kanske han hade gått till ett mindre förlag eller bitit ihop och gett ut boken själv”.
Gränstrafik kan, med sina 97 sidor, kanske tyckas snålt tilltagen, men den har, som ni möjligen förstår av denna lite svullna recension, hög litterär densitet och rikt underhållningsvärde. Att man dessutom — förhoppningsvis — blir lite bildad under resans gång är en bonus som liksom ligger inbäddad i själva essäns natur.
Displaying 1 of 1 review