Bibliofilské vydání přináší Ernstovy vzájemně se protínající projevy literární a výtvarné, poprvé publikované v r. 1949. Osm básní a osm koláží spolu námětově souvisí, do veršů je uložen jakýsi výklad umělcova vizuálního projektu. Oba druhy uměleckých plodů vytvářejí svobodné variace mýtů, paramýtizují v čirosti tvarových i slovně asociačních obrazů. „Doba plyne těmi básněmi jako věčná oblaka nad zemí či voda v pramenech. Dějiny jsou tu – barokně málem rovny počasí.“ Tak praví o nich v doslovu Ludvík Kundera.
“å herkules å fru kules / å frukules å herr kules / å herr kules å fru / å fru kules å herkules / å fru kules å frukules / å hercules och fru” (s. 16).
Idag skummar jag pyttesmå böcker för att krampaktigt nå mitt läsmål för året. Det är inte rätt sätt att läsa surrealister, tror jag. Av de tre stjärnorna i betyget står dikterna bara för en. Titeln ”hur många färger har handen” är söt. Den så gott som döda metaforen ”flytande” används på ett för mig nytt sätt i en av de sista dikterna: ”men låt mig höra hans flytande ansikte”. Ordet som oftast får agera visuell eller känselmetafor blir ljud och det är coolt.
Den andra stjärnan står illustrationerna för. Pastischerna på antik ikonografi är sexiga.
Den tredje stjärnan går ut till Kristoffer Nohedens belästa efterord. Jag älskar att läsa sånt här: ”[...] en ’dialektikens dialektik’ för att knyta an till de rumänska teoretikerna Ghérasim Luca och Trost.”
Anyways, hur soft att Max Ernst hade en fursona (feathersona), fågelmänniskan Loplop.