Hon har brännmärken på handlederna från tiden vid fritösen. Men nu, när hon flyttats upp till kassan, är allt lättare. Hon kan låta en sedel försvinna i fickan, hon kan spara till ett körkort. Kanske finns en väg bort från hamburgarna. När en ung polsk släkting plötsligt dör är hon tvungen att resa till hans begravning. I Polen möter hon en helt annan förort än sin egen, och allt tar en oväntad vändning.
I romanen Dalenglitter skriver Wanda Bendjelloul om en ung kvinnas uppväxt i Enskededalen i södra Stockholm. Det är en skarp och medryckande debutroman om hårt arbete och om vad klass och ursprung gör med oss.
Svag 3 ⭐ Det jag gillade med boken var skildringen av klass, av en typ av arbete som sällan skildras i svensk litteratur. Arbetet på snabbmatsrestaurangen, det farliga arbetet, gruppdynamiken på arbetsplatsen och synen på dessa arbetare i samhället i övrigt. Detta skriver Bendjelloul fram på ett mycket trovärdigt, respektfullt och inkännande sätt. Det som drar ner läsningen är resten av historien, jag är så innerligt trött på unga destruktiva tjejer som i brist på framtidstro eller driv hänger sig åt sprit, sex och destruktiva/farliga män. Dalenglitter hade varit så mycket bättre om det spåret inte gått lika stort utrymme och det mer hade satsats på klass och mellanförskapet kopplat både till klass och etnicitet. För det är de beskrivningarna som särskiljer denna bok från många andra i dagens svenska litterära landskap.
Med en mycket stark inledning om hur det är att arbeta på McDonalds börjar den här debuten om klass. Jag slungas tillbaka i tiden då jag själv arbetade i hamburgerrestaurang och kämpade med sega ketchupfläckar och krävande kunder. (Jag mindes plötsligt att vi medvetet serverade mögligt bacon.) Den utspelar sig mestadels i Stockholm, men den unga kvinnliga protagonisten åker också till släkten i Polen och där får vi något att jämföra den svenska arbetsklassen med.
Dalenglitter är som en mix av Beischers Jag ska egentligen inte jobba här och Schunnessons Dagarna dagarna dagarna. Arbetsplatsskildringen är exakt och jakten på pengar ett genomgående tema.
Med en fantastiskt fin gestaltning och utan att skriva läsaren på näsan berör Bendjelloul indirekt viktiga frågor om klass, feminism, hbtq, migration med mera. En politisk bok som inte direkt kommer in på politik. En samtidsskildring med bra tempo och en ömsint ton. Rörliga karaktärer och påtaglig realism. Språket är rappt och vissa av formuleringarna riktigt glittrar.
”Tunnelbanespåret ringlar sig som ett ihoptråcklat sår genom området. På ena sidan ligger Enskede med sina puderfärgade villor, på andra sidan Dalen med sitt gytter av gårdar. Fram till att vi började gymnasiet hade många av oss en ganska vag uppfattning om livet på andra sidan spåret. Den lilla information vi hade byggde på killarnas högljudda fantasier om de blonda tjejer de brukade spana på nere vid tunnelbanan och deras respektive instagramflöde. De bar alla exotiska namn som Märta, Stina och Sigrid och hade som regel långt, blont och blankt hår.”
Jag gillar hur författaren får fram den unga kvinnans ”möjlighet” att använda sexuellt kapital – makt för maktlösa. Hur hon gestaltar mellanförskapet. Mensens närvaro. Att hon synliggör de polska arbetarnas tillvaro och hur arbetsgivarna talar om dem. Och jag älskar slutet.
Tyckte första halvan var betydligt bättre än andra halvan. Tillslut kändes det som bara en teateruppsättning som jag snart kommer kunna se på teater moment här i Gubbängen.
Det var väldigt lätt att fastna i men tycker den är för lång samt att den inte ger något? Alltså inget varande intryck eller tankar. Känner mig helt neutral till karaktärerna, berättelsen och språket. Tycker mycket lämnas osagt, på ett oklart sätt. Kanske ska ge det lite tid och se om den här lämnat mig med något.
Sökte något svenskt, samtida. Tror det är första skönlitterära verket för mig där covid och poké bowls förekommer. Klassmarkörerna påminner om de i En dag ska jag bygga ett slott av pengar. Mest gillade jag skildringen av arbete. Hela donkenförfarandet stämmer så väl in på organisationsteoretikern Gareth Morgans maskinmetafor.
Jag vet inte. Boken hade potential, men det känns inte som att den kom någonstans? Vad var meningen med boken? Ställer mig inte i hyllningskören, tyvärr.
Mer kanske 3,5 men ändå inte en fyra eftersom... Ja eftersom mina betyg är högst personliga och det här inte är en bok jag skulle valt själv att läsa, men som är välskriven, skildrar situation och miljö och tillstånd som är angelägna, men långt bort från min egen verklighet eller intresseområde. Klass, ffa, och förhållningssätt/strategier att överleva i en miljö där man saknar förutsättningar att göra särskilt många val. Slås av grejen att hon i några sekunder överväger att ligga för pengar för att hon tror Jamila gör det, men fasar över sin tankegång (som jag uppfattade det) bara för att sen ligga utan att egentligen vilja det, med "förläggaren" för att få övningsköra. Very mixed emotions. Skildrar överlag just denna utsatthet, underläge, både genom huvudpersonens perspektiv och genom det som sker i Polen på gallerian. Och inte minst Jamilas situation, som jag upplever som djupt tragiskt. Gör mig inte mer peppad på vårt samhälle direkt. Vilket är ett bra betyg, boken gör det den föresatt sig att göra, eller vad jag upplever att den föresatt sig att göra, åtminstone. Fint att den slutar i någon slags stolthet över sitt eget ursprung, sitt område, dock, att huvudpersonen på något sätt gjort en känslomässig utveckling. Tror jag. Vi ska diskutera i bokcirkel ikväll, så jag får väl återkomma.
väldigt bra bok och högt tempo, den kändes aldrig tråkig! handlar mycket om klass, och var skriven på ett underhållande sätt och var liksom lätt att ta in trots att den handlade om flera allvarliga saker. bra sätt att visa klass just genom att kontrastera huvudkaraktärens liv mot personerna hon kommer i kontakt med genom boken. polenresan var en fin del av boken, hennes mormor var så härlig människa :)
var kul att läsa om att jobba i snabbmatsrestaurang för jag kunde leva mig in och relatera till en del saker efter att själv ha jobbat i den miljön, och tyckte en del av hennes beskrivningar av arbetsmiljön var riktigt roliga!
Bra debut! Behållningen är hur bra Bendjelloul kan beskrivet arbetet på en snabbmatsrestaurang. Det känns fräscht och nyanserat. Sista tredjedelen ballar ut lite, det drar inte ner betyget men tycker inte att det tillför så mycket heller.
Jag slungas tillbaka 20 år till då jag själv jobbade på donken och minns de fetthala golven, fritösbrännmärkena på armarna och den pinsamt dåliga timlönen. Bendjelloul gestaltar allt väldigt bra och gör det relevant med klass och etnicitet. Så läsvärt!
En modern arbetarroman som alla som någon gång har jobbat med ett serviceyrke kommer känna igen sig i. En urfin blandning av allvar och humor. "Dalenglitter" är nog det bästa jag kommer läsa i år.
Jag har själv jobbat i hamburgekedja i ungefär ett år och att läsa om en karaktär som gör det var helt fantastiskt. Mycket för igenkänningen, men också för den gemenskap som bildas när man jobbar i en sådan stressig miljö tillsammans. Det var näsan så att jag saknade tiden i restaurangen litegrann.
I början av boken var jag helt fast. Jag äcklades över allting som hade med hygien att göra, och blev lite meh till att någonsin äta snabbmat igen (även om det är min favoritmat haha!). Och kan lugnt säga att hygienen är faktiskt bättre i verkligheten, i alla fall på den restaurangen jag jobbade på. Men sedan tar boken en vändning som inte stod med på baksidan, som jag inte tyckte om så mycket; det var fula gubbar som tog sig friheten till kvinnors kroppar.
Jag gillade däremot mycket diskussionen kring klassamhället och utanförskap. Om hur stor skillnaden är över vart man växer upp, om migration och invandring. Skillnaden mellan Polen och Sverige, och hur många i Polen tror att i Sverige är alla rika. Om döden, sorg och att våga drömma sina drömmar och kämpa för dem. Jag ser fram emot att läsa fler böcker av författaren!
När jag gick i gymnasiet hade jag en vän som arbetade på McDonald’s. Jag minns hur hon luktade när hon kom från sina arbetspass, fortfarande i uniform. Och den lukten kände jag på nytt när jag läste Dalenglitter. När berättarjaget beskriver sina erfarenheter på hamburgerrestauranger, förstår jag hur hon aldrig riktigt blir av med lukten.
Boken skildrar på ett bra sätt ”den nya arbetarklassen” i Sverige, ett perspektiv som inte är alltför vanligt. Extra intressant blir det i mötet med de från övre medelklassen på andra sidan spåret. Nästa motvikt kommer i resan till släktens Polen, där fattigdomen och utanförskapet om än är ännu mer utbrett. Även om delarna i Polen var intressanta, tyckte jag att de var lite för långdragna och irrelevanta; jag hade hellre haft mer av handlingen förlagd i Sverige, det spårar ut lite i Polen för berättarjaget. Berättarjaget verkar mest bara följa med sina vänner och det hade varit mer talande om hon visade sina vänners alla sidor, samt sina egna. Vad berättarjaget själv ville i de olika situationerna och i livet framgår inte riktigt.
Men ändå en tankeväckande bok en vanlig tillvaro i Sverige.
Jag inser absolut att den här boken behövs i den svenska litteraturutgivningen. Att unga människor från förorten som sliter hårt i lågavlönade yrken och drömmer om körkort, men kanske inte har någon klar bild av framtiden, behöver kunna hitta sig själva i litteraturen. För att vara en debutroman är det här dessutom riktigt bra både till språk och personskildring och stundtals är boken rätt rolig. Men, det är trots allt inte en bok som för mig. Det finns de där elementen som jag har så svårt för i många unga svenska författare romaner - alla är blasé, ingen har roligt, allt bara flyter och ingen verkar tro på någon framtid. Är det verkligen den enda bilden av att vara unga i Sverige idag?
Jag har lite svårt att bestämma mig för om jag gillar den här eller inte. Vissa delar är väldigt intressanta och fängslande. Klassperspektivet, servicearbete. Men det är svårt att förstå vad som driver huvudpersonen, hon verkar liksom bara låta saker hända. Mest av allt söker hon en nära vän och trots att hon själv aldrig sviker så blir det aldrig så. Jag är tveksam till vad vissa karaktärer tillför, jag hade föredragit en bok om bara jobbet och relationen till mamman
Första halvan är bra, sedan går det utför. Auran av "destruktiv-ung-tjej" medför tyvärr att vi får en story plattare än bokens viktiga teman och berättelser förtjänar. I övrigt fint språk.
Jag visste inte att det var så intressant och fängslande att läsa om hur arbetsdagar på McDonalds ser ut. För det är nästan det jag uppskattar mest med boken – det extremt vardagliga med handlingen.
Trots det hade jag ibland också problem med miljön som boken till största del utspelar sig i. Ett tag var jag säker på att jag aldrig mer skulle sätta min fot på McDonalds igen. Men samtidigt vet jag inte om hur mycket chefen i boken faktiskt speglar riktiga chefer.
Utöver miljön – som ju spelar ganska stor roll i den här boken – finns ju också några karaktärer. Huvudkaraktärens namn får vi aldrig reda på. Jag tycker också att resten känns ganska platt. Jag saknar ett djup tror jag. Sedan finns också ”Förläggaren” som jag störde mig på hela tiden. Det saknas något i karaktärerna, helt enkelt. Men kanske är det meningen? Kanske är det inte karaktärerna som är viktiga här, utan miljön och förutsättningarna.
Jag vet inte riktigt vad jag ska tycka om boken. Den var fängslande och intressant. Men samtidigt saknade jag något. Men det är en debut, och det är en bra sådan!
Den här boken förvirrade mig. Stundtals har jag tyckt att den är briljant, stundtals har den varit närmast obegriplig. Jag tror mycket i det kommer från att jag som läsare aldrig får nån riktig förklaring till varför protagonisten gör saker.
Det gör att när hon gör saker som enligt mig är typ ganska batshit crazy så blir jag lite...irriterad.
Men jag tror också det här är en sån där bok man behöver tänka en hel del på. Vilket jag inte riktigt har kapacitet för just nu.
Dock är den bra skriven med ett eget språk och flyt. Det är definitivt en sån där modern arbetarklassbeskrivning som jag älskar och som jag vill se mer av!
En träffande skildring av det moderna svenska klassamhället och dubbelheten i att vara född och uppvuxen i Sverige med invandrade föräldrar. Att vara en anomali både i Sverige och sina föräldrars hemland. Utöver att skildra det svenska klassanhället sätter Bendjelloul också fingret på de ekonomiska ojämlikheterna inom EU och hur östeuropéer blivit västeruopas tjänstefolk.
Även den underliga situationen i Sandsborg där ett tunnelbanespår är allt som skiljer arbetarklassområdet Dalen från medelklassens och elitens Gamla Enskede porträtteras bra. Förhållandet mellan de båda bostadsområdena framställs kanske lite väl binärt, men nog har jag hört vissa Gamla Enskede-bor ondgöra sig över att de inte vågar gå ensamma genom Dalen ens mitt på dagen.
Jag hade dock svårt att förstå vitsen med relationen mellan romanens huvudkaraktär och den frånskilda förläggaren. Visst, den bidrog till att förstärka kontrasten mellan arbetarklass och överklass, men jag tror boken hade klarat sig bra (om inte bättre) utan den.