What do you think?
Rate this book
Olyckliga i paradiset
Mer än en miljon svenskar tar antidepressiva läkemedel och psykiatriska diagnoser ligger bakom hälften av alla sjukskrivningar. Samtidigt har vi de senaste hundra åren fått ökad livslängd, mer frihet samt ökad jämställdhet och välfärd. Så varför mår vi inte allt bättre?
Psykiatern och forskaren Christian Rück utforskar en av våra allra viktigaste frågor: den psykiska ohälsan i Sverige. Beror ökningen av diagnoser på den svenska ensamheten, skärmarna, på att allt går fortare eller har vi flyttat gränsen mellan friskt och sjukt? Har stressen verkligen ökat och hur uppstod egentligen – den för Sverige unika – diagnosen utmattningssyndrom?
Olyckliga i paradiset ifrågasätter vedertagna sanningar och inbjuder till både reflektion och debatt. Boken kommer tyvärr inte att göra dig lyckligare – däremot smartare.
Christian Rück är psykiater och professor i psykiatri vid Karolinska institutet. Olyckliga i paradiset är hans debutbok.
Psykiatern och forskaren Christian Rück utforskar en av våra allra viktigaste frågor: den psykiska ohälsan i Sverige. Beror ökningen av diagnoser på den svenska ensamheten, skärmarna, på att allt går fortare eller har vi flyttat gränsen mellan friskt och sjukt? Har stressen verkligen ökat och hur uppstod egentligen – den för Sverige unika – diagnosen utmattningssyndrom?
Olyckliga i paradiset ifrågasätter vedertagna sanningar och inbjuder till både reflektion och debatt. Boken kommer tyvärr inte att göra dig lyckligare – däremot smartare.
Christian Rück är psykiater och professor i psykiatri vid Karolinska institutet. Olyckliga i paradiset är hans debutbok.
160 pages, Hardcover
First published January 1, 2020
13 people are currently reading
225 people want to read
Ratings & Reviews
Friends & Following
Create a free account to discover what your friends think of this book!
Community Reviews
Displaying 1 - 30 of 35 reviews
April 10, 2021
Varför mår vi så dåligt när allt är så bra? Frågar sig psykiatern och författaren Christian Rück, och inte bara han förresten. Det är väl närmast en hjärtefråga i vår tid när över en miljon svenskar äter antidepressiv medicin. Att den psykiska ohälsan ökar tycks vara en konventionell uppfattning. Enligt forskning stämmer detta när det kommer till unga tjejer, men i övrigt är det antal diagnoser som ökar, för att gränsen mellan friskt och sjukt har förflyttats.
Jag har längtat efter att få läsa något skriven av en sakkunnig om synen på psykisk hälsa och hur diagnostiseringen förändrats över tid. Here it is! Rück går igenom utbrändhet och stress, diagnosers syfte, autism och vad som avses med psykisk ohälsa/sjukdom. Han jämför med våra förfäders livsvillkor och lyfter på så sätt hur orimligt det är att dra slutsatsen att vi mår sämre för att fler människor har diagnoser och/eller medicineras.
Det mesta av vad som står i den här boken kände jag igen sedan tidigare men jag uppskattar läsningen inte minst för den väl avvägda svårighetsgraden, den hjärtlig tonen och det bifokala synsättet. Sen måste jag nämna det ursnygga omslaget av Lotta Külhorn. Wow!
Det jag uppskattar mest är när Rück diskuterar psykisk hälsa i förhållande till det svenska samhällets normer. Dels gällande utmattningssyndrom, som har hög status då det betyder att man är en person jobbar hårt och prioriterar prestationer. En utmattad medborgare är en duktig medborgare. Dels när han exemplifierar hur den privata vårdsektorn gör att diagnoserna skjuter i höjden med hjälp av att byta ut neuropsykiatriska diagnoser (add/adhd/autism) mot schizofreni.
”Föreställ dig att det finns en särskild utredning för schizofreni som sjukvården får särskild ersättning för att göra. Psykiatriska kliniker får dessutom specialvillkor i sina avtal som anger att minst ett visst antal sådana utredningar måste utföras, annars leder det till ekonomisk bestraffning med minskade anslag. Föreställ dig också att psykologer som gör dessa utredningar kan ta särskilda uppdrag privat med tre gånger så hög lön som när de jobbar på psykosmottagningen där schizofreni behandlas. Det startas företag som uteslutande gör utredningar dit du kan komma och ta reda på om du har schizofreni. Ingen remiss behövs. Psykosmottagningen där de med schizofreni får sin behandling har allt svårare att behålla personal då utredningsföretagen kan locka med bättre villkor, tack vare den särskilda ersättningen. Och allt detta skulle bara gälla schizofreni, inte svår depression eller bipolär sjukdom. Kan detta påverka hur ofta diagnosen schizofreni ställs?”
Rück proklamerar med vetenskapligt stöd (och källhänvisningar givetvis) att varken den ”svenska ensamheten”, ökad skärmtid eller dålig kost kan ge svar på den inledande frågan. (Minskad fysisk aktivitet kanske?) Däremot att vi lever i en ”avförtrollad tid” det vill säga i en sekulariserad och individualiserad kultur. Vi har ett tekniskt och rationellt förhållningssätt till världen och oss själva. Många av de känslor som religionen tog hand om tidigare har blivit hemlösa idag. Anledningen att vi är inte nöjda är för att vi jämför oss med varandra.
”de stigande förväntningarnas missnöje” som Tage Erlander sa och syftade på att när man får det bättre ökar ens förväntningar.
Det skulle se annorlunda ut om vi jämförde oss med våra förfäder. Med hjälp av acceptans (ACT) kan vi lära oss att svåra känslor och lidande är en del av det friska livet. Ju fler som söker vård för normalt lidande ju mindre av vårdens begränsade resurser kan gå till de som är allvarligt sjuka.
Jag har själv blivit rådd av mer eller mindre välmenande vänner och bekanta att jag borde söka hjälp när jag varit ur humör. En gång föll jag till föga och träffade en psykolog. Som sa att jag kommit dit i ogjort ärende. Med risk för att ge David Ebenhard vatten på sin kvarn, instämmer jag i att vi borde nog påminna varandra om att det är normalt att vara låg och ledsen i perioder, istället för att råda om att ”söka hjälp” i första hand.
Jag har längtat efter att få läsa något skriven av en sakkunnig om synen på psykisk hälsa och hur diagnostiseringen förändrats över tid. Here it is! Rück går igenom utbrändhet och stress, diagnosers syfte, autism och vad som avses med psykisk ohälsa/sjukdom. Han jämför med våra förfäders livsvillkor och lyfter på så sätt hur orimligt det är att dra slutsatsen att vi mår sämre för att fler människor har diagnoser och/eller medicineras.
Det mesta av vad som står i den här boken kände jag igen sedan tidigare men jag uppskattar läsningen inte minst för den väl avvägda svårighetsgraden, den hjärtlig tonen och det bifokala synsättet. Sen måste jag nämna det ursnygga omslaget av Lotta Külhorn. Wow!
Det jag uppskattar mest är när Rück diskuterar psykisk hälsa i förhållande till det svenska samhällets normer. Dels gällande utmattningssyndrom, som har hög status då det betyder att man är en person jobbar hårt och prioriterar prestationer. En utmattad medborgare är en duktig medborgare. Dels när han exemplifierar hur den privata vårdsektorn gör att diagnoserna skjuter i höjden med hjälp av att byta ut neuropsykiatriska diagnoser (add/adhd/autism) mot schizofreni.
”Föreställ dig att det finns en särskild utredning för schizofreni som sjukvården får särskild ersättning för att göra. Psykiatriska kliniker får dessutom specialvillkor i sina avtal som anger att minst ett visst antal sådana utredningar måste utföras, annars leder det till ekonomisk bestraffning med minskade anslag. Föreställ dig också att psykologer som gör dessa utredningar kan ta särskilda uppdrag privat med tre gånger så hög lön som när de jobbar på psykosmottagningen där schizofreni behandlas. Det startas företag som uteslutande gör utredningar dit du kan komma och ta reda på om du har schizofreni. Ingen remiss behövs. Psykosmottagningen där de med schizofreni får sin behandling har allt svårare att behålla personal då utredningsföretagen kan locka med bättre villkor, tack vare den särskilda ersättningen. Och allt detta skulle bara gälla schizofreni, inte svår depression eller bipolär sjukdom. Kan detta påverka hur ofta diagnosen schizofreni ställs?”
Rück proklamerar med vetenskapligt stöd (och källhänvisningar givetvis) att varken den ”svenska ensamheten”, ökad skärmtid eller dålig kost kan ge svar på den inledande frågan. (Minskad fysisk aktivitet kanske?) Däremot att vi lever i en ”avförtrollad tid” det vill säga i en sekulariserad och individualiserad kultur. Vi har ett tekniskt och rationellt förhållningssätt till världen och oss själva. Många av de känslor som religionen tog hand om tidigare har blivit hemlösa idag. Anledningen att vi är inte nöjda är för att vi jämför oss med varandra.
”de stigande förväntningarnas missnöje” som Tage Erlander sa och syftade på att när man får det bättre ökar ens förväntningar.
Det skulle se annorlunda ut om vi jämförde oss med våra förfäder. Med hjälp av acceptans (ACT) kan vi lära oss att svåra känslor och lidande är en del av det friska livet. Ju fler som söker vård för normalt lidande ju mindre av vårdens begränsade resurser kan gå till de som är allvarligt sjuka.
Jag har själv blivit rådd av mer eller mindre välmenande vänner och bekanta att jag borde söka hjälp när jag varit ur humör. En gång föll jag till föga och träffade en psykolog. Som sa att jag kommit dit i ogjort ärende. Med risk för att ge David Ebenhard vatten på sin kvarn, instämmer jag i att vi borde nog påminna varandra om att det är normalt att vara låg och ledsen i perioder, istället för att råda om att ”söka hjälp” i första hand.
May 20, 2021
Kan tycka att författarens politiska åskådning vid somliga tillfällen blir lite väl tydlig mellan raderna, och rentav till ett provocerande hinder i läsningen. För den delen görs en hel del lite väl självsäkra och definitiva uttalanden om vår samtid utan att de grundas i vidare evidens. Endast för att ge exempel, hävdar författaren att ingen till få idag förklarar sitt lidande utifrån klasstillhörighet - vilket inte underbyggs på annat sätt än genom anekdoter om ens det. Boken känns stundvis som att den försöker att vara edgy/provocerande i ett slags eget självändamål, för sakens skull.
Mest hindrande är hur fragmentarisk boken är, den vill så mycket på en och samma gång att den spretar och det blir svårt att finna någon tydlig röd tråd.
Mest hindrande är hur fragmentarisk boken är, den vill så mycket på en och samma gång att den spretar och det blir svårt att finna någon tydlig röd tråd.
January 21, 2021
Bra komplement till Roland Paulsens Tänk om. Författaren har gjort gedigen research och ställer upp flera intressanta teser. Dock varning för stolpigt språk.
October 5, 2025
Otroligt intressant och viktigt ämne. Väldigt bra skrivit med ett brett perspektiv, däremot kändes resonemangen lite röriga ibland. Det fanns tydliga underrubriker men ändå lyckades handlingen kännas svår att greppa. Jag gillar att perspektivet som presenterades var brett, dock hade jag ändå velat att vissa saker var ännu mer djupgående. Det känns som att man hade kunnat fylla i boken väldigt mycket, men samtidigt beror det förmodligen på komplexiteten av ämnet. Överlag, mycket mycket intressant bok med viktiga men ibland röriga resonemang. 🌟🌟🌟
September 4, 2022
Jag läste ut boken på några timmar och den var en mindre besvikelse, givet mina högt ställda förväntningar. Boken är uppdelad i korta sektioner och det gör att det ofta känns rumphugget. Resonemang utvecklas inte alltid och en del av avsnitten verkar inte leda någonstans. Samtidigt tycker jag innehållet var intressant och tankeväckande och jag tog med mig en del helt eller delvis nya insikter.
De huvudsakliga slutsatserna är:
• Det är inte säkert att vi egentligen har sett någon ökning de senaste åren av psykiskt lidande, trots att fler söker hjälp för psykisk ohälsa. Enkätundersökningar tyder istället på att nivåerna i stort har varit stabila över tid.
• Däremot verkar det som att vi har svårare att tolerera den sortens psykiska lidande som är en del av livet och tidigare i historien betraktats som självklarheter. Detta har att göra med att begreppet ”psykisk ohälsa” börjat tränga ut ”psykisk sjukdom”. Eftersom hälsa definieras som ett tillstånd av fullständigt välbefinnande blir allt lidande, även sådant som är övergående eller mindre allvarligt, ohälsa och därför något som kan och bör behandlas.
• Vi har fått en allmän medikalisering av samtalet som innebär att människor mer och mer tolkar sina upplevelser och sitt mående i termer av diagnoser. Medicinen har fått ta de stora berättelsernas plats – varken religion eller ideologier kan längre ge någon vägledning i hur vi kan hantera lidande. Vissa som kommer till vården med mildare depressiva symptom eller ångest skulle vara mer hjälpta av att ta itu med de konkreta orsakerna till problemen – om det nu är t.ex. ett jobb man inte trivs med eller en relation som inte fungerar – snarare än att istället börja med antidepressiv medicin. Andra problem och besvikelser kanske man helt enkelt inte kan göra något åt utan måste lära sig leva med.
• Stress framställs ofta som ett allvarligt hot mot vår hälsa. Här är Rücks argumentation inte lika tydlig men det verkar som att han vill säga att ja, det förekommer att människor går in i ett depressionstillstånd av överansträngning, men att detta dels inte behöver ha de långsiktiga negativa konsekvenser som vi tror och dels inte nödvändigtvis blir bättre av långa perioder av vila. Ökningen av sjukskrivningarna för utmattningsdepression beror inte på ett stressigare arbetsliv utan på att just diagnosen utmattningsdepression införts i Sverige som enda land i världen och börjat tillämpas i stor skala trots att det saknas vetenskapligt stöd för den.
• Diagnosticeringen av barn och unga med neuropsykiatriska tillstånd har exploderat de senaste åren. Här framhåller Rück att det är skolans krav som har förändrats och ställer högre krav på initiativ-, planerings- och samarbetsförmåga, även hos yngre barn. Det är en viktig observation även om den inte är ny utan blivit allmängods på senare år.
Några invändningar och frågor:
• Även om psykisk ohälsa är ett luddigt begrepp som gör att en del söker sig till vården med triviala åkommor i högre grad, så har det också bidragit till att avstigmatisera psykiskt lidande. I min barndom på 1980-talet t.ex. var ”psykisk sjukdom” något mycket stigmatiserat och skrämmande och jag tror det gjorde att många drog sig för att söka hjälp.
• När det gäller skolan frångår Rück sin övergripande argumentation att det är vårt sätt att tänka på och tala om psykiska tillstånd som har förändrats, snarare än att det är förändringar i samhället som får oss att må sämre. I skolans värld håller han tydligen med om att det är just kontexten (skolan och dess krav) som har förändrats och att de barn som inte lever upp till kraven kommer i kläm. Det är i sig ingen självmotsägelse att han för dessa parallella och olikartade resonemang, men det väcker ändå frågor. Om kraven i skolan nu har förändrats över tid, skulle inte detsamma kunna gälla andra delar av samhället, t.ex. arbetslivet?
• Psykisk ohälsa/sjukdom till följd av överansträngning förekommer (förstås) inte bara i Sverige. Men han skriver ingenting om hur man hanterar problemet i andra länder, vilka diagnoser och behandlingsmetoder som används.
• Han framhåller att vi inte vet tillräckligt mycket om vad som hjälper mot utmattningsdepression. Det saknas helt enkelt forskning. Samtidigt talar han sig varm för behandlingsformer som inte innebär att man ska vila bort utmattningen utan att man ska aktivera sig i högre grad, men det är oklart vad han stöder sig på.
• Det stämmer inte för alla grupper att graden av psykiskt välbefinnande varit stabilt över tid, för gruppen yngre kvinnor har den minskat. Han nämner detta men utvecklar det inte, en av flera trådar i boken som borde ha följts upp men som tappas.
• Självmorden var dubbelt så många för 40 år sedan som idag och det använder han som argument för att den psykiska ohälsan inte har ökat. Det är ett svagt argument eftersom behandlingsmetoderna förändrats över tid, nya antidepressiva mediciner har t.ex. börjat användas i stor skala sedan dess.
• Han argumenterar för att vi ska dra gränsen mellan lidande som motiverar vård och lidande som är en naturlig del av livet på ett annat sätt än idag. Men det är inte självklart exakt var gränsen ska dras. Jag kommer t.ex. att tänka på att man kanske drabbas av en depression när man råkar ut för ett hårt slag i livet, kanske en skilsmässa eller att en närstående dör. Förluster är alltid en del av livet men de drabbar olika människor olika hårt, vissa kanske har en känslighet som leder till att det utlöser en depression. I praktiken är det väldigt svårt att avgöra vad som är ”naturligt” lidande och vad som bör behandlas. Man kan egentligen inte säga att det är en brist hos boken att den inte ger ett exakt svar på den frågan för det kanske ingen kan ge. Men det öppnar ändå för en delvis annan tolkning än den Rück gör. Kanske är det bra att gränsen för naturligt lidande förflyttats över tid? Vårt välstånd har ökat enormt de senaste 100 åren, vår livslängd har ökat och många sjukdomar som tidigare var en dödsdom kan vi bota idag. Kanske är det rimligt att vi då lägger mer resurser på att bota eller lindra de psykiska lidanden som inte vi kunde göra någonting åt förr i tiden?
De huvudsakliga slutsatserna är:
• Det är inte säkert att vi egentligen har sett någon ökning de senaste åren av psykiskt lidande, trots att fler söker hjälp för psykisk ohälsa. Enkätundersökningar tyder istället på att nivåerna i stort har varit stabila över tid.
• Däremot verkar det som att vi har svårare att tolerera den sortens psykiska lidande som är en del av livet och tidigare i historien betraktats som självklarheter. Detta har att göra med att begreppet ”psykisk ohälsa” börjat tränga ut ”psykisk sjukdom”. Eftersom hälsa definieras som ett tillstånd av fullständigt välbefinnande blir allt lidande, även sådant som är övergående eller mindre allvarligt, ohälsa och därför något som kan och bör behandlas.
• Vi har fått en allmän medikalisering av samtalet som innebär att människor mer och mer tolkar sina upplevelser och sitt mående i termer av diagnoser. Medicinen har fått ta de stora berättelsernas plats – varken religion eller ideologier kan längre ge någon vägledning i hur vi kan hantera lidande. Vissa som kommer till vården med mildare depressiva symptom eller ångest skulle vara mer hjälpta av att ta itu med de konkreta orsakerna till problemen – om det nu är t.ex. ett jobb man inte trivs med eller en relation som inte fungerar – snarare än att istället börja med antidepressiv medicin. Andra problem och besvikelser kanske man helt enkelt inte kan göra något åt utan måste lära sig leva med.
• Stress framställs ofta som ett allvarligt hot mot vår hälsa. Här är Rücks argumentation inte lika tydlig men det verkar som att han vill säga att ja, det förekommer att människor går in i ett depressionstillstånd av överansträngning, men att detta dels inte behöver ha de långsiktiga negativa konsekvenser som vi tror och dels inte nödvändigtvis blir bättre av långa perioder av vila. Ökningen av sjukskrivningarna för utmattningsdepression beror inte på ett stressigare arbetsliv utan på att just diagnosen utmattningsdepression införts i Sverige som enda land i världen och börjat tillämpas i stor skala trots att det saknas vetenskapligt stöd för den.
• Diagnosticeringen av barn och unga med neuropsykiatriska tillstånd har exploderat de senaste åren. Här framhåller Rück att det är skolans krav som har förändrats och ställer högre krav på initiativ-, planerings- och samarbetsförmåga, även hos yngre barn. Det är en viktig observation även om den inte är ny utan blivit allmängods på senare år.
Några invändningar och frågor:
• Även om psykisk ohälsa är ett luddigt begrepp som gör att en del söker sig till vården med triviala åkommor i högre grad, så har det också bidragit till att avstigmatisera psykiskt lidande. I min barndom på 1980-talet t.ex. var ”psykisk sjukdom” något mycket stigmatiserat och skrämmande och jag tror det gjorde att många drog sig för att söka hjälp.
• När det gäller skolan frångår Rück sin övergripande argumentation att det är vårt sätt att tänka på och tala om psykiska tillstånd som har förändrats, snarare än att det är förändringar i samhället som får oss att må sämre. I skolans värld håller han tydligen med om att det är just kontexten (skolan och dess krav) som har förändrats och att de barn som inte lever upp till kraven kommer i kläm. Det är i sig ingen självmotsägelse att han för dessa parallella och olikartade resonemang, men det väcker ändå frågor. Om kraven i skolan nu har förändrats över tid, skulle inte detsamma kunna gälla andra delar av samhället, t.ex. arbetslivet?
• Psykisk ohälsa/sjukdom till följd av överansträngning förekommer (förstås) inte bara i Sverige. Men han skriver ingenting om hur man hanterar problemet i andra länder, vilka diagnoser och behandlingsmetoder som används.
• Han framhåller att vi inte vet tillräckligt mycket om vad som hjälper mot utmattningsdepression. Det saknas helt enkelt forskning. Samtidigt talar han sig varm för behandlingsformer som inte innebär att man ska vila bort utmattningen utan att man ska aktivera sig i högre grad, men det är oklart vad han stöder sig på.
• Det stämmer inte för alla grupper att graden av psykiskt välbefinnande varit stabilt över tid, för gruppen yngre kvinnor har den minskat. Han nämner detta men utvecklar det inte, en av flera trådar i boken som borde ha följts upp men som tappas.
• Självmorden var dubbelt så många för 40 år sedan som idag och det använder han som argument för att den psykiska ohälsan inte har ökat. Det är ett svagt argument eftersom behandlingsmetoderna förändrats över tid, nya antidepressiva mediciner har t.ex. börjat användas i stor skala sedan dess.
• Han argumenterar för att vi ska dra gränsen mellan lidande som motiverar vård och lidande som är en naturlig del av livet på ett annat sätt än idag. Men det är inte självklart exakt var gränsen ska dras. Jag kommer t.ex. att tänka på att man kanske drabbas av en depression när man råkar ut för ett hårt slag i livet, kanske en skilsmässa eller att en närstående dör. Förluster är alltid en del av livet men de drabbar olika människor olika hårt, vissa kanske har en känslighet som leder till att det utlöser en depression. I praktiken är det väldigt svårt att avgöra vad som är ”naturligt” lidande och vad som bör behandlas. Man kan egentligen inte säga att det är en brist hos boken att den inte ger ett exakt svar på den frågan för det kanske ingen kan ge. Men det öppnar ändå för en delvis annan tolkning än den Rück gör. Kanske är det bra att gränsen för naturligt lidande förflyttats över tid? Vårt välstånd har ökat enormt de senaste 100 åren, vår livslängd har ökat och många sjukdomar som tidigare var en dödsdom kan vi bota idag. Kanske är det rimligt att vi då lägger mer resurser på att bota eller lindra de psykiska lidanden som inte vi kunde göra någonting åt förr i tiden?
November 26, 2025
Pluspoäng för försöket att behandla ett aktuellt och komplext ämne med många tankeväckande infallsvinklar. Minuspoäng för spretighet (den känns som en samling av tidningsartiklar, olika i längden och med en lättsam stil som funkar lite på gränsen även i en populärvetenskaplig bok) och för ensidighet. Perspektivet i boken innehåller mycket som är bra att komma ihåg, men det känns som att det visar bara en sida av myntet. Istället för att öppna till ett bredare sociologiskt perspektiv och utforska djupare anledningar till varför vi upplever oss må dåligt idag och vad som skiljer nutiden från dåtiden även på ett negativt vis, får vi en rad argument på varför det troligtvis egentligen inte är så illa och ett slutord med urvattnade små råd som jag känner inte riktigt tillför läsaren något och till och med skiftar fokus från meningen med boken. Tråkigt att intressanta resonemang om t.ex. diagnostik och resurser i vården tappas bort i det hela.
March 28, 2021
Lättillgänglig och ja, intressant. Beskrivs som en ”nyanserad och välunderbyggd essä” och det håller jag väl med om. Gav inga banbrytande nya insikter eller svar på något egentligen, men saker att ta upp i förbifarten när man pratar om [ämnet]. Men får man verkligen ha en sådan undertitel när man inte ens förs��ker komma runt det faktum att man aldrig kommer kunna svara på frågan? Jag vet inte. Det är väl också ett slags grepp antar jag.
May 2, 2021
En viktig bok och många vettiga och viktiga tankar. Försöker vi behandla bort livets helt normala baksidor? Men den går igenom materialet i en rasande takt och mycket kunde utvecklas lite mera. Som att utmattningsdepression är en diagnos som bara finns i Sverige- men att symptomen finns och drabbar. Hur hanterar i så fall andra länder symptomen?
November 22, 2023
Lättförståeligt och intressant om psykisk hälsa och -ohälsa.
Hur vi pratar om syndrom och symtom, och varför vi mår som vi mår.
Hur vi pratar om syndrom och symtom, och varför vi mår som vi mår.
November 10, 2020
Ämnet i sig är intressant men hela läsningen blir lite fragmentarisk och boken har ingen riktig röd tråd. Synd! För jag håller med honom i sak, och lärde mig en del, men önskar att den var skriven lite snyggare bara.
October 9, 2020
Boken fungerar bäst som en exposé över ett intressant ämne - den psykiska ohälsan. Känslan är att det finns nuggets av vishet här, som man kan vilja rota mer i, men på något sätt kommer man som läsare aldrig djupare än att någon kroppsdel fortfarande är kvar i ytläge. Vilket kanske är gott nog för en kort bok. Väcker nyfikenhet i ett antal dimensioner gör den hur som helst!
September 26, 2020
Intressant om utmattningsdepression och hur det är unikt för Sverige. Också lite intressant om hur bilden på vad som är sjukt och friskt förflyttas och omdefinieras. Men på något sätt fastnade inte så mycket av vad jag läste, kanske för att boken är ganska grund och kort. Hade gärna sett en mer djuplodande bok då ämnet är så intressant.
April 30, 2021
Intressant att läsa om (i mitt fall *lyssna på) hur vi historiskt har förhållit oss till lidande, och varför vi kan räkna med lidandet som en konstant hur bra vi än får det. Också intressant att höra om utmattningssyndrom, och hur bristfälligt underlag som faktiskt finns till det som diagnos.
December 14, 2024
Boken är väldigt spretig, känns mer som en essäsamling än en sammanhängande fackbok. Den ger heller inte ett tydligt svar på frågeställningen som ställs? Bortsett från det var den dock väldigt intressant!
October 8, 2020
Hört allt förut då jag är intresserad av ämnet. Men bra flöde i texten och lagom lång.
May 1, 2021
En partsinlaga i debatten om psykisk ohälsa. Har mycket gemensamt ned Roland Paulsens en studie i oro. Det verkar vara i ropet att problematisera vår känsla av oro. De tar till och med upp samma typer av referenser och ibland under läsningen så blir jag förvirrad och tror att jag redan läst denna del och inser sedan: nej det var en annan bok. Det som skiljer Rück och Paulsen är att Rück tar det naturvetenskapliga perspektivet och frågar sig om oro och olycka är patologiskt. Vilket det ju inte är, det är en del av våra liv. Vad händer då om vi pratar om psykiskt välbefinnande och inte diagnostiserbara tillstånd? Kring detta resonerar Rück och det är inte världsomvälvande, inte tråkigt men ibland väldigt upprepande.
April 15, 2022
En svensk psykiater skriver på ett lättförståeligt sätt om ett ämne som ligger rätt i tiden. På något konstigt sätt har man i samtiden accepterat premisserna att (1) folk har det materiellt bättre än någonsin och (2) folk mår psykiskt sämre än någonsin. Det går såklart att diskutera huruvida dessa båda utsagor är korrekta eller missvisande, men i den offentliga debatten är detta i det närmsta konsensus.
Boken är kort och lättillgänglig, vilket är bra. Däremot dras den med problemet att frågan i underrubriken aldrig besvaras. Eller snarare, det redogörs översiktligt om forskningsläget - vad vi vet och vad vi inte vet, men en tydligt riktad tes från författarens sida uteblir. Det skulle å ena sidan kunna ses som en styrka i boken, alltså att författaren håller sig saklig och nyanserad utan att driva en tydlig agenda. Men å andra sidan kan det lämna läsaren lite undrande. Vad är poängen med boken?
Det slås hål på myter om psykologi, absolut. Och det levereras också kritik mot saker som inte riktigt står rätt till inom svensk psykiatri (inte minst det bristande forskningsunderlaget för diagnosen utmattningssyndrom). Det är särskilt bra att detta kan göras i en relativt populärvetenskaplig bok. Men om läsaren inte är helt ny på området och redan har lite psykologikunskaper så är risken stor att läsningen blir lite halvtrist. En tanke kring detta skulle kunna vara, vilket jag hörde någon säga, att bokens syfte kanske inte är att revolutionera synen på psykisk ohälsa i grunden, utan snarare att få upp ämnet på agendan över huvud taget. Det skulle mycket väl kunna vara så.
Min personliga slutsats är att detta kommer bli en bok som det refereras mycket till - och det kommer även jag själv göra. Den är solid. Men den är inte revolutionerande. Och det kanske räcker så.
Boken är kort och lättillgänglig, vilket är bra. Däremot dras den med problemet att frågan i underrubriken aldrig besvaras. Eller snarare, det redogörs översiktligt om forskningsläget - vad vi vet och vad vi inte vet, men en tydligt riktad tes från författarens sida uteblir. Det skulle å ena sidan kunna ses som en styrka i boken, alltså att författaren håller sig saklig och nyanserad utan att driva en tydlig agenda. Men å andra sidan kan det lämna läsaren lite undrande. Vad är poängen med boken?
Det slås hål på myter om psykologi, absolut. Och det levereras också kritik mot saker som inte riktigt står rätt till inom svensk psykiatri (inte minst det bristande forskningsunderlaget för diagnosen utmattningssyndrom). Det är särskilt bra att detta kan göras i en relativt populärvetenskaplig bok. Men om läsaren inte är helt ny på området och redan har lite psykologikunskaper så är risken stor att läsningen blir lite halvtrist. En tanke kring detta skulle kunna vara, vilket jag hörde någon säga, att bokens syfte kanske inte är att revolutionera synen på psykisk ohälsa i grunden, utan snarare att få upp ämnet på agendan över huvud taget. Det skulle mycket väl kunna vara så.
Min personliga slutsats är att detta kommer bli en bok som det refereras mycket till - och det kommer även jag själv göra. Den är solid. Men den är inte revolutionerande. Och det kanske räcker så.
April 6, 2023
Självmordsantalet sjönk under pandemin på grund av perceptionen av ödesgemenskap. Tom Holland säger om kristendomen att umbäranden och prövningen skiner upp det mörker som omgiver kristendomens dunkel som är rådande i dagens svenska samhälle. Förhållandet mellan den enskilde och kollektivet är nerven i den komplexa bindväv som är religiös teologi, filosofi, tolkning av religion.
Det som återstår att begripa är hur emotionell instabilitet, personlighetsstörning och självstyrka förhåller sig till evangelium och integrering I kollektivet.
Det som återstår att begripa är hur emotionell instabilitet, personlighetsstörning och självstyrka förhåller sig till evangelium och integrering I kollektivet.
October 16, 2020
Träigt. Gillar inte inslagen av återberättande intervjukaraktär, ex någon random konstnär berättar om hur ACT fungerat på henne. Författaren har en slags förkärlek att fokusera på schizofreni - är inte alls så intressant för mig känner jag. Hur ofta stöter jag på det?! Tar i alla fall med mig från denna bok att det var Eisenhower som spridit ryktet om att Sverige har högre självmordsstatistik än andra fast vi inte har det.
May 22, 2022
A short and sweet book focused on the emotional fallacies of modern society. Takes a deeper look at psychiatric drugs and the diagnosis system in Sweden, and also the way social media shapes our mood and dopamine system. The text is critical to many modern methods but provides interesting historical facts on the diagnosis systematics and its developments. It's a brief and basic book, but can nevertheless be inspiring and provoke further reading.
September 8, 2020
Habil diskussion kring ett viktigt ämne. Tycker bokens korta format hindrar någon djupare analys. Texten lyfter aldrig riktigt, saklig och ganska torrt skriven vilket inte behöver vara ett problem i sig men som gör att läsningen känns lite seg.
October 8, 2020
Kortfattad men tänkvärd bok kring varför vi svenskar mår så dåligt när vi har det så bra. Varför förmår vi inte uppskatta det vi har?
Intressant att Sverige är det enda landet med diagnosen utmattningssyndrom.
Intressant att Sverige är det enda landet med diagnosen utmattningssyndrom.
November 14, 2021
Trevlig och lagom lång(kort) fackbok som sätter ord på en del av tidens aktuella svårigheter med psykisk ohälsa. Undertiteln är en god representation av innehållet, "Varför mår vi så dåligt när vi har det så bra?".
September 12, 2020
Lättläst och intressant om ett viktigt ämne, men det kändes som att boken hade kunnat vara lite längre och gå lite mer på djupet.
September 20, 2020
¯\_(ツ)_/¯
September 28, 2020
Lite grund, men absolut värd som tankeväckare!
December 11, 2020
Läsvärt och uppfriskande. För en del kanske provocerade. Känns kanske lite kort typ
January 4, 2021
Tycker den är intressant men som någon annan här påpekade så är det mest en massa teorier och kanske inte så mycket lösningar på problemen. Med det sagt så är det ändå intressant läsning.
May 18, 2021
Vettig och lättillgänglig men utan populärkulturella förenklingar
December 23, 2022
Sjukt intressant. Med statistik, historik och samband sätter han ord på en hel del som jag funderat på och skapar ännu fler frågor.
Displaying 1 - 30 of 35 reviews