Denna var intensiv, och lärd, och lärorik. Jag har aldrig, innan förra året, känt mig böjd att försöka förstå det estetiska, utan har velat uppleva det, men givet frågor jag träffade på, som indikerade irrationaliteten i samhälleliga beslut, kändes det som en plikt. I strävan efter att kunna svara an på det, har denna bok varit en strålande trappstege. Jag vet nu en massa om vad jag inte förstår, medan jag förut inte ens kunde artikulera det.
Med detta sagt, kan jag inte säga att jag blev svept av fötterna; jag ser mig inte som fyrkantig, men jag upplever nog att det vackra i natur och konst är vackert och viktigt oavsett anledning. I argument mot mig själv: denna bok ger utmärkta anledningar till varför det vackra och imponerande är viktigt. Den ger en arsenal mot filistéerna, och som debatthandledning är den därmed användbar. Motargument mot mig själv: är det inte bättre att hjälpa folk att ställa rätt frågor istället för att slå dem i huvudet med imponerande namn och begrepp? Motargument mot motargumentet: Nej. Själva premissen i estetiken är att de flesta inte har ork att se ordentligt, och behöver hjälp att göra det.
Där kommer vi till kärnan. I någon mån kan jag inte medge behovet av en estetisk teori utan att samtidigt ge upp min idé om att människor är förmögna att välja sina intellektuella öden; att vem som helst kan få impulsen att se det goda, det sköna och det rätta. Om inte det är fallet, finns det ingen orsak till demokrati, och inte heller till egalitet, ens i den urvattnade form som jag stöder (i motsats till backanaleregaliteten som jag anklagar andra för). Estetiken som vetenskap implicerar att det inte är en fråga om träning, utan om kunskap; inte en instinkt, utan en färdighet. Där har vi problemet.
OK, nu kan jag nog faktiskt släppa frågan. Vilket inte hindrar att jag har åtminstone fem nya böcker på min läslista som jag inte ens visste fanns innan jag läste Croce.